Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Way Out West

Way Out West: Florence + the Machine mer än gotisk tragedi

by

Florence + the Machine, Flamingo
Way Out West 9 augusti 2012
Betyg: 4

När Florence + the Machine spelade på Way Out West 2009 var det på lilla Linné-scenen som var utsmyckad med blommor. Hon hade nyss givit ut debutskivan Lungs. Tankarna fördes till en romantisk sagovärld och kontrasten mellan maskineri och det organiska var ett återkommande tema. Tre år och ytterligare ett album senare är hon tillbaka och tillhör festivalens största dragplåster – och hon har helt klart lyckats anpassa showen efter de förändrade förutsättningarna.

Ceremonials, hennes andra skiva som gavs ut nu i höstas, visade upp Florence + the Machines mer gotiska sida. I What the Water Gave Me tog hon an rollen som Virginia Woolf och gick samma öde till mötes när hon dränkte sig själv i låttexten.

Vad som slog mig var att det makabra var som bortblåst när Florence Welch – som hon egentligen heter – klev på Flamingo-scenen. Den rödhårige sångerskan verkade ovanligt gladlynt och förvånansvärt skicklig på att få igång publiken. Hon uppmanade folk att sätta sig på varandras axlar. Folk dansade – framför allt i den remixade avslutningen på Shake It Out – medan hon själv sprang runt på scen med all världens energi.

Sedan spelningen på Way Out West tre år tidigare tycks hon även ha mognat som sångerska. Hon har alltid varit välsignad med en röst som kan väcka liv i de döda – men ikväll fullständigt lyser hon av självsäkerhet. Från inledningen med Only If for a Night till avslutningen med No Light, No Light en timme senare. Det räcker långt – även om konserten dalar lite i mitten.

Foto: Jonatan Södergren

Way Out West: Mazzy Star förförde Annedalskyrkan

by

Mazzy Star, Annedalskyrkan
Way Out West 9 augusti 2012
Betyg: 5

Sedan uppgifterna om Hope Sandoval och David Robacks återförening snurrade runt på nätet i höstas har mytomspunna 90-talsbandet Mazzy Star hunnit spela på bland annat Coachella och Primavera. Nu var turen kommen till Way Out West och en andäktig klubbspelning på Annedalskyrkan.

Kön ringlade sig lång utanför konsertlokalen – man kan fråga sig om inte Mazzy Star borde ha fått spela i Slottsskogen istället för något av de svenska banden som spelat på var och varenda svensk festival i år – men inför 800 lyckligt lottade personer kunde man verkligen ta på hur förväntan övergick till stillsam beundran redan i inledande Blue Flower. Precis som i Velvet Undergrounds bästa stunder känns det som att trilla in i en psykedelisk dimma. Hope Sandovals röst är precis lika förförisk nu som under 90-talets glansdagar – den griper tag i en, smälter och blir ett med oändligheten.

Himmelska framföranden av Halah och Still Cold följs av Blue Light och ett stilla lugn infinner sig. Lokalen är så gott som helt nedsläckt, det känns nästan som att sitta vid en hamn och se ut över havet en mild sommarnatt. Bara att det är Hope Sandoval som står framför en staty föreställande en korsfäst Jesus och smuttar på rött vin – vilket bidrar till den poetiska atmosfären. Att trollbundet hålla andan till bandets egentligen enda hit Fade Into You är en mäktig upplevelse, men höjdpunkten är avslutningen med ödesmättade psykedeliska mästerverket So Tonight That I Might See. Intimiteten och mörkret gör det här till festivalens kanske vackraste spelning. Förhoppningsvis kommer Mazzy Star tillbaka till Sverige inom en snar framtid så fler får chansen att se dem.

Följande låtar spelades:

Blue Flower
Disappear
Ghost Highway
Still Cold
Blue Light
She Hangs Brightly
Look on Down from the Bridge
Fade Into You
Lay Myself Down
So Tonight That I Might See

Så här lät det när Mazzy Star framförde Fade Into You på Coachella:

Banden du inte får missa på Way Out West

by

På torsdag drar Way Out West – i år utökad till tre dagar – igång i Slottsskogen och på klubbar runt om i Göteborg. Kulturbloggen guidar dig till banden du helt enkelt inte får missa.

Refused

Närmare femton år har gått sedan återförenade Refused gav ut ett av hardcore-punkens mest inflytelserika album The Shape of Punk to Come. Femton år av väntan, men under 2012 har Dennis Lyxzén och hans band från Umeå spelat på några av världens mest creddiga festivaler – däribland Coachella, Primavera och Roskilde. Nu är det dags att knocka hemmapubliken och jag lovar – energin och passionen som alltid varit Refuseds styrka är fortfarande helt intakt.

Hot Chip

Med senaste skivan In Our Heads befäster inte bara Hot Chip sin position som Londons kanske finaste electro-akt. De har dessutom en gedigen repertoar av gamla hits såsom Ready for the Floor, Over and Over och I Feel Better att luta sig tillbaka på. Missa inte chansen att se deras spelning inne på Linné-tältet under fredagskvällen.

Mazzy Star

Ibland är en röst allt som behövs. Hope Sandovals förföriska stämma har sedan början av 90-talet varit en dimma bortom tid och rum. Att hon och gitarristen David Roback bestämt sig att åter en gång spela ihop under namnet Mazzy Star är nästan för bra för att vara sant. Fade Into You är ju en tidslös klassiker som helt enkelt inte kan gå fel. Speciellt inte när de har vägarna förbi Göteborg och Annedalskyrkan.

The War on Drugs

Philadelphia-kollektivet The War on Drugs hämtar lika mycket inspiration från My Bloody Valentine som från Bruce Springsteen. Det rör sig om skimrande gitarr-rock med rötter i den amerikanska folksjälen. Låtar som Brothers, Best Night och framför allt Baby Missiles hamnar högt på min lista över förra årets bästa låtar.

The Afghan Whigs

Greg Dulli och hans mannar kom fram under grunge-eran och gav under 90-talet ut ett par riktigt grymma skivor där Gentlemen från 1993 får ses som höjdpunkten. De hade å ena sidan en känsla för det mörka. Ånger och hemlighetsmakeri var några återkommande teman. Men de hade (och har än idag) även en förmåga att ta klassisk soul och göra det till sitt eget. Deras bästa cover gjorde de i år på Frank Oceans Love Crimes.

Bon Iver

Justin Vernon spelade in sitt debutalbum For Emma, Forever Ago ensam i en stuga i Wisconsin. Under 2009 års upplaga av Way Out West gav han en magisk spelning inne i Linné-tältet. Tre år, en EP och ett Grammis-belönat album senare är han naturligtvis ”uppflyttad” till Azalea-scenen – men det kommer med all sannolikhet bli minst lika magiskt.

Blur

Brittpopens finaste som för tre år sedan återförenades och gav utsålda spelningar på Hyde Park och Glastonbury. I år spelar de på OS-avslutningen och Way Out West. De släppte även två nya låtar i form av Under the Westway och The Puritan – men det råder ingen tvekan om att det är Song 2 som kommer få igång publiken i Slottsskogen.

Frank Ocean

Den uppstickande R&B-stjärnan som tillsammans med ytterligare en handfull talanger gett genren en spännande revival är även en del av hip hop-kollektivet OFWGKTA. På amerikanska nationaldagen kom han ut som bisexuell. Kort därpå följde han upp fjolårets mixtape med debutalbumet channel ORANGE som möttes av jubel från alla hörn och kanter.

Mogwai

If someone said that Mogwai are the stars, I would not object. If the stars had a sound it would sound like this. Så säger en röst i början av Yes! I Am a Long Way from Home, öppningslåten från deras numera klassiska debutskiva Mogwai Young Team från 1997 som inte bara var startskottet för ett av Glasgows finaste band utan även post rockens kanske viktigaste album. Deras för det mesta helt instrumentala låtarna slår an mer känslor än någon röst.

Kraftwerk

Om Way Out West i år har bokat ett band som inte behöver någon närmare beskrivning så är det de tyska legendarerna i Kraftwerk. Vi känner alla till klassiker som Autobahn, Tour de France och The Man-Machine. Vi vet alla att den elektroniska musiken inte hade varit den samma utan dessa förgrundsgestalter som tidigare i år gav sin 3D-show på Museum of Modern Art i New York.

Nya klubbakter till Way Out West

by

Med bara veckor kvar tills det att Slottsskogen slår upp dörrarna presenterar Göteborgs-festivalen Way Out West ytterligare några akter till sitt fullspäckade klubbprogram. De ger oss bland annat araabMUZIK, Niki and the Dove, Sameblod, Genius of Time, Sei A, Bobby Tank, Jonas Lundqvist, Femtastic, Love Antell och Kingdom of Evol feat. Freddie Wadling.

Här kan ni se Love Antell framföra Gatorna tillhör oss:

Jazz till Way Out West

by

Way Out West, som sedan tidigare har band som Blur, Kraftwerk och Frank Ocean som sina dragplåster, har bokat Ornette Coleman. Med en karriär som sträcker sig över mer än ett halvt sekel får 82-åringen räknas som en av jazzens största och mest kontroversiella figurer. Det är även klart att Laleh besöker Slottsskogen i augusti.

Så här beskrivs Ornette Coleman på Way Out Wests hemsida:

”När Ornette Coleman kommer till stan är det dags att lägga allt annat åt sidan. Att kunna presentera en av 1900-talets främsta musiker är en stor sak, att kunna göra det här i Göteborg är större, att kunna göra det för er, våra vänner, är fantastiskt. 

När Ornette Coleman kommer till Way Out West kommer han med lätt bagage; en vit altsaxofon, ett trettiotal plattor och en femtioårig karriär att hämta inspiration och material ifrån. Colemans väg har kantats av kontroverser, utbrott, infall och hyllningar sedan han 1958 -1959 gav ut sina första fyra (!) plattor, däribland vattendelaren The Shape of Jazz to Come. När andra av jazzens stora gick bort sig i smörig cocktaildimma stannade Coleman bestämt kvar på rastlös, storögd och orädd höjd. Han har spelat med alla – stora orkestrar, rappare, punkdrottningar, säckpipeensembler, operasångare – utan att någonsin bli utspelad.

När Ornette Coleman kommer till Slottsskogen kommer han inte ensam. Med sig har han en fingertoppskänslig och knogjärnstuff trio: basisterna Tony Falanga och Al MacDowell samt Denardo Coleman på trummor. Förvänta er ett dynamiskt och infallsrikt framträdande med låtar och lån från Colemans hela karriär – en ”Lonely Woman” full av erfarenhetens blues, ett vildsint omstöpt tema från Bach, en fjäderlätt och trånande calypso eller en helt ny komposition. Och eftersom Ornette Coleman är en av frijazzens sanna pionjärer: vad som än händer på scenen i Slottsskogen så kommer det aldrig ha hänt förut eller ske igen.

När Ornette Coloeman kommer till din augustilördag kommer han kanske som en av 1900-talets ytterst få sanna jazzlegender, han kanske kommer som the shape of jazz still to come (håll utkik efter fiolen och valthornet!) men han kommer definitivt som en ambassadör för just det öronblick han står där, på Way Out West, och spelar oss till existensmaximum.”