Flamingo
Frank Ocean
4
I i det sista tvekar jag om han alls kommer att dyka upp. För fem år sedan bokade festivalen Frank men i sista stund hoppade han av. I år har Frank ställt in stora spelningar på festivaler som Primavera, Sasquatch! och Hang Out. Så det är inte konstigt att en känner viss mått av nervositet.
Med spänning står vi där och trampar frenetiskt i gruset. Tiden går. Fem minuter blir till tio som blir till femton. Efter en tjugo minuters försening äntrar han scenen. Frank bär en vit t-shirt med tryckt ironisk drogpropaganda. Texten på hans rygg jämför spelet Pacman med pillerknaprande homo sapiens. Frank ger ett avslappnat intryck. I de två första låtarna står han helt ensam på scen och sjunger. Det är avskalat och enkelt. Vid flertal tillfällen avbryter han sin sång. Han har tappat bort texten eller gjort en miss som vi i publiken knappast skulle noterat om det inte vore för Franks ärlighet och perfektionistiska läggning. Men det skadar inte helhetsintrycket utan bidrar snarare till att ge oss en mänskligare bild av Frank , ett musikalisk geni som aldrig ger ifrån sig något halvdant.
Under kvällens gång följer en kameraman efter Frank. Videoprojektionerna i bakgrunden som smidigt växlar mellan skakig kamera, svart-vit eller brusig bild förstärker känslan av att befinna sig mitt i en musikvideo. Det är ett unikt scenuttryck med en lika unik artist i centrum. Efter en fin Solo kommer orkestern in och backar upp Frank. Forest Gump och Self Control är vackra partier som blir än mer magnifika med stråkar. En känslosam Frank sätter sig ner på golvet och börjar spela på sitt minipiano. Med enkla medel skapas en närvaro och ett engagemang hos publiken. Det är både innerligt och smakfullt. I Wither öppnar sig en molnbeklädd himmel i laserljusets sken och i Nikes omvandlas stadsparken till en kareokebar där exalterade och tårögda flickor och pojkar sjunger med efter noter till sången om trasig kärlek. Som avslut hör vi Pyramids, en tio minuter lång harang om den svarta kvinnan som degraderades från drottning till särling. En uppenbar parallell till vår samtid och den svarta kvinnans idag låga status. Det är ett utmärkt slut på en känslosam konsertupplevelse med en Frank som bara blir bättre och bättre för vart år som går, som ett riktigt fint välbalanserat vin.
