Florence + the Machine, Flamingo
Way Out West 9 augusti 2012
Betyg: 4
När Florence + the Machine spelade på Way Out West 2009 var det på lilla Linné-scenen som var utsmyckad med blommor. Hon hade nyss givit ut debutskivan Lungs. Tankarna fördes till en romantisk sagovärld och kontrasten mellan maskineri och det organiska var ett återkommande tema. Tre år och ytterligare ett album senare är hon tillbaka och tillhör festivalens största dragplåster – och hon har helt klart lyckats anpassa showen efter de förändrade förutsättningarna.
Ceremonials, hennes andra skiva som gavs ut nu i höstas, visade upp Florence + the Machines mer gotiska sida. I What the Water Gave Me tog hon an rollen som Virginia Woolf och gick samma öde till mötes när hon dränkte sig själv i låttexten.
Vad som slog mig var att det makabra var som bortblåst när Florence Welch – som hon egentligen heter – klev på Flamingo-scenen. Den rödhårige sångerskan verkade ovanligt gladlynt och förvånansvärt skicklig på att få igång publiken. Hon uppmanade folk att sätta sig på varandras axlar. Folk dansade – framför allt i den remixade avslutningen på Shake It Out – medan hon själv sprang runt på scen med all världens energi.
Sedan spelningen på Way Out West tre år tidigare tycks hon även ha mognat som sångerska. Hon har alltid varit välsignad med en röst som kan väcka liv i de döda – men ikväll fullständigt lyser hon av självsäkerhet. Från inledningen med Only If for a Night till avslutningen med No Light, No Light en timme senare. Det räcker långt – även om konserten dalar lite i mitten.
Foto: Jonatan Södergren