• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teater

Fosterlandet på Göteborgs stadsteater: Det finska kynnet blottas i märkvärdigt maraton

27 februari, 2015 by Mats Hallberg

fosterlandet

Fosterlande
tAv Lucas Svensson
Regi Anna Takanen
Premiär 25 februari 2015 på Göteborgs stadsteater

Jag har som hastigast träffat Kjell Westö och med stor behållning läst några av den prisade finlandssvenske författarens romaner. Han är en av dem som medverkar med text i det mycket påkostade tvåspråkiga programmet. Westö har liksom regissör Anna Takanen, indirekt erfarenhet av historiens största evakuering av barn. Deras pappor skickades nämligen till Sverige för att de skulle få slippa umbäranden. Finska föräldrar sände omkring 72 000 krigsbarn till svenska fosterföräldrar och barnhem, varav cirka 15 000 blev kvar. Min mamma hade ett sådant barn i sin småskoleklass. Av denna dramatiska omflyttning har Göteborgs största talteaterscen gjort en mastodontsatsning. För manus står Lucas Svensson, numera dramaturg på Stadsteatern, vars estetik kan vara ganska utmanande. Vad jag förstått har Takanen också lämnat bidrag till pjäsen.

fosterlandet2Uppsättningen kändes ojämn och minst sagt tung i gumpen. Ett definitivt problem är formatet. Uppsättningen varar i i omkring fyra timmar och fyrtio minuter inklusive två pauser. Längden i sig skulle kunna hanteras bra av mottagaren, om det funnes samma spänning som i lika långa Bibeln för några år sedan. Men här blir tyvärr första akten på tok för mastig. När krigsbarnet själv efterhand träder fram i helfigur som pensionerad polis och brottningstränare (Iwar Wiklander) återtar pjäsen greppet om åskådaren. Att man bestämt sig för att göra Fosterlandet lika tillgänglig oavsett om biljettinnehavaren bara behärskar svenska eller finska, gör att detta drama stundom tappar styrfart. Ändå används textmaskin ganska flitigt. Väldigt konstigt blir det några gånger när någon karaktär växlar över till det språk hen sagt sig vara oförmögen till. Sedan ska tilläggas att hela ensemblen har pluggat in ett antal finska fraser, vilket i sig är mäkta imponerande.

På 80-talet såg jag Willy Russells musikal Blodsbröder både i London och i Göteborg. Denna publiksuccé som här hemma sågades friskt av sura recensenter, handlar om enäggstvillingar som genom en adoption får totalt motsatta liv. Åtminstone krigsbarnet vars förnamn försvenskas till John, är ivrig att betona skillnader och antyda orättvisor gentemot sin bror som blev kvar i Finland (Thomas Backlund). Pjäsen erbjuder roliga och rörande scener mellan de bröder som i pjäsens nutid umgås i fin förbrödring. Vad beträffar deras telefonsamtal utan substans, blir det lite för mycket av den varan även om vi skrattar gott första gångerna.

Berättandet hoppar kronologiskt mellan 40-talets krigsår och 2007 när finska nationen jubilerade. Den som först gör entré är Johns ömsom aggressiva, ömsom kärlekstörstande dotter ( Tanja Lorentzon); som i och med att hon skrivit boken Fosterlandet är dramats sammhållande länk. Medan hennes far grubblar på deras relation och sin livsinställning, är det istället hon som blivit traumatiserad. Apropå tidens gång återkommer en nyckelreplik från Birgitta Ulfssons ådersdigna Elsa: Var börjar historien? Ett obegripligt nedslag görs när vi landar i en mytomspunnen konsert på Ullevi med the Boss -85 (jag var där). Visst är det kul att få lättsamt agerande till rockstomp, Mattias Nordkvist i ömsint akustisk version av I´m on fire samt spektakulär breakdans. Men även om mellanspelet piggade upp, var det oerhört malplacerat. Hjäpler inte att bröderna umgicks förtroligt i samband med att de besökte konserten. Stördes också av frossandet i schablonbilder från ett Finland som slets i tu av krigets fasor. Ynglingarna i uniform var ordkarga och tafatta. Flickorna var fulla av kättja och sprit som de halsade från medhavda pluntor. Kvinnor som i bastun piskade varandra med björkris var en annan typisk schablon. Lagom sorgen tangosång levererades förstås, både från scen och i foajén under pauserna. På ett ofta övertydligt sätt förmedlas att finländare ger uttryck för direkta sinnesrörelser, inga finesser. Den unga heta Elsa påpekar att hon och den blivande barnafadern agerar i fel ordning när de dansar efter att kroppsligt förenats.

Jag har inte nämnt scenografin. Jag kan visualisera de cyklande militärerna, John med brynja och sportbag, den döende Elsa i sin sjukhussäng, de roterande pontonbryggorna, interiören från Finska föreningen samt ett klipp ur filmen Okänd soldat. Vid scenens vänstra sida fanns det piano som kompositören Matti Ollikainen trakterade. Han är en utomordentlig teatermusiker som jag hört i energiska Franska trion. Matti är en mycket positiv tillgång för hela detta jätteprojekt. Vill understryka att det otroligt rutinerade paret Ulfsson & Wiklander gör helgjutna insatser. Med den äran tacklar de ett knepigt manus med en del egendomliga replikskiften. Av birollerna gillar jag främst Johan Gry i rollen som finne med bred göteborgsdialekt och Emelie Strandberg som omtänksam fostermamma. Vidare bör nämnas de många barnstatisterna som tillför en stark känslomässig dimension.

Hade uppsättningen reducerats med halvannan timme hade jag kanske varit lika entusiastisk som den premiärpublik som nästan omedelbart gav stående ovationer. Det var för komplext för mycket bredvid-material och för mycket språkövningar för att till fullo tilltala mig.
fosterlandet3

Foto: Ola Kjelbye

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Fosterlandet, Göteborgs stadsteater, Scenkonst, Teater, Teaterkritik

Snart premiär för Gösta Berlings saga på Stockholms stadsteater

24 februari, 2015 by Redaktionen

gostaberlingssaga_stadsteatern

Gösta Berlings saga, en av svensk litteraturs största klassiker, sätts upp i ny dramatisering, med nyskriven musik och med Joel Spira i titelrollen. Sist den sattes upp här var i Stadsteaterns barndom 1973. Då gjordes titelrollen av Per Myrberg som nu 42 år senare återvänder för att göra en av kavaljererna på Ekeby. Sofia Ledarp gör grevinnan Elisabeth Dohna och i rollen som majorskan ser vi Ann Petrén. I övriga roller bland andra Samuel Fröler, Kirsti Stubø, Happy Jankell, Sten Ljunggren och Carl Kjellgren. Regisserar gör flerfaldigt prisbelönte norske teater- och filmregissören Runar Hodne som gör sin första uppsättning i Sverige. Premiär 13 mars på Kulturhuset Stadsteaterns stora scen.

Ett pressmeddelande berättar:
En kall vinterdag hittar majorskan på Ekeby en utmärglad tiggare i en snödriva. Gösta Berling. Avsatt präst och fylltratt. Även i sitt förfall – så vacker.

Allt prästen önskar är att bli kvar i snödrivan. Men så möter han hennes blick. Varm, stark och medkännande.

Så kommer det sig att Gösta Berling blir en av majorskans tolv kavaljerer på Ekeby.

En julnatt kommer brukspatron Sintram från Fors på besök. Med Sintram sluter Gösta Berling ett avtal som han undertecknar med sitt eget blod.

Selma Lagerlöf fick som första kvinna Nobelpriset 1909. Gösta Berlings saga, hennes debutroman från 1891, har blivit en av svensk litteraturs största klassiker.

– Gösta Berlings saga har haft enormt inflytande på många plan. Bilden av Sverige är delvis formad av Gösta Berlings saga, men kanske framförallt bilden av Sverige i utlandet, säger Runar Hodne.

Den utspelar sig i 1820-talets djupa skogar i Värmland vid sjön Löven (Fryken). Gösta Berling (Joel Spira) vill ta sitt liv för att rädda omvärlden från sig själv men hans möte med den rika majorskan på Ekeby (Ann Petrén), som styr allt i bygden, förändrar hans liv. Han blir en av majorskans tolv uppvaktande kavaljerer, alla vilsna själar, som ägnar sig åt att festa och jaga.

– Gösta är både en representant för alla människor och en stor narcissist på samma gång, säger Runar Hodne.

– Gösta Berlings saga handlar om en frigörelseprocess från historien, normer och hierarkier. En frigörelse som leder till uppvaknande inte frihet, säger Runar Hodne.

– Selma Lagerlöfs syn på människan ger mig hopp. Hos henne kan varje människa påverka sitt liv och förändra världen, säger Runar Hodne.

– För Selma Lagerlöf var kärleken inte platonisk utan en handling. Erotiken är en fatal livskraft. Och hennes bild av arbete är intressant – det är inte som idag bara produkten som är viktig utan arbete i sig själv har ett värde.

Det har gått 42 år sen Stadsteatern senast satte upp Gösta Berlings saga. Då gjordes titelrollen av Per Myrberg som nu gör comeback på Stadsteatern för att göra en av kavaljererna, farbror Eberhard. Yngst i ensemblen är Happy Jankell som gör Kvastflickan. Hela 19 skådespelare medverkar i uppsättningen. I rollen som den gifta Elisabeth Dohna, en av alla kvinnor som faller för Gösta Berling, ser vi Sofia Ledarp. I Mauritz Stillers stumfilm (1924) gjordes rollen av Greta Garbo vilket ledde till att hon upptäcktes internationellt.

På scen finns även fyra musiker, ledda av Jon Nilsson, själv värmlänning som skrivit ny musik och arrangerat den musik som nämns i romanen. Jon Nilsson är spelman, prisbelönt operasångare (till vardags på Kungliga Operan) och kammarmusiker.

Runar Hodne och Cecilia Ôlveczky har gjort en ny dramatisering, förtätad och med ett tillägg från Selma Lagerlöfs ”Kristuslegender”.

– Selma Lagerlöf var en stilistiskt medveten modernist på ett sätt som imponerar stort och som får mig att tänka på Brandes, Nietzsche, Kierkegaard, säger Runar Hodne.
Gösta Berlings saga blir norske teater- och filmregissören Runar Hodnes första uppsättning i Sverige. Han har satt upp pjäser i hela Norden av bland andra Henrik Ibsen, Jon Fosse, Lars Norén och William Shakespeare och belönats med det norska Heddapriset och det danska Reumertpriset ett flertal gånger.

Joel Spira (Gösta Berling) har bland annat medverkat i Jonas Hassen Khemiris Apatiska för nybörjare och Markurells. På film har vi bland annat sett honom som äldste brodern i SVTs ”Tjockare än vatten” och som Nippe i filmen ”Snabba cash”.

Sofia Ledarp (Elisabeth Dohna) har vi bl a sett som Lady Macbeth i Benke Rydmans uppsättning här och i Lars Noréns 3.31.93, som Alma i Persona och som Caroline Bonacieux i De tre musketörerna. För sin rollgestaltning i filmen ”Den man älskar” erhöll hon en guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll. På SVT såg vi henne nyligen i ”Blå ögon” och i ”Fröken Frimans krig”.

Ann Petrén (Majorskan på Ekeby) är en våra mest folkkära och kritikerrosade skådespelare. Bland de priser hon belönats med finns två guldbaggar (Om jag vänder mig om och Happy End), Teaterkritikernas förenings stora pris, Nöjesguidens Stockholmspris och DNs kulturpris ”för sin osvikliga inlevelseförmåga och förmåga att skapa rollfigurer vi aldrig glömmer.” Det vi senast såg henne i här på Kulturhuset Stadsteatern var som Kerstin Thorvall i Kvällarna med Kerstin.

Gösta Berlings saga
AV SELMA LAGERLÖF

Premiär 13 mars på Stora scenen
Dramatisering Runar Hodne och Cecilia Ölveczky
Regi Runar Hodne
Scenografi Magdalena Åberg
Kostym Maria Geber
Ljus Andreas Fuchs
Ljud Petter Samuelsson
Komposition/musikarrangemang Jon Nilsson
Rörelseinstruktör Bernard Cauchard
Mask Katrin Wahlberg
I rollerna:

Gösta Berling Joel Spira
Majorskan på Ekeby Ann Petrén
Elisabet Dohna Sofia Ledarp
Märta Dohna Odile Nunes
Henrik Dohna Morten Løvstrøm Olsen
Marianne Sinclair Kirsti Stubø
Melchior Sinclair Sten Ljunggren
Gustava Sinclair Lilian Johansson
Anna Stjärnhök Maria Salomaa
Kvastflickan Happy Jankell
Anna Lisa Kerstin Steinbach
Sintram Samuel Fröler
Majoren Lars Edström
Kristian Berg Tomas Bolme
Beerencreutz Ralph Carlsson
Örneclou Åke Lundqvist
Liljecrona Anders Berg
Löwenborg Carl Kjellgren
Eberhard Per Myrberg

Musiker/Ruster Jon Nilsson
Musiker/Kevenhüller Anders Åkered
Musiker/Kusin Kristoffer Adrian Jones
Musiker/Patron Julius Leo Svensson Sander

Foto: Mattias Edwall

Arkiverad under: Scen Taggad som: Gösta Berlings saga, Scenkonst, Stadsteatern, Teater

Kentaur ger allt och lite till

20 februari, 2015 by Redaktionen

551508_868602056494976_7078198409423036070_n

Kentaur
Manus Mats Wahl
Regi Erik Åkerlind
Scenografi och kostym Ellen Oseng
Göteborgs Dramatiska Teater –
Premiär torsdagen den 19 februari 2015

Kentaur på Göteborgs Dramatiska Teater, Stigbergsliden, Majorna, (fjortonde premiären för GDT) ger allt – och lite till. Ursprungligen är dramat uppförd i Borås 1992 och i Danmark och denna uppsättning är den tredje.

Ämnet är skrämmande aktuellt apropå Svenska Dagbladets artikel om tre pojkar på ett idrottsgymnasium i Jämtland som åtalas för sexövergrepp.

På scenen står uppställt ett källarförråd med bananlådor. Publiken har 45 platser att sitta på. Bakom nätväggarna i källarförrådet möts de: Jossan (Hanna Ullerstam), Jonkan (Martin Östh), Carlo (Magnus Sandberg), Stene (Jonas Rimeika). De försöker komma underfund med vad som hände den där fredagseftermiddagen i skolan när de mötte Lisbeth vid skåpen. Vem drog upp diskussionen ”50 kr för dina tuttar”? Carlo. Vem höll henne? Stene. Vem slet av henne trosan? Jonkan. Vem tryckte upp trosan i munnen? Jossan.

Lisbeth, Lisbeth Göransson, har tagit livet av sig genom drunkning. Pratet om svarta vingar har med självmordet – och skuldbördan – att göra. Nu måste de synkronisera sin historia för att polisförhör väntar.

Berättelsen är otäck, kuslig, skrämmande, aktuell. Det är en svart, aktuell pjäs som inte viker för de svåra frågorna. Tre unga män och en ung kvinnas, som medhjälpare, som begår en gruppvåldtäkt. Makt, sexuellt våld och grupptryck är nyckelorden för kvällen.

Vad gäller laganda och moraliskt ansvarstagande ungdomarna emellan går det så där:
Stene (Jonas Rimeika), fullständigt namn Steven Carlberg, har mest att förlora på att bli registrerad i ett brottsregister. Han vill bli kustjägare, en ”kontrollerad typ”, är med i elevrådet, spelar vänsterytter och är lagkapten i ett fotbollslag, hans mamma sitter i en kommunalnämnd. Han vill köpa sig fri, erbjuder Jonkan (Martin Östh) 5.000 kr till midsommar, som han ska få i förskott från sin morbror som är ägare till den affär han ska sommarjobba i. Han skjuter Jossan i handen så att Lisbeths bitmärke ska få efterföljare och hon ska bli mindre misstänkt. ”Jag är den som inte gör sådant här”.

Jonkan (Martin Östh) använder pistolen för att döda en mus. I fjärde klass räddade han Jossan från att drunkna. Han vill helt och hållet ta på sig skulden, han älskar Lisbeth. Jossan vill inte att Jonkan ska ta på sig hela skulden. Jossan har en t-shirt på sig där det står ce soir on va dancer (i kväll ska man dansa).

Hela tiden hänger smockan i luften. Där vettet försvinner kommer våldet fram. Tillgången på öl kommer drabba Carlos bror. Jossan flyr, Carlo följer efter. Stene: ”Det ordnar sig, vi berättar samma sak”. Jonkan blir sist kvar. Ljuset släcks. Det kommer gå åt h-e. De är inte synkroniserade för fem öre. De är engagerade och trovärdiga i sina rollprestationer. Våldet är ett våld som kan dyka upp i Göteborgs skolvärld 2002 – skribenten har erfarenhet av att vara lärarvikarie. Jättebra pjäs och jättebra rollprestationer.

På scen: Hanna Ullerstam (Jossan), Martin Östh (Jonkan), Jonas Rimeika (Stene), Magnus Sundberg (Carlo).

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Göteborgs dramatiska teater, Kentaur, Teater

Kvartett av Heiner Müller: spännande, lockande, vitsig och sensuell

6 februari, 2015 by Lotta Altner

Kvartett

”Kvartett” av Heiner Müller
Av: Heiner Müller
Översättning: Lars Bjurman
Regi: Sofia Jupither
Scenografi: Lars Östbergh
Kostym: Maria Geber
Ljus: Magnus Mikaelsen
Ljud: Magnus Ericsson
Mask: Johanna Ruben
Premiär på Stockholms Stadsteater den 5 februari 2015

Du behöver inte veta att Müller hämtat sin inspiration till ”Kvartett” från fransmannen Pierre Chodelos de Laclos’ roman ”Brevromanen” (1782), för att uppskatta de vackra omskrivningarna i manuset. Inte heller behöver du ha sett någon av filmerna Farligt begär (1988) eller En djävulsk romans (1999) för att insett att kärleken är en allt för farlig lek att leka med.

I drygt en timme lyckas två skådespelare i svart och vit trollbinda publiken, med stora och starka ord, som både är spännande, lockande, vitsig och sensuell, men också ofta vidrigt penetrerande in i kött, blod, skuld och skam.
Scenen består enbart av ett betongblock i ett stelt u-formande manifest. Där emellan rör sig dramatiken i upp och nedgångar, samtidigt som mörk aska omringar dem. Man känner också mycket tydligt att det farliga spel som de spelat, där man utgett sig för att enbart ge köttets lustar fritt utrymme, också bränner sönder allt vackert dem emellan. Allt är bränt till botten och förstört, eftersom de aldrig velat/kunnat ge sanna och/eller äkta känslor en chans. Stolthet och oförstånd har hindrat dem att kunna gå till botten. Rollkaraktären Merteuil har nog inte trott att hon någonsin velat eller kunnat behöva engagera sitt hjärta i det som praktiskt ha tillfredsställt hennes kropp. Det är inte förrän Valmont, på riktigt blir kär i någon annan, som hon inser hur hon bedragit sig själv. Hon blir svartsjuk, synisk och försöker locka tillbaka Valmont med hårda ord och förförelsetekniker. Allt för att testa alla gränser som går för att tränga igenom den kärleksbubbla som hans förälskelse medför. Men det är naturligtvis förgäves.

KvartettDet mest underbara med föreställningen är det helt fantastiska språket. Det hörs och märks så tydligt att det svenska- och det tyska språket gör varandra rättvisa. Det märks också att Heiner Müller inte enbart var dramatiker, utan också lyriker och poet. Översättaren Lars Bjurman har gjort ett gediget arbete. Vilka ordvitsar, vilken blandning av skämt och bildliga uttryck. Jag blir enormt inspirerad av att finna originalmanuset. Man både log, skrattade, rynkade pannan och kände äckel i samma mening. Jag är inte lättförför med ord, men här sparkades benen undan.

En lite rolig ”twist” på föreställningen var att skådespelaren Petronella Barker, talade svenska med norsk betoning. Det gav hennes repliker en ”studsig” framtoning och gav mersmak till tanken att kärleksuttryck inte följer bestämda grammatiska regler. Bara för att man använder vissa ord i rätt ordning, innebär inte att man automatiskt kan veta dess betydelse. Ironi, sarkasm och cynism, är inte sanna sak med orden, ” Oroa er ej för er oskuld. Guds hus har många rum”
Den största utmaningen på scen var det faktum att dessa två skådespelare spelade flera roller än en. Dessutom spelade de också det motsatta könet på ett förträffligt vis. Utan att bli klichémässiga eller komisk, som man eller kvinna bytte de utsattheten med varandra på detta vis. Hon fick förföra honom som man och han fick visa sin nakna kropp och bli ratad.

Den sista meningen i föreställningen är, ”Cancer, min älskling”. För mig var det en tydlig sammanfattning över den svulst av bedrägeri som Merteuil och Varmont givit sig hän till. Att leka med kärlekens uttryck utan känslor, förstör inte bara relationen för dem längre fram. Den ger också obotlig svartsjuka i själen, när någon annan går vidare i tillit och äkta kärlek.

I rollerna:
Merteuil Petronella Barker
Valmont Gerhard Hoberstorfer

Petra Hellberg

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Heiner Müller, Scenkonst, Stockholms stadsteater, Teater

Kultfilmen Metropolis får nytt liv på teatern

26 januari, 2015 by Redaktionen

metropolis

Fritz Langs kultförklarade stumfilm Metropolis från 1927 sätts för första gången upp som teater. Filmen Metropolis, som anses vara expressionismens mästerverk och alla sciencefiction-filmers moder, var ursprungligen en roman. Den har nu dramatiserats av Sofia Fredén. Regisserar gör Malin Stenberg. Örjan Andersson står för koreografin och Niklas Swanberg har komponerat ny musik. I huvudrollerna Liv Mjönes, Robert Fux och Albin Flinkas. Urpremiär 7 februari på Kulturhuset Stadsteatern.

Ett pressmeddelande berättar:
I en mörk gång i underjorden går Maria med ett tänt ljus i handen. Tiden är inne. Metropolis. Staden där Joh Fredersen, mannen utan hjärta, är envåldshärskare.

I en vilstol på sönernas klubb ligger hans son Freder. Uttråkad. Är det här livet? Så får han syn på Maria i dörröppningen. Och följer efter henne ner i den väldiga maskinhallen – en grym värld han inte visste fanns.

Vem är hon? Vad vill hon?

– Metropolis har alltid varit min älsklingsfilm. Den har en kvinnlig hjältinna som är helgon och hora på samma gång. Konflikten mellan den goda Maria som tror på social förändring genom reformer och den onda Maria som driver igenom revolution är oerhört lockande. Plus att hennes onda jag är så översexuell, omättlig. Det är väldigt befriande, säger Malin Stenberg som regisserar.

– När jag fick veta att det även finns en bok började jag genast fantisera om att göra den som teater. Men jag tänkte att det är för galet, det kommer aldrig gå. Men nu blir det faktiskt av och berättelsen känns högaktuell även idag. Metropolis publicerades 1926 under Weimarrepubliken, en tid som har många likheter med vår. Det var då fascismen började gro, säger Malin Stenberg.

Metropolis anses vara alla sciencefiction-filmers moder: Starwars, Femte elementet, Matrix, Bladerunner, alla har de lånat estetik och referenser från Metropolis. Filmens bildspråk dyker också upp i diverse artisters musikvideos, så som Kylie Minogue, Madonna, Queen med flera. Filmen har till och med tagits upp på Unescos världsarvslista.

– Detta är en melodramatisk saga om en futuristisk diktatur – där arbetarna gör revolt. Vi visar ett starkt polariserat politiskt landskap, en eskapistisk framtidsvision, ett klass-samhälle som är självdestruktivt, säger Malin Stenberg.

Det blir första gången som denna kultfilm görs som teater. På åttiotalet/nittiotalet gjordes den som musikal i London men floppade. Det har gjorts en mangaversion och som kraftigt moderniserad radioteater från 2007 (BBC engelsk version).

Iscensättningen av Metropolis är den största satsningen någonsin på Klarascenen som är Kulturhuset Stadsteaterns andra största scen. Scenografin är signerad Lars Östbergh, kostymdesign Bente Rolandsdotter, mask Patricia Svajger och Daniela Krestelica. Sofia Fredén har gjort dramatiseringen. Niklas Swanberg har komponerat musiken och för koreografin står Örjan Andersson. På scen tolv skådespelare och tre barnstatister. Huvudrollerna görs av Robert Fux, Liv Mjönes och Albin Flinkas.

Thea von Harbou och Fritz Lang träffades i och med filmarbetet och blev förälskade. Fritz var då gift. När Fritz fru hittade honom och Thea von Harbou i sängen sköt hon sig med Fritz gevär från första världskriget. Den tragiska händelsen dämpade inte Thea och Fritz kärlek. De gifte sig 1922 och äktenskapet varade elva år. Tillsammans gjorde de filmer som Metropolis (1927), M (1931) och Doktor Mabuses testamente (1933). Bland berättelserna om Thea och Fritz finns en mytomspunnen middag hos Goebbels som paret var inbjuden till (Fritz var jude och ville inte gå dit). Goebbels sa att han hade två nyheter, en god och en dålig. Den dåliga var att han totalförbjöd Dr Mabuse och den goda var att han ville att de skulle bli chefer för filmstudion i Berlin UFA och börja göra propagandafilm för Hitler. Thea stannade kvar och gjorde flera propagandafilmer med bl a Goebbels flickvän som aktris. Fritz flydde till Hollywood. De hatade varandra över haven och bråkade hela tiden om sina gemensamma filmrättigheter. Vid krigsslutet deporterades Thea (p.g.a. sitt medlemskap i NSDAP) under en tid till ett arbetsläger och dog sedan snöpligt på femtiotalet då hon halkade på väg till sin egen filmpremiär. Efter Theas död ändrade Fritz Lang sin inställning till henne och började nu försvara henne offentligt.

Malin Stenberg har gjort många uppmärksammade uppsättningar: Askungen, Vargtimmen och Mannen i Ormskinnsjackan på Dramaten, skridskomusikalen ”Blood on ice” på Backa teater, för att nämna några. På Stockholms stadsteater har Malin bl a satt upp Sista dansen av Carin Mannheimer.

Liv Mjönes sågs senast i titelrollen i Skärholmens kritikerrosade uppsättning av Hamlet. Mjönes filmdebuterade i Miffo från 2003 och Guldbaggenominerades 2011 för sin roll som Frida i filmen Kyss mig. På teve har vi bl a sett henne i Ettor och nollor, SVT och Torpederna på TV4.

Robert Fux ses även som Herbert Tingsten i Ansvaret är vårt som hyllas av en unison kritikerkår.

Albin Flinkas har gjort flera stora roller på Stadsteatern, bland annat i Blodsbröder och Next to normal. 2013 tog över Soppteatern efter Ole Forsberg.

METROPOLIS
AV THEA VON HARBOU

Urpremiär 7 februari på Klarascenen

Av Thea Von Harbou
Översättning Sam J Lundwall
Dramatisering Sofia Fredén
Regi Malin Stenberg
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Bente Rolandsdotter
Koreografi Örjan Andersson
Kompositör Niklas Swanberg
Ljus Sutoda
Ljud Michael Breschi, Håkan Åslund och Niklas Swanberg
Mask Patricia Svajger och Daniela Krestelica

I rollerna
Maria/Robotmaria Liv Mjönes
Freder Albin Flinkas
Joh Fredersen Robert Fux
Rotwang m fl roller Peter Viitanen
Josaphat m fl roller Eva Melander
118 11 Georgi m fl roller Caroline Söderström
Den smale m fl roller Sanna Krepper
Grot m fl roller Kristofer Kamiyasu
September m fl roller Py Huss-Wallin
Arbetare 118 18 m fl roller Daniel Nyström
Arbetare 118 20 m fl roller Nadja Mirmiran
Maskinmänniskan m fl roller Patricia Vázquez Iruretagoyena

Arkiverad under: Scen, Teater Taggad som: Metropolis, Science fiction, Teater

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 48
  • Sida 49
  • Sida 50
  • Sida 51
  • Sida 52
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 109
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Recension: Terra bjöd in halva indie-Sverige – och bjöd på årets bästa konsert

Terra med Vänner på Orionteatern - Betyg … Läs mer om Recension: Terra bjöd in halva indie-Sverige – och bjöd på årets bästa konsert

Recension: Markus Krunegård – Två kvällar på Orionteatern, två helt olika upplevelser

Markus Krunegård på Orionteatern 28 och … Läs mer om Recension: Markus Krunegård – Två kvällar på Orionteatern, två helt olika upplevelser

Filmrecension: Backrooms

Backrooms Betyg 4 Svensk biopremiär 29 … Läs mer om Filmrecension: Backrooms

Hyfsad tribut låter oss ana den hyllades storhet – En kväll till Tottas minne på Stora Teatern

24/5 2026 Stora Teatern i … Läs mer om Hyfsad tribut låter oss ana den hyllades storhet – En kväll till Tottas minne på Stora Teatern

Tal R på Millesgården väcker trötta sinnen med lekfull skaparglädje och mystik

Millesgården Tal R - Elefanten i … Läs mer om Tal R på Millesgården väcker trötta sinnen med lekfull skaparglädje och mystik

Debuterar med sinnrik estetik om mödosam process – Chiasmus av August Björn

August … Läs mer om Debuterar med sinnrik estetik om mödosam process – Chiasmus av August Björn

Teaterkritik: Galeasens Eurotrash träffar mitt i prick som en aktuell spegel. Våra psykiska besvär i Europa, vår flykt från skuld, men också hur band skadas i en nutida schweizisk överklassfamilj – drabbad av världskrig och nazism – blir kännbara.

Eurotrash (sedd 25 maj 2026) Scen … Läs mer om Teaterkritik: Galeasens Eurotrash träffar mitt i prick som en aktuell spegel. Våra psykiska besvär i Europa, vår flykt från skuld, men också hur band skadas i en nutida schweizisk överklassfamilj – drabbad av världskrig och nazism – blir kännbara.

Drömska förflyttningar med fransk klang – Ship Song på Kinesiska Muren

Manus & regi: Emilie … Läs mer om Drömska förflyttningar med fransk klang – Ship Song på Kinesiska Muren

Kganye på Fotografiska iscensätter folkliga myter och berättelser som fortlever i demokratiprojektets moderna RDP-bostäder i Sydafrika.

/ Lebohang Kganye - Le Sale ka … Läs mer om Kganye på Fotografiska iscensätter folkliga myter och berättelser som fortlever i demokratiprojektets moderna RDP-bostäder i Sydafrika.

Enastående samarbete och uppdatering av sound – Nordan med Lena Willemark & Ale Möller på Stora Teatern

21/5 2026 Stora Teatern i … Läs mer om Enastående samarbete och uppdatering av sound – Nordan med Lena Willemark & Ale Möller på Stora Teatern

Lotta Antonsson på Fotografiska – Vaneseendets trygga objekt för begär biter tillbaka som lockande mysterium

Lotta Antonsson - I Am … Läs mer om Lotta Antonsson på Fotografiska – Vaneseendets trygga objekt för begär biter tillbaka som lockande mysterium

Filmrecension: Viktlös – en tidlös berättelse om mekanismen bakom utnyttjande

Viktlös Betyg 4 Svensk biopremiär 22 maj … Läs mer om Filmrecension: Viktlös – en tidlös berättelse om mekanismen bakom utnyttjande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in