”Kvartett” av Heiner Müller
Av: Heiner Müller
Översättning: Lars Bjurman
Regi: Sofia Jupither
Scenografi: Lars Östbergh
Kostym: Maria Geber
Ljus: Magnus Mikaelsen
Ljud: Magnus Ericsson
Mask: Johanna Ruben
Premiär på Stockholms Stadsteater den 5 februari 2015
Du behöver inte veta att Müller hämtat sin inspiration till ”Kvartett” från fransmannen Pierre Chodelos de Laclos’ roman ”Brevromanen” (1782), för att uppskatta de vackra omskrivningarna i manuset. Inte heller behöver du ha sett någon av filmerna Farligt begär (1988) eller En djävulsk romans (1999) för att insett att kärleken är en allt för farlig lek att leka med.
I drygt en timme lyckas två skådespelare i svart och vit trollbinda publiken, med stora och starka ord, som både är spännande, lockande, vitsig och sensuell, men också ofta vidrigt penetrerande in i kött, blod, skuld och skam.
Scenen består enbart av ett betongblock i ett stelt u-formande manifest. Där emellan rör sig dramatiken i upp och nedgångar, samtidigt som mörk aska omringar dem. Man känner också mycket tydligt att det farliga spel som de spelat, där man utgett sig för att enbart ge köttets lustar fritt utrymme, också bränner sönder allt vackert dem emellan. Allt är bränt till botten och förstört, eftersom de aldrig velat/kunnat ge sanna och/eller äkta känslor en chans. Stolthet och oförstånd har hindrat dem att kunna gå till botten. Rollkaraktären Merteuil har nog inte trott att hon någonsin velat eller kunnat behöva engagera sitt hjärta i det som praktiskt ha tillfredsställt hennes kropp. Det är inte förrän Valmont, på riktigt blir kär i någon annan, som hon inser hur hon bedragit sig själv. Hon blir svartsjuk, synisk och försöker locka tillbaka Valmont med hårda ord och förförelsetekniker. Allt för att testa alla gränser som går för att tränga igenom den kärleksbubbla som hans förälskelse medför. Men det är naturligtvis förgäves.
Det mest underbara med föreställningen är det helt fantastiska språket. Det hörs och märks så tydligt att det svenska- och det tyska språket gör varandra rättvisa. Det märks också att Heiner Müller inte enbart var dramatiker, utan också lyriker och poet. Översättaren Lars Bjurman har gjort ett gediget arbete. Vilka ordvitsar, vilken blandning av skämt och bildliga uttryck. Jag blir enormt inspirerad av att finna originalmanuset. Man både log, skrattade, rynkade pannan och kände äckel i samma mening. Jag är inte lättförför med ord, men här sparkades benen undan.
En lite rolig ”twist” på föreställningen var att skådespelaren Petronella Barker, talade svenska med norsk betoning. Det gav hennes repliker en ”studsig” framtoning och gav mersmak till tanken att kärleksuttryck inte följer bestämda grammatiska regler. Bara för att man använder vissa ord i rätt ordning, innebär inte att man automatiskt kan veta dess betydelse. Ironi, sarkasm och cynism, är inte sanna sak med orden, ” Oroa er ej för er oskuld. Guds hus har många rum”
Den största utmaningen på scen var det faktum att dessa två skådespelare spelade flera roller än en. Dessutom spelade de också det motsatta könet på ett förträffligt vis. Utan att bli klichémässiga eller komisk, som man eller kvinna bytte de utsattheten med varandra på detta vis. Hon fick förföra honom som man och han fick visa sin nakna kropp och bli ratad.
Den sista meningen i föreställningen är, ”Cancer, min älskling”. För mig var det en tydlig sammanfattning över den svulst av bedrägeri som Merteuil och Varmont givit sig hän till. Att leka med kärlekens uttryck utan känslor, förstör inte bara relationen för dem längre fram. Den ger också obotlig svartsjuka i själen, när någon annan går vidare i tillit och äkta kärlek.
I rollerna:
Merteuil Petronella Barker
Valmont Gerhard Hoberstorfer
Petra Hellberg