Kentaur
Manus Mats Wahl
Regi Erik Åkerlind
Scenografi och kostym Ellen Oseng
Göteborgs Dramatiska Teater –
Premiär torsdagen den 19 februari 2015
Kentaur på Göteborgs Dramatiska Teater, Stigbergsliden, Majorna, (fjortonde premiären för GDT) ger allt – och lite till. Ursprungligen är dramat uppförd i Borås 1992 och i Danmark och denna uppsättning är den tredje.
Ämnet är skrämmande aktuellt apropå Svenska Dagbladets artikel om tre pojkar på ett idrottsgymnasium i Jämtland som åtalas för sexövergrepp.
På scenen står uppställt ett källarförråd med bananlådor. Publiken har 45 platser att sitta på. Bakom nätväggarna i källarförrådet möts de: Jossan (Hanna Ullerstam), Jonkan (Martin Östh), Carlo (Magnus Sandberg), Stene (Jonas Rimeika). De försöker komma underfund med vad som hände den där fredagseftermiddagen i skolan när de mötte Lisbeth vid skåpen. Vem drog upp diskussionen ”50 kr för dina tuttar”? Carlo. Vem höll henne? Stene. Vem slet av henne trosan? Jonkan. Vem tryckte upp trosan i munnen? Jossan.
Lisbeth, Lisbeth Göransson, har tagit livet av sig genom drunkning. Pratet om svarta vingar har med självmordet – och skuldbördan – att göra. Nu måste de synkronisera sin historia för att polisförhör väntar.
Berättelsen är otäck, kuslig, skrämmande, aktuell. Det är en svart, aktuell pjäs som inte viker för de svåra frågorna. Tre unga män och en ung kvinnas, som medhjälpare, som begår en gruppvåldtäkt. Makt, sexuellt våld och grupptryck är nyckelorden för kvällen.
Vad gäller laganda och moraliskt ansvarstagande ungdomarna emellan går det så där:
Stene (Jonas Rimeika), fullständigt namn Steven Carlberg, har mest att förlora på att bli registrerad i ett brottsregister. Han vill bli kustjägare, en ”kontrollerad typ”, är med i elevrådet, spelar vänsterytter och är lagkapten i ett fotbollslag, hans mamma sitter i en kommunalnämnd. Han vill köpa sig fri, erbjuder Jonkan (Martin Östh) 5.000 kr till midsommar, som han ska få i förskott från sin morbror som är ägare till den affär han ska sommarjobba i. Han skjuter Jossan i handen så att Lisbeths bitmärke ska få efterföljare och hon ska bli mindre misstänkt. ”Jag är den som inte gör sådant här”.
Jonkan (Martin Östh) använder pistolen för att döda en mus. I fjärde klass räddade han Jossan från att drunkna. Han vill helt och hållet ta på sig skulden, han älskar Lisbeth. Jossan vill inte att Jonkan ska ta på sig hela skulden. Jossan har en t-shirt på sig där det står ce soir on va dancer (i kväll ska man dansa).
Hela tiden hänger smockan i luften. Där vettet försvinner kommer våldet fram. Tillgången på öl kommer drabba Carlos bror. Jossan flyr, Carlo följer efter. Stene: ”Det ordnar sig, vi berättar samma sak”. Jonkan blir sist kvar. Ljuset släcks. Det kommer gå åt h-e. De är inte synkroniserade för fem öre. De är engagerade och trovärdiga i sina rollprestationer. Våldet är ett våld som kan dyka upp i Göteborgs skolvärld 2002 – skribenten har erfarenhet av att vara lärarvikarie. Jättebra pjäs och jättebra rollprestationer.
På scen: Hanna Ullerstam (Jossan), Martin Östh (Jonkan), Jonas Rimeika (Stene), Magnus Sundberg (Carlo).