Stockholm Music and arts

Stockholm Music and Arts: Timbuktu & Damn – Behållningen uteblev på grund av olidlig volym

4 augusti, 2015 by Mats Hallberg

Timbuktu 1 minst

Timbuktu & Damn på Stockholm Music and Arts, stora scenen
2 augusti 2015
Betyg 3

I pressrummet med utsikt över området konstaterades att många av festivalens besökare lämnade, antagligen mycket belåtna, efter att Van Morrison med orkester lirat i halvannan timme. Därför var det sälkerligen otacksamt för mediaomsusade hiphopartisten Timbuktu att ta vid och skapa stämning. Senast jag läste om privatpersonen Jason Diakité handlade det om ett pinsamt fall av dubbelmoral. Under Prideveckan höll han ett brandtal mot kapitalismen, trots att han på uppmaning av sin revisor sysslar med skatteplanering. I min värld där action speaks louder than words, sjönk aktivisten rejält i aktning.

Jag har sett Timbuktu ett par gånger tidigare, varav en gång på just Skeppsholmen. Denna vackert belägna plats är för honom närmast helig mark, inte minst efter att ha sett höjdargig med Prince och Erykah Badu. Jag uppskattar Timbuktu som journalist/ DJ i P3, för medverkan i Så mycket bättre samt hans kamp mot rasism. Men jag har inte lyssnat ordentligt på några av hans åtta album. Ändå påstår jag att han är proffs i att hantera en mikrofon. Men det är ganska omöjligt att dels hinna med när ordmassorna vräks över en, dels urskilja textraderna eftersom det vokala överröstas av hänsynslöst högt inställda instrument. I en låt får han ändå sällskap av tre ytterligare rappare utan att de tillför speciellt mycket.

Damn kan beskrivas som en skånsk supertajt variant av hiphop-ska med tonvikt på blås och klaviatur. Barytonsaxofonisten Sven Andersson hade till och med ett solo. Deras enhetliga scenkläder liknade blå arbetsoveraller. Skåningen är en osannolikt skicklig rappare och hygglig sångare. Han flankeras av skönsjungande Beldina Malaika. Somliga låtar introduceras, något som stämmer in på De luktar rök, Misstänkt ( den gjordes som homage till Prideveckan), jämte Gul och blå. Agiterande och upplysande mellansnack behärskar Timbuktu som bekant till fullo. Hans kanske största hit Alla vill till himlen rusas igenom i infernaliskt tempo.

Ibland borde man sparat på krutet, inte krämat på så mycket. Det serveras mer än vad som kan sväljas, åtminstone för oss som inte är hiphop-frälsta. Sedan måste rubriken kommenteras. Hiphoppare gillar äckligt fet bas, vars botemedel i bästa fall är öronproppar. Men efter idealiskt ljud under regntunga konserten med Van the man, blev ljudet nu en veritabel chock. Hur långt bort jag än retirerade orsakade den vedervärdiga ljudbangen obehaglig huvudvärk.

Foto: BeA Nilsson

Stockholm Music and Arts: Van Morrison – en magiker på scen

2 augusti, 2015 by Rosemari Södergren

Van Morrison på Stockholm Music and Arts, stora scenen
2 augusti 2015
Betyg 5

Han kom och som han levererade. Van Morrison är en stor artist. Han är magisk. På flera sätt och många plan. Precis när han sjöng textraden: ”The Day When the Rain came” i hans stora poplåt ”Browneyed girl” då kom regnet över Skeppsholmen. Han tycks kunna styra över inte bara vad som händer på scen utan allt däromkring, till och med vädrets makter.

Han gav en fulländad spelning med mycket jazzbluesigt ös där jag inte förstår hur någon alls kunde stå still. I området nära scen var det fullt ös och många, många som både skakade takten och sjöng med, även om han inte hade sin mest lättillgängliga repertoar och också när han spelade de allra populäraste sångerna som ”Browneyed girl” var det i en jazzigare version.

Han inledde spelningen med ”Celtic Swing”, iklädd den obligatoriska hatten och spelandes på saxofon. Det är den öppning han haft under den turné han just nu kör. Den saxofonjazziga svängiga stilen fortsatte med ”Close enough for Jazz” och med gospelinfluens i ”By his Grace”.

Några låtar in i konserten kom också munspelet fram och det blues vid sidan av jazz som satte atmosfären för kvällen. Det var vemodigt, magiskt och mysigt och oerhört skickligt. Han växlade mellan saxofon, munspel, gitarr och så sjöng han förstås. Hans röst är enorm och den tycks inte ha åldrats, trots att han snart fyller 70. Jag tror att jag tycker det blir allra, allra bäst när han spelar gitarr och sjunger. Finns det någon som med samma dignitet kan sjunga ”didadadidi” och det känns stort?

Trist nog ökade regnet och en dryg halvtimme in i spelningen öste regnet ned och scenarbetare fick bära in en stor presenning på scen för att skydda instrument från det kraftiga skyfallet. Men Van och hans musiker körde på som de proffs det är, förstås. Det var mäktigt och när han gick loss på gitarren i ”And the Healing Has Begun” kunde han hållit på i timmar – det gick inte att tröttna.

Som extra bonus spelade han en av mina absoluta favoriter ur hans rika låtskatt: ”In the Garden” från albumet ”No Guru, no method, no teacher” som han släppte 1985 då han gjorde upp med sitt medlemskap i Scientologerna som han lämnade. Texten är så stark och jag ryser lika mycket idag när jag hör honom spela den som jag gjorde då, när skivan låg på spel om och om igen i min cd-spelare:
No Guru, no method, no teacher
Just you and I and nature
And the Father and the
Son and the Holy Ghost
In the garden wet with rain

Publiken var redan helt med på noterna och när han som sista sång spelade ”Gloria” blev det allsång. Van Morrison är inte någon publikfriare, han står bara rakt upp och ned och kör sitt program. Något mellansnack har han inte. Men han var ändå snäll nog åt sin publik och spelade tre av sina genom åren mest populära låtar: Moondance, Brown Eyed Girl och Gloria.

Van Morrison var nästsist ut på stora scenen, men en sak är klar: en stor del av publiken hade kommit för att se honom och det kändes som att festivalen avslutades med denna höjdpunkt när många lyckliga lämnade området efter denna upplevelse.

Kvällens spellista:
Celtic Swing
Close enough for jazz
By his Grace
Day Like This
Baby, please don’t go/Parchman Farm/Don´t Start Crying Now
Wild Night
Moondance
Brown Eyed Girl
Wild Honey
Whenever God Shines his Light
Precious Time
Jackie Wilso said (I´m in Heaven When You Smile)
Bright Side of the Road
Real Real Gone
Think Twice Before You Go
And the Healing Has Begun
The Things I Used To Do
The Way Young Lovers Do
Help Me
In the Garden
Gloria

Foto: BeA Nilsson

Stockholm Music and Arts: Love Antell – en välkommen energihöjare

2 augusti, 2015 by Rosemari Södergren

Love Antell på Stockholm Music and Arts, stora scenen
Söndag 2 augusti
Betyg 4

Love Antell med band gjorde sin sista spelning för säsongen på stora scenen på Stockholm Music and Arts. Det är vi tacksamma för. Hans raka, naturliga, energiska pang-på-rödbetan-rock behövdes för att få fart på publik och humör. När regnet och solskenet växlar om, helt utan logik, behövdes något som bjöd på rock utan krusiduller.

Love Antell och hans band kom ut prick 15.20 på scen, som utannonserat och började med låten ”Europa” från nya albumet ”Barn av Amerika”. Texten om hur vi alla, katoliker, protestanter, muslimer, ateister är del av samma Europa, på scen framför med fioler, går rakt in i våra hjärtan.

Love Antell har som musiker och artist alltid varit tydlig med sitt politiska engagemang och samhällsfrågor har alltid varit starkt närvarande i hans text och musik. Det var så redan då han var frontman med det nu nedlagda bandet Florence Valentin och ännu tydligare nu som soloartist.

Trots att han är ung, han är född 1980, är han en rutinerad musiker. 2007-2011 ingick han som som gitarrist i hälsinge-folkrockgruppen Perssons Pack och sedan var han frontman i Florence Valentin innan han startade sin solokarriär och jag hoppas att han, välförtjänt, fått en än större publik nu sedan han 2014 var en av deltagarna i Så mycket bättre i TV4.

Det senaste albumet, ”Barn av Amerika”, är ett klart uttryck för hans starka politiska engagemang med låtar som ”En delad värld”, ”Den bästa” och ”Coyote” – och vi fick höra de flesta av dessa plus flera av hans vid det här laget redan klassiska samhällsmedvetna låtar, som ”Gatorna tillhör oss” från förra soloalbumet.

Han berättade på scen om hur han som artonåring arbetade inom restaurangvärlden och där upplevde starka klyftor mellan yrkesgrupper och hierarkier där invandrarna som arbetade som diskare inte ens blev bjudna på personalfesterna.
– Det var då mitt politiska engagemang föddes, berättade han.

Love Antells musik är en fartfylld glad rock utan krusiduller med texter som det är lätt att ryckas med i och lätta att sjunga med i. Trots att regnet börjat ösa ner under andra hälften av konserten var hans spelning en efterlängtad energihöjare på Skeppsholmen.

Foto: BeA Nilsson

Stockholm Music and Arts: Thåström – Generös, koncentrerad och överväldigande knock out

2 augusti, 2015 by Mats Hallberg

Thåström på Stockholm Music and Arts
1 augusti 2015
Betyg 5
Likt Karl-Bertils botfärdige pappa på julafton ska jag genast slå fast att jag kanske inte är rätte mannen att recensera. Har haft ett uppehåll på tio-femton år från denna legendars explosiva musik. När Pimme körde över publiken överladdad med aggressivitet och gnisslande toner skrämde han bort mig. Äger dock ett antal epokgörande skivor med Imperiet och Ebba Grön. Har sett honom på diverse scener såsom Backa fritidsgård -82, Liseberg, Heden och Himlabacken i Göteborg samt på Lollipop utanför Tullinge för att nämna några ställen. Är nog inte ensam om att ranka honom som lika betydelsefull för svensk musik som Eva Dahlgren, han är för mig den manliga motsvarigheten. De må ha valt olika uttryckssätt men är båda omistliga. Det kändes lite egendomligt att återvända till Thåströms skoningslösa sound igen utan att riktigt känna igen låtarna eller bandet. Var befriande att det aggressiva var ersatt med en välgörande konstruktiv kraft. Det enda jag kan sakna från en helgjuten konsert som klockade in på 1,25 (inklusive tre extranummer) var någon av de fantastiska covers han är känd för eller någon klassiker från förr.

Pimme gör entré med hatt och vinröd kostym. Öppningen är mäktig och sången når ut. Första refrängen lyder ”tänk att alltid vara på väg”. Allt från honom och det fyra man starka bandet andas integritet och auktoritet. Den sedvanliga scennärvaron och aningen spastiska rastlösheten känns igen. Förutom övertygande sång med skaplig frasering bjuder frontmannen på munspel, höghastighets-triangel och lite oansenligt gitarrspel.Bandet låter minst sagt bra, är en tajt enhet som är oerhört melodiska, trots att det till stora delar handlar om mangel och gnissel. De har en fenomenal förmåga att leverera smärta och skönhet, såriga kanter och spruckna drömmar. Ljudet är förväntat högt och ganska hårt, men bara några gånger får vi dras med obalans när basen slår ut resten av instrumenten.Angående det visuella badade scen i bitvis stroboskopartat vitt ljus och stundom låg rök tät.

När jag pinsamt nog inte har och koll på låttitlar och inte har tid att kolla upp fakta, ger jag er refränger kombinerat med observationer. Vi bjöds på ”Det är en ny värld det här” och ”Det räcker för mig” och när Jag är en idiot introducerades tackade den gode Joakim för publikens gensvar denna fina sommarkväll. Låten hade en ihärdig och hypnotisk rytm och var spelningens första absoluta höjdpunkt. I mina anteckningar har jag noterat hur trist det är när basen slår igenom, vilket som sagt hände här och några gånger till. Men ljudet var ändå oftast tillfylles och i slutet gick jag nära scen för att kunna se hur samlat och fokuserat man agerade från scen. Lusten och seriositeten syntes i deras ansikten. Efter en låt som jag tror heter Kom med mig, ett långsamt stycke, pustade Thåström efteråt ut av tillfredställelse. I kvällens andra ballad utmärkte sig gitarristen Peter och det såg ut som att han gjorde bruk av sin svajarm. Effektfullt! Ungefär här presenteras gästmusikern Stefan på elfiol.En hypnotisk slagdänga handlade om att ”ingen sjunger blues som Jeffrey Lee”. (Denne mytomspunne rocksnubbe såg jag förresten på rockklubb i Göteborg på 90-talet, men ljudet var då olidligt så jag lämnade i förtid.)

Texterna har annan prägel numera, är mer av filosofiska och geografiska betraktelser än politiskt entydiga. Visst har det nya sättet att skriva också väsentliga kvaliteter, men kan ändå lite sakna den tradition Thåström var en mästare i. Han sjunger om S:t Anna katedral och gör ihop med bandet en härligt hetsig Rock and Roll är död. Första extranummer blir en nedtonad ödesmättad ”fan fan fan det skulle vara du” där gitarristen använde stråke. Ytterligare extranummer rullar på med obändig energi och potent livsbejakelse. Det otroligt sammansvetsade bandet tog sig i mål med ett stadigt närmast maniskt beat medan huvudpersonen hängav sig åt att närmast recitera ur ”som någonting kan bli gud igen.” Thåström och hans eminenta band hör hemma i en genre jag numera sällan befinner mig i som lyssnare. De är konsekventa, uppfinningsrika och vet nog innerst inne om att de gör något mycket värdefullt. I motsats till många andra stjärnor på artist- och musikhimlen har de underligt nog en okaxig image. Vad de sysslar med live kan i sin genre betecknas som världsklass. Kan noteras att åldersspridningen bland lyssnarna vår påtaglig.

Foto: BeA Nilsson

Stockholm Music and Arts: Sofia Karlsson, Daniel Norgren och Noonie Bao

2 augusti, 2015 by Redaktionen

Sofia Karlsson, Daniel Norgren och Noonie Bao på Stockholm Music and Arts
2 augusti 2015

Först ut på söndagen på Stockholm Music and Arts är tre sinsemellan olika artister. Sofia Karlsson med sin visa och folkmusik, Daniel Norgren med sin fartfyllda rockblues och Noonie Bao, blivande popdrottning.

Sofia Karlsson
Jag har hört Sofia Karlsson live minst två gånger tidigare. Uppskattar vad hon gör för svensk visa och europeisk folkmusik, men jag har inga skivor. Vid lunchtid i Eric Ericsson-hallen på söndagen ger hon, tillsammans med gtarristen Mattias från Karlstad samt duon Lisa och Lisa en högst njutbar konsert.

Repertoaren är blandad där fokus ligger på spelmansmusik. Sättningen är gitarrer (Sofia några gånger på en lhalvackustisk med reverb(+)), fiol, dragspel och piano.

Publikens mottagande är påtagligt entusiastisk och den har inga problem alla med att interagera på uppmaning. Vi håller takten och fyller i i refränger. Sofia bottnar på ett sjjävklart sätt i sitt musikaliska vatten, Hon sjunger med stor pondus, närvaro och teknisk elegans. Samtidigt kan jag förstå de som tycker hon gör alltför vacker och lite tråkig musik. Det finns ingen friktion, bara oerhörd begåvning. Tror hon är medveten om risken att stryka alltför mycket medhårs och uppfattas som präktig. Och till saken hör att hon fortsatt förnya sig.

Ska nämna att hennes gäster Lisa Rydberg och Lisa Lovbacken fick konserten att svänga härligt med både brudmarsch och polska. Sympatiskt nog var högtalare uppställd utnför kyrkan eftersom pubilktrycket var stort och många kom inte in. Svartklädda Karlsson var enligt egen utsago otroligt peppad och höll också ett litet anförande för den internationella publiken. Sammanfattningsvis en behaglig timme även om de höjdpunkter av djupt berörande ögonblick saknades något. Hon och musikanterna är trots det värda överbetyg.

Daniel Norgren

Först ut på stora scenen på söndagen var country-blues-artisten Daniel Norgren, från de djupa svenska skogarna.

Han är förvånansvärt okänd trots att det är svårt att inte fastna för hans buskiga blues och sladdriga cajun-country. Han har hittills hållit en position precis vid sina om offentlighetens strålkastarljus.

Som alltid uppträdde han i rutig skjorta och jeans. Det är lite småkul, han berättar med sina kläder att han klivit rakt in från de mörka skogarna i Västergötland.

Hans blues känns äkta och genuin, rentav osvensk. Det går inte att stå emot, jag rycks med av musiken. Om du blir nyfiken på honom är hans debutalbum ”Kerosene Dreams” i högsta grad värd att lyssna på, liksom han senaste album ”Alaburys”.

Noonie Bao

Inledningen på den blivande popdrottningens spelning var tuff. Ljudet var inte bra inställt och en del av instrumenten skorrade i högtalarna och hon var märkbart irriterad. När hon skulle säga något avbröts hon av musik. Dessutom var hon inte riktigt färdiginsjungen inför spelningen, hennes röst räckte inte till i de högsta tonerna. Men hon kämpade på, envis som ett proffs, och en bit in i konserten flöt allt på och vi hade glömt den darrande inledningen.
Noonie Bao har haft en spännande start på sin karriär. Redan som 18-åring var hon knuten till förlag och hon har skrivit låtar till Clean Bandit, Charlie XCX, Tove Styrke och Avicii.

Just nu sitter hon och filar på sitt andra album. Eftersom debutalbumet hyllades är förväntningarna stora. Hon bjöd på sånger både från första albumet och kommande albumet och också sånger hon skrivit för andra artister. Det var en popspelning med både fartiga syntslingor och mjukare sånger, som efter den trassliga inledningen växte betydligt.

Texter: Mats Hallberg och Rosemari Södergren
Foto: Annika Berglund och BeA Nilsson

Stockholm Music and arts

Footer

Om oss