Timbuktu & Damn på Stockholm Music and Arts, stora scenen
2 augusti 2015
Betyg 3
I pressrummet med utsikt över området konstaterades att många av festivalens besökare lämnade, antagligen mycket belåtna, efter att Van Morrison med orkester lirat i halvannan timme. Därför var det sälkerligen otacksamt för mediaomsusade hiphopartisten Timbuktu att ta vid och skapa stämning. Senast jag läste om privatpersonen Jason Diakité handlade det om ett pinsamt fall av dubbelmoral. Under Prideveckan höll han ett brandtal mot kapitalismen, trots att han på uppmaning av sin revisor sysslar med skatteplanering. I min värld där action speaks louder than words, sjönk aktivisten rejält i aktning.
Jag har sett Timbuktu ett par gånger tidigare, varav en gång på just Skeppsholmen. Denna vackert belägna plats är för honom närmast helig mark, inte minst efter att ha sett höjdargig med Prince och Erykah Badu. Jag uppskattar Timbuktu som journalist/ DJ i P3, för medverkan i Så mycket bättre samt hans kamp mot rasism. Men jag har inte lyssnat ordentligt på några av hans åtta album. Ändå påstår jag att han är proffs i att hantera en mikrofon. Men det är ganska omöjligt att dels hinna med när ordmassorna vräks över en, dels urskilja textraderna eftersom det vokala överröstas av hänsynslöst högt inställda instrument. I en låt får han ändå sällskap av tre ytterligare rappare utan att de tillför speciellt mycket.
Damn kan beskrivas som en skånsk supertajt variant av hiphop-ska med tonvikt på blås och klaviatur. Barytonsaxofonisten Sven Andersson hade till och med ett solo. Deras enhetliga scenkläder liknade blå arbetsoveraller. Skåningen är en osannolikt skicklig rappare och hygglig sångare. Han flankeras av skönsjungande Beldina Malaika. Somliga låtar introduceras, något som stämmer in på De luktar rök, Misstänkt ( den gjordes som homage till Prideveckan), jämte Gul och blå. Agiterande och upplysande mellansnack behärskar Timbuktu som bekant till fullo. Hans kanske största hit Alla vill till himlen rusas igenom i infernaliskt tempo.
Ibland borde man sparat på krutet, inte krämat på så mycket. Det serveras mer än vad som kan sväljas, åtminstone för oss som inte är hiphop-frälsta. Sedan måste rubriken kommenteras. Hiphoppare gillar äckligt fet bas, vars botemedel i bästa fall är öronproppar. Men efter idealiskt ljud under regntunga konserten med Van the man, blev ljudet nu en veritabel chock. Hur långt bort jag än retirerade orsakade den vedervärdiga ljudbangen obehaglig huvudvärk.
Foto: BeA Nilsson
