Stockholm Music and Arts: Thåström – Generös, koncentrerad och överväldigande knock out

Thåström på Stockholm Music and Arts
1 augusti 2015
Betyg 5
Likt Karl-Bertils botfärdige pappa på julafton ska jag genast slå fast att jag kanske inte är rätte mannen att recensera. Har haft ett uppehåll på tio-femton år från denna legendars explosiva musik. När Pimme körde över publiken överladdad med aggressivitet och gnisslande toner skrämde han bort mig. Äger dock ett antal epokgörande skivor med Imperiet och Ebba Grön. Har sett honom på diverse scener såsom Backa fritidsgård -82, Liseberg, Heden och Himlabacken i Göteborg samt på Lollipop utanför Tullinge för att nämna några ställen. Är nog inte ensam om att ranka honom som lika betydelsefull för svensk musik som Eva Dahlgren, han är för mig den manliga motsvarigheten. De må ha valt olika uttryckssätt men är båda omistliga. Det kändes lite egendomligt att återvända till Thåströms skoningslösa sound igen utan att riktigt känna igen låtarna eller bandet. Var befriande att det aggressiva var ersatt med en välgörande konstruktiv kraft. Det enda jag kan sakna från en helgjuten konsert som klockade in på 1,25 (inklusive tre extranummer) var någon av de fantastiska covers han är känd för eller någon klassiker från förr.

Pimme gör entré med hatt och vinröd kostym. Öppningen är mäktig och sången når ut. Första refrängen lyder ”tänk att alltid vara på väg”. Allt från honom och det fyra man starka bandet andas integritet och auktoritet. Den sedvanliga scennärvaron och aningen spastiska rastlösheten känns igen. Förutom övertygande sång med skaplig frasering bjuder frontmannen på munspel, höghastighets-triangel och lite oansenligt gitarrspel.Bandet låter minst sagt bra, är en tajt enhet som är oerhört melodiska, trots att det till stora delar handlar om mangel och gnissel. De har en fenomenal förmåga att leverera smärta och skönhet, såriga kanter och spruckna drömmar. Ljudet är förväntat högt och ganska hårt, men bara några gånger får vi dras med obalans när basen slår ut resten av instrumenten.Angående det visuella badade scen i bitvis stroboskopartat vitt ljus och stundom låg rök tät.

När jag pinsamt nog inte har och koll på låttitlar och inte har tid att kolla upp fakta, ger jag er refränger kombinerat med observationer. Vi bjöds på ”Det är en ny värld det här” och ”Det räcker för mig” och när Jag är en idiot introducerades tackade den gode Joakim för publikens gensvar denna fina sommarkväll. Låten hade en ihärdig och hypnotisk rytm och var spelningens första absoluta höjdpunkt. I mina anteckningar har jag noterat hur trist det är när basen slår igenom, vilket som sagt hände här och några gånger till. Men ljudet var ändå oftast tillfylles och i slutet gick jag nära scen för att kunna se hur samlat och fokuserat man agerade från scen. Lusten och seriositeten syntes i deras ansikten. Efter en låt som jag tror heter Kom med mig, ett långsamt stycke, pustade Thåström efteråt ut av tillfredställelse. I kvällens andra ballad utmärkte sig gitarristen Peter och det såg ut som att han gjorde bruk av sin svajarm. Effektfullt! Ungefär här presenteras gästmusikern Stefan på elfiol.En hypnotisk slagdänga handlade om att ”ingen sjunger blues som Jeffrey Lee”. (Denne mytomspunne rocksnubbe såg jag förresten på rockklubb i Göteborg på 90-talet, men ljudet var då olidligt så jag lämnade i förtid.)

Texterna har annan prägel numera, är mer av filosofiska och geografiska betraktelser än politiskt entydiga. Visst har det nya sättet att skriva också väsentliga kvaliteter, men kan ändå lite sakna den tradition Thåström var en mästare i. Han sjunger om S:t Anna katedral och gör ihop med bandet en härligt hetsig Rock and Roll är död. Första extranummer blir en nedtonad ödesmättad ”fan fan fan det skulle vara du” där gitarristen använde stråke. Ytterligare extranummer rullar på med obändig energi och potent livsbejakelse. Det otroligt sammansvetsade bandet tog sig i mål med ett stadigt närmast maniskt beat medan huvudpersonen hängav sig åt att närmast recitera ur ”som någonting kan bli gud igen.” Thåström och hans eminenta band hör hemma i en genre jag numera sällan befinner mig i som lyssnare. De är konsekventa, uppfinningsrika och vet nog innerst inne om att de gör något mycket värdefullt. I motsats till många andra stjärnor på artist- och musikhimlen har de underligt nog en okaxig image. Vad de sysslar med live kan i sin genre betecknas som världsklass. Kan noteras att åldersspridningen bland lyssnarna vår påtaglig.

Foto: BeA Nilsson