Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

premiär

Unga Giljotin visar tvärsnitt ur livet med Ensam bland en miljon

by

”Omkring 6790 miljoner människor bor på jorden, det är samma jord som du och jag står på nu. Om 140 år beräknas jordens befokning uppgå till 9750 miljoner människor. I Stockholm bor ca 1 miljon människor. På Teater Giljotin sitter ikväll 100 personer. I samma hus bor 53 personer”

Så inleder Unga Giljotin Ensam bland en miljon. En pjäs om tillhörighet. Pjäs eller collage eller kanske tvärsnitt ur livet.

Dsha Nikirova, Joel Schmidt, Marcus Badman, Tamara Mivelli, Erik Glaad och Jenny Jernberg kliver fram på scenen och berättar sina karaktärers historia. Till exempel hur det är att vilja ha bröst när man inte har några, ångest inför träffen eller flytta sängen till arbetsrummet.

Livet pågår runt omkring och det som pågår är kanske inte alltid det som syns.

Föreställningen bygger på ett workshoparbete med gymnasieskolor I Stockholms län och och egen research.

Mycket energi, bra spel och en entusiasm som de etablerade teatrarna borde ha mer av. Det är alltid speciellt att komma till en mindre, fri teater. Det märks att ensemblen tillbringar mycket tid tillsammans över många föreställningar. Kanske är det en mindre grupp som gör många föreställningar tillsammans.

Just collageidén är ju inte så ny vare sig på teater eller film men det finns nog en anledning att vi blir engagerade i de personer och öden vi presenteras för. Vi gillar att känna igen oss eller blir nyfikna. Inte sällan får vi nya idéer om hur något kan förstås.

Testa själv, mer information får du på Teater Giljotins hemsida.

Medverkande:
Erik Glaad
Tamara Mivelli
Joel Schmidt
Jenny Jernberg
Marcus Badman
Dasha Nikiforova

Av Unga Giljotin
Regi: Anders Larsson
Kostym: Dasha Nikiforova
Ljus: Anders Larsson
Scenografi: Lisa Pousette Blomé
Produktion: Kersti Rydstad, Josef Carlborg

Från föreställningen:

intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Stockholmspremiär för Locked Up på Dramalabbet

by

Just nu ger Dramalabbet Locked Up med John Fiske, Andrea Guertsen och Paul Kessel. Regi av Dag Thelander.

Pjäsen är en komprimerad berättelse där bakgrunden är homofobi och förtryck på en engelsk internatskola. En miljö som är ganska så obekant för oss svenskar. I England är det dock många generationer politiska ledare och makthavare som passerat genom detta fötryckande system. Jag uppskattar greppet att låta John Fiskes rollfigur förklara systemet för den kvinnliga polisen (Andrea Guertsen) för att hon skall förstå bakgrunden till hans överfall på politikern som nyss hållit sitt valtal (Paul Kessel). Efterhand klarnar bilden och bilden av vem som är förövare och offer förändras.

Det är en hemsk historia men vi förstår att den är sann. Kanske inte i detaljerna men väl i det skoningslösa skolsystem som skulle producera ledarna för det brittiska imperiet. Ett system som fortfarande formar den brittiska makteliten.

Föreställningen har tempo och vi får på kort tid ta del av historien som ligger 45 år tillbaka i tiden. Det är fascinerande att se hur temat utvecklas och tillsammans med rytmen i handlingen påminner det faktiskt en hel del om poesi. Mycket skickligt skrivet och spelat!

Föreställningen är ett samarbete mellan Kesselofski & Fiske och Teater C i Uppsala.

Pjäsen spelas på engelska vilket inte är något problem om man har lite språkvana. Det som händer på scen är väldigt tydligt. Jag tror ändå att en skriven sammanfattning av handlingen och dialogen skulle gör att fler vågar se en pjäs på ett främmande språk.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Premiär med 6 mimare 6 hästar på Orionteatern

by

Suzanne Berdino är tillbaka på Orionteatern med 6 Arabhingstar. Det är en upplevelse att se den här föreställningen. Hästarna, mimarna och Suzanne Berdino i samspel. Det känns som ett experiment men är faktiskt fortsättningen på en idé som redan prövats. Suzanne Berdino har varit här med sina 6 Frieser. En arbetshäst från Nederländerna. Stora, svarta och väldigt vackra. Tyvärr såg jag inte den föreställningen men jag har träffat en sådan häst. De är inte små.

Nu vet jag inte varför det kallas just mimare, min upplevelse är mer en slags dans men en föreställning i gränslandet mellan olika konstformer är det.

Gränser är föresten ett bra tema. När jag såg mimarna kunde jag inte avgjöra om det var maännniskor som försökte likna hästar eller hästar som försökte likna människor. Vi får tänka själva.

Jag satt bredvid tvp tjejer och frågade dem om de var där för att de gillade hästar. Det gjorde de men var också där för att se mimarna ”…snygga hästar kan man ju alltid se…”. De trodde att det var mycket hästfolk där. Det kan jag förstå. Det som Suzanne Berdino visar upp i sitt samspel med hästarna är säkert unikt i hästvärlden, till och med. Utan att vara expert antar jag att det krävs en stark relation till hästarna för att sex Arabhingstar skall hålla sig fokuserade så länge och så säkert som dessa hästar gör.

Det som imponerar med kunniga hästdomptörer, och särkilt med Suzanne Berdino, är hur stillsamt de kontrollerar hästarna. Låg röst och små rörelser vägleder hästarna genom föreställningen. De är väldigt duktiga, hästarna, Suzanne och alla andra medverkande.

Mimarna gör en mycket fin insatts. De får in en hel del humor i sin tolkning av hästarnas kroppsspråk. Jag kan inte låta bli att tänka att de måste ha fått lära sig en hel del om hur det är att vara häst.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Från premiären på Hair på Stadsteatern

by

Stadsteaterns uppsättning av musikalklassikern är en fest med sång och musik. Orkestern är med på scen och det bidrar till energin som föreställningen utstrålar. Det lustiga är att kläder och musik är helt tidsenliga. Inte ett dugg överdrivet! Och snygga måste jag faktiskt säga. Vackra färger och ett budskap om kärlek och fred. Inget där som väcker anstöt hos mig.

Albin Flinkas är suverän i rollen som Claude som flyr det borgerliga livet och snart ställs inför nästa val när inkallelseordern kommer. Det fria hippielivet är inte utan konflikter och problem. Värderingar och könsroller suddas inte ut bara för att du tar på dig en färgglad väst. Och den självklare ledaren är förstås en man (Berger som spelas av Fredrik Lycke).

[Parentes: Jag så nyss Albin Flinkas på Klara soppteater. Då handlade det om Jaques Brel. Att se Flinkas i Hair med samma energi visar på en begåvad och allsidig skådis.Bra att Stadsteatern ger oss en förnyelse på det här sättet. Vi fick ett löfte om att han återkommer med föreställningen. Får inte missas!]

Överhuvudtaget var ensambelns insattser enastående. Tycker jag i all fall men jag har svårt att tro att någon skulle tycka så mycket annorlunda.

Föreställningen följde i stort sett originalhistorien förutom att Claire Wikholm av någon anledning har rollen som berättare och ger tillbakablickar till livet på 60-talet. Helt i onödan tycker jag. Hair är en historia som står på egna ben och den spelades med energi. Själv har jag aldrig haft något behov av att förklara mina ställningtaganden från den tiden. Stadsteaterns uppsättningen är mer vågad än originaluppsättningen. Det blir också tydligt att problem som kvinnoförtryck, rasism och krig inte försvinner för vi önskar det. Vi brottas ju med samma problem idag men har lärt oss lite mer om problemen och lösningarna.

 

Andra recensioner

Teatermagasinet

Dagens Nyheter

Svenska Dagbladet

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Från premiären för Idlaflickorna av Kristina Lugn

by

Premiär för Kristina Lugns Idlaflickorna. Plats: Dramaten, lilla Målarsalen.

Det är första gången Stina och Ylva Ekblad spelar mot varandra. Mycket fint spel kring vad som händer när en före detta Idlaflicka reser på husmorssemester med sig själv.

Just bilden av Idlaflickor får en speciell betydelse (åtminstone för mig) när ord och mening bollas fram och tillbaka och förvandlas på vägen. Ja, så här är det väl att söka saningen om sitt liv. Precis som i verkligen är det egna självet den elakaste kritikern.

Kristina Lugn är expert på att sammanfatta komplicerade begrepp med få ord. Det kan bli väl tätt ibland, många ”one-liners” men upprepningar och bilderna som skådespelarna skapar hjälper. Resultatet är en spännande och minnesvärd teaterkväl. Publiken är med hela vägen till slutet och det är mycket skratt och en hel del igenkännande inför det livsdilemma som presenteras.

Pjäsen blir väl emottagen och vi släpper inte taget förrän  Kristina Lugn själv kommer fram och tar emot våra applåder. Vi tackar!

Om pjäsen:

I rollerna Stina Ekblad, Ylva Ekblad

Regi  Vibeke Bjelke
Scenografi och kostym Kari Gravklev
Ljus  Ellen Ruge
Peruk och mask Mimmi Lindell

Premiär 22 januari, Målarsalen

Svenska Dagbladet

Dramatens blogg

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,