• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scenkonst

Tankar om fascinerande dans i Come Back To See Us

13 november, 2016 by Lotta Altner

comebacktous

”Come Back To See Us”
Av och koreografi: Ina Christel Johannessen
Kostymdesign: Kathrine Tolo
Ljus: Chrisander Brun
Ljuddesigner: Hugo Therkelson
Visuellt koncept: Konstnärliga teamet
Urpremiär på Stadsteaterns Lilla scen 12 november 2016

Det är alltid med högt huvud och skarp blick man går till en urpremiär. Det är ju den allra förstå gången som föreställningen spelas någonsin och allvaret känns markant i väggarna. Det är högtidligt och det är puls i mellangärdet.

Först invaggas vi i en skymning och fågelkvitter, därefter slås en dörr igen och man hör en amerikansk man, säga föreställningens namn inbakad i en mening ”come back to se us soon”. Jag hinner tänka, att jag är ju här redan och funderar på titeln.Väldigt abrupt och markant stängs därefter skjutdörren och ljuset utanför släcks. Det blir kolsvart några sekunder innan en strålkastarvägg slås på. Det känns på en gång som dagens dansföreställning har landat på en fängelses bakgård. Vid lyktorna är det också ett stängsel och ingen av männens rörelser på scen går obemärkt förbi. Riktningen på ljuset lyser nästan rakt igenom dem och skuggorna avslöjar varje steg de tar. Känslan är att vi är övervakade.Ibland är männens rörelser så smärtsamma att en känsla av arbetsläger poppar upp inom mig. Kanske är det också de gemensamma blåa kläderna, som ger dem ett enhetligt öde på scen. Obehagligt är det oavsett. Jag skulle vilja släppa dem fria, men vet inte riktigt hur.

I de förstå scenerna upplever jag att männen försöker finna sitt eget sätt att hantera instängdheten och det monotona livsvillkoren. De har egna personliga rörelser, på sina egna villkor. Gång på gång försöker de ha ryggen fri i sitt kaos och litar inte på någon. Ibland dras de mot ljuset och de hoppas att de på något vis ska kunna komma ur sitt kaos. Det är brutalt och kraftfull, samtidigt som det också är mjukt och medmänskligt. För vad gör man i fångenskap? Gång på gång frågar jag mig, ”kan man verkligen göra sådär med kroppen?” och det kan man tydligen. Mest uppspelt blir jag när några av dansarna förflyttar sig snabbt på golvet med hjälp av olika vågrörelser, höftsträckningar och ren armstyrka. Allt i ett flöde som enligt jordens dragningskraft, inte borde vara möjligt. De gör så i alla fall.

Att se enbart män dansa tillsammans på liknande nivåer, men ändå tillsammans är väldigt unikt. De har alla olika karaktärsroller, men dansar ändå mer på liknande premisser. I de flesta pardanser är män alltid bärande och lyftande av kvinnor, när det ska dansa ihop. Kvinnor ges också ofta en mer offrande roll än män. I den är föreställningen är männen väldigt jämlika, trots mycket skild fysik, karaktär och personlighet. Inget i uppsättningen verkar heller kräva av dem att vara helt tighta i varandras rörelser. Man är inte ens det när de gör samma rörelser samtidigt. Det finns en genuinitet utan total samstämmighet. Jag gillar den utmaningen mycket. Det är också väldigt behagligt att se på dem ihop och var och en för sig. Det blir samspel, men i de egna fångade kropparnas behov.

Jag upplever en närhet och ett brödraskap mellan männen. En närhet som aldrig någonsin blir sexuell. Det är inte ofta som närhet mellan människor får lov att speglas och beskrivas utan att någon form av sexualitet blandas in, för att skapa en extra glöd och erotik. Men de faller aldrig in i den lätta fällan utan vågar hålla fast vid intimiteten mellan bröder. Det är vackert att vänskapen och den kollektiva närheten mellan människor får lov att vara mer än längtan efter enbart lust.

I en av scenerna dansar männen i masker. Deras kroppsspråk förändras då och blir tydligare för maskens räkning. De kostar på sig att vara drygare, kaxigare och mer uppviglande. Det kan man ju vara när ens ansikte inte behöver synas och man inte behöver stå för den man är eller gör. När ljuset ändrar riktning mot publiken och dansarna tittar på oss genom sina masker, känner jag hur de frågar oss, vilka masker vi har på och vad vi sitter och dölja på i mörkrets vrån. Männen på scen visar på hur vi alla gömmer oss med jämna mellanrum och alla falska masker kan dra ned oss. Jag blir själv påmind om hur uttröttande det är att alltid bära samma mask, eftersom ingen vill se det äkta fula trynet bakom.

Musiken under kvällen sätter dock inte några direkta spår. Kanske är det för att dansarna är så fenomenala i det de gör? Eller så är det så enkelt att det är för hög volym(nu efteråt skriker mina öron en jämn ton). Gång på gång under kvällen måste jag anstränga mig att stänga av mitt lyssnande så gott det går. Dansen skulle dessutom ha klarat sig utan musiken. Min enda förklaring är tyvärr att musiken är inte tillräckligt sofistikerad för att matcha det som sker på scen. Den enda gång jag reflekterar över musiken är när den är tyst korta stunder och jag då kan höra dansarnas flåsningar och ansträngning.

Ju mer vi närmar oss slutet av föreställningen, desto mer stödjande, hjälpande och styrande av varandras rörelser blir dansarna. De sista minuterna har de nästa vuxit ihop och det är svårt att urskilja vems ben, arm eller huvud som sitter på vem. Ett steg fram blir lätt styrt till två i sidled. Ingen man är därefter själv eller sig själv nog. Bröder i omfamning.

En urpremiär är enbart en gång och kommer aldrig åter. Men jag är övertygad om att det finns urkrafter kvar i den här uppsättningen för dig som vill se dans som urartar på ett positivt sätt.

Dansare: Pär Andersson, Anton Borgström, David Nondorf, Erik Nyberg, Piotr Giro, Matthew Branham

Arkiverad under: Scen Taggad som: Dans, Scenkonst

Spelman på taket i Uppsala – en stor föreställning på många sätt

13 november, 2016 by Rosemari Södergren

spelmanpataket

Spelman på taket
Av Joseph Stein
Musik: Jerry Bock
Sångtexter: Sheldon Harnick
Översättning: Gösta Bernhard*
Regi: Ronny Danielsson
Musikansvarig: Joakim Hallin
Koreografi: Per Magnus Andersson
Scenografi: Martin Chocholousek
Kostym: Lena Lindgren
Ljus: Jonas Nyström
Mask: Per Åleskog
*Now I have everything är översatt av Jan mark. Do you love me och Tevjes rebuttal är översatta av Ulricha Johnson.
Premiär på Uppsala stadsteater 12 november 2016

Premiären på Spelman på taket på Uppsala stadsteaters stora scen fick stående ovationer och mycket bifall och applåder under föreställningens gång. Jag tror Uppsala stadsteater och regissören Ronny Danielsson har bäddat för en publiksuccé. Berättelsen i Spelman på taket utspelar sig i en påhittad rysk by 1905 men det som sker och hur människorna agerar kan vi känna igen, idag lika väl som under hela mänsklighetens historia.

Handlingen utspelar sig i den påhittade ryska byn Anatevka år 1905. Tevje är en fattig judisk mjölkutkörare och han har fem döttrar. I byn lever den judiska gruppen för sig, de umgås inte med den övriga ryska befolkningen och Tevje och de andra judiska byinvånarna lever med sina traditioner. Det är traditionerna som ger dem trygghet, menar Tevje. Att leva är att balansera som en spelman på ett tak, säger han – och det är traditionerna som gör att de inte faller ned. Det knakar dock, det är sprickor i fasaden. Samhället står under förvandling.

spelmanpataket2Föreställningen är storslagen, på flera sätt. Med totalt 33 personer på scenen: skådespelare, musikalartister, kör, musiker och statister blir Spelman på taket den största musikalsatsningen i Uppsala stadsteaters historia. Att allt fungerar så bra gör det det en stor upplevelser: Musiken med klezmerdrag, dans och sång och duktiga skådespelare. Det kräver duktiga skådespelare som kan både sjunga och agera på scen.

Lars Väringer i huvudrollen som Tevje fungerar perfekt. Flera av sångerna framförs med mycket dans och stor kör men den allra mest berömda av sångerna, ”Om jag hade pengar”, framför Väringer ensam och det blir starkt, jag riktigt känner den lille mannen frustration över att vara fattig och maktlös. Sångens text säger så mycket om hur världen var 1905 och hur den är ännu mer idag. Den som är rik har makt och alla lyssnar på vad den rike har att säga. Den fattige är maktlös.

Handlingen kretsar kring Tevje och hans familj. Han har fem döttrar och de tre äldsta är tonåringar och börjar närma sig den ålder då de borde gifta sig. Men den som är fattig kan inte betala hemgift åt döttrarna och får nöja sig med de anbud som kommer. Eller? Hans döttrar har en egen uppfattning om äktenskapet. De vill inte bli bortgifta till någon som äktenskapsmäklerskan och föräldrar väljer, de vill gifta sig av kärlek. Tevjes familjepatriarkat börjar därmed krackelera, och han ställs inför ett val mellan kärlek och tradition.

Familjens och den judiska gruppens problem har en bakgrund av yttre oroligheter – förföljelser mot judar och politiska motsättningar i det förrevolutionära Ryssland. Genom tidningar får de höra om judar som tvingats lämna sina byar.

Handlingen utspelar sig 1905 men är lika aktuell idag. Människor står inför känslan av upplösning av traditioner och förändringar också i dag, många människor är på flykt och många kan också känna igen sig i Tevjes existentiella funderingar och samtal med gud eller Gud. Om Gud är så mäktig, varför kan han inte göra hästen frisk och kry så Tevje slipper dra mjölkvagnen själv? Frågan är komisk, men ändå central i frågan om vad gud är eller inte är.

Föreställningen regisseras av Ronny Danielsson, som i pressmeddelandet kallas musikalguru. Det är väl en välförtjänt titel då han tidigare stått för succéerna La Cage aux Folles, Cabaret och Sound of music på Uppsala stadsteater.

I pressmeddelandet står:
Med Spelman på taket gör han det han gör bäst – aktualiserar brännande frågor i kombination med fantastisk musik, en stor portion värme och underfundig humor.

Det var många som håller med om detta, med tanke på de stående ovationerna på premiären.

Jag hörde förresten flera som snackade i pausen och som berömde skådespelerskorna/sångerskorna som hade rollerna som Tevjes döttrar.

Foto: Micke Sandström

spelmanpataket3

Arkiverad under: Recension, Scen Taggad som: Lars Väringer, Musikal, Recension, Scenkonst, Spelman på taket, Teater, Uppsala Stadsteater

Leif – en monolog i strand-up liknande regi

3 november, 2016 by Lotta Altner

Foto: Petra Hellberg
Foto: Petra Hellberg

Leif
Av Lucas Svensson och Leif Andrée
Regi: Ole Anders Tandberg
Scenografi och kostym: Maria Geber
Ljus: Jonathan Winbo
Mask: Ulrika Ritter
Urpremiär 2 november 2016, Lilla scenen, Stockholms stadsteater

Varje gång jag inser att en skådespelare ska spela en roll om sig själv, backar jag lite. Inte för att någons personliga och privata liv på något sätt är ointressant, utan för att det är svårt med de olika avstånden. Både av och på scen, är det viktigt att kunna skilja mellan sitt privatliv, sin profession och sin personlighet. Det är inte alla skådespelare som riktigt helt fullt kan separera på det, och inte andra människor heller för den delen. Jag blev dock lite lugnare när jag förstod att Leif Andrée varken hade skrivit manuset själv eller regisserat sig själv. Men när jag förstod att de skulle vara en monolog på drygt 2 timmar (dock en paus) så blev jag lite förbryllad igen. Man skulle kunna kalla föreställningen för en monolog i strand-up liknande regi.

LeifScenen är uppbyggd som en vissen skog och ska nog på något vis föreställa livets gång och växlingar. Jag kan inte hjälpa att fråga mig själv om det är riktiga träd som fått flytta in tillfälligt eller om de ska få komma ut igen. En ensam musiker spelar på sin elgitarr och hjälper Andréen att ha koll på de skilda övergångarna i manuset. Musiken är säkert talande för de som gillar 60-tals musik, men ibland blev det lite för mycket elgitarr på för hög nivå. Leif utger sig inte för att vara en fantastiskt sångare och det gör att man kan respektera hans korta sånginsats som bryter övergångarna i monologen. Häftigast tyckte jag dock att det var när han läste i takt i någon form av poetisk form. Det var snyggt och stämningshöjande.

Jag kan inte låta bli att fascineras av Leifs fantastiska förmåga att växla tempo på scen. Han går från det låga melankoliska, till det fräcka och roliga. Gång på gång bjuder han på det personliga och är ofta i gränslandet till det privata. Enbart vid några tillfällen känner jag att han är väldigt nära gränsen till en intimitet som jag faktiskt inte vill veta och interaktivt kan se honom i ögonen. Han kommer dock undan med att ganska snart skratta åt sig själv och då är balansen tillbaka.

Berättelsen om hans barndom och uppväxt kommer inte hela tiden i kronologisk ordning. Jag trodde faktiskt att det skulle störa mig något, men efter ett tag kunde jag inordna mig i den oordningen.
Det slår mig i slutet av första akten, att Leif, som är född på 1950-talet och i dagsläget skulle fått beskrivningen Maskrosbarn, inte haft det lätt i livet. Han vägrar tack och lov att vara ett offer och det för att han som alla människor med tuff barndom, är en stolt överlevare som fått ta hand om sig själv och andra. Dessutom skryter han om familjedragen ”att ta sig själv i kragen” och ger dem alla därmed belöningen. Han har dock varit duktig i hela sitt liv och vid 16 års ålder fick han bli vuxen och ta hand om sig själv. ”Jag blev rolig” för att överleva och han slapp då ta ansvar för någon annan än sig själv (vilket hans yngre syskon har haft svårt att förlåta honom för).

LeifMan tycker om hur skådespelaren ger flera nyanser av sig själv och av dem som skadat honom. Ingenting är ju helt vitt eller svart. Samtidigt har han inga problem med att säga ”hur fan tänkte de då?”. Ändå ville han i alla lägen, som de flesta barn, trots allt bara göra sin mamma glad.

När Leif beskriver all den rädsla och allt våld som präglat hans liv mellan lingonsylts kokning och simningen, så fasas jag, men gläds över det faktum att människor trots allt har en underbar förmåga att kunna överleva. Fast nog är det sant att: det är hårt att betala med sitt liv för att få leva.

Medverkande: Leif Andrée
Medverkande musiker: Susanna Risberg

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Leif, Scenkonst, Stockholms stadsteater, Teater

Tankar om Ivanov på Dramaten i regi av Alexander Mørk-Eidem

28 oktober, 2016 by Rosemari Södergren

ivanov

Ivanov
Anton Tjechov
Översättning Staffan Skott
Regi Alexander Mørk-Eidem
Scenografi och kostym Erlend Birkeland
Ljus Ellen Ruge
Peruk och mask Linda Hyllengren
Premiär den 27 oktober 2016, Stora scenen på Dramaten

Ingen människa är enbart god, ingen är enbart ond – och förresten var är ont och vad är gott, vad är en god människa eller vad är en anständig människa? I den ryska dramatikern Anton Tjechovs dramer är ingenting målat i svart och vitt, alla karaktärer kan betraktas på olika sätt. Det är något av det som fascinerar mest med hans dramer. Alla karaktärer går att begripa sig på eller i varje fall kan vi känna igen oss själva och människor vi mött i livet.

ivanov2När nu den norsk-svenske regissören Alexander Mørk-Eidem tagit itu med Tjechovs Ivanov blir denna klassiker placerat i nutid. Alexander Mørk-Eidem gör ofta så, placerar in klassiker i vår tid, för att på så sätt göra dem mer levande, mer begripliga kanske för en ny publik. För Alexander Mørk-Eidems uppsättningar lockar alltid en större andel yngre besökare än de flesta andra uppsättningar på Dramaten. Så var det på premiären. Dör vimlade av ungdomar som jag skulle gissa går på gymnasiet.

Den här versionen av Ivanov är en lång föreställning. Premiären tog tre timmar och tjugo minuter. Jag tycker en teaterföreställning liksom en film kan få vara lång om varje minut är befogad för helheten och inte blir övertydliga upprepningar. Ivanov skulle må bra av att kortas ned. En hel del blev tjatigt överbetonat. Det är väl inte helt omöjligt att det blir så också, premiärer är rätt ofta lite längre än hur föreställningen blir efter ett tag.

Regissören har valt att göra publiken mycket närvarande. Rollerna talar direkt till publiken vid flera tillfällen, nämner publiken och de flesta karaktärer får vid flera tillfällen prata direkt till publiken, förklara sin syn på sig själva, på Ivanov och livet. Det är effektfullt och fungerar bra.

Ivanov är en grubblade. I Alexander Mørk-Eidems tolkning har han blivit en man i dryga fyrtioårsåldern som bor i Norrland där han misslyckats totalt ekonomiskt med sitt projekt att driva ett miljö-vänligt jordbruk. Dessutom är hans fru dödssjuk och han kan inte ställa upp på henne, orkar inte vara vid hennes sida utan flyr till de rika grannarna på kvällarna där han blir uppvaktad av den rika dottern i huset. Situationen kompliceras också av att Ivanovs dödssjuka fru Anna egentligen kommer från en rik, välbärgad familj som försköt henne när hon valde att gift sig med Ivanov.

Frågan är då: är Ivanov en enkel lycksökare som slutade att älska sin fru när hon inte fick alla de pengar som var tänkt? Är det därför han låter sig uppvaktas av den rika grannens dotter? Ivanov själv förnekar detta, förstås. Han är djupt deprimerad, har ångest och känner skam och äckel för sig själv.

Vem är han egentligen, Ivanov? Ja det är nog upp till betraktaren själv att bestämma hur allt ska tolkas och ses. Det beror nog också en del på hur var och en ser på livet. Vi har nog alla olika karaktärer i detta drama som vi kan känner mer för och andra vi känner mindre för, precis som i verkliga livet.

Alexander Mørk-Eidem har valt att göra föreställningen väldigt komisk och i synnerhet första delen fram till paus, där vi möter en gnällige mannen, den giriga mamman, den sega pappan, den unga besserwissern och de söndercurlade barnen och scenografen tycks fått fria tyglar och har gjort en helvild scen där till och med en riktig hoppborg finns med på scen före paus. Efter paus ändrar föreställningen karaktär och blir mer tragisk och också lite oskarp. Ivanov gnäller och gnäller – men på något sätt är det svårt att riktigt veta varför. Har han drabbats av det som idag kallar utbrändhet? Det är en rimlig förklaring, utan tvekan.

Regissören Alexander Mørk-Eidem säger i ett pressmeddelande:
– Folk är ganska jobbiga i den här pjäsen, som alltid hos Tjechov. Jobbiga och igenkännbara. De är inte kungar eller drottningar som krigar eller dödar sina barn, de har istället hyfsat vanliga problem och futtiga konflikter som alla kan känna igen sig i. I Ivanov finns den gnällige mannen, den giriga mamman, den sega pappan, den unga besserwissern och de söndercurlade barnen. Ingen är jätteond eller jättegod, de är bara människor som försöker få ihop det så gott det går.

ivanov3En av de stora behållningarna är skådespelarna. I rollistan finns en lång rad skickliga skådespelare och flera av mina speciella favoritskådespelare: Nina Zanjani som den spröda, sjuka hustrun Anna. Det lyser kring henne. Johan Ulveson är hur bra som helst som den kuvade Janne, make till en stenrik kvinna som skrivit äktenskapsord och därmed kan styra honom med järnhand. Vi har väl alla någon gång stött på dessa fega budbärare i något sammanhang. Michael Jonsson som den rätt misslyckade Mackan som mest av alla lurar sig själv. Hamadi Khemiri är helt rätt i rollen som sjukgymnasten/läkaren, en man som vill göra rätt och vill tro på människornas inre godhet. Överhuvudtaget är varenda skådespelare utvald med omsorg, tror jag, för var och en verkar så rätt för sin karaktär.

Ivanov tillhör Tjechovs något mindre kända verk men har ändå satts upp många gånger sedan premiären 1887. Det berättas att Tjechov fick en beställning på en komedi, men efter att ha skrivit i tio dagar hade han färdigställt ett mäktigt drama i fyra akter, precis så mångfasetterat och melankoliskt som bara han kunde. Humorn finns hela tiden närvarande, även om den är svart. I Alexander Mørk-Eidem regihänder drar den en hel del åt det komiska och lätt absurda men är samtidigt en tragedi med mänskliga karaktärer. Föreställningen skulle dock vinnas på att kortas ned något. Att placera karaktärerna i vår tid har sina fördelar men också sina nackdelar. Det gör säkert innehållet lättare att ta till sig för en ny publik samtidigt som det dämpar vår egen fantasi något. Det är en smakfråga helt enkelt vad vi föredrar.

I rollerna
Ivanov Shanti Roney
Anna Nina Zanjani
Douglas Bengt CW Carlsson
Sami Hamadi Khemiri
Gunilla Gunnel Fred
Janne Johan Ulveson
Emelin Ida Engvoll
Justus Adam Pålsson
Babsan Nina Fex
Källa Hulda Lind Jóhannsdóttir
Anita Inga-Lill Andersson
Mackan Michael Jonsson

ivanov4

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, Ivanov, Scenkonst, Shanti Roney, Teaterkritik, Tjechov

Våren på Dramaten 2017: Lars Norén, Birgitta Egerbladh, Rainer Werner Fassbinder, Lena Endre, Filifjonkan, Figaros bröllop …

21 oktober, 2016 by Redaktionen

Stilla liv
Stilla liv

Vårens nyheter på Dramaten 2017 presenterades på en presskonferens 20 oktober. Ett pressmeddelande berättar:

Lars Norén regisserar sitt eget nyskrivna verk Stilla liv. Lena Endre sätter upp framtidsdystopin The Nether. Birgitta Egerbladh gör dansteater av mötet mellan barn och stressade vuxna. Marie-Louise Ekman avslutar trilogin om sin mamma. Lars Rudolfsson regisserar Barbro Lindgrens Molnens bröder. Figaros bröllop tar plats på Stora scenen. Filifjonkan råkar ut för en katastrof. Gunnel Lindblom tar sig an sin favoritförfattare Thomas Bernhard och temat syskonkärlek i Ritter, Dene, Voss. Ingela Olsson blir Petra von Kant.

Här är vårens repertoar, i premiärordning, som presenterades vid en pressträff i dag på Dramaten.

Ritter, Dene, Voss
av Thomas Bernhard
Två systrar ska bjuda sin bror, som är på permission från ett psykiatriskt sjukhus, på middag. Det är lite nervöst. Hur mår han egentligen?
Ritter, Dene, Voss är en drastisk, rolig och bitvis mörk pjäs av österrikaren Thomas Bernhard. Vid urpremiären 1986 spelades de tre rollerna av skådespelarna Ilse Ritter, Kirsten Dene och Gert Voss – därav den något kryptiska titeln.
Systrarna är skådespelerskor som tack vare ett majoritetsägande i en av Wiens stora teatrar bara spelar när de själva har lust. Brodern Ludwig, som spelas av Staffan Göthe, är en berömd filosof, på tillfälligt hembesök från det psykiatriska sjukhuset Steinhof.
Den ”lyckliga” systern (Stina Ekblad) dränker honom i omsorg och syltmunkar tills han exploderar i elaka sanningar om systrarna, deras far industrimagnaten, usla porträttmålare, teaterkonsten och mycket annat. Han är lika skarpsinnig som elak. Den ”olyckliga” systern (Irene Lindh) tittar roat på bakom sin cigarett.
Ludwig är skriven med filosofen Ludwig Wittgenstein och dennes brorson Paul (vän till författaren) som förlagor.
Regisserar gör Gunnel Lindblom som regidebuterade på Dramaten 1973 och som sedan dess har regisserat ett 20-tal uppsättningar på teatern. Senast Samhällets stöttepelare av Henrik Ibsen. Gunnel Lindblom är även känd som skådespelare, bland annat i en rad av Ingmar Bergmans filmer. Nu sätter hon upp denna pjäs skriven av en av hennes absoluta favoritförfattare, Thomas Bernhard, som fått en renässans i Sverige genom en serie nyutgåvor av hans romaner.

Regi: Gunnel Lindblom
Scenografi: Jan Lundberg
Medverkande: Stina Ekblad, Staffan Göthe, Irene Lindh
Premiär 6 januari 2017, Lejonkulan

Figaros bröllop
av P.A.C. de Beaumarchais
Den galna dagen är mer galen än någonsin.
Figaro och Susanna ska gifta sig. Båda är tjänstefolk till en greve som nyligen var modern nog att upphäva en gammal sed – droit de seigneur – som gav rätt till en natt med bruden när hans underlydande gifter sig. Ett beslut greven nu ångrar! Inte minst då hans fru plötsligt har en ung älskare som stjäl hennes kraft. Att husan Marcellina älskar Figaro i hemlighet och att grevens unge page Cherubino är galet attraherad av alla kvinnor gör inte heller bröllopsbestyren enklare… innan dagen är över har alla roller och relationer vänts upp och ned.
Pjäsen Figaros bröllop, förlaga till Mozarts älskade opera med samma namn, blev en stor succé efter premiären 1778 – och ett subtilt startskott till den franska revolutionen genom sitt fräcka förkastande av adelns privilegier. På Dramaten spelades den för första gången redan 1799.
När regissören Tobias Theorell, senast Dramatenaktuell med De stora vidderna, tar sig an denna klassiker skapar han en vild blandning mellan olika stilar som förstärker verkets ytterligheter snarare än att försöka tona ner dem. En utgångspunkt som verkligen anknyter till pjäsens ursprungliga titel: Den galna dagen, eller Figaros bröllop.
Musik blir det givetvis också! Nyskrivet varvas med personliga tolkningar av Mozarts operaörhängen. Figaros bröllop är en fest för alla sinnen. Det är en berättelse som hela tiden glider mellan allvar och fars, politik och erotik, med ett unikt tonläge.

Regi: Tobias Theorell
Scenografi: Herbert Barz Murauer
Ljus: Torben Lendorph
Kostym: Helena Gyllenhoff
Musiker: Janne Tavares, Göran Martling
Medverkande: Rakel Benér Gajdusek, Pontus Gustafsson, Tanja Lorentzon, Tova Magnusson, Andreas T Olsson, Bahar Pars, Andreas Rothlin Svensson, Eric Stern
Premiär12 januari 2017, Stora scenen

Filifjonkan som trodde på katastrofer
av Tove Jansson

Filifjonkan som trodde på katastrofer
Filifjonkan som trodde på katastrofer
”Sommarvinden var varm och mild, men hur skulle den kunna trösta en Filifjonka som gripits av panik?”
Filifjonkor är en släktkär art. De förvaltar arvegods över generationer. Så gör också den fina Fru Filifjonk. Hon fejar, putsar och oroar sig för den katastrof som när som helst kan komma. För det vet hon ju, att en dag kommer katastrofen. En vacker sommardag bjuder Fru Filifjonk den fina Fru Gafsa på te. Porslinet är väl utvalt, kakorna utsökta och Fru Gafsa på gott humör, men Filifjonkans tankar kretsar bara kring katastrofen. Samma natt sveper faktiskt den stora katastrofen in. Den sliter sönder Filifjonkans hus och kastar omkull alla hennes vackra prydnadssaker. Och det märkliga är, att när den väl kommer, är Filifjonkan inte rädd alls… Filifjonkan är en av alla snillrika figurer i författaren Tove Janssons berättelser om Mumintrollen, som fascinerat vuxna och barn genom årtionden.
Filifjonkan som trodde på katastrofer är en samproduktion med Malmö Stadsteater. Producerad i samarbete med Columbine Teaterförlag, Agency North Ltd och Moomin Characters Ltd.

Dramatisering: Lucia Cajchanova
Regi: Ada Berger
Scenografi och kostym: Karin Ragnarsson
Ljus: Daniel Andersson
Musik: Stefan Johansson
Medverkande: Mari Götesdotter, Sanna Persson Halapi
Premiär 13 januari, Tornrummet, Unga Dramaten

Det blåser på månen
av Eric Linklater

Det blåser på månen
Det blåser på månen
Det blåser på månen, som presenterades redan i våras, är en familjeföreställning om syskonkärlek och frihetsdrömmar i skuggan av krigets allvar. Ett sagoäventyr om behovet av att få vara den du är.
Systrarna Dina och Dorinda har fått lära sig att de måste vara snälla och lydiga, annars kan en ond vind från månen blåsa in i deras hjärtan. Men allt de gör uppfattas som bus av omvärlden. Deras pappa har åkt iväg till landet Bombardiet för att hjälpa bombardierna att avsätta sin diktator och när han tillfångatas bestämmer systrarna sig för att rädda honom.
Den brittiska författaren Eric Linklaters älskade barnbok Det blåser på månen skrevs under andra världskriget och har med åren fått klassikerstatus. I Sverige har den gått som radioföljetong flera gånger, gjorts till tv-serie 1985 och har även bearbetats för teater. Manusförfattaren Sofia Fredéns svängiga dramatisering, som tidigare har satts upp på Helsingborgs Stadsteater, kommer nu till Dramaten – här med Ellen Lamm som regissör. I huvudrollerna ser vi Emma Broomé och Sanna Sundqvist.
Genom en spektakulär visuell gestaltning – skådespelarna och scenografin interagerar med projicerade animationer på ett nära och för Dramaten helt nytt sätt – kommer sagan till liv som aldrig förr. Dina och Dorinda blir stora som ballonger, förvandlas till skuttande kängurur, färdas med allt från moped till tåg och är med om mycket annat. Gränsen mellan fantasi och verklighet löses upp på ett både spännande och underhållande sätt. Det blir en hisnande resa, men med en allvarlig botten. Det blåser på månen är en berättelse om instängdhet, frihetslängtan och systerskap, och som indirekt ställer frågan: vad innebär det egentligen att vara fri?
Föreställningen rekommenderas från 7 år och uppåt.

Regi: Ellen Lamm
Scenografi och kostym: Magdalena Åberg
Peruk och mask: Thea Holmberg Kristensen och Lena Bouic-Wrange
Animation Stupid Studio
Medverkande: Mia Benson, Maia Hansson Bergqvist, Emma Broomé, Thérèse Brunnander, Peter Engman, Magnus Ehrner, Sanna Sundqvist och Christoffer Svensson
Premiär 21 januari 2017, Elverket

Petra von Kants bittra tårar
av Rainer Werner Fassbinder
Petra von Kant är modeskapare och dominant härskare i en elitistisk och högpresterande värld där yta är allt. Hennes ateljé osar av champagne, kokain och tillfälliga romanser. Hon lever hårt, snabbt och effektivt. Äta eller ätas.

Man och dotter har skrämts iväg sedan länge. Kvar att utsättas för hennes vassa tunga är bara en hunsad assistent. Petra är okrossbar. Men i henne finns något som rasar, ett behov av högre mening och när den betydligt yngre Karin plötsligt dyker upp slår kärleken till som ett virus. Petra blir som besatt, förryckt – och en kamp på liv och död börjar.

Petra von Kants bittra tårar är av många ansedd som Fassbinders starkaste film och teaterstycke. En existentiell djupdykning om hur omöjligt det är att leva utan tro i ett samhälle byggt på biblisk moral, där höga ideal krockar med en cynisk verklighet.

Med inspiration från modevärlden blir föreställningen en exklusiv dödsföraktande catwalk med stort fokus på Gud, sex – och kläder. Som Petra von Kant ser vi Ingela Olsson.

Regissörens Sunil Munshi har tidigare på Dramaten bland annat regisserat succéföreställningarna Jag vill inte leva jag vill inte dö med Melinda Kinnaman och Hallå! med Magnus Uggla.

Regi: Sunil Munshi
Kostym: Camilla Thulin
Medverkande: Ingela Olsson m fl.
Premiär 9 februari, Lilla scenen

Molnens bröder
av Barbro Lindgren
Möt människorna som inte får plats i den vanliga världen. En musikalisk berättelse om vilda fantasier, djup sorg och bortglömda öden till tonerna av hyllade jazzgruppen Fire!. Regi och bearbetning av Lars Rudolfsson, en av upphovsmännen bakom succéer som Kristina från Duvemåla och Hjälp sökes.
I Molnens bröder träffar vi människor som lever närmast undangömda på hospital. Tiden är 1920-tal, platsen ett väldigt annorlunda Sverige. Författaren Barbro Lindgren skildrar dessa personer i samhällets marginal både kärleksfullt och osentimentalt. Hennes drastiska språk, subtila humor och lojalitet med de utstötta skapar en varm känsla i det mörka. Musiken spelar en viktig roll i uppsättningen: tre musiker från den experimentella jazzgruppen Fire!, som turnerat över hela världen och är mycket framstående i sin genre, samspelar här med skådespelarna på scenen. I Fire! ingår saxofonisten Mats Gustafsson, ett av de största namnen inom svensk jazz i dag.
Barbro Lindgren är en av Sveriges mest älskade författare, kanske framför allt för sina barnböcker om Loranga, Masarin och Dartanjang, Den vilda bebin och Max. Men hon har även skrivit böcker för vuxna, bland annat Eldvin (1972) och Molnens bröder (1975) som denna pjäs baseras på. Regissören Lars Rudolfsson, som ledde Orionteatern 1983-1993 och 2002-2015 och Malmö Opera 1993-1998, gör med Molnens bröder sin debut som regissör på Dramaten. Lars Rudolfsson arbetar ofta med musikdramatiska verk – bland annat skrev han Kristina från Duvemåla tillsammans med Benny Andersson och Björn Ulvaeus (och Jan Mark), och deras samarbete fortsatte med Hjälp sökes (som skrevs tillsammans med Kristina Lugn). Rudolfsson har tidigare satt upp Barbro Lindgrens Vems lilla mössa flyger? på Orionteatern.

Regi: Lars Rudolfsson
Scenografi: John Engberg
Kostym: Kersti Vitali Rudolfsson
Peruk och mask: Eva Maria Holm, Peter Westerberg och Melanie Åberg
Medverkande: Inga-Lill Andersson, Anna Björk, Kicki Bramberg, Bengt CW Carlsson, Gunnel Fred, David Fukamachi Regnfors, Thomas Hanzon, Rebecka Hemse, Michael Jonsson, Hans Klinga, Rasmus Luthander, Sofia Pekkari, Reuben Sallmander, Rolf Skoglund, Johan Ulveson, Pierre Wilkner
Premiär: 23 februari 2017, Stora scenen

Stilla liv
Av Lars Norén
Soppkö Stenläggning Enkelhet Barnaska Liar Disfarmer Ljus Pappväskor Robert Bresson Fjäderdun Höjdhopp Inga Landgré Tårtfat Natrium Saxofon Kamera Al Bowlly osv
Så beskriver Lars Norén sitt nyskrivna verk Stilla liv som han själv regisserar. Detta är första gången sedan 1998 som Lars Norén regisserar på Dramaten. Han är under hösten 2016 även aktuell som dramatiker med hyllade monologen 20 november.

Regi: Lars Norén
Scenografi & Kostym: Charles Koroly
Ljus: Mira Svanberg
Medverkande: Erik Ehn, Nina Fex, Otto Hargne, Inga Landgré, Lina Leandersson, Irene Lindh, Lars Lind, Sten Ljunggren, Per Mattsson, Eva Millberg, Marall Nasiri, Andreas Rothlin Svensson
Urpremiär 18 mars 2017, Elverket

The Nether
av Jennifer Haley
Vad händer när vi kan leva ut våra mest förbjudna fantasier? Om det vi gör inte får några konsekvenser? Vilka blir vi?
Välkommen till en inte allt för avlägsen framtid. Internet har utvecklats till Nether. En virtuell värld minst lika verklig som vår egen. En värld där träden fortfarande växer. Och där det finns gömställen där du vara vem du vill och göra vad du vill. Precis vad du vill.
Polisen utreder misstänkta övergrepp i ett av Nethers hemliga rum. Men hur bedömer man kriminella handlingar utan verkliga offer? Och om man tillbringar nästan alla vakna timmar i en parallell värld – vilken värld är då den verkliga?
The Nether är en vågad pjäs som ställer obekväma frågor om moral och den moderna teknikens möjligheter. Nu får den Sverigepremiär på Dramaten i regi av Lena Endre.
The Nether, av den amerikanska dramatikern Jennifer Haley, hade urpremiär i USA 2013 och har därefter bland annat getts på Duke of York’s Theatre i London. Pjäsen belönades 2012 med det internationella Susan Smith Blackburn Prize som årligen uppmärksammar framstående verk av kvinnliga dramatiker.

Regi: Lena Endre
Scenografi & Videoscenografi: Visual Relief
Kostym: Ann Bonander Looft
Kompositör och ljuddesigner: Magnus Grenstedt
Medverkande: Reine Brynolfsson, Magnus Ehrner, Christoffer Svensson, Nina Zanjani
Premiär 23 mars 2017, Lilla scenen

Försökskaninerna
av Marie-Louise Ekman
Försökskaninerna är den sista och fristående delen i en trilogi där Marie-Louise Ekman behandlar moderns ålderdom. Pjäsen beskriver moderns förflyttning till ett demensboende. Vad som sker i det verkliga rummet. Och inne i moderns huvud. Det är som ett drömspel.
Gäckanden var den första delen och beskrev det dolda livet i den egna lägenheten med besök av okända krafter. Dödspatrullen var den andra delen och berättade om moderns inflyttning till ett äldreboende och hennes försök att bibehålla sina ursprungliga krafter där.
Modern spelas av Marie Göranzon, som spelat samma roll i de två tidigare dramerna. Fadern spelas av Örjan Ramberg. Döttrarna av Ellen Jelinek och Julia Dufvenius. Vårdaren/Sångerskan av Kristina Törnkvist. Läkaren/Restaurangmannen av Rolf Skoglund.

Manus, regi, scenografi: Marie-Louise Ekman
Musik: Benny Andersson
Medverkande: Marie Göranzon, Örjan Ramberg, Kristina Törnqvist, Rolf Skoglund, Ellen Jelinek, Julia Dufvenius
Urpremiär 30 mars 2017, Stora scenen

Bråttom bråttom
Dansteater av Birgitta Egerbladh
Varför ska vuxna så ofta skynda? Tänk om man bara kunde få göra klart någon gång!
Bråttom bråttom är en dansteaterföreställning om att vara barn när vuxna är på väg, har många måsten och tider att passa. Det finns så mycket att göra och upptäcka, men tiden räcker inte till. Man måste lägga på ett kol när man hellre vill kasta sten, sitta still och fantisera eller springa runt, runt, runt. För att inte tala om att hoppa i studsiga soffor.
Texten är skriven av Mattias Fransson och Sven Björklund från humorgruppen Klungan. För regi och koreografi står Birgitta Egerbladh, som utgår från vårt vardagliga kroppsspråk – i detta fall undersöker hon barnens sätt att röra sig och förhålla sig till sin omgivning.

Birgitta Egerbladh är en av landets mest framstående koreografer. Hennes föreställningar innehåller alltid en blandning av humor och allvar. Hon är känd bland annat för sina samarbeten med Klungan och för hyllade dansteaterföreställningar som Tjechovträdgården och Kom ta min hand. Hon har arbetat på bland annat Kulturhuset Stadsteatern, Kungliga Baletten, Göteborgsoperans Balett, Folkteatern Gävleborg och Folkoperan. Hon tilldelades Cullbergstipendiet av Konstnärsnämnden 2001 och fick som första koreograf Svenska Dagbladets Thaliapris 2004. År 2013 utsågs hon till hedersdoktor vid Humanistiska fakulteten vid Umeå universitet. Detta är hennes första produktion för Dramaten.
Föreställningen rekommenderas från 4 år.
Regi, koreografi: Birgitta Egerbladh
Text: Mattias Fransson och Sven Björklund
Dramaturg: Marie Persson Hedenius
Scenografi, kostym: Magdalena Åberg
Premiär 8 april, Lejonkulan, Unga Dramaten

Kommer till Unga Dramaten våren 2017
Nina Persson & Martin Hederos
Konserter med Nina Persson och Martin Hederos i intima Lejonkulan. Håll utkik efter mer information på dramaten.se.

FORTSÄTTER ATT SPELA I VÅR
Fanny och Alexander
Hedda Gabler
Den goda viljan
Presidenterna
Fäder och söner
Ivanov

Arkiverad under: Scen, Teater Taggad som: Dramaten, Lars Norén, Scenkonst, våren 2017

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 46
  • Sida 47
  • Sida 48
  • Sida 49
  • Sida 50
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 103
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in