Leif
Av Lucas Svensson och Leif Andrée
Regi: Ole Anders Tandberg
Scenografi och kostym: Maria Geber
Ljus: Jonathan Winbo
Mask: Ulrika Ritter
Urpremiär 2 november 2016, Lilla scenen, Stockholms stadsteater
Varje gång jag inser att en skådespelare ska spela en roll om sig själv, backar jag lite. Inte för att någons personliga och privata liv på något sätt är ointressant, utan för att det är svårt med de olika avstånden. Både av och på scen, är det viktigt att kunna skilja mellan sitt privatliv, sin profession och sin personlighet. Det är inte alla skådespelare som riktigt helt fullt kan separera på det, och inte andra människor heller för den delen. Jag blev dock lite lugnare när jag förstod att Leif Andrée varken hade skrivit manuset själv eller regisserat sig själv. Men när jag förstod att de skulle vara en monolog på drygt 2 timmar (dock en paus) så blev jag lite förbryllad igen. Man skulle kunna kalla föreställningen för en monolog i strand-up liknande regi.
Scenen är uppbyggd som en vissen skog och ska nog på något vis föreställa livets gång och växlingar. Jag kan inte hjälpa att fråga mig själv om det är riktiga träd som fått flytta in tillfälligt eller om de ska få komma ut igen. En ensam musiker spelar på sin elgitarr och hjälper Andréen att ha koll på de skilda övergångarna i manuset. Musiken är säkert talande för de som gillar 60-tals musik, men ibland blev det lite för mycket elgitarr på för hög nivå. Leif utger sig inte för att vara en fantastiskt sångare och det gör att man kan respektera hans korta sånginsats som bryter övergångarna i monologen. Häftigast tyckte jag dock att det var när han läste i takt i någon form av poetisk form. Det var snyggt och stämningshöjande.
Jag kan inte låta bli att fascineras av Leifs fantastiska förmåga att växla tempo på scen. Han går från det låga melankoliska, till det fräcka och roliga. Gång på gång bjuder han på det personliga och är ofta i gränslandet till det privata. Enbart vid några tillfällen känner jag att han är väldigt nära gränsen till en intimitet som jag faktiskt inte vill veta och interaktivt kan se honom i ögonen. Han kommer dock undan med att ganska snart skratta åt sig själv och då är balansen tillbaka.
Berättelsen om hans barndom och uppväxt kommer inte hela tiden i kronologisk ordning. Jag trodde faktiskt att det skulle störa mig något, men efter ett tag kunde jag inordna mig i den oordningen.
Det slår mig i slutet av första akten, att Leif, som är född på 1950-talet och i dagsläget skulle fått beskrivningen Maskrosbarn, inte haft det lätt i livet. Han vägrar tack och lov att vara ett offer och det för att han som alla människor med tuff barndom, är en stolt överlevare som fått ta hand om sig själv och andra. Dessutom skryter han om familjedragen ”att ta sig själv i kragen” och ger dem alla därmed belöningen. Han har dock varit duktig i hela sitt liv och vid 16 års ålder fick han bli vuxen och ta hand om sig själv. ”Jag blev rolig” för att överleva och han slapp då ta ansvar för någon annan än sig själv (vilket hans yngre syskon har haft svårt att förlåta honom för).
Man tycker om hur skådespelaren ger flera nyanser av sig själv och av dem som skadat honom. Ingenting är ju helt vitt eller svart. Samtidigt har han inga problem med att säga ”hur fan tänkte de då?”. Ändå ville han i alla lägen, som de flesta barn, trots allt bara göra sin mamma glad.
När Leif beskriver all den rädsla och allt våld som präglat hans liv mellan lingonsylts kokning och simningen, så fasas jag, men gläds över det faktum att människor trots allt har en underbar förmåga att kunna överleva. Fast nog är det sant att: det är hårt att betala med sitt liv för att få leva.
Medverkande: Leif Andrée
Medverkande musiker: Susanna Risberg