Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Tankar om Hemsöborna på Stockholms stadsteater

by

Foto: Sören Vilks

Hemsöborna
Av August Strindberg
Dramatisering Bertil Arlmark och Ragnar Lyth
Bearbetning Åsa Lindholm
Regi Stefan Metz
Scenografi och kostym Alex Tarragüel Rubio
Ljus Linus Fellbom
Mask Sara Englund
Djurmasker Wintercroft
Koreografi Moa Lichtenstein
Kompositör Pär Ulander, David Tallroth och Rickard Borggård
Premiär på Stora scenen, Kulturhuset stadsteatern i Stockholm, 17 mars 2017

August Strindbergs roman Hemsöborna kom 1887, ett år efter Tjänstekvinnans son. Strindberg gjorde även en dramaversion av berättelsen 1889. De inledande raderna är några av svensk mest kända inledningar på romaner:
Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen.

Foto: Sören Vilks
Denna klassiska svenska berättelse har både satts upp på teaterscen och filmatiserats ett par gånger. Min upplevelse av Hemsöborna fram tills nu har varit romanen och tv-serien 1966 med Sif Ruud som Madame Flod, Allan Edwall som Carlsson och Sven Wollter som Gusten.

Yrvädret Carlsson, landkrabban som kommer ut till änkan Flod och hennes gård på skärgårdsön, är fylld av energi och tankar om mänsklighetens möjligheter i den nya tiden. Han får uppdraget att få fart på gården, att dra upp den ur förfallet. Änkans vuxne son Gusten tar inget ansvar för gården, han är helst ute med bössan och skjuter fåglar. Carlsson lyckas bra och får inte bara igång gården utan hittar också en ny inkomstkälla genom att hyra ut ett av husen till sommargäster. På bygden har folk börjat prata och skvallra så Carlsson och änkan Flod gifter sig. Fast Carlsson är yngre än änkan och egentligen förälskad i en yngre piga. Men chansen att få vara delägare i en egen gård drar i honom. Att aldrig mer behöva arbeta för någon annan.

Strindbergs berättelse är en fängslande roman som skildrar något evigt hos människan men det är också en bra skildring av just den tidsepoken och skärgårdsmiljön.

I regi av Stefan Metz, med Ann Petrén och Claes Malmberg som Madam Flod och Carlsson, blev det en välgjord föreställning, som i de viktiga delarna är trogen grundberättelsen. Däremot skiljer den sig i tonen från den tv-serie jag såg 1966 som jag minns mer allvarlig, mörkare. På Stockholms stadsteater, i regi av Stefan Metz, har den kryddats mer med komedi, framför allt i första delen före paus.

Föreställningen är en helhet där varje del är viktig och Alex Tarragüel Rubio som ansvarar för scenografi och kostym har gjort ett imponerande arbete. Tillsammans med ljus-ansvarige Linus Fellbom har han skapat en lösning på hur en av de sista scenerna, den berömda snöstormen, gestaltas på scen. Den lösningen är så genialiskt utförd med enkla medel att den i sig gör föreställningen värd att se.

Regissören har en rollista med skickliga svenska skådespelare och jag är minst lika imponerad av birollerna som huvudrollerna, som Shebly Niavarani som Norman, Frida Westerdahl som Clara, Anna Wallander som Lotten, Ulf Eklund som Rundqvist, Lotti Törnros som Ida och Gerhard Hoberstorfer som pastorn.

Förebild för romanens Hemsö är Kymmendö. Strindberg var väl förtrogen med skärgårdsmiljön kring Dalarö, Ornö och Kymmendö; han vistades som sommargäst på Kymmendö under åren 1871–1873 och 1880–1883 och på Dalarö 1891 och 1892. Det var på Kymmendö som Strindberg hämtade figurerna till Hemsöborna.

Romanen kritiserades för sin råa skildring av livet, enligt wikipedia: bland annat för en scen där ett par har sexuella kontakter längst inne i en kyrka mitt under pågående gudstjänst (finns inte med i scenföreställningen på Stockholms stadsteater). Hemsöbornas publicering slog hårt mot öborna som portförbjöd Strindberg som därigenom stängdes ute från sin ungdoms paradis.

Enligt Olof Lagerkrantz skrev Strindberg Hemsöborna ”för att tjäna pengar och i det uttalade syftet att återvinna sin popularitet i Sverige”. Det är intressant och värt en egen essä att analysera att en författare med välbärgad bakgrund som Olof Lagerkrantz tycks se ned på behovet att tjäna pengar. Det må vara hur som helst med detta, men Stockholms stadsteater hade förluster förra året och behöver en riktig publikdragare på Stora scenen. Om Hemsöborna blir det är svårt att sia om. Drygt halva premiärpubliken reste sig för stående ovationer. Föreställningen är absolut sevärd, den är varm, bitvis rolig, bitvis sorglig, skildrar mänskligheten utan stora åthävor och har en smart scenlösning och bra musik.

I rollerna:
Carlsson Claes Malmberg
Madam Flod Ann Petrén
Gusten Leonard Terfelt
Norman Shebly Niavarani
Clara Frida Westerdahl
Lotten Anna Wallander
Rundqvist Ulf Eklund
Pastorn Gerhard Hoberstorfer
Ida Lotti Törnros
Professorn med flera. Anders Johannisson
Statister; Hanna Gustafsson, Niclas Dedorsson, Maria Kuzmin, Maria Jernström, Henning Attlin och Petter Skoglund
Musiker Pär Ulander och David Tallroth

Foto: Sören Vilks

Bernardas Hus – mer en scenkonst-installation än ett drama på Stockholms stadsteater

by

Foto: Sören Vilks

Bernardas hus
Av: Federico García Lorca
Översättning: Jens Nordenhök
Regi och bearbetning: Anna Pettersson
Scenografi: Jan Lundberg
Kostym: Kajsa Larsson
Ljus: Max Mitle
Ljud: Michael Breschi
Mask: Susanne von Platen
Kompositör: Gustave Lund
Premiär på Klara Scenen, Stockholms stadsteater 10 mars 2017
Föreställning som recensioner bygger på: genrep 9 mars 2017

Bernardas hus är Federico García Lorcas sista pjäs – färdig endast två månader innan han blev mördad av Francoanhängare under spanska inbördeskriget. Pjäsen handlar om fem unga kvinnor, systrar, som lever som fångar i sitt barndomshem, hårt hållna av sin mor. Pjäsen skildrar hur människor som inte har frihet inte alltid ställer upp på att hjälpas åt att bli fria, utan själva blir förtryckare och passar på varandra. Dramat är en stark beskrivning av det fascistiska samhällssystemet. Som det uttrycks i ett pressmeddelande:
Det är en vass humoristisk pjäs om fascism och social kontroll – om hur en grupp agerar och reagerar i en instängd situation där alla delar ansvaret för regelverk och handlingar.

När regissören Anna Pettersson tar itu med Bernardas hus har hon valt att ta bort själva tidsperspektivet och handlingen. Alla skådespelarna går in i och ut ur samma roller. Alla är alla. Ena stunden är de tjänstefolk som tryckts ned av husmor, nästa stund är de dättrarna. Föreställningen är mer en scen-installaton är en föreställning.
Den är vacker, stilistiskt fantastisks snygg i scenografin med alla skådespelarna i svarta kläder och det som sker på scen visas samtidigt på en skärm bakom dem, filminspelade live med perspektivet uppifrån.

Foto: Sören Vilks
Jag tycker tyvärr att dramat förlorar på att själva berättelsen, handlingen, tas bort. Skådespelarna är mycket duktiga, scenbilden fantastisk och musiken som spänner mellan klassiskt, flamenco och hiphop (komponerad och bearbetad av Gustave Lund, Gurra G i JustD), är stark och tillför ett perspektiv till helheten. Trots allt detta är blir det en brist för helheten att grundhandlingen inte skildras på traditionellt teater-dramaturgiskt vis. Dramat förlorar på det. Om denna scenkonst-installation kompletteras med att det finns en traditionell föreställning också, eller när publiken kan berättelsen väl, då blir det en bra helhet tillsammans.

Fast även om jag sett Bernardas hus tidigare, i traditionell teaterkostym, är jag splittrad. Denna nya uppsättning är snygg och vacker – och burlesk, men tenderar till att i vissa scenen överdriva de komiska inslagen och det blir nästan lyteskomik ibland. Är det människor med svåra psykiska sjukdomar som skildras? Är det scener ur en låst psykiatrisk avdelning? Är det medvetet av regissören att det ska kunna tolkas så? Kanske. En bild av att fascism förstår det mänskliga.

Det är en stark föreställning som ger mig som betraktare en hel del att fundera på, men samtidigt är jag lite besviken. Jag är kluven, helt enkelt.

I rollerna: Nadia Hussein, Siri Hamari, Angelika Prick, Tove Edfeldt, Eva Rexed, Matilda Ragnerstam och Hanna Nygårds

Molnens bröder på Dramaten – ett konstverk helt enkelt

by

Sofia Pekkari och Rasmus Luthander
Foto: Sören Vilks.

Molnens bröder
Regi och dramatisering: Lars Rudolfsson
Scenografi: John Engberg
Ljus: Linus Fellbom
Kostym: Kersti Vitali Rudolfsson
Peruk och mask: Eva Maria Holm, Peter Westerberg och Melanie Åberg
Musikalisk regi: Mats Gustafsson
Musik av och med: Fire! (Mats Gustafsson, Andreas Werliin och Johan Berthling)

Urpremiär på Dramatens stora scen 23 februari 2017

Kulturens uppgift är att ställa frågor, inte att ge svar. Den danska tv-succén ungdomsserien Skam satte igång en intensiv debatt. Det fanns de som irriterade sig på att ungdomarna inte alltid var helt politiskt korrekta. Exempelvis retade sig en del på att Noora som är så förnuftig ändå verkar ha anorektiska problem och dessutom blev hon förälskad i en av skolans mest mansgrisiga unga män. Men varför ska karaktärer i ungdomsserier vara perfekta föredömen? Är det inte en bra series uppgift, precis som en teaterföreställnings uppgift, att skildra människor och de svårigheter vi möter i livet och skildra olika sätt att agera och känna. Kulturens uppgift kan aldrig vara att vara moraliska rättesnören. Konst, film, teater och litteratur ska gestalta människor och människors villkor. Hur vi tar ställning till våra liv och vad som är rätt och fel, det är våra beslut, inte kulturens uppgift att bestämma.

Med detta som utgångspunkt är Dramatens uppsättning av Barbro Lindgrens vuxenböcker Eldvin och Molnens bröder ett konstverk, helt enkelt. Mer än det. Människoödens gestaltas och existentiella frågor ställs, men det är många, många nivåer av berättelsen som tar tid att smälta och ta in. Mycket att tänka på. Inget som skrivs oss på näsan. Många frågor och tankar om livet och existensen växer fram ju mer jag tänker på föreställningen. Den växer också efteråt, länge efter att ridån gått ned och salongen tömts på publiken.

Molnens bröder bygger på de två vuxenböckerna Eldvin och Molnens bröder. Handlingen utspelar sig på en form av psykiatrisk anstalt i början av 1900-talet. På ytan i alla fall. Mördare och svårt utvecklingsstörda bor där tillsammans med människor med stor sorg eller svår psykos. Ibland kan någon hamna där av andra skäl också. Där finns funktionshindrade och människor som placerats där för att andra mäktigare vill komma åt deras egendomar. Dessa människor som inte passade in i samhället fick sitta på undantag och hittar sätt att fungera tillsammans. Jag ser detta på flera sätt, olika tolkningar är helt möjliga. Dels är det en skillnad mot dagens svenska samhälle där vi kategoriserat och delat in människor mycket mer, på gott och ont. De kriminella som har psykiska störningar placeras oftare på rättspsyk idag om de inte är i fängelse. Funktionshindrade kan bo hemma idag och få stöd. På ett sätt är det en metafor för mänskligheten. Vi är alla på något sätt unika, udda, utanför. Och vi lever tillsammans i denna existens, fångade inom livets ramar.

Skådespelarna är strålande. Rollistan innehåller en lång rad duktiga skådespelare, såväl från den yngre generationen som den några decennier äldre. Regissören har gjort det genialiska draget att i första akten ha de yngre i rollerna som de intagna medan de medelålders skådespelarna spelar vakter, läkare, föräldrar och andra icke-intagna. Efter paus byter de. En ny berättelse spelas upp, fast på samma plats men med andra karaktärer. De medelålders skådespelarna är nu de intagna medan de yngre är vakter och personal. Det fungerar helt underbart. Alla är vi vakter, alla är vi intagna inom livets ramar.

Samspelet i första delen mellan Rasmus Luthander som Eldvin och David Fukamachi Regnfors som Love är vackert gestaltat och både sorgligt och fint på samma gång, som livet. Sofia Pekkari som den katastrofdrabbade förvirrade Eloine är stark. I andra akten är Thomas Hanzon och Johan Ulveson helt rätt som Johan och Caleb, två tilltufsade män som båda känner att de inte riktigt passar in bland de övriga patienterna. Visserligen har jag lyft fram några av skådespelarna men det är tillsammans som de alla bildar en helhet, det är ett mästerligt samspel som är grunden.

Jazztrion Fire! (Mats Gustafsson, Johan Berthling och Andreas Werliin) är en annan viktig pelare som detta konstverk vilar på. Musiken bär och fördjupar handlingen.

Regissören Lars Rudolfsson arbetar ofta med musikdramatiska verk – bland annat skrev han Kristina från Duvemåla tillsammans med Benny Andersson och Björn Ulvaeus (och Jan Mark), en uppsättning som han också regisserade. Björns, Bennys och Lars samarbete fortsatte med Hjälp sökes (som skrevs tillsammans med Kristina Lugn). Lars Rudolfsson har tidigare satt upp Barbro Lindgrens Vems lilla mössa flyger? på Orionteatern.

Molnens bröder är en föreställning som växer och som jag hittar nya saker att fundera på också efteråt – det är en föreställning som jag gärna ser minst en gång till för att upptäcka ännu mer.

Medverkande:
Rasmus Luthander, David Fukamachi Regnfors, Rebecka Hemse, Michael Jonsson, Bengt CW Carlsson, Sofia Pekkari, Josefin Ljungman, Kicki Bramberg, Anna Björk, Inga-Lill Andersson, Reuben Sallmander, Rolf Skoglund, Pierre Wilkner, Johan Ulveson, Hans Klinga, Gunnel Fred, Thomas Hanzon.

Tankar om Egenmäktigt förfarande på Scalateatern

by

Egenmäktigt förfarande
Bok av Lena Andersson
Regi och manus av Eva Dahlman, baserat på Lena Anderssons roman med samma namn och Karin Parrot Jonsons manusversion
Scenografi och kostymdesign Leena Edwall Velander
Ljudteknik Meyer Production
Ljusdesign och ljusteknik William Wenner, Albin Åkerman, Lumination Of Sweden
Premiär på Scalateatern i Stockholm 26 januarui 2017
Föreställning som recenseras 16 februari 2017

Det är något visst när en bok, blir manus och sedan blir en föreställning på scen. En bok innehåller så mycket mer styrning än vad ett manus gör. Avståndet mellan de skrivna orden och scenbilden blir så mycket större. Även om man vet att man aldrig kan få med allt från en bok, så pirrar det alltid lite i magen när en bok man tyckt om läggs i någons hand och blir manus och en nyare tolkning. Kvällens fråga blev naturligtvis, om föreställningen gav boken rättvisa? Ett jämförande känns nödvändigt.

Efter att ha läst boken var jag mycket irriterad på Ester, som enligt min tolkning var en ganska dyster, lättfångad, naiv och lätt patetisk personlighet. Kvällens skådespelande Ester gav ett mycket mer starkt intryck, även om jag fortfarande inte kan förstå hur hon känslomässigt faller för Hugo. Dessutom visade kvällens karaktär på några charmiga och lustfyllda drag, vilket jag inte alls upplevde om Ester i boken. Jessica Liedberg gör Ester precis så lagom menlös men förtjusande, som faktiskt krävs för att rollkaraktären ska bli så medmänsklig som hon kan bli. En fantastisk tolkning, med mina inre stående ovationer.

I boken upplever jag Hugo som en självupptagen skitstövel på den högre nivå. Henrikssons tolkning ges med en större självkritik och med en bättre glimt i ögonvrån. Hugo blir något mer försonande i föreställningen. Dessutom görs Hugo mycket mer humoristisk och glädjefylld än vad jag tidigare upplevt av honom. Dyrkan av honom är dock helt ogripbar. Men kärleken är ju aldrig förnuftsmässig.

Kvällens absolut bästa ”sidekick” är Malin Cederbladh och Ann Westin. De fungerar som konferencier, vänner till Ester och till mindre biroller. De lättar uppstämningen samtidigt som de är förespråkare för det sunda bondförnuftet och det ”nej nu jävlar får det vara nog” som Ester så behöver. Det är alltid skönt med raka kvinnliga karaktärer som säger som det är, pang på utan skyddsnät. Att kvinnorna har kroppsspråken och ironin på sin sida, gör inte tolkningarna mindre bra utan snarare strålande.

Handlingen är väldigt spännande i boken och följer samma mönster i föreställningen. Av någon outgrundlig anledning blir den högt presterande Ester förälskad i konstnären Hugo. Gång på gång lockar han henne och när hon faller för honom, avvisar han henne och hon blir galen i väntandet på svar. Hon ringer, hon skickar meddelanden och mejl. Han svarar inte. Gång på gång händer detta. Men hon hinner knappt komma över honom, innan han känner på sig att lågan håller på att slockna och då är han tillbaka. Hans rädsla är att inte bli omtyckt, men ändå slippa konfrontationer. Han menar att deras möten ” …var passion. Den tog oss i besittning som passioner gör…”. Ester känner sig mer våldförd både fysiskt och psykisk och menar att deras närmande, sexualitet och s.k.relation leder till förpliktelser, ” du har tagit mig i anspråk. Du har varit inne i min kropp ”.

Det tråkigaste med kvällens föreställning var enbart att sätena på teatern är oerhört obekväma (tack och lov att föreställningen enbart var ca 90 minuter), sittplatserna har allt för korta avstånd både för ben och armar. Dessutom var delar av publiken ganska oförskämda med varandra och en obehaglig stämning spred sig före föreställningen. Men eftersom föreställningen denna gång var superb kunde man ha överseende med bortdomnandet av kroppen.

I rollerna Malin Cederbladh, Krister Henriksson, Jessica Liedberg och Ann Westin

Petra von Kants bittra tårar – suveräna skådespelare och fantastisk scenografi i en av de bästa föreställningarna på Stockholms scener

by

Petra von Kants bittra tårar
Bygger på Rainer Werner Fassbinders film
Regi: Sunil Munshi
Scenografi: Sunil Munshi och Linus Fellbom
Ljus: Linus Fellbom
Kostym: Camilla Thulin
Peruk och mask: Sofia Ranow Boix-Vives och Nathalie Pujol
Översättning: Lars Bjurman
Premiär på Dramaten 9 februari 2017
Föreställning som recenseras 16 februari 2017

Ingela Olsson är en av de skickligaste och mest fascinerande svenska skådespelarna. Det visar hon suveränt i rollen som Petra i Dramatens uppsättning av Fassbinders Petra von Kants bittra tårar. Föreställningen är en succé för både skådespelare och scenograf. Varje skådespelare är helt rätt i sin roll, Louise Peterhoff imponerar som den unga kvinnan Karin, kalvaktig och nyfiken på Petra kan erbjuda. Varenda skådespelare är som plockad för sin roll och scenografen har gjort en stark scen som börjar och slutar med en drömlik bild där scenen är delvis oskarp på grund av ett moln av dimmig rök.

Petra, medelålders modeikon, blir passionerat förälskad i den unga kalvaktiga Karin som bara är några år äldre än Petras egen dotter. Petra får Karin till sin säng genom att locka med framgång och en karriär inom modebranschen. Det är fascinerande och otäckt, för det är så uppenbart att Petra vill äga och dominera Karin.
I ett pressmeddelande beskrivs handlingen så här:
Petra von Kant är modeskapare och dominant härskare i en elitistisk och högpresterande värld där yta är allt. Hennes ateljé osar av champagne, kokain och tillfälliga romanser. Hon lever hårt, snabbt och effektivt. Man och dotter har skrämts iväg sedan länge. Kvar att utsättas för hennes vassa tunga är bara en hunsad assistent. Petra är okrossbar. Men inuti henne finns något som rasar, ett behov av högre mening och när den betydligt yngre Karin plötsligt dyker upp slår kärleken till som ett virus. Petra blir som besatt, förryckt – och en kamp på liv och död börjar.

Petra von Kants bittra tårar (tyska: Die bitteren Tränen der Petra von Kant) är en tysk dramafilm från 1972, i regi av Rainer Werner Fassbinder, baserad på hans egen teaterpjäs. Det är en ironisk kärlekstragedi och en av många ansedd som Fassbinders starkaste film och teaterstycke.

Hur kan en förälder så totalt överge sitt barn för en kärleksförälskelse? För mig och min situation i livet är det obegripligt. Min yngste son dog som 21-åring och jag kan inte förstå hur någon förälder så kan svika sina barn. Föreställningen söker inte svar på den frågan. Det behöver inte heller vara ett dramas uppgift. Om scenkonsten ställer frågor är det publikens uppgift att fundera vidare, tänker jag.

Att en mamma i fallet Petra Kant så totalt kan överge sin dotter är i och för sig precis vad som sker i många fall, även om det ofta istället handlar om kärleken till alkohol eller droger. Alkohol är väl en delförklaring till Petras agerande, det är många drinkar och mycket whisky med i spelet.

Regissören Sunil Munshi säger om föreställningen:
– För mig är det här en pjäs om tomheten som uppstår när alla jagar personlig lycka, och lever i avsaknad av kollektiva mål och andlighet.

Sunil Munshi har tidigare på Dramaten svarat för succéföreställningarna Jag vill inte leva, jag vill bara inte dö med Melinda Kinnaman och Hallå! med Magnus Uggla.

En nyckel för hur jag tolkar föreställningen är en kort scen mot slutet med Petra och hennes mamma. Petra som bestämt sig för att ta sitt liv säger till sin mamma att de alltid kommer att höra ihop. Hon ger en kärleksförklaring till sin mor men hon har dessförinnan skiljts från sin dotter utan att ge dottern något bevis på kärlek, utan tvärtom gjort klart för dottern att hon inte tycker om henne. Petra är ett barn, hon vill inte vara mamma och ta ansvar. Hon vill ha men inte ge. Hon är ett barn av vår tid där vi aldrig förväntas bli vuxna och där vi ska ständigt styras av girighet, oavsett om det handlar om pengar, makt, karriär, alkohol eller passion.

Medverkande: Ingela Olsson, Joaquin NaBi Olsson, Angela Kovács, Electra Hallman, Lil Terselius, Louise Peterhoff