Bernardas Hus – mer en scenkonst-installation än ett drama på Stockholms stadsteater

Bernardas hus
Av: Federico García Lorca
Översättning: Jens Nordenhök
Regi och bearbetning: Anna Pettersson
Scenografi: Jan Lundberg
Kostym: Kajsa Larsson
Ljus: Max Mitle
Ljud: Michael Breschi
Mask: Susanne von Platen
Kompositör: Gustave Lund
Premiär på Klara Scenen, Stockholms stadsteater 10 mars 2017
Föreställning som recensioner bygger på: genrep 9 mars 2017

Bernardas hus är Federico García Lorcas sista pjäs – färdig endast två månader innan han blev mördad av Francoanhängare under spanska inbördeskriget. Pjäsen handlar om fem unga kvinnor, systrar, som lever som fångar i sitt barndomshem, hårt hållna av sin mor. Pjäsen skildrar hur människor som inte har frihet inte alltid ställer upp på att hjälpas åt att bli fria, utan själva blir förtryckare och passar på varandra. Dramat är en stark beskrivning av det fascistiska samhällssystemet. Som det uttrycks i ett pressmeddelande:
Det är en vass humoristisk pjäs om fascism och social kontroll – om hur en grupp agerar och reagerar i en instängd situation där alla delar ansvaret för regelverk och handlingar.

När regissören Anna Pettersson tar itu med Bernardas hus har hon valt att ta bort själva tidsperspektivet och handlingen. Alla skådespelarna går in i och ut ur samma roller. Alla är alla. Ena stunden är de tjänstefolk som tryckts ned av husmor, nästa stund är de dättrarna. Föreställningen är mer en scen-installaton är en föreställning.
Den är vacker, stilistiskt fantastisks snygg i scenografin med alla skådespelarna i svarta kläder och det som sker på scen visas samtidigt på en skärm bakom dem, filminspelade live med perspektivet uppifrån.

Jag tycker tyvärr att dramat förlorar på att själva berättelsen, handlingen, tas bort. Skådespelarna är mycket duktiga, scenbilden fantastisk och musiken som spänner mellan klassiskt, flamenco och hiphop (komponerad och bearbetad av Gustave Lund, Gurra G i JustD), är stark och tillför ett perspektiv till helheten. Trots allt detta är blir det en brist för helheten att grundhandlingen inte skildras på traditionellt teater-dramaturgiskt vis. Dramat förlorar på det. Om denna scenkonst-installation kompletteras med att det finns en traditionell föreställning också, eller när publiken kan berättelsen väl, då blir det en bra helhet tillsammans.

Fast även om jag sett Bernardas hus tidigare, i traditionell teaterkostym, är jag splittrad. Denna nya uppsättning är snygg och vacker – och burlesk, men tenderar till att i vissa scenen överdriva de komiska inslagen och det blir nästan lyteskomik ibland. Är det människor med svåra psykiska sjukdomar som skildras? Är det scener ur en låst psykiatrisk avdelning? Är det medvetet av regissören att det ska kunna tolkas så? Kanske. En bild av att fascism förstår det mänskliga.

Det är en stark föreställning som ger mig som betraktare en hel del att fundera på, men samtidigt är jag lite besviken. Jag är kluven, helt enkelt.

I rollerna: Nadia Hussein, Siri Hamari, Angelika Prick, Tove Edfeldt, Eva Rexed, Matilda Ragnerstam och Hanna Nygårds