Petra von Kants bittra tårar
Bygger på Rainer Werner Fassbinders film
Regi: Sunil Munshi
Scenografi: Sunil Munshi och Linus Fellbom
Ljus: Linus Fellbom
Kostym: Camilla Thulin
Peruk och mask: Sofia Ranow Boix-Vives och Nathalie Pujol
Översättning: Lars Bjurman
Premiär på Dramaten 9 februari 2017
Föreställning som recenseras 16 februari 2017
Ingela Olsson är en av de skickligaste och mest fascinerande svenska skådespelarna. Det visar hon suveränt i rollen som Petra i Dramatens uppsättning av Fassbinders Petra von Kants bittra tårar. Föreställningen är en succé för både skådespelare och scenograf. Varje skådespelare är helt rätt i sin roll, Louise Peterhoff imponerar som den unga kvinnan Karin, kalvaktig och nyfiken på Petra kan erbjuda. Varenda skådespelare är som plockad för sin roll och scenografen har gjort en stark scen som börjar och slutar med en drömlik bild där scenen är delvis oskarp på grund av ett moln av dimmig rök.
Petra, medelålders modeikon, blir passionerat förälskad i den unga kalvaktiga Karin som bara är några år äldre än Petras egen dotter. Petra får Karin till sin säng genom att locka med framgång och en karriär inom modebranschen. Det är fascinerande och otäckt, för det är så uppenbart att Petra vill äga och dominera Karin.
I ett pressmeddelande beskrivs handlingen så här:
Petra von Kant är modeskapare och dominant härskare i en elitistisk och högpresterande värld där yta är allt. Hennes ateljé osar av champagne, kokain och tillfälliga romanser. Hon lever hårt, snabbt och effektivt. Man och dotter har skrämts iväg sedan länge. Kvar att utsättas för hennes vassa tunga är bara en hunsad assistent. Petra är okrossbar. Men inuti henne finns något som rasar, ett behov av högre mening och när den betydligt yngre Karin plötsligt dyker upp slår kärleken till som ett virus. Petra blir som besatt, förryckt – och en kamp på liv och död börjar.
Petra von Kants bittra tårar (tyska: Die bitteren Tränen der Petra von Kant) är en tysk dramafilm från 1972, i regi av Rainer Werner Fassbinder, baserad på hans egen teaterpjäs. Det är en ironisk kärlekstragedi och en av många ansedd som Fassbinders starkaste film och teaterstycke.
Hur kan en förälder så totalt överge sitt barn för en kärleksförälskelse? För mig och min situation i livet är det obegripligt. Min yngste son dog som 21-åring och jag kan inte förstå hur någon förälder så kan svika sina barn. Föreställningen söker inte svar på den frågan. Det behöver inte heller vara ett dramas uppgift. Om scenkonsten ställer frågor är det publikens uppgift att fundera vidare, tänker jag.
Att en mamma i fallet Petra Kant så totalt kan överge sin dotter är i och för sig precis vad som sker i många fall, även om det ofta istället handlar om kärleken till alkohol eller droger. Alkohol är väl en delförklaring till Petras agerande, det är många drinkar och mycket whisky med i spelet.
Regissören Sunil Munshi säger om föreställningen:
– För mig är det här en pjäs om tomheten som uppstår när alla jagar personlig lycka, och lever i avsaknad av kollektiva mål och andlighet.
Sunil Munshi har tidigare på Dramaten svarat för succéföreställningarna Jag vill inte leva, jag vill bara inte dö med Melinda Kinnaman och Hallå! med Magnus Uggla.
En nyckel för hur jag tolkar föreställningen är en kort scen mot slutet med Petra och hennes mamma. Petra som bestämt sig för att ta sitt liv säger till sin mamma att de alltid kommer att höra ihop. Hon ger en kärleksförklaring till sin mor men hon har dessförinnan skiljts från sin dotter utan att ge dottern något bevis på kärlek, utan tvärtom gjort klart för dottern att hon inte tycker om henne. Petra är ett barn, hon vill inte vara mamma och ta ansvar. Hon vill ha men inte ge. Hon är ett barn av vår tid där vi aldrig förväntas bli vuxna och där vi ska ständigt styras av girighet, oavsett om det handlar om pengar, makt, karriär, alkohol eller passion.
Medverkande: Ingela Olsson, Joaquin NaBi Olsson, Angela Kovács, Electra Hallman, Lil Terselius, Louise Peterhoff
