Egenmäktigt förfarande
Bok av Lena Andersson
Regi och manus av Eva Dahlman, baserat på Lena Anderssons roman med samma namn och Karin Parrot Jonsons manusversion
Scenografi och kostymdesign Leena Edwall Velander
Ljudteknik Meyer Production
Ljusdesign och ljusteknik William Wenner, Albin Åkerman, Lumination Of Sweden
Premiär på Scalateatern i Stockholm 26 januarui 2017
Föreställning som recenseras 16 februari 2017
Det är något visst när en bok, blir manus och sedan blir en föreställning på scen. En bok innehåller så mycket mer styrning än vad ett manus gör. Avståndet mellan de skrivna orden och scenbilden blir så mycket större. Även om man vet att man aldrig kan få med allt från en bok, så pirrar det alltid lite i magen när en bok man tyckt om läggs i någons hand och blir manus och en nyare tolkning. Kvällens fråga blev naturligtvis, om föreställningen gav boken rättvisa? Ett jämförande känns nödvändigt.
Efter att ha läst boken var jag mycket irriterad på Ester, som enligt min tolkning var en ganska dyster, lättfångad, naiv och lätt patetisk personlighet. Kvällens skådespelande Ester gav ett mycket mer starkt intryck, även om jag fortfarande inte kan förstå hur hon känslomässigt faller för Hugo. Dessutom visade kvällens karaktär på några charmiga och lustfyllda drag, vilket jag inte alls upplevde om Ester i boken. Jessica Liedberg gör Ester precis så lagom menlös men förtjusande, som faktiskt krävs för att rollkaraktären ska bli så medmänsklig som hon kan bli. En fantastisk tolkning, med mina inre stående ovationer.
I boken upplever jag Hugo som en självupptagen skitstövel på den högre nivå. Henrikssons tolkning ges med en större självkritik och med en bättre glimt i ögonvrån. Hugo blir något mer försonande i föreställningen. Dessutom görs Hugo mycket mer humoristisk och glädjefylld än vad jag tidigare upplevt av honom. Dyrkan av honom är dock helt ogripbar. Men kärleken är ju aldrig förnuftsmässig.
Kvällens absolut bästa ”sidekick” är Malin Cederbladh och Ann Westin. De fungerar som konferencier, vänner till Ester och till mindre biroller. De lättar uppstämningen samtidigt som de är förespråkare för det sunda bondförnuftet och det ”nej nu jävlar får det vara nog” som Ester så behöver. Det är alltid skönt med raka kvinnliga karaktärer som säger som det är, pang på utan skyddsnät. Att kvinnorna har kroppsspråken och ironin på sin sida, gör inte tolkningarna mindre bra utan snarare strålande.
Handlingen är väldigt spännande i boken och följer samma mönster i föreställningen. Av någon outgrundlig anledning blir den högt presterande Ester förälskad i konstnären Hugo. Gång på gång lockar han henne och när hon faller för honom, avvisar han henne och hon blir galen i väntandet på svar. Hon ringer, hon skickar meddelanden och mejl. Han svarar inte. Gång på gång händer detta. Men hon hinner knappt komma över honom, innan han känner på sig att lågan håller på att slockna och då är han tillbaka. Hans rädsla är att inte bli omtyckt, men ändå slippa konfrontationer. Han menar att deras möten ” …var passion. Den tog oss i besittning som passioner gör…”. Ester känner sig mer våldförd både fysiskt och psykisk och menar att deras närmande, sexualitet och s.k.relation leder till förpliktelser, ” du har tagit mig i anspråk. Du har varit inne i min kropp ”.
Det tråkigaste med kvällens föreställning var enbart att sätena på teatern är oerhört obekväma (tack och lov att föreställningen enbart var ca 90 minuter), sittplatserna har allt för korta avstånd både för ben och armar. Dessutom var delar av publiken ganska oförskämda med varandra och en obehaglig stämning spred sig före föreställningen. Men eftersom föreställningen denna gång var superb kunde man ha överseende med bortdomnandet av kroppen.
I rollerna Malin Cederbladh, Krister Henriksson, Jessica Liedberg och Ann Westin