Dramaten

Våren på Dramaten 2017: Lars Norén, Birgitta Egerbladh, Rainer Werner Fassbinder, Lena Endre, Filifjonkan, Figaros bröllop …

21 oktober, 2016 by Redaktionen

Vårens nyheter på Dramaten 2017 presenterades på en presskonferens 20 oktober. Ett pressmeddelande berättar:

Lars Norén regisserar sitt eget nyskrivna verk Stilla liv. Lena Endre sätter upp framtidsdystopin The Nether. Birgitta Egerbladh gör dansteater av mötet mellan barn och stressade vuxna. Marie-Louise Ekman avslutar trilogin om sin mamma. Lars Rudolfsson regisserar Barbro Lindgrens Molnens bröder. Figaros bröllop tar plats på Stora scenen. Filifjonkan råkar ut för en katastrof. Gunnel Lindblom tar sig an sin favoritförfattare Thomas Bernhard och temat syskonkärlek i Ritter, Dene, Voss. Ingela Olsson blir Petra von Kant.

Här är vårens repertoar, i premiärordning, som presenterades vid en pressträff i dag på Dramaten.

Ritter, Dene, Voss
av Thomas Bernhard
Två systrar ska bjuda sin bror, som är på permission från ett psykiatriskt sjukhus, på middag. Det är lite nervöst. Hur mår han egentligen?
Ritter, Dene, Voss är en drastisk, rolig och bitvis mörk pjäs av österrikaren Thomas Bernhard. Vid urpremiären 1986 spelades de tre rollerna av skådespelarna Ilse Ritter, Kirsten Dene och Gert Voss – därav den något kryptiska titeln.
Systrarna är skådespelerskor som tack vare ett majoritetsägande i en av Wiens stora teatrar bara spelar när de själva har lust. Brodern Ludwig, som spelas av Staffan Göthe, är en berömd filosof, på tillfälligt hembesök från det psykiatriska sjukhuset Steinhof.
Den ”lyckliga” systern (Stina Ekblad) dränker honom i omsorg och syltmunkar tills han exploderar i elaka sanningar om systrarna, deras far industrimagnaten, usla porträttmålare, teaterkonsten och mycket annat. Han är lika skarpsinnig som elak. Den ”olyckliga” systern (Irene Lindh) tittar roat på bakom sin cigarett.
Ludwig är skriven med filosofen Ludwig Wittgenstein och dennes brorson Paul (vän till författaren) som förlagor.
Regisserar gör Gunnel Lindblom som regidebuterade på Dramaten 1973 och som sedan dess har regisserat ett 20-tal uppsättningar på teatern. Senast Samhällets stöttepelare av Henrik Ibsen. Gunnel Lindblom är även känd som skådespelare, bland annat i en rad av Ingmar Bergmans filmer. Nu sätter hon upp denna pjäs skriven av en av hennes absoluta favoritförfattare, Thomas Bernhard, som fått en renässans i Sverige genom en serie nyutgåvor av hans romaner.

Regi: Gunnel Lindblom
Scenografi: Jan Lundberg
Medverkande: Stina Ekblad, Staffan Göthe, Irene Lindh
Premiär 6 januari 2017, Lejonkulan

Figaros bröllop
av P.A.C. de Beaumarchais
Den galna dagen är mer galen än någonsin.
Figaro och Susanna ska gifta sig. Båda är tjänstefolk till en greve som nyligen var modern nog att upphäva en gammal sed – droit de seigneur – som gav rätt till en natt med bruden när hans underlydande gifter sig. Ett beslut greven nu ångrar! Inte minst då hans fru plötsligt har en ung älskare som stjäl hennes kraft. Att husan Marcellina älskar Figaro i hemlighet och att grevens unge page Cherubino är galet attraherad av alla kvinnor gör inte heller bröllopsbestyren enklare… innan dagen är över har alla roller och relationer vänts upp och ned.
Pjäsen Figaros bröllop, förlaga till Mozarts älskade opera med samma namn, blev en stor succé efter premiären 1778 – och ett subtilt startskott till den franska revolutionen genom sitt fräcka förkastande av adelns privilegier. På Dramaten spelades den för första gången redan 1799.
När regissören Tobias Theorell, senast Dramatenaktuell med De stora vidderna, tar sig an denna klassiker skapar han en vild blandning mellan olika stilar som förstärker verkets ytterligheter snarare än att försöka tona ner dem. En utgångspunkt som verkligen anknyter till pjäsens ursprungliga titel: Den galna dagen, eller Figaros bröllop.
Musik blir det givetvis också! Nyskrivet varvas med personliga tolkningar av Mozarts operaörhängen. Figaros bröllop är en fest för alla sinnen. Det är en berättelse som hela tiden glider mellan allvar och fars, politik och erotik, med ett unikt tonläge.

Regi: Tobias Theorell
Scenografi: Herbert Barz Murauer
Ljus: Torben Lendorph
Kostym: Helena Gyllenhoff
Musiker: Janne Tavares, Göran Martling
Medverkande: Rakel Benér Gajdusek, Pontus Gustafsson, Tanja Lorentzon, Tova Magnusson, Andreas T Olsson, Bahar Pars, Andreas Rothlin Svensson, Eric Stern
Premiär12 januari 2017, Stora scenen

Filifjonkan som trodde på katastrofer
av Tove Jansson

”Sommarvinden var varm och mild, men hur skulle den kunna trösta en Filifjonka som gripits av panik?”
Filifjonkor är en släktkär art. De förvaltar arvegods över generationer. Så gör också den fina Fru Filifjonk. Hon fejar, putsar och oroar sig för den katastrof som när som helst kan komma. För det vet hon ju, att en dag kommer katastrofen. En vacker sommardag bjuder Fru Filifjonk den fina Fru Gafsa på te. Porslinet är väl utvalt, kakorna utsökta och Fru Gafsa på gott humör, men Filifjonkans tankar kretsar bara kring katastrofen. Samma natt sveper faktiskt den stora katastrofen in. Den sliter sönder Filifjonkans hus och kastar omkull alla hennes vackra prydnadssaker. Och det märkliga är, att när den väl kommer, är Filifjonkan inte rädd alls… Filifjonkan är en av alla snillrika figurer i författaren Tove Janssons berättelser om Mumintrollen, som fascinerat vuxna och barn genom årtionden.
Filifjonkan som trodde på katastrofer är en samproduktion med Malmö Stadsteater. Producerad i samarbete med Columbine Teaterförlag, Agency North Ltd och Moomin Characters Ltd.

Dramatisering: Lucia Cajchanova
Regi: Ada Berger
Scenografi och kostym: Karin Ragnarsson
Ljus: Daniel Andersson
Musik: Stefan Johansson
Medverkande: Mari Götesdotter, Sanna Persson Halapi
Premiär 13 januari, Tornrummet, Unga Dramaten

Det blåser på månen
av Eric Linklater

Det blåser på månen, som presenterades redan i våras, är en familjeföreställning om syskonkärlek och frihetsdrömmar i skuggan av krigets allvar. Ett sagoäventyr om behovet av att få vara den du är.
Systrarna Dina och Dorinda har fått lära sig att de måste vara snälla och lydiga, annars kan en ond vind från månen blåsa in i deras hjärtan. Men allt de gör uppfattas som bus av omvärlden. Deras pappa har åkt iväg till landet Bombardiet för att hjälpa bombardierna att avsätta sin diktator och när han tillfångatas bestämmer systrarna sig för att rädda honom.
Den brittiska författaren Eric Linklaters älskade barnbok Det blåser på månen skrevs under andra världskriget och har med åren fått klassikerstatus. I Sverige har den gått som radioföljetong flera gånger, gjorts till tv-serie 1985 och har även bearbetats för teater. Manusförfattaren Sofia Fredéns svängiga dramatisering, som tidigare har satts upp på Helsingborgs Stadsteater, kommer nu till Dramaten – här med Ellen Lamm som regissör. I huvudrollerna ser vi Emma Broomé och Sanna Sundqvist.
Genom en spektakulär visuell gestaltning – skådespelarna och scenografin interagerar med projicerade animationer på ett nära och för Dramaten helt nytt sätt – kommer sagan till liv som aldrig förr. Dina och Dorinda blir stora som ballonger, förvandlas till skuttande kängurur, färdas med allt från moped till tåg och är med om mycket annat. Gränsen mellan fantasi och verklighet löses upp på ett både spännande och underhållande sätt. Det blir en hisnande resa, men med en allvarlig botten. Det blåser på månen är en berättelse om instängdhet, frihetslängtan och systerskap, och som indirekt ställer frågan: vad innebär det egentligen att vara fri?
Föreställningen rekommenderas från 7 år och uppåt.

Regi: Ellen Lamm
Scenografi och kostym: Magdalena Åberg
Peruk och mask: Thea Holmberg Kristensen och Lena Bouic-Wrange
Animation Stupid Studio
Medverkande: Mia Benson, Maia Hansson Bergqvist, Emma Broomé, Thérèse Brunnander, Peter Engman, Magnus Ehrner, Sanna Sundqvist och Christoffer Svensson
Premiär 21 januari 2017, Elverket

Petra von Kants bittra tårar
av Rainer Werner Fassbinder
Petra von Kant är modeskapare och dominant härskare i en elitistisk och högpresterande värld där yta är allt. Hennes ateljé osar av champagne, kokain och tillfälliga romanser. Hon lever hårt, snabbt och effektivt. Äta eller ätas.

Man och dotter har skrämts iväg sedan länge. Kvar att utsättas för hennes vassa tunga är bara en hunsad assistent. Petra är okrossbar. Men i henne finns något som rasar, ett behov av högre mening och när den betydligt yngre Karin plötsligt dyker upp slår kärleken till som ett virus. Petra blir som besatt, förryckt – och en kamp på liv och död börjar.

Petra von Kants bittra tårar är av många ansedd som Fassbinders starkaste film och teaterstycke. En existentiell djupdykning om hur omöjligt det är att leva utan tro i ett samhälle byggt på biblisk moral, där höga ideal krockar med en cynisk verklighet.

Med inspiration från modevärlden blir föreställningen en exklusiv dödsföraktande catwalk med stort fokus på Gud, sex – och kläder. Som Petra von Kant ser vi Ingela Olsson.

Regissörens Sunil Munshi har tidigare på Dramaten bland annat regisserat succéföreställningarna Jag vill inte leva jag vill inte dö med Melinda Kinnaman och Hallå! med Magnus Uggla.

Regi: Sunil Munshi
Kostym: Camilla Thulin
Medverkande: Ingela Olsson m fl.
Premiär 9 februari, Lilla scenen

Molnens bröder
av Barbro Lindgren
Möt människorna som inte får plats i den vanliga världen. En musikalisk berättelse om vilda fantasier, djup sorg och bortglömda öden till tonerna av hyllade jazzgruppen Fire!. Regi och bearbetning av Lars Rudolfsson, en av upphovsmännen bakom succéer som Kristina från Duvemåla och Hjälp sökes.
I Molnens bröder träffar vi människor som lever närmast undangömda på hospital. Tiden är 1920-tal, platsen ett väldigt annorlunda Sverige. Författaren Barbro Lindgren skildrar dessa personer i samhällets marginal både kärleksfullt och osentimentalt. Hennes drastiska språk, subtila humor och lojalitet med de utstötta skapar en varm känsla i det mörka. Musiken spelar en viktig roll i uppsättningen: tre musiker från den experimentella jazzgruppen Fire!, som turnerat över hela världen och är mycket framstående i sin genre, samspelar här med skådespelarna på scenen. I Fire! ingår saxofonisten Mats Gustafsson, ett av de största namnen inom svensk jazz i dag.
Barbro Lindgren är en av Sveriges mest älskade författare, kanske framför allt för sina barnböcker om Loranga, Masarin och Dartanjang, Den vilda bebin och Max. Men hon har även skrivit böcker för vuxna, bland annat Eldvin (1972) och Molnens bröder (1975) som denna pjäs baseras på. Regissören Lars Rudolfsson, som ledde Orionteatern 1983-1993 och 2002-2015 och Malmö Opera 1993-1998, gör med Molnens bröder sin debut som regissör på Dramaten. Lars Rudolfsson arbetar ofta med musikdramatiska verk – bland annat skrev han Kristina från Duvemåla tillsammans med Benny Andersson och Björn Ulvaeus (och Jan Mark), och deras samarbete fortsatte med Hjälp sökes (som skrevs tillsammans med Kristina Lugn). Rudolfsson har tidigare satt upp Barbro Lindgrens Vems lilla mössa flyger? på Orionteatern.

Regi: Lars Rudolfsson
Scenografi: John Engberg
Kostym: Kersti Vitali Rudolfsson
Peruk och mask: Eva Maria Holm, Peter Westerberg och Melanie Åberg
Medverkande: Inga-Lill Andersson, Anna Björk, Kicki Bramberg, Bengt CW Carlsson, Gunnel Fred, David Fukamachi Regnfors, Thomas Hanzon, Rebecka Hemse, Michael Jonsson, Hans Klinga, Rasmus Luthander, Sofia Pekkari, Reuben Sallmander, Rolf Skoglund, Johan Ulveson, Pierre Wilkner
Premiär: 23 februari 2017, Stora scenen

Stilla liv
Av Lars Norén
Soppkö Stenläggning Enkelhet Barnaska Liar Disfarmer Ljus Pappväskor Robert Bresson Fjäderdun Höjdhopp Inga Landgré Tårtfat Natrium Saxofon Kamera Al Bowlly osv
Så beskriver Lars Norén sitt nyskrivna verk Stilla liv som han själv regisserar. Detta är första gången sedan 1998 som Lars Norén regisserar på Dramaten. Han är under hösten 2016 även aktuell som dramatiker med hyllade monologen 20 november.

Regi: Lars Norén
Scenografi & Kostym: Charles Koroly
Ljus: Mira Svanberg
Medverkande: Erik Ehn, Nina Fex, Otto Hargne, Inga Landgré, Lina Leandersson, Irene Lindh, Lars Lind, Sten Ljunggren, Per Mattsson, Eva Millberg, Marall Nasiri, Andreas Rothlin Svensson
Urpremiär 18 mars 2017, Elverket

The Nether
av Jennifer Haley
Vad händer när vi kan leva ut våra mest förbjudna fantasier? Om det vi gör inte får några konsekvenser? Vilka blir vi?
Välkommen till en inte allt för avlägsen framtid. Internet har utvecklats till Nether. En virtuell värld minst lika verklig som vår egen. En värld där träden fortfarande växer. Och där det finns gömställen där du vara vem du vill och göra vad du vill. Precis vad du vill.
Polisen utreder misstänkta övergrepp i ett av Nethers hemliga rum. Men hur bedömer man kriminella handlingar utan verkliga offer? Och om man tillbringar nästan alla vakna timmar i en parallell värld – vilken värld är då den verkliga?
The Nether är en vågad pjäs som ställer obekväma frågor om moral och den moderna teknikens möjligheter. Nu får den Sverigepremiär på Dramaten i regi av Lena Endre.
The Nether, av den amerikanska dramatikern Jennifer Haley, hade urpremiär i USA 2013 och har därefter bland annat getts på Duke of York’s Theatre i London. Pjäsen belönades 2012 med det internationella Susan Smith Blackburn Prize som årligen uppmärksammar framstående verk av kvinnliga dramatiker.

Regi: Lena Endre
Scenografi & Videoscenografi: Visual Relief
Kostym: Ann Bonander Looft
Kompositör och ljuddesigner: Magnus Grenstedt
Medverkande: Reine Brynolfsson, Magnus Ehrner, Christoffer Svensson, Nina Zanjani
Premiär 23 mars 2017, Lilla scenen

Försökskaninerna
av Marie-Louise Ekman
Försökskaninerna är den sista och fristående delen i en trilogi där Marie-Louise Ekman behandlar moderns ålderdom. Pjäsen beskriver moderns förflyttning till ett demensboende. Vad som sker i det verkliga rummet. Och inne i moderns huvud. Det är som ett drömspel.
Gäckanden var den första delen och beskrev det dolda livet i den egna lägenheten med besök av okända krafter. Dödspatrullen var den andra delen och berättade om moderns inflyttning till ett äldreboende och hennes försök att bibehålla sina ursprungliga krafter där.
Modern spelas av Marie Göranzon, som spelat samma roll i de två tidigare dramerna. Fadern spelas av Örjan Ramberg. Döttrarna av Ellen Jelinek och Julia Dufvenius. Vårdaren/Sångerskan av Kristina Törnkvist. Läkaren/Restaurangmannen av Rolf Skoglund.

Manus, regi, scenografi: Marie-Louise Ekman
Musik: Benny Andersson
Medverkande: Marie Göranzon, Örjan Ramberg, Kristina Törnqvist, Rolf Skoglund, Ellen Jelinek, Julia Dufvenius
Urpremiär 30 mars 2017, Stora scenen

Bråttom bråttom
Dansteater av Birgitta Egerbladh
Varför ska vuxna så ofta skynda? Tänk om man bara kunde få göra klart någon gång!
Bråttom bråttom är en dansteaterföreställning om att vara barn när vuxna är på väg, har många måsten och tider att passa. Det finns så mycket att göra och upptäcka, men tiden räcker inte till. Man måste lägga på ett kol när man hellre vill kasta sten, sitta still och fantisera eller springa runt, runt, runt. För att inte tala om att hoppa i studsiga soffor.
Texten är skriven av Mattias Fransson och Sven Björklund från humorgruppen Klungan. För regi och koreografi står Birgitta Egerbladh, som utgår från vårt vardagliga kroppsspråk – i detta fall undersöker hon barnens sätt att röra sig och förhålla sig till sin omgivning.

Birgitta Egerbladh är en av landets mest framstående koreografer. Hennes föreställningar innehåller alltid en blandning av humor och allvar. Hon är känd bland annat för sina samarbeten med Klungan och för hyllade dansteaterföreställningar som Tjechovträdgården och Kom ta min hand. Hon har arbetat på bland annat Kulturhuset Stadsteatern, Kungliga Baletten, Göteborgsoperans Balett, Folkteatern Gävleborg och Folkoperan. Hon tilldelades Cullbergstipendiet av Konstnärsnämnden 2001 och fick som första koreograf Svenska Dagbladets Thaliapris 2004. År 2013 utsågs hon till hedersdoktor vid Humanistiska fakulteten vid Umeå universitet. Detta är hennes första produktion för Dramaten.
Föreställningen rekommenderas från 4 år.
Regi, koreografi: Birgitta Egerbladh
Text: Mattias Fransson och Sven Björklund
Dramaturg: Marie Persson Hedenius
Scenografi, kostym: Magdalena Åberg
Premiär 8 april, Lejonkulan, Unga Dramaten

Kommer till Unga Dramaten våren 2017
Nina Persson & Martin Hederos
Konserter med Nina Persson och Martin Hederos i intima Lejonkulan. Håll utkik efter mer information på dramaten.se.

FORTSÄTTER ATT SPELA I VÅR
Fanny och Alexander
Hedda Gabler
Den goda viljan
Presidenterna
Fäder och söner
Ivanov

Tankar om Medea på Dramaten

9 oktober, 2016 by Lotta Altner

Medea
Översättning Jan Stolpe och Agneta Pleijel
Regi och bearbetning Stefan Larsson
Scenografi Stefan Larsson och Jenny André
Kostym Ann Bonander Looft
Ljuddesign Jenny André
Musik Thomas Bang
I samarbete med Betty Nansen Teatret
Premiär på Dramaten, Målarsalen den 8 oktober 2016

Att kärleken talar sitt egna språk är något som de flesta av oss är ganska medvetna om. Det bara slår till och händer – svårt att förklara. Det visste redan Euripides drygt 400f kr när han skrev tragedin om Medea. Hon är kvinnan som gifter sig av kärlek, lämnar sitt land, gifter sig med Jason och blir sedan ratad när han gifter om sig med en annan kvinna. Känns som en välbeprövade historia kort och gott. Det verkar fortfarande vara något som händer, sker och mänskligheten verkar inte lärt sig mycket utmed vägen. Eller har vi det? Är det så kärleken ska vara? Vi måste ge upp allt för att den ska var fin nog? Kan kärleken resoneras fram till ett rimligt pris på lika villkor? Eller blir det som med Medea att kärleken kräver ett högre pris av någon? Hon offras,

Inledningsvis ser vi ett scenrum som påminner om en fyrkantig amfibieteater med svart marmor. Publiken sitter på rader runt omkring och jag slås av hur frustrerande det är att se både skådespelarna för nära och publiken på andra sidan. Tyvärr blir jag lätt irriterad när kvinnorna på motsatta sida vinkar och har sig till kvinnorna bredvid mig när föreställningen börjat. Helt klart kommer inte publiken att kunna hantera den distanslösa som scenlösningen ger oss. Scenen i övrigt är kal och det är enbart någon rekvisita som skådespelarna tar med sig in och ut, och kontrollerar under föreställningens gång. På väggarna hänger filmdukar som visar förinspelad närhet av skådespelarna eller direkt bilder från den handkamera som tas med i vissa scener. Personligen gillar jag de förinspelade filmscenerna/bilderna som kompletterar scen upplevelserna, snarare än att behöva se skådespelaren några meter ifrån sig och se samma bild förstorad i absurdum. Jag förstod inte syftet med de allt för närgångna filmandet ”in real life”.

Ljussättningen i föreställningen påminde mig om det badrumsljus man har med ljusrör. Det gav sken och skuggor som inte är fördelaktigt för någon. Dessutom fick jag ont i ögonen av att det lyste så starkt och vitt. Jag frågar mig varför det här skenet var nödvändigt. Ingenting på scenen krävde den styrkan eller det överljus och underbjuds som fanns. Vi i publiken satt också ofta i rampljuset och det var inte direkt behagligt. Det var dock första gången på mycket länge som jag kunde se mina egen handstil i anteckningsboken under en hel föreställning.

Om Medea ska bli så försmådd som manuset insinuerar att hon blir krävs det att man upplever att Jasons och Medeas kärlek, innan hans svek, varit passionerad. Kvällens föreställning gav en skymt av att Jason inte var helt säker på sitt strategiska val av att ta sig en ny hustru. I en scen, kastar sig Medea över honom i ett försök att återuppleva känslor och tydligt ser man att han någonstans åtminstone åtrår henne en smula. Medeas tidigare kärlek för Jason känns dock inte lika övertygande. Hon blir snarare en klamrande koala som inte vill släppa taget för någons närhet. Inte ens när hon kysser honom ser jag någon direkt åtrå. Varför vill hon då ha honom tillbaka?

Medeas avstånd mellan den förtvivlade kvinnan som blivit ratad och förkastad, och kvinnan som tappar greppet och går till övergrepp, känns naturligt. För en gångs skull är inte rollkaraktären en hysterisk kvinna utan vettig grund. På ett väldigt självklart och nyanserat sätt går Medea i små steg närmare sitt beslut att såra Jason, döda hans nya hustru och sina barn. Däremot känns inte hennes personliga planerade flykt efteråt helt utstakad. För vilken kvinna kan leva utan sina barn i landsflykt efter att de dödat dem och varför utnyttjas inte dessa pass som hon tidigare faktiskt fått? Hennes argument varför de måste dö, känns inte helt övertygande.

Jason hade den karisman och manliga överlägsenheten som krävdes för att man skulle se hans resonemang och rätt att knäcka Medea. Hans ställning och rätt som man gjorde det självklart att förgöra Medea och sina barn. Ibland måste det bara vara så mycket enklare att vara en attraktiv man i sina bästa år, snarare än en kvinna på liknande premisser.

Att två av skådespelarna talade danska bekymrade inte mig så mycket (med skåneår på halsen och dansk tv i bakfickan, förstår man det mesta) och det gav Medeas det utanförskap i landet som behövdes. Publiken runt omkring mig klagade dock och jag misstänker att vissa delar gick förlorade för några. Men jag kan tycka att det kunde vara värt det.

Medverkande
Medea Livia Millhagen
Jason Kenneth M. Christensen
Kreon/Aigeus/budbäraren Thomas Bang
Kör Tanja Lorentzon
Kör Irene Lindh

Tankar om Bergmans kvinnosyn efter att ha sett Herbstsonate (Höstsonaten)

30 augusti, 2016 by Rosemari Södergren

Herbstsonate (Höstsonaten)
Av Ingmar Bergman
Regi Jan Bosse
Scenografi Moritz Müller
Kostym Kathrin Plath
Musik Arno Kraehahn
Visades under Bergmanfestivalen på Dramaten, stora scenen 28 och 29 september 2016
Deutsches Theater i samproduktion med Schauspiel Stuttgart.

Höstsonaten är en västtysk dramafilm från 1978 med manus och regi av Ingmar Bergman. Nu har två tyska teatrar (Deutsches Theater och Schauspiel Stuttgart) i samarbete gjort en teaterversion med duktiga tyska skådespelare.

Filmen handlar om en berömd pianist, spelad av Ingrid Bergman. Liv Ullmann och Lena Nyman gör starka rollporträtt som hennes kuvade respektive autistiska döttrar. I smärre roller ses bland andra Gunnar Björnstrand, Erland Josephson, Mimi Pollak och Linn Ullmann (Bergmans och Ullmanns dotter).

Filmen blev Oscarsnominerad i två kategorier, bästa manus och bästa kvinnliga huvudroll. Den belönades i Frankrike med en César och i USA med en Golden Globe för bästa utländska film.

Teaterversionen med oerhört duktiga tyska skådespelare är imponerande. Och för att inte tala om den fina scenografin där vridscenen används elegant där de olika rummen i huset där handlingen utspelar sig är byggda.

Föreställningen fick mig dock att fundera på det där med Bergmans kvinnosyn. Ingmar Bergman och August Strindberg är utan tvekan två av svensk teaterhistorias största dramatiker. Strindberg beskylls av och till för att ha en unken kvinnosyn. Jag läser för min del inte in denna tolkning i de av hans draman som tas som exempel på detta. Jag tycker att Strindberg i både draman och i böcker driver och förlöjligar framför allt sig själv och sin mansroll. När jag såg den tyska scenversionen av Höstsonaten slog det mig med kraft att kvinnosynen i denna föreställning – och i likaså i filmen förstås, är konservativ. När en kvinna satsar på sin karriär sviker hon sina barn, är sensmoralen.

Handlingen i korthet: Sju år har gått sedan mor och dotter senast träffades. Den framgångsrika konsertpianisten Charlotte Andergast har tagit en paus från det internationella turnélivet för att besöka sin dotter Eva i den norska landsorten. Eva är gift med Viktor, prästen i församlingen i byn. Charlotte har precis förlorat sin gamle vän Leonardo i en sjukdom. Det är ett hårt slag för henne, men bereder samtidigt en möjlighet för mor och dotter att återförenas. Förväntningarna är höga och båda ser fram emot att få ses. Men det är något Eva inte har berättat. Hon har sin handikappade syster Helena boende i huset.

Stämningen blir ganska snabbt hätsk mellan modern Charlotte och dottern Eva. Eva beskyller sin mor för att inte ha älskat henne, eftersom modern har satsat på sin karriär som pianist. När modern varit hemma har det krupit i henne av längtan att ge sig ut på turné. Modern beskylls av Eva för att vara kärlekslös, att inte ha älskat sina barn och framför allt inte ha älskat Eva.

Det är träffande att denna film och nu också scenversionen gjorts i Tyskland. Det finns dagis för barn där också, men det är ändå väldigt vanligt att kvinnor förväntas vara hemma med barnen när de är små. När barnen börjar i skolan förväntas mödrarna ändå vara hemma vid tretiden när barnen kommer hem från skolan för att då kunna servera barnen middag. Kvinnorna förväntas mest arbeta deltid när barnen nått skolåldern.

Föreställningen och berättelsen kan ses på två olika sätt, förstås. En del ser den som en psykologisk studie av en eller två kvinnor som inte kan älska. Men jag kan inte låta bli att tänka att dessa kvinnor, och framför allt modern, är fångade i en kvinnosyn där en mor alltid måste vårda sina barn och vara hemma. Varför kan inte ett barn växa upp och bli en trygg vuxen om fadern är den som ger vardagens omvårdnad och kärlek och modern har karriär? Är det så självklart att mödrarna måste vara det centrala för att barnen ska växa upp till goda vuxna?

En sak som jag också grunnar över när det handlar om Evas reaktioner är varför hon fortfarande som vuxen klamrar sig fast vid vad hennes mor gjort och inte gjort. Eva har själv fött ett barn som dog som fyraåring. Att förlora ett barn är bland det svåraste vi människor kan drabbas av i livet. Varför är Eva mer fixerad vid sin mor än sin egen sorg?

Eva och föreställningen skickar också ut undermeningen att Helena, den psykiskt sjuka dottern, är sjuk på grund av att mamman inte gett henne tillräckligt med kärlek. Det är också en fruktansvärd anklagelse. Det är inte helt ovanligt att sådana beskyllningar kommer. Tyvärr. Föräldrar till barn med ADHD och autism-sjukdomar får fortfarande möta den synen. När ska vi inse att sjukdomar eller funktionshinder kan drabba ett barn utan att det är föräldrarnas fel?

Vad jag funderar på om Ingmar Bergman ville visa att mödrar som inte tar hand om sina barn enligt den klassiska modellen skadar sina barn – eller tänkte han att människor existerar fritt från samhällets konventioner, eller var det samhällets konventioner han var kritisk emot? För alla karaktärer i Hästsonaten är fångade i ett konservativt samhälles regler.

I rollerna:
Charlotte Corinna Harfouch
Eva Fritzi Haberlandt
Helena Natalia Belitski
Viktor Jörg Pose
Erik Damian Fink / Bennet Schuster

Falla ur tiden på Dramaten – en sorgeritual som griper mig på många plan

28 augusti, 2016 by Rosemari Södergren

Falla ur tiden
Bygger på boken Fallen ur tiden av David Grossman
Regi Suzanne Osten
Översättning Ervin Rosenberg
Scenografi och kostym Rikke Juellund
Musik och ljud Anders Niska
Koreografi Soledad Howe
Peruk och mask Lena Bouic Wrange
Premiär den 27 augusti 2016, Elverket, Dramaten

”Falla ur tiden” på Elverket på Dramaten i regi av Suzanne Osten är mer än en föreställning, det är mer än ett drama, det är en sorgeritual för var och en som förlorat ett barn. Scenverket bygger på David Grossmans verk ”Fallen ur tiden” och precis som den inte går att placera i något enskilt fack är scenverket också både en sorgesång och ett libretto, och samtidigt också en berättelse om en vandring och ett körverk.

Att förlora någon älskad är något av det mest smärtsamma en människa kan utsättas för. Att förlora ett barn är det mest smärtsamma, eller åtminstone många grader svårare än att förlora en förälder eller morförälder. Den israeliska författaren David Grossman skrev verket efter att 2006 förlorade sin son i Libanonkriget. Sonen skulle fylla 21 år några veckor efter att han stupat.

I programmet till föreställningen berättar David Grossman:
När jag skrev Fallen ur tiden fick jag frågan från människor som brydde sig om mig, ja, till och med älskade mig, om varför jag plågade mig själv. Varför förbli i sorgen? Men jag vill förstå vad som sker och min metod är att helt Befinna mig i situationen, med ett stort B. Att inte undvika förlusten, inte trycka ned den.

Innan jag såg föreställningen var jag lite orolig att den skulle flacka ut David Grossman starka bok. Att föreställningen skulle göra det som Karin Johannisson, professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet, gör i den text hon skrivit i programmet till föreställningen. Hon drar likheter mellan alla sorger och påstår att det handlar om sorg i största allmänhet. Det är att förfalska och förminska de känslor, den sorg, den smärta, alla vi vlever med som förlorat ett barn.

Regissören Suzanne Osten har dock inte fallit i samma fälla som Karin Johannisson, att försöka göra en slags jämlik sorgeritual för alla, hon har inte fallit för frestelsen att göra en mellanmjölks-version. Jag tror dessutom att verket i sin helhet griper publiken starkare när det inte blivit utslätat till att handla om alla sorger.

Scenframställningen talar till oss på flera plan, till flera sinnen: med rörelser, med musik, sång, poesi, med spel med ljus och mörker, med viskningar och rop. Grundhandlingen är en man och kvinna som förlorat ett barn, en son. Mannen ger sig ut på en vandring för att leta efter sonen. Under vandringen får han sällskap av andra föräldrar som förlorat sitt barn. I staden finns en hertig som ger en skrivare i uppdrag att skriva ned allt som sker och där finns också en kentaur. Under vandringens gång visar det sig att alla förlorat ett barn – och vi får uppleva många av de känslor, tankar och faser som en sorgedrabbad bär på och går igenom.

Den som förlorat ett barn känner igen så mycket. Ilskan mot livet, mot gud, mot den som dött, känslor av ångest, förtvivlan och också emellanåt stunder då det är lättare att andas, då vi som sörjer ändå kan se livet gå vidare.

Romanen eller vad vi nu ska kalla David Grossmans bok heter Fallen ur tiden medan scenframställningen på Dramaten fått titeln ”Falla ur tiden”. Berättelsen har tidigare satts upp som pjäs i Tel Aviv och i Berlin. Trots att Suzanne Osten varit verksam som regissör i många år är pjäsens hennes debut på Dramaten.

Medverkande
Mannen som går Simon Norrthon
Kvinnan som stannar hemma/Kvinnan i klocktornet Thérèse Brunnander
Stadens krönikör David Arnesen
Frun till stadens krönikör Frida Österberg
Kentauren Johan Holmberg
Den gamle matematikläraren Maria Johansson Josephsson
Kvinnan i fisknätet/Hertigen Maria Sundbom
Barnmorskan/Skomakaren Hulda Lind Jóhannsdóttir

Den goda viljan – en lyckad överföring av en roman till teater

27 augusti, 2016 by Rosemari Södergren

Den goda viljan
Regi Eirik Stubø
Scenografi och kostym Kari Gravklev
Ljusdesign Ellen Ruge
Peruk och mask Mimmi Lindell
Premiär den 26 augusti 2016, Lilla scenen på Dramaten

Den goda viljan är berättelsen om Ingmar Bergmans föräldrar när de var unga i början av 1900-talet. Regissören har valt att bygga föreställningen på boken, romanen av Ingmar Bergman, istället för att bygga på tv-serien eller filmen. Det är ett bra val, det fungerar utmärkt och blir riktigt, riktigt bra. Trots att föreställningen är nästan fyra timmar går tiden snabbt och det känns aldrig långt. Jag sugs in i berättelsen, in i människornas liv, känner deras goda uppsåt och lider med dem när de gör tvärtemot vad de egentligen skulle vilja. Föreställningen gestaltar på ett trovärdigt sätt bibelcitatet ur Romarbrevet som gett upphov till romanens titel: ”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.” (Romarbrevet 7:19)

Människorna är som människor är. Jag tror vi alla kan känna igen oss och människor omkring oss. Den goda viljan är Ingmar Bergmans berättelse om sina föräldrar och deras kärlekshistoria, de tio åren innan han föddes. Romanen den gavs ut i november 1991 och tv-serien som regisserades av Bille August hade premiär på SVT den 25 december. Bioversionen vann Guldpalmen och Pernilla August fick det kvinnliga skådespelarpriset för rollen som Anna Bergman, Ingmar Bergmans mamma.

Handlingen utspelar sig på flera olika platser. Eirik Stubø har valt att ha scenen enkel, med bara en orgel på ena sidan, en enkel soffa på längre bak och några stolar. Det är en bra lösning, vi som publik kan själva fylla i miljöerna. Spelet mellan människorna blir det viktigaste istället, det är bra.

Ett extra plus är tidsmarkörerna. Anna och Henrik, som så småningom blev Ingmar Bergmans föräldrar, möttes 1909. De kommer från väldigt olika bakgrund. Henrik har vuxit upp ensam med sin mamma under fattiga omständigheter medan Anna vuxit upp i ett välbärgat hem. Det är några år före första världskriget och det finns flera detaljer från tiden som tas upp i förbifarten, som utvecklingen av teknik för tåg, musik och dans med mera. Handlingen spänner över flera år och första världskriget hinner bryta ut och det påverkar livet också för människor i Sverige även om vi inte deltog i kriget.

Musiken är också ett extra plus, både den som spelas på orgeln och den underbara gossrösten som sjunger flera sånger och inspelad musik, allt ger en fördjupad upplevelse av helheten.

Att Ingmar Bergman hade en komplicerad relation till sin far är välbekant. I ”Den goda viljan” berättar Bergman om två unga människor som blir förälskade och så småningom gifter sig och får barn – och båda är mänskliga och har såväl goda sidor som sämre sidor. Pappan är inte den skrämmande hemska fadersgestalten utan en ung man med ideal och alla bråk och gräl är inte hans fel. Som åskådare kan jag känna med och förstå mig på både henne och honom liksom människorna runt omkring. Det är så det är när teater fungerar som bäst, tänker jag.

I rollerna:
Henrik Bergman Erik Ehn
Anna Åkerblom Rebecka Hemse
Johan Åkerblom Per Mattsson
Karin Åkerblom Lena Endre
Ernst Åkerblom Otto Hargne
Fredrik Bergman Örjan Ramberg
Alma Bergman Kicki Bramberg
Frida Emma Broomé

Dramaten

Footer

Om oss