Stockholms stadsteater

Teaterrecension: Banddirektör Borkman på Stockholms stadsteater

4 februari, 2017 by Rosemari Södergren

Bankdirektör Borkman
Av Henrik Ibsen
Översättning Klas Östergren
Regi och bearbetning Dritëro Kasapi
Bearbetning Sofia Fredén
Scenografi och kostym Annika Nieminen Bromberg
Ljus Patrik Bogårdh
Ljud Michael Breschi och Johan Ehn
Mask Maria Lindstedt
Video Visual Relief
Premiär på Klarascenen, Stockholms stadsteater 3 februari 2017

Bankdirektör John Gabriel Borkman har investerat och satsat av bankens pengar på vägbyggen, fastigheter med mera. För detta dömdes han till fem års fängelse. Ibsens drama Bankdirektör Borkman skildrar livet ett decennium efter att han släppts ur fängelset. Borkman han flyttat hem till sin fru och deras villa. Borkman bor på övervåningen, isolerad och bitter går han omkring där och ruvar på hämnd medan hans fru går omkring om möjligt ännu mer bitter på bottenvåningen och är helt förstörd, hennes makes affärer och brott har gjort att hon och familjen tappat ansiktet utåt – vilket hon aldrig kan förlåta sin man.

Ibsen publicerade pjäsen, som då hette ”John Gabriel Borkman” 1896 av Henrik Ibsen. Den hade premiär i Helsingfors 10 januari 1897. Pjäsen handlar om livslögner och om svek och hämnd. Alla överlever för att de lurar sig själva men om någon tar livslögnen från en annan kan hämnden bli svår. John Gabriel Borkman överlever efter fängelset för att han inbillar sig själv att han ska ta sig tillbaka in i samhället och klättra upp på samhällsstegen en gång till, han överlever också genom att han intalat sig själv att om han inte blivit sviken och förråd av sin advokat utan om han hade haft ytterligare några dagar på sig före avslöjandet hade han istället hyllats, för då hade han fått in vinster på de av bankens pengar han satsade.

Regissören har valt att halvera pjäsen. Det vinner den på, på alla sätt. Varje dislog blir mer beydelsebärande, föreställningen kan spelas i ett svep utan paus och det är bara en fördel i denna delvis komiska tragedi.

En stark scen är när Borkman får besök av en av sina tidigare lägre anställda, Vilhelm Foldal som i sin tur lever vidare i sitt fattiga liv mest av allt för att han har en dröm om att en dag trots allt ska något bokförlag trycka hans diktsamling. Foldal och Borkman träffas för att ge varandra bränsle och stöd i sina livslögner. När den ena avslöjar för den andre att livslögnen är just en lögn då brister allt och de överger varandra. Men bara tills någon av dem åter hittat en ny livslögn.

Kvinnorna har sina livslögner och hemskast är nog fru Borkmans fixering vid att sonen Erhart ska återupprätta familjens anseende och skapa något stort så alla glömmer faderns brott.

Pjäsen är en mörk tragedi men också med sina komiska delar. Vi skrattar ibland, mest av igenkänning, vi kan känna igen oss själva eller andra människor vi stött på i livet som när en mor inte kan släppa taget om sin son eller hur bankdirektör Borkman tror sig vara mer värd än andra. Han är ju super-entreprenören.

Borkman spelas storartat, som väntar, av Peter Andersson. Det är fascinerande hur en man som hamnat högt upp på samhällsstegen blir fartblind och upplever sig själv som mer värd än alla andra. Det hemska är att i dagens värld hamnar inte dessa män som förskingrar bankens pengar i fängelse längre. Dessa män får löneförhöjningar och miljonbonusar idag, oavsett om de satsat och fått vinst eller förlust.

Dramat handlar också om hämnd och svek på många plan, om kärleksförhållanden, om föräldraskap, om släktband och vänskap. Ibsen var genialisk och det finns många nivåer att se pjäsen på.

Scenografin är mycket snygg, sparsmakad och smart med en stor videobild på bakre delen där vi ser genomfrusna träd i ett vitt vinterlandskap. När vi är på övervåningen ser vi trädens toppar och på nedervåningen ser vi trädens stammar.

Peter Andersson är mycket kraftfull han Äger scenen. Likaså är Helena af Sandeberg hundra procent rätt i rollen som Fanny Wilton. De scener där hon är med och scenerna med Borkman och hans frus syster Ella Rentheim (spelad av Chatarina Larsson) är de som fungerar starkast i premiären. Övriga scener tror jag tar några föreställningar tills de sätter sig mer övertygande. Men det kommer helt säkert. Jag tror föreställningen kommer att växa efter några spelningar. Den har en stark grund.

I rollerna
John Gabriel Borkman Peter Andersson
Gunhild Borkman Kajsa Ernst
Erhart Borkman Emil Ljungestig
Ella Rentheim Chatarina Larsson
Fanny Wilton Helena af Sandeberg
Vilhelm Foldal Jan Mybrand
Frida Foldal * Mari-Helen Hyvärinen

Dumma jävla mås – en något övertydlig version av Tjechovs pjäs

28 januari, 2017 by Rosemari Södergren

Katarina Ewerlöf och Nils Poletti i Dumma jävla mås av Aaron Posner. Foto: Sören Vilks

Dumma jävla mås
Av Aaron Posner
Översättning Bengt Ohlsson
Regi Frida Röhl
Scenografi och ljus Carina Persson
Scenografi och kostym Charlotta Nylund
Mask Linda Gonçalves (praktikant från Stockholms Dramatiska Högskola)
Komposition BF/C
Premiär 27 januari 2017 Lilla scenen, Stockholms stadsteater

Alla längtar. Längtar efter något. Ingen är bara här och nu. Konstantin längtar efter att bli sedd av sin mamma, Semjon längtar efter att bli älskad av Masha. Masha längtar efter att bli älskad av Konstantin. Konstantin längtar efter sin mammas kärlek och sin flickvän Ninas totala kärlek och han längtar också efter att bli ett stort namn inom teatern. Nina längtar efter att bli en stor skådespelare – och så längtar hon efter den hyllade författaren Trigorins kärlek.

Kristofer Kamiyasu och Kirsti Stubø. Foto: Sören Vilks

Dumma jävla mås, som är en modern version av Tjechovs drama Måsen har många likheter med originalet, men också en hel del skillnader.

Teaterpjäsen Måsen skrevs av den ryska dramatikern och författaren Anton Tjechov 1895. Den hade premiär 17 oktober 1896 i Sankt Petersburg. Den amerikanske dramatikern och regissören Aaron Posner berättar i en intervju på Arden Theatre Company blog varför han gjort en nyskriven egen version av Måsen:
– Jag älskar Tjechov och Måsen. Men sanningen är att … pjäsen är gammal och inte längre talar direkt till våra liv, så som jag är övertygad om att den gjorde för hundratio år sedan. Det gör inte pjäsen irrelevant – men det gör mig angelägen om att få se den briljanta uppsättningen problem, komplikationer och relationer han skapade och sysselsatte sig med, på ett mer omedelbart och nutida sätt. För det råder ingen tvekan om att Tjechov var ett stort, stort geni.

Tjechovs pjäser är stora på flera sätt. De olika karaktärerna möter livet på skilda sätt och jag tror att alla, varenda en, som ser en Tjechov-pjäs kan identifiera sig med någon, åtminstone i något som karaktärerna säger eller avslöjar om sig själva. Där har Aaron Posner utan tvekan lyckats med samma sak. Persongalleriet är lika fascinerande och förlorar inte på att människorna fått en mer nutida inramning. Fast å andra sidan tycker jag inte det är nödvändigt. Det finns något starkt i att se exempelvis ett grekiskt drama som är flera tusen år gammalt framföras utan att det görs nutida och att ändå uppleva att människan till sin karaktär är likadan nu som då.

Något Tjechov är mästerlig på är undertexterna, allt det som inte sägs rent ut men som ändå driver varje karaktär. Det som formar varje enskild unika karaktär. Det som inte sägs rent ut. Där har Aaron Posner inte varit lika skicklig. Det är för övrigt något han är väl medveten om, i intervjun till Dumma jävla mås på Arden Theatre Company blog säger han:
… ja resan mot självkännedom och självförverkligande är mer omedelbar och ytlig i min pjäs än i Tjechovs. Han är MYCKET subtilare än jag är.

Aaron Posner menar att ändå, även om han har lyft upp undertexterna till dialoger och gjort dem mycket mer tydlig finns det ändå alltid mer därunder. Ja, det har han förstås rätt i. Hur tydligt något än blir, visst finns det mer att upptäcka och förstå. Ändå saknar jag just detta tjechovska subtila. För mig är Dumma jävla mås intressant och spännande, men lite för övertydlig av och till. Det finns en risk med att lyfta upp undertexter eftersom hur vi tolkar dem delvis är individuellt. När de blir uttalade sätts också gränser, de blir låsta i en tolkning och ett drama förlorar en del av sin mångtydighet.

Föreställningen börjar med att Konstantin och hans flickvän Nina ska sätta upp en liten konstinstallation som är som en liten föreställning, en minipjäs, för de närmaste, som hans mamma och hennes älskare, morbrodern och några vänner. Aaron Posner har valt att lyfta upp detta ännu tydligare än i original-måsen. Dumma jävla mås handlar till stor del också om vad teater är och det experimenteras med att dra in publiken, skådespelarna vänder sig vid flera tillfällen direkt till publiken och de pratar också om att de själva är roller i en pjäs. Det verkar vara en tydlig trend på svenska scener just nu med denna form av metateater. Det är ju likadant i Dramatens uppsättning av Figaros bröllop.

Tja, Posner menar att det är ett sätt att förnya teatern. Nja, tänker jag. Det har funnits i draman och komedier, i olika föreställningar av och till i många, många år. Det är inget nytt. Ibland fungerar det bra, ibland inte. I Dumma jävla mås fungerar det medelmåttigt, bra ibland och lite övertydligt ibland.

Vad som däremot får högsta betyg av mig är skådespelarnas insatser. Turteaterns Thaliapristagare Nils Poletti gör sin debut på Stadsteatern i rollen som Konstantin. Liksom hela ensemble är han suveränt skicklig. Sven Ahlström som Trigorin äger scenen. Han kan säga hur mycket som helst bara genom en blick. Han behöver inte stora åthävor för att säga mycket. Katarina Ewerlöf som Emma är också precis så lugn och säker på scen. Bara genom att ta några steg över scenen berättar hon mycket om sin rollkaraktär. Kirsti Stubø visar sin storhet, först som den så djupt deprimerade Masha och sedan i slutscenen som en mjukare Masha. Kristofer Kamiyasu är en av de skickliga yngre skådespelarna som alltid imponerar och han är självklar i rollen som Semjon. Niklas Falk som läkaren Sorn kan nog många som är över fyrtio känna igen sig och sina existentiella tankar och känslor i medan Maja Rungs Nina nog är den karaktär jag upplever fått kvar mest av undertexter. Hon är den som drabbas så hårt av alla andras förväntningar på henne. Hon är så skör och så ensam och den rollen bär Maja Rung så bra.

I rollerna
Konstantin Nils Poletti
Semjon Kristofer Kamiyasu
Masha Kirsti Stubø
Sorn Niklas Falk
Nina Maja Rung
Emma Katarina Ewerlöf
Trigorin Sven Ahlström

Romeo och Julia i regi av Linus Tunström – ett mästerverk

19 november, 2016 by Rosemari Södergren

Romeo och Julia

Romeo och Julia
Av William Shakespeare
Regi Linus Tunström
Översättning Göran O Eriksson
Bearbetning Armin Kerber
Scenografi och kostym Julia Przedmojska
Musik Foad Arbabi
Ljus William Wenner
Mask Carina Saxenberg
Ljud Simon Mårtensson
Premiär 18 november 2016 på Stora scenen, Stockholms stadsteater

Två unga tonåringar blir blixt-förälskade i varandra – de kan inte vara tillsammans för de tillhör två släkter som ligger i blodigt krig med varandra. De gifter sig i smyg och allt slutar med ond, bråd död. När Linus Tunström regisserar den klassiska tragedin Romeo och Julia är det en stark föreställning som bör passa alla åldrar och jag hoppas många, många gymnasieklasser ser den.

På flera sätt är tragedin Romeo och Julia för mig inte ett drama om kärlek som hindras utan ett drama som skildrar hur starkt ungdomar känner och hur långt de kan gå. Hur unga människor brinner för saker och hur stormigt det är att vara tonåring. Romeo lurar ju in sig på festen dör han träffar Julia för att han vill ha en chans att träffa Rosalin som han är olyckligt förälskad i. Han ser Julia och han glömmer Rosalin på ett ögonblick. Om Romeo och Julia kunnat träffas under naturliga former kanske deras kärlek hade blåst över på några veckor. Nu får den en dödlig utgång.

William Shakespeare skrev Romeo och Julia under 1590-talet i England. Det är fascinerande hur en mer än fyrahundra år gammal berättelse om ett ungt kärlekspar i två överklassfamiljer i Verona kan vara lika aktuell i dagens Stockholm. I regi av Linus Tunström blir det en stark föreställning, estetiskt imponerande och stilistiskt utmejslade scenbilder, duktiga skådespelare i varenda roll och musiken perfekt integrerad i berättandet. Romeo och Julia på Stockholms stadsteater i regi av Linus Tunström är ett mästerverk som Shakespeare själv skulle vara imponerad av, helt klart.

Linus Tunström har valt att delvis behålla Shakespeare versspråk i dialoger och delvis använda ett mer naturligt språk, mixen fungerar utmärkt. Det märks att skådespelarna har tränat mycket, också de versbaserade delarna får de att låta naturligt. Det är bra att bevara en del av detta versspråk, det är vackert med många träffsäkra metaforer och symboler.

Likaså har regissören kvar grundberättelsen och släktenas namn Montague och Capulet men med nutida kostymer och dräkter från vår tid placerat berättelsen i vår tid, eller helt enkelt visat på berättelsen tidlöshet och odödlighet.

Linus Tunström berättar om sina tankar kring detta i ett pressmeddelande:

– Romeo och Julia är alltid laddad. En föräldrageneration fast i sina spår som inte klarar av att svänga om. En våldsam tid där ung kärlek får en revolutionär kraft. Vi har placerat berättelsen närmare nuet. De två stridande familjerna är snarare oförmögen medelklass än arrogant aristokrati. Familjen Capulet skulle kunna liknas vid amerikanska ”family-values” högerkristna medan Montagues är mer nihilistiska San Fransisco-liberaler, båda fast i ett oförsonligt hat mot den andre trots att de egentligen inte är så olika, säger Linus Tunström.

Jag funderar på vad som gör att två ungdomar idag skulle kunna drivas till att ta livet av sig för en förälskelse? Hur kan unga människor gå så långt utan att det upptäcks av vuxna. En viktig aspekt är förstås tiden. Att det går så fort. Att ingen riktigt hinner tänka. Dramaturgen Armin Kerber berättar om tankar bakom att placera historien i dagens samhälle där han tar upp föräldrar som slits mellan gamla traditioner och som av ängslan att förlora sina barn förstör dem. Andlösa tonåringar som störtar sig in i härliga och meningslösa äventyr och som på ett storslaget sätt överskattar sin egen kraft. Men framför allt: tiden, att allt ska gå så fort i samhället idag. Ingen hinner hämta andan och tänka efter.

Som alla Shakespeares tragedier är Romeo och Julia också kryddad av stänk av humor. Ett genidrag är att låta ammans roll spelas av Åke Lundqvist. Han kan verkligen vara rolig med ömhet. Varenda roll har fått perfekt besättning. Robert Fux som Tybalt och Peter Gardiner som fader Laurence är två exempel. Daniel Nyström som unge Romeo och Gizem Erdogan som Julia fyller sina roller perfekt. Ja varenda roll har en skådespelare som är helt rätt. Emil Almén som Romeos vän Mercutio imponerar som alltid.

Scenografin är underbar där scenografen spelar med stora former: stora bollar som når från golv till tak, fyrkanter för husen – det är stilistiskt snyggt och förstärker berättelsen. Musiken fyller i till en helhet som blir ett mästerverk, helt enkelt.

I rollerna
Julia Gizem Erdogan
Romeo Daniel Nyström
Mercutio Emil Almén
Benvolio Alma Pöysti
Tybalt Robert Fux
Paris Leonard Terfelt
Fru Montague Anna Wallander
Herr Capulet Anders Johannisson
Fru Capulet Jessica Liedberg
Amman Åke Lundqvist
Broder Laurence Peter Gardiner

Foto: Petra Hellberg

Leif – en monolog i strand-up liknande regi

3 november, 2016 by Lotta Altner

Leif
Av Lucas Svensson och Leif Andrée
Regi: Ole Anders Tandberg
Scenografi och kostym: Maria Geber
Ljus: Jonathan Winbo
Mask: Ulrika Ritter
Urpremiär 2 november 2016, Lilla scenen, Stockholms stadsteater

Varje gång jag inser att en skådespelare ska spela en roll om sig själv, backar jag lite. Inte för att någons personliga och privata liv på något sätt är ointressant, utan för att det är svårt med de olika avstånden. Både av och på scen, är det viktigt att kunna skilja mellan sitt privatliv, sin profession och sin personlighet. Det är inte alla skådespelare som riktigt helt fullt kan separera på det, och inte andra människor heller för den delen. Jag blev dock lite lugnare när jag förstod att Leif Andrée varken hade skrivit manuset själv eller regisserat sig själv. Men när jag förstod att de skulle vara en monolog på drygt 2 timmar (dock en paus) så blev jag lite förbryllad igen. Man skulle kunna kalla föreställningen för en monolog i strand-up liknande regi.

Scenen är uppbyggd som en vissen skog och ska nog på något vis föreställa livets gång och växlingar. Jag kan inte hjälpa att fråga mig själv om det är riktiga träd som fått flytta in tillfälligt eller om de ska få komma ut igen. En ensam musiker spelar på sin elgitarr och hjälper Andréen att ha koll på de skilda övergångarna i manuset. Musiken är säkert talande för de som gillar 60-tals musik, men ibland blev det lite för mycket elgitarr på för hög nivå. Leif utger sig inte för att vara en fantastiskt sångare och det gör att man kan respektera hans korta sånginsats som bryter övergångarna i monologen. Häftigast tyckte jag dock att det var när han läste i takt i någon form av poetisk form. Det var snyggt och stämningshöjande.

Jag kan inte låta bli att fascineras av Leifs fantastiska förmåga att växla tempo på scen. Han går från det låga melankoliska, till det fräcka och roliga. Gång på gång bjuder han på det personliga och är ofta i gränslandet till det privata. Enbart vid några tillfällen känner jag att han är väldigt nära gränsen till en intimitet som jag faktiskt inte vill veta och interaktivt kan se honom i ögonen. Han kommer dock undan med att ganska snart skratta åt sig själv och då är balansen tillbaka.

Berättelsen om hans barndom och uppväxt kommer inte hela tiden i kronologisk ordning. Jag trodde faktiskt att det skulle störa mig något, men efter ett tag kunde jag inordna mig i den oordningen.
Det slår mig i slutet av första akten, att Leif, som är född på 1950-talet och i dagsläget skulle fått beskrivningen Maskrosbarn, inte haft det lätt i livet. Han vägrar tack och lov att vara ett offer och det för att han som alla människor med tuff barndom, är en stolt överlevare som fått ta hand om sig själv och andra. Dessutom skryter han om familjedragen ”att ta sig själv i kragen” och ger dem alla därmed belöningen. Han har dock varit duktig i hela sitt liv och vid 16 års ålder fick han bli vuxen och ta hand om sig själv. ”Jag blev rolig” för att överleva och han slapp då ta ansvar för någon annan än sig själv (vilket hans yngre syskon har haft svårt att förlåta honom för).

Man tycker om hur skådespelaren ger flera nyanser av sig själv och av dem som skadat honom. Ingenting är ju helt vitt eller svart. Samtidigt har han inga problem med att säga ”hur fan tänkte de då?”. Ändå ville han i alla lägen, som de flesta barn, trots allt bara göra sin mamma glad.

När Leif beskriver all den rädsla och allt våld som präglat hans liv mellan lingonsylts kokning och simningen, så fasas jag, men gläds över det faktum att människor trots allt har en underbar förmåga att kunna överleva. Fast nog är det sant att: det är hårt att betala med sitt liv för att få leva.

Medverkande: Leif Andrée
Medverkande musiker: Susanna Risberg

Donna Juanita – en härligt nostalgisk resa genom Hasse & Tages sångtexter

1 oktober, 2016 by Rosemari Södergren

Donna Juanita
Sångtexter Hans Alfredson och Tage Danielsson
Av Erik Norberg och Johanna Garpe
Regi Johanna Garpe
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Kersti Vitali Rudolfsson
Ljus Erik Berglund
Mask Katrin Wahlberg
Koreograf Roger Lybeck
Kapellmästare Carl Bagge
Musik av bland annat Franz Schubert, Gunnar Svensson, Hoagy Carmichael

Donna Juanita är en härligt nostalgisk resa genom Hasse & Tages sångtexter, med en något så när hyggligt röd tråd i berättelsen där Gina Dirawi än en gång imponerar, denna gång i rollen som Anita som blir Donna Juanita. Gina Dirawi är en ung kvinna som verkar lyckas med allt hon tar sig för.

Don Juan-karaktären känner vi väl alla till, en man som med framgång flirtar med och har framgång hos massor av kvinnor. I Donna Juanita har regissören vänt på begreppen och låtit en ung kvinna i femtiotalet Sverige bryta mot de patriarkala reglerna för tiden och rymmer hemifrån för att leva i frihet, för att få älska med många män, få att slippa gifta sig och slippa leva sitt liv fastnaglad vid spisen.

Den som känner till Hasse & Tage får förstås ut allra mest av denna föreställning som är full med hänvisningar till deras unika och stora produktion av texter. Där finns en präst som heter pastor Jansson, där finns en man som drömt om att han fastnat med foten i en potta … Jag kan inte räkna upp dem alla, blinkningarna till Hasse & Tages verk som sker inte bara i sångerna.

Scenografen och de kostym- och mask-ansvariga har gjort en bra insats i att sätta tidsepoken. Vi som var med då, för femtio år sedan känner igen kläderna, det permanentade håret, byxorna som sitter över midjan, de fula discomiljöerna. Det är nyttigt att bli påmind om hur stor skillnad förutsättningarna i livet var för pojkar och flickor för femtio-sextio år sedan i Sverige. Att flickorna förväntades att lära sig sköta hushållet och hitta en make att gifta sig med.

Anita som tar sig namnet Donna Juanita och ger sig iväg på resa ut i livet och världen för att leva i frihet och få älska många män spelas som ung av Gina Dirawi och som gammal av Claire Wikholm, som förstås som nästan alltid äger scenen.

Styrkan i musikaler ligger sällan i fördjupade karaktärsskildringar eller i psykologiskt spel, även om det finns några exempel på musikaler som har sådana dramaturgiska kvaliteter. Donna Juanita går inte på djupet i det som händer inom en människas psyke, dramatiken är inte så djuplodande och berättelsen överraskar inte heller direkt. Ganska snart inser vi vad som ska hända, med några små undantag. Scenen med Skavlan mot slutet är en sådan överraskning och riktigt rolig. Det är dock inte för föreställningens dramaturgiska djuplodande eller utforskande av människors karaktärer som jag såg och uppskattade den. Jag ser föreställningen som en hyllning till Hasse & Tages underbara sångtexter och jag skulle gärna få ännu mer av detta.

Ja det var ett sant nöje att få återuppleva många av sångerna som ”Släpp fångarne loss”, ”Spader, Madame”, ”Vad har du i fickan Jan?””, ”Bedårande sommarvals”, !Att angöra en brygga” och ”Ska vi byta grejer?” med många flera, sammanlagt 28 stycken, fast Donna Juanita tyvärr bara i instrumental version. Eftersom Hasse & Tage alltid hade fokus på samhällsfrågor och det alltid fanns vass samhällssatir bakom vad de gjorde var det helt rätt i deras anda att göra föreställningen med fokus på kvinnors rättigheter och till en hyllning till kärleken i många av dess gestalter. Även om jag inte direkt tror att kärlek och erotisk frihet alltid går hand i hand och gör människor lyckliga.

Det är imponerande att en stab av skådespelare kan bära en musikal, både med sång och dans utöver agerandet. Alla sjöng godkänt även om ingen av dem är professionell sångare och ingen av dem kan ersätta Monica Zetterlund som ju satt sin särskilda prägel på några av sångerna. Men varje föreställning måste bedömas utifrån sina förutsättningar och den publik som ser den. Monica Zetterlund lämnade tiden 2005, så att få se henne framföra dessa sånger idag ligger långt utanför det möjliga.

Jag såg förresten föreställningen tillsammans med en person som inte kommer från Sverige, inte är uppväxt med Hasse & Tage – och hon gav föreställningen högt betyg och var mycket nöjd med både sång och musik, dräkter och scenografi och skådespelarna. Så även om föreställningen innehöll en mängd minnesväckande sånger för oss som var med under Hasse & Tage-eran får också den som inte har allt detta att hänvisa till ut mycket av det som uppförs på scen.

I rollerna
Anita/Juanita som ung Gina Dirawi
Anita 22,24,25/11 Maja Rung
Juanita den äldre Claire Wikholm
Maria/hemtjänstpersonal Matilda Ragnerstam
Dan/Anitas bror Robin Keller
Mamma Kajsa Reingardt
Pappa Ole Forsberg
Janne Lindeman/brevbäraren Fredrik Lycke
Robert Lind/tunnelbaneförare Kalle Westerdahl
Lena Lind/tunnelbaneförare Ann-Sofie Rase
Fader Pius Sven Ahlström
Charlotte/student Maja Rung
Charlotta/student Stran Cetin
Charlotte/student 22,24, 25/11 Tove Edfeldt
TV-programledare Kristofer Kamiyasu
Musiker Carl Bagge, Per Ekdahl, Per ”Texas” Johansson, Nils Jansson, Joe Williamson

Foto: Petra Hellberg

Stockholms stadsteater

Footer

Om oss