Bok

Bokrecension: Eld & Blod – Historien om huset Targaryen av George R. R. Martin – ingen stor litteratur utan mer en skoluppgift vi måste ta oss igenom

5 december, 2018 by Rosemari Södergren

Eld & Blod -Historien om huset Targaryen
Författare: George R. R. Martin
Utgiven: 2018-11
Översättare: Ylva Spångberg
Illustratör: Doug Wheatley
Formgivare: Anders Timrén
ISBN: 9789188745828
Förlag: Bookmark Förlag
Serie: Eld & Blod (del 1)
Antal sidor: 395

Detta är första delen i en serie om vad som hände före de händelser som vi kan följa i den kultförklarade tv-serien Game of Thrones. Tv-serien Game of Thrones har fångar engagerade tittare världen över och under 2019 ska den sista säsongen sändas i streaming-tjänsten HBO. Förväntningarna är stora, förstås. Vem ska avgå med segern? Vem ska bli den slutliga härskaren och vem ska sitta på tronen? En av de starkaste karaktärerna som slåss om tronen är Drakarnas moder, av släkten Targaryen. Daenerys ”Dany” Targaryen, som spelas av Emilia Clarke, har i näst-sista säsongen startat en kärlekshistoria med en annan av aspiranterna till tronen, Jon Snow.

Tv-serien Game of Thrones har gett skaparna stor vinst så det är inte förvånande att serien får varianter berättelser, serier och filmer, som bygger på seriens karaktärer. När författaren till Game of Thrones nu gett ut första boken i en tänkt serie om förhistorien för Game of Thrones, med fokus på släkten Targaryen ökar mina misstankar om vem som kommer att avgå med segern i kampen om Järntronen.

I denna nya bokserie (som väl lär bli en tv-serien också) börjar handlingen 300 år före Game of Thrones då Aegon I i Västeros. Med sina systrar vid sin sida besegrade han de sju konungarikena och inledde drakarnas styre. Bokserien är berättelsen om denna släkt och dess strider och politiska maktspel då huset Targaryen försvarade sin tron och styrde världen med järnhand.

Game of Thrones baseras på romanserien Sagan om is och eld av författaren George R.R. Martin. TV-serien är skapad av David Benioff och D.B. Weiss. Martin har sagt att Sagan om ringen och Rosornas krig varit hans inspiration. Jag har inte läst de romaner som Game of Thrones bygger på. När jag nu läst den första boken i förhistorien om huset Targaryen blir jag inte direkt sugen på att läsa Sagan om is och eld. Någon stor författare är George R.R. Martin inte. Trots att jag är ett stort och engagerat fan av tv-serien Game of Thrones fick jag tvinga mig själv att fortsätta läsa Eld & Blod. George R.R. Martin dramatiserar inget, han skriver som den sämsta historiebok om de olika slagen och konflikterna. Jag drar slutsatsen att det som gjort tv-serien Game of Thrones så engagerande är att skaparna av serien haft bra manusförfattare som kunna se dramat i de trista uppräknandet av strider i böckerna.

Tv-serien Game of Thrones har spelats in i Malta, Nordirland, Island, Kroatien och Marocko. Första säsongen beräknas vara den dyraste tv-serien som hittills spelats in, och de tio avsnitten ska ha kostat mer än motsvarande 312 miljoner kronor. Game of Thrones ses även som en av världens populäraste serier genom alla tider. Serien slog 2016 rekordet för mest vunna Emmys (38 stycken) och rankas även topp 5 på IMDbs lista över topprankade serier.

Att Eld & Blod – Historien om huset Targaryen kommer att ha sina läsare är väl uppenbart. Intresset för Game of Thrones är stort, men någon stor litteratur är det inte, det är mer som en läxa eller skoluppgift man helt enkelt måste ta sig igenom.

Ædnan av Linnea Axelsson en värdig Augustprisvinnare

27 november, 2018 by Rosemari Södergren

Ædnan av Linnea Axelsson tilldelades Augustpriset i skönlitteratur 2018. Ett mycket bra val, det rätta valet av jurun. Priset tillkännagavs på Augustpris-galan måndag den 26 november 2018. Ædnan av Linnea Axelsson är en värdig Augustpris-vinnare. Ædnan är gammal nordsamiska och betyder landet, marken och jorden. Boken var förhands-tippad och litteraturkritikernas favorit, helt klart. Den sticker ut bland de nominerade med dess djupa litterära kvalitet.

Ædnan, detta mäktiga epos som på en ordknapp vers berättar om två samiska familjer, är enastående, det är ett mästerverk. Genom de två familjernas öden speglas samernas moderna historia.

Linnea Axelsson tackade på Augustpris-galan alla samer som genom historien vågat berätta.
– Under lång tid har ”storsamhället” inte haft något intresse för deras vittnesmål, sade hon.

Boken är tung, den är tjock, men går lätt och snabbt att läsa. Skärva för skärva växer ett känslomässigt landskap fram, samtidigt som familjernas liv flätas samman med Sveriges koloniala politik. Eposet är skrivet i en lyrisk form med oftast bara några korta rader per sida. Samtidigt som det är lätt att läsa är varje ord vägt på guldvåg och det finns så mycket i varje rad. Jag kan sitta och läsa några rader på en sida och sedan se inom mig så mycket, känna så mycket inom mig. Diktverket har som alla riktigt, riktigt stora litterära verk många nivåer och den tål att läsas om och om igen. Varje gång kommer läsaren att uppleva något nytt, något som fördjupas för varje gång och människorna i verket träder fram som levande framför mig.

Augustpriset delades i år ut för 30:e året i följd. Priset går till de författare som skrivit årets bästa nyutkomna böcker på svenska. Sex nominerade verk i tre kategorier tävlar. Varje vinnare får 100.000 kronor.

Magnus Västerbro tilldelades priset för årets fackbok, “Svälten. Hungeråren som formade Sverige”. Den handlar om den katastrof och det armod som drabbade landet under slutet av 1860-talet, det som var en stor anledning till den stora utvandringen från Sverige till Amerika.

Årets svenska barn- och ungdomsbok blev “Gropen”, so är skriven av Emma AdBåge. Berättelsen kretsar kring händelser i ett grustag bakom skolans gymnastiksal dit barnen dras för att leka – till de vuxnas missnöje och rädsla. Illustratören AdBåge tackade sina anhöriga för att hon får vara i en grop även som vuxen.

Illustratören Ilon Wikland hyllades på galan. Hon är den första mottagaren av Svenska Förläggareföreningens hederspris. Wikland är välkänd för sina illustrationer av Astrid Lindgrens böcker.

Bokrecension: Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg – mörk, mörk, mörk

21 november, 2018 by Rosemari Södergren

Kärlekens Antarktis
Författare: Sara Stridsberg
Utgiven: 2018-09
ISBN: 9789100177140
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Och det var juni, det var månaden för att försvinna, månaden för att bli hittad i stycken, månaden för att förlora sitt huvud, sin tunga och sitt kön.

Kärlekens Antarktis är en av de mest berörande romanerna som getts under i Sverige under 2018. Många hade väntat sig att Sara Stridsberg skulle bli Augustpris-nominerad för den. Det var dock ett konstigt år när det gäller nomineringar till Augustpriset. Det var flera av de stora författarna som gett ut fantastiska romaner under året och som förbigicks av Augustpris-juryn.

Kärlekens Antarktis är en slags spegelvänd deckarhistoria. Deckare är fel ord, jag vet. Roman om ett brott är väl mer träffande. Vi får höra berättelsen om en ung kvinna som styckmördas. Hon är mördad, styckad, redan i första raden i romanen.

Det är en hemsk berättelse. Den går inte att värja sig emot. Och jag måste tvinga mig att läsa vidare. Inte för att det är dåligt skrivet. Tvärtom. Sara Stridsberg behärskar ett mästerligt språk. Det är bilderna, berättelserna, exaktheten, detaljerna kring detta hemska öde. Det är en grym berättelse, mörkt, utan hopp och så kärlekslöst och så ensamt och så helt förfärligt.

Jag blir ledsen, sorgsen, ångestfylld av denna övergivna unga kvinna. Hon hade två barn. Valle och Solveig, som har omhändertagits av myndigheterna och placerats någonstans längs Sverigekartan.

Vi får följa allt genom den dödas ögon, den döda som far genom luften och ser allt. Hon irrar genom både de dödas värld och de levandes värld.

På förlagets hemsida står det om romanen:
Antarktis är ett hjärtslitande existentiellt drama som innehåller Stridsbergs karakteristiska blandning av stor litterär tyngd och tillgänglighet, en originell mix av skräck och skönhet, längtan och svart förtvivlan. En brutal berättelse om oväntad kärlek, ömhet och ljus i det totala mörkret.

Romanen är mästerligt skriven. Utan tvekan. Och det finns väl absolut skäl att höra en berättelse från den skändande, styck-mördade, utsatta, övergivna unga kvinnas synvinkel. Jag blir bara alltför berörd och vet inte riktigt varför jag läser den. Jag märken bland andra recensioner att många är djupt imponerade.

Expressens recension: I Sara Stridsbergs nya roman förs talan av en styckmördad och skändad kvinna.
Annina Rabe läser en störande vacker bok.

Ingrid Elam, svt:
Livet är som det är, barn tar det för givet även när föräldrar saknar begåvning för föräldraskap, även om de försvinner eller försummar. Återstår att se och höra, använda sina sinnen och navigera i tillvarons mörka vatten. Kärlekens Antarktis är Stridsbergs hittills starkaste och mörkaste roman, här finns ingen romantisering av utanförskapet som någon gång har skymtat i hennes tidigare romaner. Här är allt intensiv närvaro och nerv, ända in i döden.

Bokrecension: Slumrande minnen – en mästares hantering av ord

19 november, 2018 by Rosemari Södergren

Slumrande minnen
Författare: Patrick Modiano
Utgiven: 2018-09
Översättare: Anna Säflund-Orstadius
ISBN: 9789186497637
Förlag: Elisabeth Grate Bokförlag
Antal sidor: 100

Patrick Modiano, Nobelpristagare i litteratur 2014, behöver inte skriva tusen sidor för att förmedla något med djup som talar till mig som läsare på många nivåer. Hans senaste roman, Slumrande minnen, är i den svenska utgivningen endast 100 sidor. En nätt liten bok som går att läsa på en dag. Men låt dig inte luras. Det rymmer ett livs visdom. Varje ord är vägd på guldvåg.

Det är alltid så med mästare. Deras konst ser ut att vara skapade med sådan lätthet, som om det vara flutit på. Men oftast: ju mer krångligt och otillgängligt något är, desto sämre konstnär ligger bakom. Ju naturligare och enklare något synes vara, desto större skickligare konstnär ligger bakom.

I Patrick Modianos senaste roman Slumrande minnen får vi följa hans minnen från när han som ung man strövade längs några gator i Paris och mötte några karaktärer, ofta kvinnor men inte alltid kärleksaffärer. Det är möten som dyker upp i hans minnen och det är som livet är, hur vi minns våra liv och våra möten med människor.

Men allt är inte okomplicerat utan det finns något som tynger minnena, en röd tråd av skuld och obehag i samband med ett mord där en av dessa kvinnor är inblandade och författaren blir snart medbrottsling. Detta är romanens röda tråd.

Det som till synes är en liten roman om några minnen är så mycket mer. Det är inte en tankspridd drömmare utan ett möte med livets viktigaste frågor. Slumrande minnen är en av de allra vackraste och mest enastående romaner som släppts på svenska i år. Översättaren Anna Säflund-Orstadius har gjort rättvisa åt Modiano verk.

Lite fakta om Modiano:
Patrick Modiano, född 1945, har med sina starkt personliga romaner, där handlingen nästan alltid utspelar sig i Paris, sedan länge en hängiven publik såväl i hemlandet som utomlands. Modiano har genom åren mottagit en rad litterära utmärkelser och tilldelades 2014 års Nobelpris i litteratur »för den minneskonst varmed han frammanat de ogripbaraste levnadsöden och avtäckt ockupationsårens livsvärld»

Dagens Nyheter skrev om Slumrande minnen:
Vid närmare påsyn är han inte den där tankspridde, milde dagdrömmaren. Utan en tekniskt enastående skicklig författare, makalös framför allt i konsten att kombinera högt och lågt. Kioskdeckare och poesi, en chanson av Piaf, en strof av Apollinaire; allt fogas samman till en mosaik som är så fulländad att man ibland tar den för självklar och inte ser det mästerliga hantverket. … Det fina är ju att man aldrig blir färdig med detta författarskap; saknaden som infinner sig när man läst ut en bok dämpas av insikten att man när som helst kan läsa om hans tidigare.

Bokrecension: Jag for ner till bror av Karin Smirnoff – jag tröttnade efter halva romanen

14 november, 2018 by Rosemari Södergren

Jag for ner till bror
Författare: Karin Smirnoff
Utgiven: 2018-09
ISBN: 9789177950981
Förlag: Bokförlaget Polaris

En hyllad debutbok av Karin Smirnoff som gett en Augustpris-nominering i kategorin skönlitteratur i år, 2018. En roman som av förlaget beskrivs som ett nutidsdrama i glesbygdsmiljö. Romanen utspelar sig i Smalånger, en by i Västerbottens kustland, mellan Skellefteå och Umeå.

Romanen har ett innovativt språk som suger in mig direkt. Den börjar med: Jag bor till bror. Tog bussen längs kusten och hoppade av vid efyran. Sedan gick jag mot byn.

Författarjaget hamnar mitt i en snöstorm och möter en främling i stormen som bjuder hem henne till sitt hus. Nej det är ingen thriller. Det kunde varit det, med den inledningen. Istället får vi följa denna Jana som besöker sin tvillingbror, stannar där och tar jobb i hemtjänsten. Hennes bror har missbruksproblem och en riktig mörk historia kring en misstänkt dödsfall och andra vidrigheter rullas upp, i ganska snabb fart.

Ett par kapitel är boken jätteintressant, jag kan knappt lägga undan boken. En bit in i boken blir jag dock svår-motiverad till att fortsätta läsa. Jag känner att jag läst denna berättelse förr. Fäder som är våldsamma, grisiga, vidriga och dessutom begår sexuella övergrepp på sina barn och mödrar som ser men vägrar se, som inte ingriper, inte hindrar det hemska. Att nästan alla i den lilla byn är inblandade i allt och har sex med varandra ganska helvilt huller om buller. Är detta svensk glesbygd?

Språket är, som jag nämn, innovativt. Karin Smirnoff skriver som jag tänker mig att många på den beskrivna bygden talar. Meningarna är korta, de är enkla och mycket nära talspråket. Det är förstås ett medveten stilistiskt grepp av Smirnoff. I romanen finns inga kommatecken och stor bokstav förekommer bara i början av en ny mening. Alla egennamn skrivs ihop med liten bokstav, som ”janakippo”. De dialektala uttrycken används utan förklaring.

Det är fascinerande i början men sedan blir det mest som manér. Jag tänker på ett råd jag hört en gång om svordomar på en teaterscen. Om en karaktär svär mycket: låt karaktären svära friskt någon minut eller två: alla som ser föreställningen kommer att uppleva det som att den karaktären svär hela tiden. Det räcker att sätta svordomarna några gånger så sitter det som om de förekom hela tiden. På samma sätt tänker jag att det går att skildra glesbygdens språk med korrekt svenska. Det går att ge oss den känslan och det intrycket utan att skriva så i hela romanen.

För mig del blev jag rätt trött på romanen efter att ha läst halva. Men många litteraturkritiker håller inte med mig. Therese Eriksson i Svenska Dagbladet tycker tvärtemot mig kring detta och skriver i en recension:
Får man framställa folk på glesbygden hursomhelst? Jag misstänker att frågan skulle kunna väckas av Karin Smirnoffs roman (såvitt det fanns folk som brydde sig om hur glesbygdens människor framställdes). Personligen älskar jag att Smirnoff utan förbehåll tar ut svängarna rejält, när hon låter Jana vandra från hemtjänsten till jaktlaget, från sin traumatiska barndom in i armarna på den våldsamma John. Författaren rör sig bland människor som sällan skildras som något annat än som avskräckande exempel, och det utan att vara ett dugg spekulativ.

Sydsvenska Dagbladets recensent skrev:
Smirnoff sällar sig medstörsta naturlighet till en Sara Lidman, Torgny Lindgren och NikanorTeratologen, men med en heltigenom egen ton och djupsvart humor.

Här berättar Karin Smirnoff och hur boken kom till:

Bok

Footer

Om oss