Jag for ner till bror
Författare: Karin Smirnoff
Utgiven: 2018-09
ISBN: 9789177950981
Förlag: Bokförlaget Polaris
En hyllad debutbok av Karin Smirnoff som gett en Augustpris-nominering i kategorin skönlitteratur i år, 2018. En roman som av förlaget beskrivs som ett nutidsdrama i glesbygdsmiljö. Romanen utspelar sig i Smalånger, en by i Västerbottens kustland, mellan Skellefteå och Umeå.
Romanen har ett innovativt språk som suger in mig direkt. Den börjar med: Jag bor till bror. Tog bussen längs kusten och hoppade av vid efyran. Sedan gick jag mot byn.
Författarjaget hamnar mitt i en snöstorm och möter en främling i stormen som bjuder hem henne till sitt hus. Nej det är ingen thriller. Det kunde varit det, med den inledningen. Istället får vi följa denna Jana som besöker sin tvillingbror, stannar där och tar jobb i hemtjänsten. Hennes bror har missbruksproblem och en riktig mörk historia kring en misstänkt dödsfall och andra vidrigheter rullas upp, i ganska snabb fart.
Ett par kapitel är boken jätteintressant, jag kan knappt lägga undan boken. En bit in i boken blir jag dock svår-motiverad till att fortsätta läsa. Jag känner att jag läst denna berättelse förr. Fäder som är våldsamma, grisiga, vidriga och dessutom begår sexuella övergrepp på sina barn och mödrar som ser men vägrar se, som inte ingriper, inte hindrar det hemska. Att nästan alla i den lilla byn är inblandade i allt och har sex med varandra ganska helvilt huller om buller. Är detta svensk glesbygd?
Språket är, som jag nämn, innovativt. Karin Smirnoff skriver som jag tänker mig att många på den beskrivna bygden talar. Meningarna är korta, de är enkla och mycket nära talspråket. Det är förstås ett medveten stilistiskt grepp av Smirnoff. I romanen finns inga kommatecken och stor bokstav förekommer bara i början av en ny mening. Alla egennamn skrivs ihop med liten bokstav, som “janakippo”. De dialektala uttrycken används utan förklaring.
Det är fascinerande i början men sedan blir det mest som manér. Jag tänker på ett råd jag hört en gång om svordomar på en teaterscen. Om en karaktär svär mycket: låt karaktären svära friskt någon minut eller två: alla som ser föreställningen kommer att uppleva det som att den karaktären svär hela tiden. Det räcker att sätta svordomarna några gånger så sitter det som om de förekom hela tiden. På samma sätt tänker jag att det går att skildra glesbygdens språk med korrekt svenska. Det går att ge oss den känslan och det intrycket utan att skriva så i hela romanen.
För mig del blev jag rätt trött på romanen efter att ha läst halva. Men många litteraturkritiker håller inte med mig. Therese Eriksson i Svenska Dagbladet tycker tvärtemot mig kring detta och skriver i en recension:
Får man framställa folk på glesbygden hursomhelst? Jag misstänker att frågan skulle kunna väckas av Karin Smirnoffs roman (såvitt det fanns folk som brydde sig om hur glesbygdens människor framställdes). Personligen älskar jag att Smirnoff utan förbehåll tar ut svängarna rejält, när hon låter Jana vandra från hemtjänsten till jaktlaget, från sin traumatiska barndom in i armarna på den våldsamma John. Författaren rör sig bland människor som sällan skildras som något annat än som avskräckande exempel, och det utan att vara ett dugg spekulativ.
Sydsvenska Dagbladets recensent skrev:
Smirnoff sällar sig medstörsta naturlighet till en Sara Lidman, Torgny Lindgren och NikanorTeratologen, men med en heltigenom egen ton och djupsvart humor.
Här berättar Karin Smirnoff och hur boken kom till: