Barnteater

Rapport från premiären av Sagan om den lilla farbrorn på Boulevardteatern

7 februari, 2016 by Redaktionen

Sagan om den lilla farbrorn
Av Barbro Lindgren
Regi Roger Westberg
Scenografi John Söderberg
Musik Lars-Erik Brossner
Dramatisering Lars-Erik Brossner och Tomas von Brömssen
Premiär på Boulevardteatern, Stockholm, 6 februari 2016

Detta är en helt underbar föreställning, ren magi! Finurligt iscensatt och med oväntade infall. Det är ömsint, vackert och humoristiskt. Djupt mänskligt. Egentligen så dystert om ensamhet, men i motsats till mycket i det verkliga livet, slutar berättelsen i hoppfullt ljus.

Den mycket unga publiken deltar med kommentarer och skratt, medkänsla och engagemang. Jag är förbluffad över hur väl barnen förstår och sitter lyssnande. Det är rörande att se en så fin publik. Jag känner mig alls inte gammal här, utan njuter och blir ”barnsligt” berörd. De små människorna runt mig i salongen har mycket att lära. Oss vuxna.

Handlingen i korthet: Den lilla farbrorn är mycket ensam. Ingen besvarar hans hälsningar på gatan, ingen ser honom ens. Ingen kommer på besök. En dag får han en idé. Han ska efterlysa en vän! Överallt sätter han upp lappar. Men ingen kommer.

Så en dag dyker det plötsligt upp en hund som nosar nyfiket kring farbrorns hus. Trevande och försiktigt närmar de sig varandra. Efter en stund blir de vänner. Äntligen har farbrorn hittat en riktig vän! Då kommer det en liten flicka. Flickan och hunden blir genast goda vänner. Farbrorn känner sig undanskuffad och bortglömd. Ska han bli så där ensam nu igen?

Med en musiker och tre skådespelare berättas en saga om ensamhet, vänskap och svartsjuka.

Föreställningens längd är cirka 45 minuter. Alldeles lagom långt.

På scen:
Skådespelare: Lina Andersson, Gustav Lundkvist, Palle Söderberg
Orkester Sara Edin, Lina Andersson
Lergök Eva Lagerheim

Bild ur föreställningen: Martin Skoog. Illustration: Eva Eriksson.
Efter pjäsen bjuds barn och vuxna upp på scenen för att utbyta tankar med skådespelarna.
På bilden underst: Barbro Lindgren själv i sin värld. Foto: Lars Wickberg.

Tankar om ”Daidalos och Ikaros” på Teater Sagohuset i Lund

25 januari, 2016 by Redaktionen

Daidalos och Ikaros
Av Dario Fo
Regi: Björn Granath
Premiär på Teater Sagohuset, Lund, 24 januari 2016

Hybris, mod eller frihetens rena skära glädje? Hur vi ser på Ikaros beror helt och hållet på perspektivet.
Teater Sagohuset sätter tänderna i Dario Fos monologförestälkning, Daidalos och Ikaros, grundad på en klassiker från den grekiska mytologin. Daidalos var en uppfinnare som byggde en labyrint avsedd att såväl fängsla som skydda Minotauros. Labyrinten till trots lyckas Theseus döda Minotauros. Daidalos hamnar i onåd hos den enväldige härskaren och spärras tillsammans med sin son Ikaros in i sin egen labyrint. Daidalos konstruerar vingar åt dem båda så de kan fly sitt fängelse. Daidalos varnar sin son för att flyga för nära solen, eftersom solens hetta då kommer att smälta vaxet i vingarna. Naturligtvis ignorerar Ikaros faderns varning, flyger för högt, och störtar i Egeiska havet.

Trots att det bara finns en person på scenen är det inte en klassisk monolog. Ola Citron spelar tre roller, Ikaros, Daidalos samt en berättare. Genom förändringar i röst, kroppsspråk, minspel och en rikt utbud av gester flyter han mellan de två rollerna och berättaren. Det är Dario Fo, vilket innebär att det finns både svärta och humor i dialogen mellan fadern och sonen. Ikaros är fullt begripligt rätt sur på fadern som konstruerat en labyrint så komplicerad att inte ens konstruktören själv kan hitta ut.

Det är verkligen minimalistisk teater. Scenen är tom, det finns ingen rekvisita, ingen dekor, bara ett blått skynke i bakgrunden. Ljuset är enkelt och ljudet är skådespelarens röst och inget annat.
Den vanligaste tolkningen av berättelsen om Ikaros är att det är varning för övermod, hybris. Flyg inte för högt, det kan gå dig illa. Det är Jantelagen 2000 år innan den formulerades av den danske författaren Aksel Sandemose – tro inte att du är något eller ”Skomakare, bliv vid din läst”.

Den klassiska synen på Ikaros som övermodig är väldigt endimensionell. Ikaros fängslas enbart därför att han är sin fars son. Han låses in i ett brutalt fängelse konstruerat i avsikt att driva dess fångartill vansinne. Vem är vi att klandra honom för att verkligen njuta sin nyblivna frihet när han äntligen får den? En annan tolkning är att Ikaros genom att trotsa faderns varning om vingarnas begränsning verkligen uppvisar mod och vision. Hur många upptäckter hade stannat i byrålådan om forskare, konstnärer och uppfinnare hade lyssnat på omdömet ”Det där går inte”?

En viktig målgrupp för Teater Sagohuset är barn och unga. Deras föreställningar spelas ofta på dagtid och är en grund för diskussioner om moral och val. Berättelsen om Daidalos och Ikaros är en odödlig berättelse just därför att frågan den ställer är tidlös. Är den som utmanar och trotsar auktoriteter och invanda föreställningar en övermodig skitstövel som förtjänar att misslyckas, en modig individ som oavsett framgång förtjänar respekt eller bara en livsglad nyfiken människa som vi övriga i hemlighet avundas?

På scen: Ola Citron

Kaos i fredagsmyset – lyckat drag att lyfta Sune från böckerna och filmerna till teaterscenen

28 november, 2015 by Redaktionen

Kaos i fredagsmyset
Av Sören Olsson och Anders Jacobsson
Regi Morgan Alling,

Vi möts av en vacker och maffig scenografi i Globens Annexet när vi bänkar oss för ”Sune, kaos i fredagsmyset”. Hangaren Annexet som för kvällen förvandlats till en mysig och spännande ljussatt teaterscen.

Det hela börjar inte så bra, eftersom ljudet strular rejält redan i de inledande replikerna. Ungdomarna i ensemblen får trolla med diverse tricks och improvisationer för att hålla publiken på gott humör tills teknikerna lyckats åtgärda problemen. Ljudet är också genomgående ur balans. Det är störande att höra Sunes andetag på högsta volym under föreställningen. Och paussignalerna klämmer i så att trumhinnorna är på väg att brista. Premiärstrul med ljudet får vi hoppas och något som teamet får ordning på till kommande föreställningar.

Att lyfta Sune från böckernas och filmens värld till teaterscenen är ett lyckat drag. Det känns som om figurerna bara väntat på att få anta mänsklig gestalt. Vi känner igen rollfigurerna från filmens familjen Andersson och samtliga gör fina insatser. William Ringström som Sune och Morgan Alling som pappa Andersson tar oss med storm. Härlig värme, humor och närvaro och de kantrar inte till överspel trots allt kaos i fredagsmyset. Hela ensemblen gör bra ifrån sig.

Manuset är smart och roligt och min tolvåring som är med som teatersällskap stortrivs. Det är ett omväxlande manus, i ena stunden livligt med mycket krasch och bang och i nästa stund känslosamt med tonårslivets hjärta och smärta i fokus.

Flera sång och dans-nummer ger glamour och drag i föreställningen. Som vuxen har man en rolig buskisstund och på frågan om tolvåringen föredrar Sune på film eller teater blir svaret: ”Teater alla dagar i veckan!”

Att det kan vara bra med mer teater i familjens repertoar visar också kommentaren: ”Det här är ju som 3D!”

Vi vill gärna rekommendera ”Sune, kaos i fredagsmyset” som en gemensam familjeupplevelse. Det blir garanterat många skratt och en festlig stund tillsammans. Dock är biljettpriset i högsta laget och det är trist när det höga priset sätter stopp för en fin kulturupplevelse för många familjer.

I huvudrollerna: Morgan Alling (pappa Rudolf), William Ringström (Sune), Mirja Turestedt (mamma Karin), Happy Jankell (storasyster Anna), Kassel Ulving och Bastian Lönner (Håkan Bråkan).
I övriga roller: Sara Persson, Måns Nathanaelson, Göran Gillinger, Sandra Caménisch, Axel Mattson, Felicia Cedergren och Clara Wettergren.

En är ilsken en är rädd en gör allt för att bli sedd – på Angeredsteatern: barnteater om att ta ett hoppfullt farväl

22 mars, 2015 by Redaktionen

En är ilsken en är rädd en gör allt för att bli sedd
Av: Emma Broström
Regi: Eleftheria Gerofoka
Scenografi: Fabian Sahlqvist & Lovisa Pihl
Originalmusik och ljud: Martin Fremling
Ljus: Reinhold Erzmoneit
Koreografi: Soledad Howe & Phax Ahmada
Spelar 27/2 – 30/4 på Blå Stället, Angeredsteatern

Vi är cirka 50 personer som samlas, mest barn, för att se föreställningen. Det är en pjäs om sorg och saknad. Pappa är död och de två syskonen Liten och Större försöker hantera saknaden och sorgen på sina olika sätt. Liten är arg och Större är rädd. Mamma ligger hemma och gråter. Större hjälper till med tvätten. I tvättstugan finner de Överlevaren, som också saknar men som vet hur du ska överleva.

Överlevaren vet hur ska kunna gå på lina. I slutet dansar alla tre på lina. Först är det bara Liten som är klädd i skelettdräkt. Hon leker med sitt svärd. Överlevaren gömmer sig först under ett lakan. ”Klädhögen rör på sig”. ”AHHHHH!” ”Är du en främmande människa?” ”Jag är bara jag”. De sjunger ”jag är inte rädd” som Pippi Långstrump-låt. ”Tingel-tangel, jag är ett rangel”. ”Jag vill inte gå på fler begravningar” och sätter på sig golvmoppen.

Pappa kommer inte tillbaka men på något sätt ska de nog kunna gå vidare. Föreställningen slutar hoppfullt. Skelettdansen på lina får en att tänka att allt är möjligt. Akrobatiken och sången och skrattet och få stunder med ”jag är inte rädd” gör tragedin begriplig.

Om de femåriga barnen kan ta till sig är jag inte lika säker på. Du får ett hoppfullt farväl. Det är en fin föreställning, fin att gå igenom om du har erfarenhet av sorg. Föreställningen Katitzi, som spelats på Folkteatern, har Emma Broström skrivit. Det är också en fin föreställning och du får samma känsla av hopp.

Medverkande: Phax Ahmada (överlevaren), Emmeli J Stjärnfeldt (Liten) och Sergej Merkusjev (Större)

Blinka lilla stjärna på Folkteatern – Förundran ledstjärna i varm välgjord barnpjäs

20 mars, 2015 by Mats Hallberg

Blinka lilla stjärna
Regi/Musik:
Lars-Eric Brossner
Idé: Sara Wikström
Sceografi/Kostym/Docka:
Heidi Saikkonen
Ljus: Anna Wemmert
Dockmakare: Lars Carlsson
Urpremiär 20 mars 2015 på Vita Scenen, Folkteatern, Göteborg

Premiären sammanföll med världsteaterdagen för barn och unga. Som om det inte vore nog med sådan slumpens skönhet, inträffade ganska omgående efter premiären, en sällsynt och i ärlighetens namn svårupptäckt solförmörkelse. I Blinka lilla stjärna riktar såväl Bianca som publiken återkommande blickarna uppåt, mot himalvalvets lysande stjärnor åskådliggjorda av ett antal lyspunkter i den lilla salongen. Fundersamma Bianca görs av Sara Wikström, en ytterst uttrycksfull skådespelare med tidigare erfarenhet av att spela för de yngsta. Har för egen del uppskattat hennes rollprestationer alldeles särskilt mycket i Folkteaterns Orestien, Tre Kärlekar och i mästerverket Räls.

Jag har försökt mig på några gånger tidigare att skriva om föreställningar där målgruppen är nischad. Visst är det en ynnest att få träda in i en annan värld, men vid varje tillfälle måste jag justera mina sensorer. I teater för de i lågstadieåldern skruvar regissören upp de reglage han förfogar över. Sara Wikström ska på egen hand äga scenen, behålla greppet om åskådarna i en trekvart. Därför förmedlar hon episoder från sin uppväxt med större gester och tydligare tonfall än annars. Detta är ingen värdering utan ett konstaterande av hur genren i sig. Barnen klarade att behålla koncentrationen och jag hade gärna hört dem resonera om hur de uppfattade berättelsen.
Prisade dramatikern Mats Kjellbye samarbetade senast med den likaledes prisbelönta regissören Lars Eric Brossner i Bortom trädgränsen. Denna gång har Sara Wikström varit en viktig bidragsgivare till det stoff som historien formerar sig kring. På vägen in till Folkteaterns vita scen kan man gå i påmålade fotspår.

På ena väggen syns Biancas livscykel i form av en mängd fastsatta skor. När vi installerat oss blir det mörkt, ovan nämnda stjärnor tindrar medan vi omges av Brossners rogivande musik. Sedan tänds ljuset. Under denna öppnande sekvens har Wikström gjort entré utan att vi märkt hur. Hon sitter bortvänd på en plattform ett par meter ifrån första raden. Den ganska rapsodiska berättelse hon gestaltar, tror jag triggar barnen att tänka vidare själva. Varför blev livet på ett visst sätt? Hur skulle det vara om den lilla flickan, kunde ringa till framtiden för att få veta vad som hända henne?

Pjäsen är uppbyggd av mycket filosoferande tankar och obesvarade frågor. Till sin hjälp att bolla idéer och i en rörande scen visa Biancas omhändertagande förmåga, finns en docka i tyg och trä. Förutom att hänfört betrakta stjärnor utmanade rollfiguren som flicka naturens krafter. Vi ser skådespelarens kropp skaka effektfullt när vinden viner på föräldrahemmets tak. Min tolkning efteråt i samspråk med publikvärd, är att Wikström, Kjellbye och Brossner gestaltar ett sorgearbete. Det handlar om minnen av en lillasyster, vars storasyster bekänner att hon en gång agerade elakt. Därför tvingas hon leva med skulden och skammen.

Helt plötsligt slår det mig att föreställningen – med undantag av en utläggning om förtretlig koskit – i princip saknar skratt, Visst är det värt att beundra teatermänniskor som inte väjer för svåra viktiga frågeställningar? Trion Lars Eric, Mats och Sara har skapat meningsfull, emellanåt magisk, barnteater, vars stora förtjänst är att tilltala en ung publik i ögonhöjd.

Foto: Lina Ikse

Barnteater

Footer

Om oss