Blinka lilla stjärna
Regi/Musik:
Lars-Eric Brossner
Idé: Sara Wikström
Sceografi/Kostym/Docka:
Heidi Saikkonen
Ljus: Anna Wemmert
Dockmakare: Lars Carlsson
Urpremiär 20 mars 2015 på Vita Scenen, Folkteatern, Göteborg
Premiären sammanföll med världsteaterdagen för barn och unga. Som om det inte vore nog med sådan slumpens skönhet, inträffade ganska omgående efter premiären, en sällsynt och i ärlighetens namn svårupptäckt solförmörkelse. I Blinka lilla stjärna riktar såväl Bianca som publiken återkommande blickarna uppåt, mot himalvalvets lysande stjärnor åskådliggjorda av ett antal lyspunkter i den lilla salongen. Fundersamma Bianca görs av Sara Wikström, en ytterst uttrycksfull skådespelare med tidigare erfarenhet av att spela för de yngsta. Har för egen del uppskattat hennes rollprestationer alldeles särskilt mycket i Folkteaterns Orestien, Tre Kärlekar och i mästerverket Räls.
Jag har försökt mig på några gånger tidigare att skriva om föreställningar där målgruppen är nischad. Visst är det en ynnest att få träda in i en annan värld, men vid varje tillfälle måste jag justera mina sensorer. I teater för de i lågstadieåldern skruvar regissören upp de reglage han förfogar över. Sara Wikström ska på egen hand äga scenen, behålla greppet om åskådarna i en trekvart. Därför förmedlar hon episoder från sin uppväxt med större gester och tydligare tonfall än annars. Detta är ingen värdering utan ett konstaterande av hur genren i sig. Barnen klarade att behålla koncentrationen och jag hade gärna hört dem resonera om hur de uppfattade berättelsen.
Prisade dramatikern Mats Kjellbye samarbetade senast med den likaledes prisbelönta regissören Lars Eric Brossner i Bortom trädgränsen. Denna gång har Sara Wikström varit en viktig bidragsgivare till det stoff som historien formerar sig kring. På vägen in till Folkteaterns vita scen kan man gå i påmålade fotspår.
På ena väggen syns Biancas livscykel i form av en mängd fastsatta skor. När vi installerat oss blir det mörkt, ovan nämnda stjärnor tindrar medan vi omges av Brossners rogivande musik. Sedan tänds ljuset. Under denna öppnande sekvens har Wikström gjort entré utan att vi märkt hur. Hon sitter bortvänd på en plattform ett par meter ifrån första raden. Den ganska rapsodiska berättelse hon gestaltar, tror jag triggar barnen att tänka vidare själva. Varför blev livet på ett visst sätt? Hur skulle det vara om den lilla flickan, kunde ringa till framtiden för att få veta vad som hända henne?
Pjäsen är uppbyggd av mycket filosoferande tankar och obesvarade frågor. Till sin hjälp att bolla idéer och i en rörande scen visa Biancas omhändertagande förmåga, finns en docka i tyg och trä. Förutom att hänfört betrakta stjärnor utmanade rollfiguren som flicka naturens krafter. Vi ser skådespelarens kropp skaka effektfullt när vinden viner på föräldrahemmets tak. Min tolkning efteråt i samspråk med publikvärd, är att Wikström, Kjellbye och Brossner gestaltar ett sorgearbete. Det handlar om minnen av en lillasyster, vars storasyster bekänner att hon en gång agerade elakt. Därför tvingas hon leva med skulden och skammen.
Helt plötsligt slår det mig att föreställningen – med undantag av en utläggning om förtretlig koskit – i princip saknar skratt, Visst är det värt att beundra teatermänniskor som inte väjer för svåra viktiga frågeställningar? Trion Lars Eric, Mats och Sara har skapat meningsfull, emellanåt magisk, barnteater, vars stora förtjänst är att tilltala en ung publik i ögonhöjd.
Foto: Lina Ikse