En är ilsken en är rädd en gör allt för att bli sedd
Av: Emma Broström
Regi: Eleftheria Gerofoka
Scenografi: Fabian Sahlqvist & Lovisa Pihl
Originalmusik och ljud: Martin Fremling
Ljus: Reinhold Erzmoneit
Koreografi: Soledad Howe & Phax Ahmada
Spelar 27/2 – 30/4 på Blå Stället, Angeredsteatern
Vi är cirka 50 personer som samlas, mest barn, för att se föreställningen. Det är en pjäs om sorg och saknad. Pappa är död och de två syskonen Liten och Större försöker hantera saknaden och sorgen på sina olika sätt. Liten är arg och Större är rädd. Mamma ligger hemma och gråter. Större hjälper till med tvätten. I tvättstugan finner de Överlevaren, som också saknar men som vet hur du ska överleva.
Överlevaren vet hur ska kunna gå på lina. I slutet dansar alla tre på lina. Först är det bara Liten som är klädd i skelettdräkt. Hon leker med sitt svärd. Överlevaren gömmer sig först under ett lakan. ”Klädhögen rör på sig”. ”AHHHHH!” ”Är du en främmande människa?” ”Jag är bara jag”. De sjunger ”jag är inte rädd” som Pippi Långstrump-låt. ”Tingel-tangel, jag är ett rangel”. ”Jag vill inte gå på fler begravningar” och sätter på sig golvmoppen.
Pappa kommer inte tillbaka men på något sätt ska de nog kunna gå vidare. Föreställningen slutar hoppfullt. Skelettdansen på lina får en att tänka att allt är möjligt. Akrobatiken och sången och skrattet och få stunder med ”jag är inte rädd” gör tragedin begriplig.
Om de femåriga barnen kan ta till sig är jag inte lika säker på. Du får ett hoppfullt farväl. Det är en fin föreställning, fin att gå igenom om du har erfarenhet av sorg. Föreställningen Katitzi, som spelats på Folkteatern, har Emma Broström skrivit. Det är också en fin föreställning och du får samma känsla av hopp.
Medverkande: Phax Ahmada (överlevaren), Emmeli J Stjärnfeldt (Liten) och Sergej Merkusjev (Större)