• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teater

The Events – ställer många frågor om ondska och godhet

6 maj, 2016 by Lotta Altner

Foto: Lina Ikse
Foto: Lina Ikse

The Events
Av David Greig
Regi Gary Whitaker
Musik John Browne
Scenografi och kostym Ger Olde Monnikhof
Gothenburg English Studio Theatre
Kilen, Stadsteatern den 5 maj 2016

I den här uppsättningen på engelska får vi möta brott, tvivel och livets komplicerade vägar ur ett teologiskt perspektiv. Att vara vigd åt att tjäna i Guds hus och vara en tillgång för medmänniskor är sannerligen inte det lättaste. Det är inte ens enkelt när övertygelsen är som starkast eller man känner att man gör det man borde göra och hjärtligt står för att ”alla är välkomna”. När sedan tuffa situationer och komplicerade människoöden hamnar på ens lott, då kan vilken präst som helst vackla och undra om man duger eller helt enkelt inte är tillräcklig för att leva upp till det världen och man själv förväntar sig.

Prästen Claire i föreställningen ger uttryck för att hon har förlorat sin själ i jakten på att kunna finna förlåtelse för ”den där pojken”. Sång, musik och psalmer betydde något för henne förr, men nu känner hon sig tom och övergiven. Hon jagar runt och försök finna något fast att stå på och försvårar för sin kör som faktiskt ”bara vill vara här och sjung”.

Inledningen av pjäsen ger omedelbart en kyrklig känsla när vi kliver in. Körerna står på plats och Claire dirigerar. Avståndet mellan den professionella skådespelaren och kvällens körer som är sig själv, ger just den verklighetstrogna känsla som som behövs för att tro att Claire är en förtvivlad präst som febrilt försöker ge trots att hennes källa har sinat.
Berättelsen ges i blandad ordning med så kallade ”inputs” från tiden före och efter Claires sammanbrott.

Ordningsföljden för händelserna känns till en början svår att bära, men med tiden så upplever man att det inte är det viktigaste för storyn. Rörigheten hjälper en att förstå att för prästen är det svårt att veta vilken historia hon kan välja att tro på d.v.s den som är den politiskt korrekta eller den som möjligen är moraliskt bärbar.

Framförallt känner man den förtvivlan som Claire upplever och inser att jobba som företrädare för den goda sidan, ger dränering av kropp och själ (”en sjö av tomhet inom mig”). För vad händer med en människa som utsätts för våld och förtryck? Hur kan hen bli en bra medborgare och kan vi ens förvänta oss det? Men kan vi förvänta oss räddning från människa till människa på varandras bekostnad? Hur mycket orkar vi oavsett ställning i samhället?

Skådespelaren som bl.a. spelar ”den där pojken” har en fantastisk precision i det han gör. Avståndet mellan den ena och den andra rollen, är avslappnad, självklar och tydlig. Inget görs av en slump, utan varje ord och gest får sitt självklara utrymme för att maximera effekten av karaktärens syfte. Närvaron är inte krystad trots att scenografin inte ger honom någon hjälp. De båda skådespelarna kompletterar varandra tydligt och skapar en självklar enhet och fyller upp scenen själva i en dragningskraft som bär en historia framåt.

Man är känslomässigt ganska tilltufsad efter föreställningen. Berättelsen har ställt minst lika många frågor som den har gett svar. Den visar på att ondskan inte alltid är planerad, samtidigt som godhet är en färskvara som behöver vägledning.

MEDVERKANDE PÅ SCENEN
Claire – Kristina Brändén Whitaker
The Boy – Ashley Gerlach
Repetiteur- Peter Holmstrand
The Choir – Different local choirs

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Scenkonst, Teater, The Events

Rampfeber på Dramaten – skruvat, hysteriskt – men ibland för mycket

17 april, 2016 by Rosemari Södergren

rampfeber2

Rampfeber
Av Michael Frayn
Regi Alexander Mørk-Eidem
Scenografi och kostym Erlend Birkeland
Ljus Ellen Ruge
Peruk och mask Barbro Forsgårdh, Nathalie Pujol
Premiär 16 april, Stora scenen, Dramaten

Den ofta hyllade regissören Alexander Mørk-Eidem har efter tio år på Stockholms stadsteater tagit steget till den svenska nationalscenen Dramaten (även om han tidigare, 2004, regisserat Henrik Ibsens Kungsämnena i en nordisk samproduktion där). Vad väljer han då att sätta upp i sin Dramatenpremiär som regissör? ”Rampfeber” som är en fars – och mer än en fars, en metafors, metateater, en fars om en fars. Handlingen kretsar kring en regissör och ett gäng skådespelare som sätter upp en riktigt usel sängkammarfars med många dörrar och många entréer och sortier.

Stundtals är det hysteriskt roligt, jag viker mig av skratt. Samtidigt blir det ibland för mycket. Det är svårt med humor, svårt med komedi, svårt med fars. Två damer som satt bredvid satt ofta och suckade djupt under föreställningen. Jag kan tänka mig att en del ur den traditionella Dramatenpubliken kan uppleva det förvirrat att på scen se detta kaos.

Föreställningen driver med fördomar om teatervärlden. I ett pressmeddelande säger regissören:
– Utifrån sett är Dramaten ett förgyllt marmorslott, fullt av kungliga konstnärer med perfekt diktion och respekt för tradition. Sådana fördomar är det ju lite roligt att driva med, säger regissören Alexander Mørk-Eidem.

rampfeber_lottateljeSkådespelarna på scenen spelar sig själva och i första akten spelar de att de repeterar en fars som heter ”Under lakanen”. En riktigt usel fars, menar Dramatenskådespelarna. En fars med pilska karlar och lättklädda fruntimmer och en norsktalande arabisk schejker och väldigt många dörrar och fat med sardiner. Skådespelarna vill inte spela en sådan nästan buskispjäs så fylld av sexistiska skämt och grunda personporträtt. Dessutom har ensemblen flera andra problem, några har samarbetsproblem, någon har grava alkoholproblem och det är högst osäkert om han kommer att dyka upp på rätt plats i rätt tid under föreställningen och dessutom har flera av skådespelarna problem med att ha en regissör som är så folklig som Helena Bergström (för övrigt spelad av Helena Bergström själv).

Originalföreställningen som helaftonspjäs spelades 1982 på Lyric Hammersmith i London. Manuset har skrivits om många gånger sedan dess, anpassats till lokala förhållanden på olika platser och i olika länder, anpassats till tiden. Rampfeber är anpassad till svenska förhållanden och det är många skämt om den svenska teatervärlden. Det är roligt men av och till för skruvat, för mycket.

Föreställningen har tre akter och det är riktigt intressant. Första akten utspelar sig under ensemblens repetitioner före första spelningen för publik. Sedan får vi hur ensemblen agerar bakom scenen under en föreställning:,vi ser allt som pågår för att skådespelarna överhuvudtaget ska komma ut på scen, hur inspicient får rycka in och panikrädda situationer, vi får se hur skådespelarna trots att de är mitt inne i en konflikt rusar in på scen när det är dags för deras entré. I den sista akten ser vi hur mycket en föreställning kan ändras under spelperioden. Denna utveckling och dessa sätt att betrakta en föreställning var för mig den största behållningen plus förstås att jag tycker skådespelarna är helt suveräna – att spela fars är svårt. Att föra samman Lotta Tejle, Helena Bergström, Torkel Petersson, Ana Gil de Melo Nascimento, Eric Stern, Mirja Turestedt, Rolf Skoglund Andreas T Olsson och Janna Granström på samma scen i en fartfylld fars är helt briljant.

rampfeber_torkelAlexander Mørk-Eidem har tidigare regisserat en rad publiksuccéer på Kulturhuset Stadsteatern, bland dem Djungelboken, De tre musketörerna och Tre systrar. 2014 vann han Svenska Teaterkritikers Förenings Teaterpris, där en del av motiveringen löd: ” för att han outtröttligt skapar samtidsaktuella fullträffar av teaterklassiker”.

Medverkande
Lotta Tejle
Helena Bergström
Torkel Petersson
Ana Gil de Melo Nascimento
Eric Stern
Mirja Turestedt
Rolf Skoglund
Andreas T Olsson
Janna Granström

rampfeber_skoglund

rampfeber

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, fars, Michael Frayn, Rampfeber, Scenkonst, Teater, Teaterkritik

Ordvig polarisering hanteras strålande – De skyddsbehövande på Folkteatern i Göteborg

9 april, 2016 by Mats Hallberg

deskyddsbehovande

De skyddsbehövande
Av Elfriede Jelinek
Översättning/Bearbetning Magnus Lindman
Regi Yngve Dahlberg
Scenografi/Kostymdesign Nina Fransson
Kompositör/livemusiker Albin ”Nibla” Hallberg
Folkteatern i Göteborg den 7 mars 2016

Förvisso okoventionellt, men mycket berättigat ska först Magnus Lindman hyllas. Den ganska nya dramaturgen på Folkteatern har översatt. Han har vanan inne i, gjort flera översättningar av den tungrodda nobelpristagaren, om vilken dramaturgen skrivit upplysande i programmet. Denna gång har han lyckats klockrent, åstadkommit en ymnig översättning som både roar och oroar. Ibland for tanken till Montecore av Jonas Hassen Khemiri, vars roman är till brädden fylld av liknande språklekar.

deskydds2Är likaledes befogat att strö lovord till prologen. Nämnde Lindman, antagligen i samarbete med regissören enär båda ansvarar för bearbetning, ger den tyvärr fåtaliga publiken en drös roliga blinkningar medelst stora pappskivor föreställandes Elfriede Jelinek respektive Lars Norén. Efter den lustiga konversationen anmodas vi hålla i hatten. Och sedan avlöser tablåerna varann med ständiga byten av perspektiv. Pjäsen cirklar kring flyktingströmmarna till Europa och är som väntat uttalat kritisk mot västvärldens hållning och strategi. Absoluta styrkan med De skyddsbehövande ligger i att det dubbla perspektivet – vi och dom – ständigt skiftar. Ensemblen är antingen priviligerade karaktärer som kommenterar och ger uttryck för sina åsikter, eller så framställer och berättar de om totalt utsatta flyktingar, utlämade till de välmåendes goda vilja. Manuset är i sin bearbetade form hyperaktuellt, samtidigt som det är tidlöst med åtskilliga historiska utvikningar. Den svenska politikens valhänthet och tvära kast klargörs åskådligt, medan vissa referenser till Aiscylos, tjuren Europa och drifternas förespråkare Freud ger oss lager på lager av inte helt självklara analysmodeller.

Yngve Dahlberg har tagit sig an den oformliga textmassan på ett intelligent sätt med en slags montageteknik. Pjäsen består av minst lika mycket föreläsande/ kommenterande som gestaltande. Många talkörer skickligt utförda i första halvan, några avbrott för sånger och en oerhörd blandning av stilar. Jelinek är oftast inte intresserad av intriger, därför saknar pjäsen naturligt slut, trots att Anders Tolergård meddelar att säcken ska knytas ihop. Om jag minns rätt hör vi som final en kortare monolog om medlidande. Hade redan minst en gång tidigare trott att vi sett sista scenen. Vad den österrikiska obehagsmästaren gör, är att problematisera genom att blottlägga svulster på den västerländska samhällskroppen.

I vad som först verkar vara en gigantisk nonfigurativ målning med gyllene ram, ger hon publiken sin förklaring till att 60 miljoner tvingats på flykt, några av dessa flimrar förbi inom den omvandlade tavelramen. Eftersom stilar och tidsplan korsas spretar också scenografin med såväl antika pelare som elegant soffa i troligen rokoko. Nina Fransson har också valt skådespelarnas outfit. Deras kläder signalerar trygghet, ger dem auktoritet, i flera fall som någon slags förlegad adel.

Det märkliga är att de i princip behåller medaljdtyngda uniformer och glittrande långklänningar oavsett vad de porträtterar. Egentligen malplacerade blir klädernas trygghet en egendomlig, fast smart konstrastverkande markering.

Albin Hallberg draperad i överklasskostymering, utkristalliserar sig efterhand inte bara som kompositör, utan som lite excentrisk musiker vid pianot. Förutom spännande musik som faktiskt är ganska diskret, har han förvånansvärt nog lärt sig de texter som skanderas unisont. En remarkabel prestation! Fyra personer ur teaterns team är förresten också med och läser en snutt med rytmiskt tonfall, vilket även gäller för gästartisten Birgitta Ulfsson (varje föreställning ska ha någon gäst). Tycker dock inte att hennes korta insats fyllde någon vital funktion. Överlag måste skådespelarna beundras för sin gärning. Den osedvanligt lilla ensemblen uträttar storverk. Man är avsiktligt chosefria och behärskar till fullo alla blixtsnabba övergångar. Den framvällande ordmassan har fastnat hos dem, vilket betyder att de verkligen lyckats ta till sig manus, inklusive eventuella scenanvisningar Kvar från det gamla gardet är Elisabeth Göransson, vars rörelseschema och vacklande karaktärer känns igen.

De på Folkteatern relativt nya ansiktena imponerar mest. Benjamin Moliner, som setts flera gånger på Göteborgs stadsteater, är på god väg att bli en ny favorit. Det samma gäller för paret från Revisorn? I höstas, det vill säga Anders Tolergård och Evin Ahmad. De agerar och levererar repliker med utstuderad säkerhet. Kan inte vara enkelt att komma till Folkteatern som kämpar med sin förnyelse, samtidigt som man önskar behålla kontaktytorna till sina ägare i arbetarrörelsen. Men den nämnda trion tillskott har varit väldigt välgörande för teatern. Hoppas att kommande föreställningar får välfyllda salonger. Detta var första gången jag inte bara klarade av en pjäs av Jelinek, utan dessutom berikades av innehåll och framförande.

Skådespelare:
Evin Ahmad, Anders Tolergård, Elisabeth Göransson och Benjamin Moliner

Foto: Peter Lloyd

deskydds3

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Folkteatern, Göteborg, Scenkonst, Teater, Teaterkritik

Två punkt noll – teater på Fotografiska: sätter igång många, många frågeställningar som besökarna kan fundera vidare på

9 april, 2016 by Rosemari Södergren

tvapunktnoll

Två punkt noll
Av Jeffery Jackson
Översättning KG Johansson
Regi Stina Rautelin
Koreografi Åke Bjurström
Premiär på Fotografiska 8 april 2016

Elliot Liv är en mångmiljardär och IT-entreprenör. Han störtas som 41-åring i ett flygplan och dör. Eller gör han det? Kort tid efter hans bortgång hittar hans fru Stella ett brev från honom med ett USB-minne som när hon sätter in det i datorn sätter igång ett program, en applikation, som är Elliots medvetande. Eller agerar som det. Hans ansikte syns på bildskärmen, hans mimik är som innan han dog, han talar och verkar tänka. Det är som att han fortfarande finns. Stella kan kommunicera med honom, eller hans medvetande. Det enda som inte finns är hans fysiska kropp.

Är det möjligt för människor att skapa liv på det sättet? Är artificiell intelligens något som kan förverkligas och vad är det i så fall? Är det liv och medvetande eller är det bara ett program? Föreställningen ”Två punkt noll” på Fotografiska kretsar kring dessa frågor.

Föreställningen fick stående ovationer på premiären. Fotografiska i Stockholm tar klivet och inviger en teaterscen i och med denna föreställning, som hade Europapremiär. Intresset var stort och den blev mer än utsåld och arrangörerna bar in extra stolar.

Scenen är bred och i mitten står en lång gråvit soffa och runt om är stora bildskärmar upphängda. Det fungerar mycket bra och Elliot Livs medvetande kommunicerar med sin fru, sin gamla barndomsvän Ben och sitt företags nya vd Cathrine Powell enorm bildskärmarna. Han bryter sig till och med igenom till en tv-kanal när skjutjärnsjournalisten Frank Franzén jagar sanningen i sitt tv-program.

Skådespelarna är skickliga och är trovärdiga i sina reaktioner gentemot den digitala skapelsen av Elliot Liv. Extra plus ger jag till de tre som står i centrum för handlingen: Jimmy Hanna som spelar Elliot Liv och klarar att skärskådas i uppförstorad närbild och talar lika mycket med små förändringar i sin mimik som med skiktningar med rösten, Helena Karlsson som hans lyxhustru Stella liv och Linus Troedsson som bästa vännen Ben Robbins.

Vad jag däremot ställer mig lite frågande inför är de roll som Johan Persson tilldelats som skjutjärnsjournalisten Frank. Rollen driver med dagens journalistik och jag hade gärna sett att det i manus fanns lite mer fördjupning kring dessa frågor. Det är lite för lätt att bara skildra den som ytlig.

Johanna Wilson får i rollen som Cathrine Powell, den nua vd:n, symbolisera flera olika ståndpunkter gentemot artificiell intelligens och står kanske oss i publiken allra närmast i sina reaktioner. Hon gör kanske den resa som vi vanliga dödliga kan göra inför dessa frågor.

Jag tycker föreställningen är välspelad, oerhört snyggt koreograferad och Stina Rautelin imponerar som regissör. Som skådespelare är hon välkänd från bland annat en mängd Beckfilmer.

En sak saknar jag dock i föreställningen – och det har förmodligen helt och hållet med manus att göra. Frågorna kretsar kring artificiell intelligens och hur självständigt tänkande och agerande den kan bli – och om det är ett medvetande eller bara ett konstgjort program som är en illusion. Vad föreställningen i princip helt nonchalerar är frågan om vad ett medvetande är. Han den fysiska, biologiska människan ett medvetande och har det med själ och eller ande att göra. Vad är ett medvetande och är detta enbart knutet till människans fysiska, biologiska, kemiska och fysiologiska hjärna? Stigen kring denna första viktiga fråga om medvetandet sveper dramat bara förbi.

Jag tycker också dramat för lättsamt sveper över hur religioners företrädare kommer att agera, eller agerar, i frågan om artificiell intelligens. Det enda som tas upp där är kristendomen och då enbart som att den skulle förkasta artificiell intelligens. Religion idag är mycket mer än bara kristna kyrkor och jag är inte alls säker på att kristendomens företrädare skulle obstinat förkasta rätten för människan att skapa artificiell intelligens.

Det finns många många intressanta frågor kring existens, kring medvetande och vad som är liv. Vad händer när vi kan ersätta fler och fler delar av kroppen med konstgjorda delar, vad händer om vi kan skapa robotar som bär en människans hjärna? Vad är människa, varelse, själ och vad är bara en maskin? Föreställningen sätter igång många många frågeställningar som besökarna kan fundera vidare på och diskutera.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: artificiell intelligens, Fotografiska, Scenkonst, Teater, Teaterkritik, Två punkt noll

”Teatern under bron” – Ny utomhusteater på Södermalm

13 mars, 2016 by Redaktionen

teaternunderbron

Teatern under bron är en ny utomhusteater på Södermalm i Stockholm sprungen från en idé av eldsjälarna och konstnärliga ledarna Filip Adamo och Rennie Mirro. Det är en ny alternativ teaterscen som årligen återkommer med föreställningar i slutet av augusti och i början på september. Under Liljeholmsbron i vibrerande Hornstull byggs en pop-up teater för 300 besökare med tillhörande servering.

Ett pressmeddelande skriver:
“Vi vill utmana föreställningen om vad en teaterupplevelse är och ska vara. Teatern under bron befinner sig där folk är och kommer vara något annat än högtidligt och stelt. Istället en teater mitt ibland oss. Om vi var en musikstil vore vi punk”, berättar ägarna Rennie Mirro och Filip Adamo.

I nära samarbete med populära Hornstulls Marknad blir teatern den förlängda delen av ett redande sjudande kulturliv. En teater bland vintageförsäljare, food trucks och helgflanörer, en teater mitt ibland oss.

“Det känns otroligt spännande att Hornstull fortsätter att utvecklas. Både som en lokal stadsdel men också som en destination för besökande. Att vi nu också kan erbjuda en unik utomhusteater som en del av helgutbudet kring Hornstulls marknad är mer än vi kunde drömma när vi startade”, säger Fredrik Lindstål från föreningen Glad Stad.

Premiär för årets föreställning på Teatern under bron sker 19/8. Senare i vår presenteras pjäsen som kommer spelas; ett nyskrivet svenskt drama som provocerar och berör.

www.teaternunderbron.se

Arkiverad under: Scen, Teater Taggad som: Scenkonst, Södermalm, Teater, Teatern under bron

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 34
  • Sida 35
  • Sida 36
  • Sida 37
  • Sida 38
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 109
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Recension: Terra bjöd in halva indie-Sverige – och bjöd på årets bästa konsert

Terra med Vänner på Orionteatern - Betyg … Läs mer om Recension: Terra bjöd in halva indie-Sverige – och bjöd på årets bästa konsert

Recension: Markus Krunegård – Två kvällar på Orionteatern, två helt olika upplevelser

Markus Krunegård på Orionteatern 28 och … Läs mer om Recension: Markus Krunegård – Två kvällar på Orionteatern, två helt olika upplevelser

Filmrecension: Backrooms

Backrooms Betyg 4 Svensk biopremiär 29 … Läs mer om Filmrecension: Backrooms

Hyfsad tribut låter oss ana den hyllades storhet – En kväll till Tottas minne på Stora Teatern

24/5 2026 Stora Teatern i … Läs mer om Hyfsad tribut låter oss ana den hyllades storhet – En kväll till Tottas minne på Stora Teatern

Tal R på Millesgården väcker trötta sinnen med lekfull skaparglädje och mystik

Millesgården Tal R - Elefanten i … Läs mer om Tal R på Millesgården väcker trötta sinnen med lekfull skaparglädje och mystik

Debuterar med sinnrik estetik om mödosam process – Chiasmus av August Björn

August … Läs mer om Debuterar med sinnrik estetik om mödosam process – Chiasmus av August Björn

Teaterkritik: Galeasens Eurotrash träffar mitt i prick som en aktuell spegel. Våra psykiska besvär i Europa, vår flykt från skuld, men också hur band skadas i en nutida schweizisk överklassfamilj – drabbad av världskrig och nazism – blir kännbara.

Eurotrash (sedd 25 maj 2026) Scen … Läs mer om Teaterkritik: Galeasens Eurotrash träffar mitt i prick som en aktuell spegel. Våra psykiska besvär i Europa, vår flykt från skuld, men också hur band skadas i en nutida schweizisk överklassfamilj – drabbad av världskrig och nazism – blir kännbara.

Drömska förflyttningar med fransk klang – Ship Song på Kinesiska Muren

Manus & regi: Emilie … Läs mer om Drömska förflyttningar med fransk klang – Ship Song på Kinesiska Muren

Kganye på Fotografiska iscensätter folkliga myter och berättelser som fortlever i demokratiprojektets moderna RDP-bostäder i Sydafrika.

/ Lebohang Kganye - Le Sale ka … Läs mer om Kganye på Fotografiska iscensätter folkliga myter och berättelser som fortlever i demokratiprojektets moderna RDP-bostäder i Sydafrika.

Enastående samarbete och uppdatering av sound – Nordan med Lena Willemark & Ale Möller på Stora Teatern

21/5 2026 Stora Teatern i … Läs mer om Enastående samarbete och uppdatering av sound – Nordan med Lena Willemark & Ale Möller på Stora Teatern

Lotta Antonsson på Fotografiska – Vaneseendets trygga objekt för begär biter tillbaka som lockande mysterium

Lotta Antonsson - I Am … Läs mer om Lotta Antonsson på Fotografiska – Vaneseendets trygga objekt för begär biter tillbaka som lockande mysterium

Filmrecension: Viktlös – en tidlös berättelse om mekanismen bakom utnyttjande

Viktlös Betyg 4 Svensk biopremiär 22 maj … Läs mer om Filmrecension: Viktlös – en tidlös berättelse om mekanismen bakom utnyttjande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in