The Events
Av David Greig
Regi Gary Whitaker
Musik John Browne
Scenografi och kostym Ger Olde Monnikhof
Gothenburg English Studio Theatre
Kilen, Stadsteatern den 5 maj 2016
I den här uppsättningen på engelska får vi möta brott, tvivel och livets komplicerade vägar ur ett teologiskt perspektiv. Att vara vigd åt att tjäna i Guds hus och vara en tillgång för medmänniskor är sannerligen inte det lättaste. Det är inte ens enkelt när övertygelsen är som starkast eller man känner att man gör det man borde göra och hjärtligt står för att “alla är välkomna”. När sedan tuffa situationer och komplicerade människoöden hamnar på ens lott, då kan vilken präst som helst vackla och undra om man duger eller helt enkelt inte är tillräcklig för att leva upp till det världen och man själv förväntar sig.
Prästen Claire i föreställningen ger uttryck för att hon har förlorat sin själ i jakten på att kunna finna förlåtelse för “den där pojken”. Sång, musik och psalmer betydde något för henne förr, men nu känner hon sig tom och övergiven. Hon jagar runt och försök finna något fast att stå på och försvårar för sin kör som faktiskt “bara vill vara här och sjung”.
Inledningen av pjäsen ger omedelbart en kyrklig känsla när vi kliver in. Körerna står på plats och Claire dirigerar. Avståndet mellan den professionella skådespelaren och kvällens körer som är sig själv, ger just den verklighetstrogna känsla som som behövs för att tro att Claire är en förtvivlad präst som febrilt försöker ge trots att hennes källa har sinat.
Berättelsen ges i blandad ordning med så kallade “inputs” från tiden före och efter Claires sammanbrott.
Ordningsföljden för händelserna känns till en början svår att bära, men med tiden så upplever man att det inte är det viktigaste för storyn. Rörigheten hjälper en att förstå att för prästen är det svårt att veta vilken historia hon kan välja att tro på d.v.s den som är den politiskt korrekta eller den som möjligen är moraliskt bärbar.
Framförallt känner man den förtvivlan som Claire upplever och inser att jobba som företrädare för den goda sidan, ger dränering av kropp och själ (“en sjö av tomhet inom mig”). För vad händer med en människa som utsätts för våld och förtryck? Hur kan hen bli en bra medborgare och kan vi ens förvänta oss det? Men kan vi förvänta oss räddning från människa till människa på varandras bekostnad? Hur mycket orkar vi oavsett ställning i samhället?
Skådespelaren som bl.a. spelar “den där pojken” har en fantastisk precision i det han gör. Avståndet mellan den ena och den andra rollen, är avslappnad, självklar och tydlig. Inget görs av en slump, utan varje ord och gest får sitt självklara utrymme för att maximera effekten av karaktärens syfte. Närvaron är inte krystad trots att scenografin inte ger honom någon hjälp. De båda skådespelarna kompletterar varandra tydligt och skapar en självklar enhet och fyller upp scenen själva i en dragningskraft som bär en historia framåt.
Man är känslomässigt ganska tilltufsad efter föreställningen. Berättelsen har ställt minst lika många frågor som den har gett svar. Den visar på att ondskan inte alltid är planerad, samtidigt som godhet är en färskvara som behöver vägledning.
MEDVERKANDE PÅ SCENEN
Claire – Kristina Brändén Whitaker
The Boy – Ashley Gerlach
Repetiteur- Peter Holmstrand
The Choir – Different local choirs