• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scenkonst

Teaterkritik: Vintermusik av Lars Norén

3 december, 2017 by Rosemari Södergren

Foto: Sören Vilks

Vintermusik
Av: Lars Norén
Regi: Sofia Jupither

Tio människor på en sandstrand i värmen. De är gamla. De har problem med lederna, med minnet, med sömnen, med sina äktenskap (om de har några), med gamla oförrätter. De pratar om vädret, om maten, om att få tiden att gå. Egentligen pratar de högt för sig själva. Om livet som varit och om döden som väntar.

Det är Stadsteaterns kortfattade beskrivning av Lars Noréns nyskrivna drama Vintermusik. Föreställningen pendlar mellan att vara både rolig och absurd och att på allvar ta upp den eviga existentiella frågan om döden, den visar så det känns ända in i märgen hur vi människor har en fantastisk förmåga att inte säga det vi egentligen vill säga och vår outtröttliga förmåga att aldrig lyssna på någon annan. Dessa samtal eller rättare sagt monologer som dessa tio människor på stranden för känner vi nog igen alla.

Det har inte med åldern att göra. På vilken arbetsplats som helst har vi upplevt dessa samtal i fikarummet. Någon berättar om något som är viktigt medan någon låtsas intresserad men svarar inlärda ”goddag yxskaft”-svar. I bästa fall. Eller så börjar någon i andra hörnet av fikarummet soffa prata om något helt annat, bara totalt kör över den som pratade före. Alla har upplevt det, många gånger. Vi känner igen karaktärerna och den som är ärlig mot sig själv känner igen sig själv också. Alla har någon gång varit som dessa tio karaktärer. De har alla lite av oss, var och en.

Att berätta om oss människor genom dialoger är en av Lars Noréns stora styrkor som dramatiker. Med dialog menar jag inte bara det som sägs utan minst lika mycket det som inte sägs. Slutrepliken i föreställningen är för mig en nyckel till mycket. En av de gamla männen berättar om sitt viktigaste barndomsminne då han som litet barn höll sin pappa i handen: Vi gick hand i hand – i tystnad.. Mot bakgrund av att Lars Noréns förra nyskrivna verk, Stilla liv, utspelade sig i tystnad och att det som hände på scenen i tystnad, vid sidan av den som talade, är tystnaden det som säger allra mest.

När vi gick ut ur salongen efter föreställningen hörde jag några prata om vad vi precis sett och en av de sade: Det var väldigt förutsägbart. Jag både håller med och inte. När något på ytan verkar förutsägbart, eller för den delen kan verka enkelt och okomplicerat, då kan det rymma mästerverk. En mästare känns ofta igen på att det han/hon skapar ser så enkelt och inte det minsta krångligt ut. Det är dock väldigt svårt att skapa något som inte verkar ansträngt. Å andra sidan kan jag också sakna en viktig aspekt på åldrandet. Den aspekten tas till och med upp i föreställningens program, i en text av Bodil Jönsson, förre detta professor på Lunds universitet. Hon påpekar att åldrandet idag inte alls är samma sak som för några decennier sedan. Den som får ont i leder kan få nya leder, den som börjar se dåligt kan få operation, den som hör dåligt kan få bra hörapparater. Den som är 75 år idag kan vara pigg som en 50-åring var för trettio år sedan. I Vintermusik är dessa ”gamlingar” alla griniga eller bittra, de är gaggiga och elaka, nästan ingen av dem har fått någon visdom med åren. Jag tycker att Lars Norén delvis rider på fördomar när han skildrar dessa äldre, som egentligen inte alls beter sig som äldre utan som vem som helst. Det är både styrkan och svagheten i föreställningen. Lars Norén är förmodligen vår största nu levande svenska dramatiker. Därför har vi höga förväntningar på honom. Vi har rätt att ha höra förväntningar på honom. Därför är jag kluven till föreställningen. Den är på en gång i all sin enkelhet mästerligt och samtidigt inte alls det.

Något som jag helt oreserverat tycker är enastående är skådespelarna. De är varenda en som helt rätt i sin roll och det de säger och gör och minst lika mycket deras rollprestation när de inte är i fokus. Pjäsen är värd att se i allra högsta grad för dessa fantastiska skådespelare.

Fakta i korthet om Lars Norén (från wikipedia):
Lars Göran Ingemar Norén, född 9 maj 1944 i Stockholm, är en svensk poet och dramatiker, som skrivit för teater, radio och tv. Han har varit regissör vid Dramaten, 1999–2007 konstnärlig ledare vid Riksteatern och konstnärlig ledare för Folkteatern i Göteborg 2009–2012.

Norén räknas bland de mest spelade svenska, samtida dramatikerna i Europa och stora delar av världen. Hans tungsint dramatiska, relationsproblematiskt orienterade verk har blivit något av ett begrepp och ses även internationellt som en fortlöpande sinnebild för svenskt svårmod i August Strindbergs och Ingmar Bergmans efterföljd.

Vintermusik
Av: Lars Norén
Regi: Sofia Jupither
Scenografi: Erlend Birkeland
Kostym: Julia Przedmojska
Mask: Johanna Ruben
Ljus:Linus Fellbom och Emma Weil
Ljud: Michael Breschi
Premiär 2 december 2017 på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm

I rollerna:
Niklas Falk som A
Marika Lindström som B
Monica Stenbeck som C
Ulf Eklund som D
Claire Wikholm som E
Lars Lind som F
Sten Ljunggren som G
Anita Ekström som H
Lars Helander som I
Åke Lundqvist som J

Vintermusik
Av Lars Norén
Premiär 2 december 2017
Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern 2017
MEDVERKANDE PÅ SCENEN
A Niklas Falk
B Marika Lindström
C Monica Stenbeck
D Ulf Eklund
E Claire Wikholm
F Lars Lind
G Sten Ljunggren
H Anita Ekström
I Lars Helander
J Åke Lundqvist
PRODUKTION
Av Lars Norén
Regi Sofia Jupither
Scenografi Erlend Birkeland
Kostym Julia Przedmojska
Ljus Linus Fellbom
-”- Emma Weil
Ljud Michael Breschi
Mask Johanna Ruben
Vintermusik
Av Lars Norén
Premiär 2 december 2017
Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern 2017
MEDVERKANDE PÅ SCENEN
A Niklas Falk
B Marika Lindström
C Monica Stenbeck
D Ulf Eklund
E Claire Wikholm
F Lars Lind
G Sten Ljunggren
H Anita Ekström
I Lars Helander
J Åke Lundqvist
PRODUKTION
Av Lars Norén
Regi Sofia Jupither
Scenografi Erlend Birkeland
Kostym Julia Przedmojska
Ljus Linus Fellbom
-”- Emma Weil
Ljud Michael Breschi
Mask Johanna Ruben
Vintermusik
Av Lars Norén
Premiär 2 december 2017
Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern 2017
MEDVERKANDE PÅ SCENEN
A Niklas Falk
B Marika Lindström
C Monica Stenbeck
D Ulf Eklund
E Claire Wikholm
F Lars Lind
G Sten Ljunggren
H Anita Ekström
I Lars Helander
J Åke Lundqvist
PRODUKTION
Av Lars Norén
Regi Sofia Jupither
Scenografi Erlend Birkeland
Kostym Julia Przedmojska
Ljus Linus Fellbom
-”- Emma Weil
Ljud Michael Breschi
Mask Johanna Ruben

Arkiverad under: Recension, Teaterkritik Taggad som: Lars Norén, Recension, Scenkonst, Teaterkritik

Teaterkritik: Frontens gryningsfärg – kvinnor öga mot öga med döden och dödandet, mitt i striden

2 december, 2017 by Rosemari Södergren

Frontens gryningsfärg
Av Mustafa Can
Regi Astrid Menasanch Tobieson
Scenografi och ljus Lars Östbergh
Kostym Annika Nieminen Bromberg
Mask Katrin Wahlberg
Musik Gustav Nordmark

En kraftig smäll, ett plötsligt ljussken, så starkt att jag måste blunda. Att befinna sig i fronten i ett krig är både psykiskt och fysiskt pressande. Och förmodligen ganska meningslöst. Eller inte. Kanske något nödvändigt i vissa situationer? Varför krigar män? Krig har varit männens syssla, det är män som skrivit krigens historia. I Mustafa Cans debutpjäs får vi se kriget med kvinnor i huvudrollen, fyra kvinnor som strider vid fronten, bara några meter från fiendens bomber och med döden ständigt vid deras sida.

Vi får se dessa fyra kvinnor i olika situationer. Någon är på permission och besöker sin mor, någon ligger redo att skjuta en fiende, någon flippar ur, någon berättar om hur hon vill bli begravd, någon drömmer om mat. Det märks att Mustafa Can är en duktig författare, vissa delar av dialogerna är mer litterära än anpassade för ett drama. I programmet berättar han om processen då han skrev dramat mer än en gång blev varse på skillnaden mellan litteratur och drama. Han fick höra ”Hmm, de här passagerna är väldigt fina, men … det är litteratur – inte dramatik.” Han är inte ensam om att som dramatiker ha litterära kvaliteter i sitt drama. Det drar ner tempot i dramat ibland men ger en poetisk fördjupning som jag tycker ändå fungerar.

Dramat ger oss olika scener, inhopp i händelser utan att det är någon huvudhandling. Jag tänker att det är en av tankarna med dramat: att förmedla känslan av att vara i krig, att ligga i frontlinjen, upplevelsen av att denna väntan på sammandrabbning är en lång rad enstaka situationer som inte har någon start eller slut, bara en lång rad sekunder öga mot öga med döden och dödandet. Hur överlever människor sådana situationer? Och hur överlever kvinnor sådana situationer?

Mannen är måttstocken när historia skrivs, det är män som får gator uppkallade efter sig, män som blir statyer över hjältar som befriat länder. Men på hösten 2014 fick kriget ett kvinnligt ansikte. Medier började rapportera om numerärt underlägsna tjejer och kvinnor so i Kobana i syriska Kurdistan besegrade IS, historiens kanske mest kvinnohatande terrorarmé. Många av sessa unga kvinnliga soldater hade knappt hållit i ett vanen innan deras stad anfölls.

Mustafa Can berättar i programmet för föreställningen att han genom åren, både innan och under kriget i Syrien, träffat många kvinnliga soldater: Både vid och bortom fronten. Jag har varit med när de ätit och vilat, när de drömt och längtat, när de tvekat och stridit, även när de dödat – och dött.

Mustafa Can smugglades tillsammans med fotografen Magnus Hjalmarson Neideman i mars 2015 över gränsen mellan turkiska och syriska Kurdistan för att i reportage gestalta kriget. Dramat bygger på många av de möten Mustafa Can gjorde med kvinnliga soldater där. Han skriver i programbladet att kriget mot IS är ett tvåfrontskrig dels mot en hänsynslös fiende, dels för frigörelse i det egna samhället där kvinnan i årtusenden varit underställd mannen. Den feministiska medvetenheten inom YPJ – med 24.000 soldater – är själva grunden för motståndsrörelsen; en frihet utan frihet för alla är ingen frihet alls.

Dramat fungerar bra även om jag kanske skulle vilja att frågorna kring kvinnans situation fördjupades något. Kanske blir det så efter ytterligare några föreställningar.

Scenbygget är väl genomtänkt och tillsammans med de fyra kvinnorna med sina stora k-pistar hängande över axeln är många scenbilder starkt talande. De unga skådespelarna är en bra ensemble och jag är säker på att vi kommer att möta dem igen i andra sammanhang. Alldeles extra imponerad är jag över Johanna Lazcano som spelar Suzan och Elmira Arikan som är Ester. De enastående naturliga på scen.

Regissören Astrid Menasanch Tobieson är en av de nya unga lovande regissörer vi utan tvekan kommer att höra mycket om framöver. Astrid Menasanch Tobieson debuterade med Men det skulle ni aldrig våga som blev en kritiker- och publiksuccé och har sedan dess skrivit och satt upp en rad pjäser runt om i landet. Hennes senaste pjäs Nattpassage har det här året gått på turné ute i Europa. Hon är en av grundarna till frigruppen Stå! Gerillan.

MEDVERKANDE PÅ SCENEN
Julia Alma Pöysti
Zelal Tiril Wishman Eeg-Henriksen
Suzan Johanna Lazcano
Ester Elmira Arikan
Mamman Odile Nunes
Grannkvinnan Katja Kudinoff
Pojken Adar Zeydanlioglu
-”- Folke Lokind

Arkiverad under: Recension, Teaterkritik Taggad som: Kulturhuset stadsteatern, Recension, Scenkonst, Stockholm, Teater, Teaterkritik

Teaterkritik: Någon kommer att komma på Teater Giljotin – enastående om livslögner

21 november, 2017 by Rosemari Södergren

Någon kommer att komma
Av Jon Fosse
Översättning Lars Norén
Regi Kia Berglund
Originalmusik Rikard Borggård
Premiär 20 november 2017 på Teater Giljotin, Stockholm
Föreställningens längd: En timme och femton minuter

Om jag skulle välja en teaterföreställning av alla de jag sett hittills i år som jag ska se en gång till: då blir det Teater Giljotins uppsättning av Jon Fosse Någon kommer att komma. Den är bara en timme och en kvart men har allt. Dramatikern Jon Fosse var redan en av mina favoriter. Hans draman är så täta och mitt i allt det avskalade för vi se oss själva och mänskligheten som vi är. Det är en enastående förställning om våra livslögner.

Ett par, en man och en kvinna, har köpt ett hus långt bort någonstans, ett isolerat hur där de ska slippa träffa andra människor. De ska vara bara de två, de två ensamma tillsammans, de två ensamma i varandra. Som för att indoktrinera sig själv och varandra upprepar de ständigt samma fraser, precis som människor i en relation så ofta faller in i samma saker som de upprepar för att hålla igång relationen. Dessa fraser som vi använder lika mycket för att intala oss själva något som för omgivningen.

Kan två människor isolera sig och leva bara för varandra och helt slippa från omvärlden? Det är en lögnaktig myt, väl underbyggd av amerikanska Hollywood-produktioner. Jon Fosse monterar itu den myten så skickligt i manus till detta enastående drama.

Svartsjuka och hur vi lurar oss själva är huvudtemat för Nån kommer att komma. Som jag ser den. En av storheterna med Jon Fosses dramatik är att hans draman talar till oss på flera plan.

Regissören Kia Berglund har tillsammans med hela sitt team och skådespelare skapat en föreställning som är perfekt. Helt perfekt. Scenlösningen är underbart enkel. På bakre väggen är en stor bild projicerad där hav möter himmel. När skådespelarna är utomhus finns en enkel träbänk på scen, i övrigt inget mer. När de är inomhus finns inget mer än att den liten kvadrat på scengolvet är belyst. Föreställningen har nyskriven musik av Rikard Borggård som förstärker och fördjupar scenbilden och dialogen.

Skådespelarna gör sina roller så bra. Angela Kovács spelar kvinnan som i programmet kallas ”hon”. Angela Kovács gör den rollen precis så som jag tänker mig att Jon Fosse vill att den ska göras. Vi vet inte riktigt var vi har henne och det tror jag ”hon” inte själv vet. När de två, ”hon” och ”han” (också lika bra gestaltad av Tobias Hjelm) kommer in på scen och anländer iklädda regnkläder till sitt nyköpta hus övertygar de varandra om att nu ska de äntligen få vara de två, bara de två. Dialogen är som ett mantra.

Hon börjar först bryta mönstret och tar upp att hon är säker på att deras tillvaro hotas. ”Någon ska komma”, det är hon övertygad om och hon blir mer och er skrämd. Det är fascinerande att se hur han senare i föreställningen tror att det är han som visste att någon skulle komma. Hur människor kan förvrida minnen efter situationen.

Den som sedan kommer, mannen, spelas av Zardasht Rad. Också han är som klippt och skuren för sin roll. Att de tre skådespelarna framför dialogerna med en spelstil som lutar åt reciterande är viktigt. En alltför realistisk naturalistisk spelstil hade förstört dramat karaktär.

Jon Fosse är en av nutidens stora dramatiker. I början av 2000-talet kunde han ses på inte mindre än ett hundratal scener världen över. Teater Giljotin var den första teatern som iscensatte Jon Fosses pjäser utanför Norges gränser 1997. Sedan dess har hans pjäser uppförts på alla Sveriges stora scener och rönt stora framgångar världen över.

Här du kan läsa mer om de tre skådespelarna:
Angela Kovács och Tobias Hjelm och Zardasht Rad

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Jon Fosse, Scenkonst, Teater Giljotin, Teaterkritik

Teaterkritik: När det kommer till kritan – enastående om den eviga frågan

18 november, 2017 by Rosemari Södergren

När det kommer till kritan
Av Niklas Rådström
Regi Stefan Metz
Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Ljusdesign Benny Grûn
Urpremiär på Dramaten, Målarsalen 17 november 2017
Speltid 1 timme 15 minuter utan paus

Det är bättre att vara död, när du är död. Det är ganska opraktiskt annars.
Det konstaterar Andreas T Olsson i monologen ”När det kommer till kritan” som han framför på Dramaten.
Andreas T Olsson visar vilken mångsidig och skicklig scenartist han är, han fullkomligt äger scenen och publiken när han framför Niklas Rådströms nyskrivna monolog om döden, eller ska vi egentligen säga livet. Om och om igen, som ett mantra, rytmiskt och stundtals poetiskt, upprepar han den beska sanningen: vi ska alla dö. Ja varenda en från Härnösand, varenda en från Örebro, varenda från Kungsholmen, nej det finns ingen människa som slipper undan.

Det är den eviga, första och stora och viktigaste existentiella frågan som är i fokus. Som manusförfattaren Niklas Rådström skriver i föreställningens programblad: … vad är poängen med livet ifall målet är att vi ska dö? Jag minns mig själv som liten, som åttaåringar, hur upprörd jag var när jag första gången ställde mig den frågan – den stora filosofiska och mycket mänskliga grundfrågan …

För en del går det blixtsnabbt för andra är det en långsam process. I monologen förflyttas vi mellan olika perspektiv. Är vi på en brottsplats, är vi uppslukade av en valfisk eller är vi på en teaterscen, är våra liv bara någons berättelse?

Ensam på scen men med en halv människas kontur ifylld på scengolvet med en krita och en något mer ifylld kontur på väggen funderar och filosoferar Andreas T Olsson kring död och liv. En mörk föreställning? Ja men lika ofta rolig, absurd och hoppfull. Hoppfull? Ja för egentligen handlar det om vad vi gör av det liv vi har. Inte på det där mindfullness-positiva sättet utan som en mer enkel reflektion.

Monologen som är en timme och en kvart går svindlande fort och det beror på att alla de tre pelarna som föreställningen bygger på gjort ett enastående arbete tillsammans: Niklas Rådströms manus är suveränt, Andreas T Olsson är enastående och regissören Stefan Metz har tillsammans med scenograf, ljussättare, peruk- och kostymmakare och ljudtekniker skapat en scenografi och scenbild som är perfekt i all sin enkelhet. Andreas T Olsson med krita i handen på en svart scen ritar till det han pratar om och han har flera lager skjortor på sig. En skjorta i taget tas av till olika avsnitt under monologen.

Att framföra en monolog kräver mycket av en skådespelare och av regissör och alla scenarbetare. Scenkonst handlar om relationer. När det är en skådespelare måste hen agera med och få en relation till publiken. Skickliga skådespelare som Andreas T Olsson utnyttjar detta tillfälle till unik relation med publiken perfekt. Han upplevs lugn, rolig, skör, stark, pålitlig – ja han är en perfekt guide genom föreställningen. Han har en fantastisk scennärvaro.

Jag har dock en liten reflektion kring föreställningen och manuset: Där betonas blev gånger att döden är ingenting, det är inte ens ingenting. Vad jag vet, så vet vi inte vad det är. Där håller jag faktiskt inte med manusförfattaren. Hur vet han att det är inte ingenting men också ingenting? Å andra sidan handlar monologen inte, egentligen, om döden utan om livet. Och detta omfamnar Andreas T Olsson och manus genom att i all enkelhet bjuda oss på en svindlande färd genom livets alla former och känslor. Livet är både vackert och mörkt, ljus och fult, ja det rymmer både djupaste sorg och sprudlande glädje och är en kamp i racerfart redan som spermie.

– Niklas monolog är något av det vackraste och smärtsammaste jag någonsin har läst. Det är en både ömsint och argsint text som med dödsföraktande humor går i dialog med evigheten, säger Andreas T Olsson i ett pressmeddelande om sin roll.

Andreas T Olsson, just nu romanaktuell med Sista gästen, fick sitt genombrott med monologen Sufflören och är ständig ledare för publiksuccén Improvisation på slottet.

För Niklas Rådström är det inte första gången han tar itu med existentiella frågor. Han debuterade 1975 som författare och har sedan dess producerat romaner, diktsamlingar, essäer, draman och filmmanus. Han skrev manus för scenföreställningen Bibeln som framfördes på både Stockholms och Göteborgs stadsteater, han har skrivit Boken (29014) som är hans tolkning av Bibeln och 2016 gav han ut romanen En Marialegend.

Regissören Stefan Metz har samarbetat med Niklas Rådström flera gånger tidigare, i dramatiseringarna av Don Quijote och Bibeln på Göteborgs stadsteater och Bulgakovs Mästaren och Margarita på Dramaten.

Här är Kulturbloggens recension av Bibeln på Göteborgs stadsteater.
Och här är kulturbloggens recension av Bibeln på Stockholms stadsteater.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Andreas T Olsson, Dramaten, Monolog, Niklas Rådström, Scenkonst, Stefan Metz, Teaterkritik

Teaterkritik: Uppenbarelsen på Dramaten – gripande karaktärer men skev bild av troende

17 november, 2017 by Rosemari Södergren

Uppenbarelsen
Av och regi Mattias Andersson
Scenografi Charlie Åström och Mattias Andersson
Kostym Anna Heymowska
Ljusdesign Charlie Åström
Musik och ljuddesign Anna Sóley Tryggvadóttir
Peruk och mask Nathalie Pujol
Urpremiär på Dramaten 16 november 2017, Lilla scenen
Speltid: Cirka 1 timme och 50 minuter, utan paus

En kvinna är övertygad om att hon fått en kallelse, ett uppdrag av Gud. Hur förklarar hon det för en socialarbetare som inte tror på någon gudskraft alls?  Hur ska människor i dagens globaliserade samhälle kunna mötas och förstå varandra när vi kan ha så olika syn på livet och existensen? Mattias Andersson är tillbaka med en nyskriven pjäs, han står för både manus och regi, och där han skrapar på ytan kring frågorna om alternativa fakta och hur vi ska kunna leva tillsammans i en värld där så många olika livsåskådningar möts och står i opposition emot varandra.

Det finns en hel del att prata vidare kring efter att ha sett föreställningen. Jag hoppas gymnasieklasser tar sig dit i massor. Den sätter igång tankarna och visar på svårigheterna, ja nästan omöjligheten, att nå varandra när vi ser på livet och samhället från så olika utgångspunkter.

Vi får följa tre olika berättelsen parallellt som vävs samman i ett soprum mot slutet. Jennifer, en tonårstjej är hos en socialarbetare för att prata om ett våldsdåd hon gjort, som hon säger att Gud sagt till henne att hon ska utföra. Ett medelålders par grälar därför att mannen, Mikael, har haft sex med en tiggerska i ett soprum. Mikael säger att Gud talat till honom genom en ängel och gett honom i uppdrag att rädda världen genom att ge tiggerskan kärlek. Två bröder knarkar tillsammans i ett soprum och en av dem får en vision från Gud och börjar prata inspirerat.

I beskrivningen av föreställningen står det att en kvinna lämnar gud.
Uppenbarelsen är en hyperrealistisk pjäs om ett antal människor som år 2017 får en kallelse av Gud att utföra ett heligt offer – och om en kvinna som vänder gud ryggen.

Föreställningens svaghet är samma svaghet som gör Dan Browns senaste roman, Begynnelse, till den sämsta hittills i  hans serie om professor Langdon. Kulturbloggen recenserar Begynnelse här. Dan Brown sätter likhetstecken mellan att tro på gud och att vara värdekonservativa och därför vara beredd att ta till våld för sin tro. Uppenbarelsen sätter också likhetstecken mellan att vara troende och värdekonservativ, men Mattias Andersson är inte lika onyanserad som karaktärerna i Dan Browns deckare. Inte alls. Uppenbarelsen är bra, men dess poänger ligger inte i skildringen av vad troende är.

Den gudsbild den unga kvinnan i Uppenbarelsen har är en gammaldags version som inte många troende har idag. Samtliga tre karaktärer som i Uppenbarelsen upplever att Gud talat till dem utför våldsamma handlingar eller övergrepp på grund av detta. Så är det inte i verkligheten. Många människor har också gjort bra saker för att de tror att det finns något mer än det vi kan registrera med våra fem sinnen. Att sätta likhetstecken mellan att vara troende och att begå sexuella övergrepp, våld och mord – det är att göra det för enkelt för sig. Det finns minst lika många som tror på politiska ideologier som utför krig och våld som de som gör det i någon religions namn.

KG Hammar, den före före detta ärkebiskopen i Svenska kyrkan, har sagt att ofta när han träffar någon som säger att de absolut inte tror på Gud, då frågar han dem hurdan den guden är som de inte tror på. Då blir mitt svar alltid, berättar KG Hammar, att den guden tror jag inte heller på.
Många säger att de inte kan tro på en dömande gubbe som sitter långt upp i himlen och skickar olyckor över människor. Nu är det ju så att ganska få som tror på någon guds- eller sanningskraft tror på denna dömande gudsbild.
I boken Släpp fången loss skriver KG Hammar att om vi tror att Gud är något större än det mänskliga borde vi inse att beskrivningen av Gud aldrig kan rymmas i våra mänskliga beskrivningar. Mot denna bakgrund tycker jag inte att Uppenbarelsen hittat helt rätt. De tre karaktärer som får representera tro är alla fanatiska, ja också den kvinnan som lämnar Gud har en bild av Gud som något hotfullt och elakt.

På Dramatens hemsida inleds texten om Uppenbarelsen med två meningar:
Vi lever i en ny tid. Familjen, nationen och Gud återkommer till människorna på jorden.
Det är som att sätta likhetstecken
Det är föreställningens svaghet att sätta likhetstecken mellan att tro på Gud och att därför automatiskt stå för gamla värderingar om familj och nation. Det finns religiösa grupper som är värdekonservativa och som därför tycker det är viktigt med ideal som kärnfamilj och nationer, men det finns minst lika många gudstroende som inte gör det.

Föreställningens styrkor ligger istället i dialogerna, i mötena mellan de olika personerna, stundtals slår det gnistor i dialogen mellan Mikael och hans fru, Jennifer och socialarbetaren och mellan de två bröderna i soprummet.

Scenografin är fantastisk med en stor spegel över hela bakre delen av scenen där publiken kan skymta sig själv och på scenen finns massor av tomma plastflaskor, några gröna soptunnor och en skinnsoffa. Visst drar vi som publik paralleller till Beckets drama Slutspel, som utspelar sig i en bunker i en öde stad omgiven av aska och utan någon levande natur. Människan i ett soprum – en talande metafor.

Shanti Roney

Skådespelarna är utsedda med omsorg. Shanti Roney är som alltid bra. Han spelar Mikael, med den eftertänksamma skörhet vi kan förstå att en man som aldrig funderat på andliga ämnen måste känna efter att ha ha upplevt att en ängel kommit och talat till honom när han suttit ensam i vardagsrumssoffan en fredagskväll, småberusad och med känslor av ensamhet trots att han har fru och dotter. Electra Hallman är strålande som Jennifer som leker med sin socialarbetare/terapeut Niklas. David Fukamachi Regnfors och Alexander Salzberger som de två drogande bröderna är gripande. Hela ensemblen fungerar mycket bra tillsammans, det är en av föreställningens styrkor.

Här har Kulturbloggen intervjuat regissören och manusskribenten, Mattias Andersson, inför premiären.

I rollerna:
Electra Hallman – Jennifer
Nadja Weiss – Maria
Bengt Braskered – Niklas
Rebecka Hemse – Susanna
Shanti Roney – Mikael
Alexander Salzberger – Sam
David Fukamachi Regnfors – Tim

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, Mattias Andersson, Religion, Scenkonst, Teaterkritik, Uppenbarelsen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 34
  • Sida 35
  • Sida 36
  • Sida 37
  • Sida 38
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 103
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Betyg 5 (5) Det är inte direkt enkelt … Läs mer om Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Teaterkritik: Vad är en vuxen och var är de? På Moment Teater

Vad är en vuxen och var är de? … Läs mer om Teaterkritik: Vad är en vuxen och var är de? På Moment Teater

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in