• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: The Hustle – förutsättningarna fanns men så charmigt blev det inte

17 maj, 2019 by Birgitta Komaki

The Hustle
Betyg 2
Svensk biopremiär 17 maj 2019
Regi Chris Addison

Två kvinnor som är varandras motsats i allt, tävlar om att lura en ung multimiljonär på hans förmögenhet. Med olika knep och strategier försöker de krossa varandra för att vinna. Resultatet blir mer oväntat än de kunde föreställa sig.

Filmen omtalas i reklamen för att vara den kvinnliga motsvarigheten till ” Rivierans guldgossar ”, en film med Michael Caine och Steve Martin från 80-talet. Båda filmerna handlar om svindleri i exklusiva miljöer. En tävling i vem som är bästa svindlare där allt går ut på att luras. Men där slutar likheten trots bra skådespelare även här. Det är aldrig lätt att upprepa ett tema och nya tider kräver nya infallsvinklar.

The Hustle saknar innehåll och ett bra manus och de scener som lockar till skratt är få. Trots att skådespelarna kämpar med sina roller faller filmen platt till marken. Inte ens sex på flygplanstoaletten kan få filmen att lyfta. När piloten varnar för turbulens är enda gången jag fnissar i biofåtöljen sedan blir det inte roligare. De flesta skämten med anspelning på sex är inte roliga bara plumpa eller omotiverade. Likaså är många scener helt konstlade och känns mest som konstruktioner för att fylla ut filmen.
Rebel Wilson som är en stor komiker i alla bemärkelser är en ljuspunkt. Här räcker dock inte hennes insatser och efter en stund tröttnar man på alla skämt om kurvor och den hetsiga spelstilen. Anne Hathaway är mer tillbakahållen och försvinner bredvid Wilson. Alex Sharp med ett utseende som förvuxen pojke och it-nörd kan man falla för. Han är också den enda i filmen som är trovärdig. Med många fina skådespelare och härliga miljöer fanns förutsättningarna för en charmig historia.

Och att tjejer blir bättre svindlare än män för att männen tror att de är smartare kanske stämmer. En bättre film blev det tyvärr inte.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Yao

13 maj, 2019 by Redaktionen

Yao
Betyg 2
Svensk biopremiär 17 maj 2019

Yao, en 13-årig pojke i Senegal bestämmer sig att korsa landet för att få sin bok signerad av av sin idol Monsieur Seydou Tall, en berömd fransk skådespelare som är på besök i landet. Mötet blir omskakande för skådespelaren som har rötter i Senegal, och han bestämmer sig för att köra hem Yao tillbaka till hans hemby. På vägen möter de ett Senegal fyllt av färgrika personer, traditioner och ett annat tid och rum, ett Senegal som får Monsieur Seydou Tall att förstå var han kommer ifrån.

Filmens tema om att hitta hem, upptäcka sina förfäders rötter, låter spännande på pappret. Här hade den franska regissören Philippe Godeau kunnat göra en engagerad film om den situation som tusentals människor lever idag, andra generationens invandrare uppvuxna utan att känna till sina föräldrars land och kultur.

Tyvärr hittar filmen aldrig riktigt hem och som åskådare swishar landskap och personer förbi utan att någonsin gå in på djupet. Istället möts vi av en turistbrochyr på glassigt papper där vi har den afrikanska gästfriheten med byfester, dansande kvinnor till rytmen av djembe och förfäders andar som sänder budskap, allt med torra landskap med baobabträd och vackra stränder i bakgrunden. Omar Sy (Seydou Tall), en Frankrikes mest omtyckta kändisar, började sin karriär som humorist och i denna film blir hans begränsningar som skådespelare tydliga då hans naturliga charm försvinner i den platta dialogen. Ljuspunkten i filmen är den unga skådespelaren Lionel Basset som ger filmen en viss autenticitet men tyvärr räcker det inte för att konkurrerar ut terrängrallyt Paris-Dakar som attraktion.

Text: Mariko Komaki

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Flmrecension, Recension

Filmrecension: Fabriken – ett mästerverk och en trovärdig berättelse om arbetarklassen i Ryssland

10 maj, 2019 by Rosemari Södergren

Fabriken
Betyg 5
Svensk biopremiär 24 maj 2019
Regi Yuriy Bykov

Ett mästerverk. En enastående unik skildring av livet i Ryssland efter Sovjetunionens fall. Lägg regissörens namn på minnet. Yuri Bykov har inte fyllt fyrtio år än på några år, han föddes i augusti 1981 i Novomichurinsk i vad som då hette Sovjetunionen.

Andrej Tarkoviskij är förmodligen en av de mest internationellt kända ryska regissörerna. Nu har Bykov tagit klivet och är i mina ögon både större, skickligare, mästerligare och viktigare.

Nu är ”viktig” ett dumt ord i recensioner. En film, eller för den delen ett konstverk, en teaterpjäs, en roman eller vilket kulturverk som helst, måste ha konstnärlig kvalitet för att kunna säga något, för att kunna tala till oss. Att ha ett budskap räcker inte alls. Budskap som blir för tydliga kan första konstnärliga verk.

Här är en film som både har viktiga saker att säga om hur det är att leva i det post-sovjetiska samhället och är skickligt konstnärligt skapat på alla plan: i fotot, i dramaturgin, med skådespelarnas skicklighet, i regin. Handlingen är överraskande in i det sista och ha hela tiden flera nivåer i vad den förmedlar. Inget är bara vitt eller svart, ingen är bara hjälte eller ond skurk. Alla är människor och begripliga.

Filmen utspelar sig i en nedläggningshotad fabrik med industriarbetare i centrum. Det är otroligt sällsynt med filmer som skildrar människor ur arbetarklassen. Tänk att det fortfarande är så sällsynt. Det är faktiskt skrämmande. Som om de problem människor inom arbetarklassen möter inte är värda att skildras, eller om det är för att den världsrådande ideologin kapitalismens förespråkare är smarta nog att försöka få oss alla att associera oss till medelklassen och dess problem, för att de flesta vill ju ändå vara medelklass. Vem vill vara arbetarklass i dagens västvärld? Jag efterlyser fler filmer från denna verklighet.

Filmen skildrar ett gäng industriarbetare som möts av beskedet att deras försörjning kommer att ta slut då fabrikens ägare oligarken Kalugine sätter sin fabrik i konkurs. Industriarbetarna är uppretade och en av dem, som kallas Silverräven, tar på sig ledarrollen och får fem stycken att hänga med honom på att kidnappa Kalugine och kräva en så stor lösensumma att de kan klara sig resten av sina liv. De kidnappar Kalugine och låser in sig med honom i fabriken.

Kalugine fick ta över fabriken för en struntsumma då Sovjetstaten gick under. Men fabrikerna var ju folkets gemensamma egentligen menar Silverräven.

Nu går kidnappningen inte helt smärtfritt. Kalugine har privata livvakter och snart kommer också polisens SWAT-team och rollerna blir ombytta. Arbetarna är fångade och deras liv är i fara, då både poliserna och livvakterna utan tvekan kommer att döda för att skydda Kalugine och hans brott. Kalugine är ju inte ensam. Han skyddas av andra kriminella grupper som också gripit makt och pengar vid övergången från den sovjetiska kommunismen till det kapitalistiska samhället.

Regissören Yuriy Bykov skildrar så klockrent hur Ryssland börjar koka av vrede över korruption och maktmissbruk och han hyllas som en hjälte av publiken. Cinema Scope har skrivit om Fabriken: “En rejäl portion socialkritik som det nästan är omöjligt att tro att den kan ha skapats i Putins Ryssland”. Fast den har skapats i Ryssland. Censur finns där men den sträcker sig tack och lov inte hur långt som helst.

Det är en stark film, en berättelse som berör och jag är skakad långt efteråt också. Hur fast de små människorna är i ett samhälle där kapitalismen går armkrok med maffian.

Yuri Bykov är en filmskapare som har rötter i arbetarklassen, förmodligen ett skäl till att han kan skildra industriarbetarna så trovärdigt och med sådant djup i karaktärskildringen. Yuriy Bykov som föddes 1981 i det forna Sovjetstaten bodde sina första år i livet tillsammans med sina föräldrar i en husvagn. Hans pappa var chaufför och hans mamma inom byggsektorn. Hans pappa lämnade dem då Yuriy var sex år. I tolv år levde han och hans mamma ensamma tills hon gifte om sig. Styvfadern var kranförare. Så Yuriy Bykov vet både hur det är att växa upp i fattigdom och i arbetarklass. På wikipedia berättas det att han till och med tvingades av sin mamma att stjäla mat från grannar. Hur sant det nu är kan jag inte veta. Men hur som helst: I fabriken har han skapat ett mästerverk, konsekvent snyggt fotad, en spännande och trovärdig skidring med djup i karaktärerna.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Arbetarklass, Filmrecension, Politik, Recension, Ryssland, Scen, Socialpolitik i film

Filmrecension: El Angel – fascinerande, snygg lek med våra fördomar

8 maj, 2019 by Rosemari Södergren

El Angel
Betyg 4
Svensk biopremiär 10 maj 2019

En fascinerande film som leker med våra fördomar och förutfattade meningar. Snyggt foto, skickliga skådespelare och en berättelse med en hel del outsagt som flimrar fram mellan raderna. En berättelse med flera nivåer där allt inte sägs rent ut och där regissören leker med oss tittare.

Huvudpersonen Carlos är en vacker, sexig 17-årig ung man med änglautseende som kan vara jättegullig mot sin mamma men ändå förmodligen är helt utan känslor för andra människor. Han blir vän med Ramon som tillhör en kriminell familj som får med Carlos på stölduppdrag. Carlos kan helt kallt utan att själv verka bli berörd skjuta ihjäl människor. Men han är så charmig, så söt, så gullig att det är svårt att inte känna sympati för honom.

Carlos är rätt rolig. Redan som liten var han säker på sitt livskall: att försörja sig som tjuv. Han är tydlig med att han inte tror på ”mitt och ditt”. Allt är till för den som vill ta för sig, det är hans signaturmelodi.

Ramons mamma är tydligt dragen till den änglalika tonårige Carlos och hon försöker locka honom till sex. Men han förklarar att han gillar hennes man så han tackar nej. Filmen bryter på ett bra sätt mot en mängd vanliga klichéer i andra filmer om unga kriminella. Carlos verkar inte ens vara intresserad av de han vinner genom brotten.

Carlos är enda barnet till sina föräldrar och han kom till efter att hans föräldrar uppmanats av en präst att be till Gud, då de varit barnlösa så länge. Han är Guds gåva till föräldrarna. Problemet för Carlos är att hans pappa är hederlig rakt igenom och inte vill ta emot några pengar eller annat som Carlos skaffat genom stöd. Utan att Carlos säger något märks det att han såras djupt av att hans pappa inte accepterar hans livsval som kriminell.

Mamman däremot förlåter allt. Hon är alltid reda att ta tillbaka Carlos när han kommer och försöker låta bli att inse vad Carlos gör. Hon är en mamma som många kan känna igen. En mamma som älskar sitt barn oavsett vad barnet gör. En moders förbannelse att vara så fast i sin moderskärlek, men något många kan associera till.

El Angel var Argentinas Oscarsbidrag 2019 och har gjort stor succé i hemlandet. El Angel blev omedelbart en succé i Argentina med den bästa öppningshelgen någonsin för en argentinsk film på bio.

Filmen bygger på verkliga händelser. Till följd av sitt änglalika utseende namnger medierna Carlos till ”Dödsängeln”. Med strålkastarna på hans skönhet blev den notoriska seriemördaren rikskänd över en natt. Carlos Eduardo Robledo Puch är idag mannen som suttit längst i ett argentinsk fängelse, i mer än 45 år.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Argentina, Filmrecension, Recension, Recension Argentina

Filmrecension: The Hole in the Ground

6 maj, 2019 by Rosemari Södergren

The Hole in the Ground
Betyg 2
Svensk biopremiär 10 maj 2019
Regi Lee Cronin

Skräckfilm är en svår genre. Fler skräckfilmer har dålig kvalitet än hög filmkvalitet. The Hole in the Ground skulle kunna vara riktigt bra men den utnyttjar inte de skrämmande ingredienserna på rätt sätt och är redan från början övertydlig och överdriven.

Filmens foto går i brunaktiga toner, övergödslat med närbilder på de två huvudpersonerna, den unga mamman Sarah O´Neill och hennes son Chris. De två är på väg till de irländska landsbygden och ska starta ett nytt liv. Vi förstår rätt snart att sonen Chris som ser ut att vara i sju-åtta-årsåldern inte är glad över att flytta och behöva skaffa nya vänner. Han är sur över att hans pappa inte ska med heller. Varför får vi inte reda på men det är något som mamma Sarah flyr från i relationen med Chris pappa.

På väg till det nya huset tvingas hon tvärbromsa då en konstig figur plötsligt dyker upp från ingenstans och står mitt på vägen. Efter ett tag får hon reda på att denna varelse är en äldre kvinna som heter Noreen och som varit skyldig till att döda sin son. Noreen hade fått för sig att hennes son James inte var hennes son utan något konstigt monster hade tagit över hans gestalt.

Ett skäl till att filmen inte engagerar mig är att den aldrig är riktigt spännande eftersom handlingen är så förutsägbar. Ett annat skäl är att varken mamman Sarah eller sonen Chris är särskilt sympatiska. Speciellt inte sonen som utan problem dödar en spindel som hans mamma bad honom skona. Och det gör han medan han är sitt riktiga jag.

Chris blir sur när mamman blir arg på honom och han rusar helvilt ut i skogen där Sarah honom vid ett enormt slukhål. Ganska snart börjar hon misstänka att sonen inte är den riktiga Chris. Hon börjar misstänka att den gamla kvinnan Noreen också hade rätt i att hennes son inte var den riktiga sonen.

Vad är verklighet och var är Sarahs drömmar? Håller hon på att bli galen? Filmen balanserar kring detta ett tag men tappar tråden liksom den inte följer upp andra möjliga skräckfyllda trådar.

The Hole in the Ground är Lee Cronins regidebut som hade premiär på årets Sundance-festival. Jag är tveksam till att ens skräckfilmsfantaster kommer att hylla denna även om den inte är den sämsta i sin genre. Men den skulle kunna blivit riktigt bra om den följde upp en del saker i intrigen som frågan om ortsbefolkningen. Är de äkta människor eller också från slukhålet?

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen, Skräck, Skräckfilm, Skräckfilmer

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 32
  • Sida 33
  • Sida 34
  • Sida 35
  • Sida 36
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Betyg 5 (5) Det är inte direkt enkelt … Läs mer om Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in