• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: El Angel – fascinerande, snygg lek med våra fördomar

8 maj, 2019 by Rosemari Södergren

El Angel
Betyg 4
Svensk biopremiär 10 maj 2019

En fascinerande film som leker med våra fördomar och förutfattade meningar. Snyggt foto, skickliga skådespelare och en berättelse med en hel del outsagt som flimrar fram mellan raderna. En berättelse med flera nivåer där allt inte sägs rent ut och där regissören leker med oss tittare.

Huvudpersonen Carlos är en vacker, sexig 17-årig ung man med änglautseende som kan vara jättegullig mot sin mamma men ändå förmodligen är helt utan känslor för andra människor. Han blir vän med Ramon som tillhör en kriminell familj som får med Carlos på stölduppdrag. Carlos kan helt kallt utan att själv verka bli berörd skjuta ihjäl människor. Men han är så charmig, så söt, så gullig att det är svårt att inte känna sympati för honom.

Carlos är rätt rolig. Redan som liten var han säker på sitt livskall: att försörja sig som tjuv. Han är tydlig med att han inte tror på ”mitt och ditt”. Allt är till för den som vill ta för sig, det är hans signaturmelodi.

Ramons mamma är tydligt dragen till den änglalika tonårige Carlos och hon försöker locka honom till sex. Men han förklarar att han gillar hennes man så han tackar nej. Filmen bryter på ett bra sätt mot en mängd vanliga klichéer i andra filmer om unga kriminella. Carlos verkar inte ens vara intresserad av de han vinner genom brotten.

Carlos är enda barnet till sina föräldrar och han kom till efter att hans föräldrar uppmanats av en präst att be till Gud, då de varit barnlösa så länge. Han är Guds gåva till föräldrarna. Problemet för Carlos är att hans pappa är hederlig rakt igenom och inte vill ta emot några pengar eller annat som Carlos skaffat genom stöd. Utan att Carlos säger något märks det att han såras djupt av att hans pappa inte accepterar hans livsval som kriminell.

Mamman däremot förlåter allt. Hon är alltid reda att ta tillbaka Carlos när han kommer och försöker låta bli att inse vad Carlos gör. Hon är en mamma som många kan känna igen. En mamma som älskar sitt barn oavsett vad barnet gör. En moders förbannelse att vara så fast i sin moderskärlek, men något många kan associera till.

El Angel var Argentinas Oscarsbidrag 2019 och har gjort stor succé i hemlandet. El Angel blev omedelbart en succé i Argentina med den bästa öppningshelgen någonsin för en argentinsk film på bio.

Filmen bygger på verkliga händelser. Till följd av sitt änglalika utseende namnger medierna Carlos till ”Dödsängeln”. Med strålkastarna på hans skönhet blev den notoriska seriemördaren rikskänd över en natt. Carlos Eduardo Robledo Puch är idag mannen som suttit längst i ett argentinsk fängelse, i mer än 45 år.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Argentina, Filmrecension, Recension, Recension Argentina

Filmrecension: The Hole in the Ground

6 maj, 2019 by Rosemari Södergren

The Hole in the Ground
Betyg 2
Svensk biopremiär 10 maj 2019
Regi Lee Cronin

Skräckfilm är en svår genre. Fler skräckfilmer har dålig kvalitet än hög filmkvalitet. The Hole in the Ground skulle kunna vara riktigt bra men den utnyttjar inte de skrämmande ingredienserna på rätt sätt och är redan från början övertydlig och överdriven.

Filmens foto går i brunaktiga toner, övergödslat med närbilder på de två huvudpersonerna, den unga mamman Sarah O´Neill och hennes son Chris. De två är på väg till de irländska landsbygden och ska starta ett nytt liv. Vi förstår rätt snart att sonen Chris som ser ut att vara i sju-åtta-årsåldern inte är glad över att flytta och behöva skaffa nya vänner. Han är sur över att hans pappa inte ska med heller. Varför får vi inte reda på men det är något som mamma Sarah flyr från i relationen med Chris pappa.

På väg till det nya huset tvingas hon tvärbromsa då en konstig figur plötsligt dyker upp från ingenstans och står mitt på vägen. Efter ett tag får hon reda på att denna varelse är en äldre kvinna som heter Noreen och som varit skyldig till att döda sin son. Noreen hade fått för sig att hennes son James inte var hennes son utan något konstigt monster hade tagit över hans gestalt.

Ett skäl till att filmen inte engagerar mig är att den aldrig är riktigt spännande eftersom handlingen är så förutsägbar. Ett annat skäl är att varken mamman Sarah eller sonen Chris är särskilt sympatiska. Speciellt inte sonen som utan problem dödar en spindel som hans mamma bad honom skona. Och det gör han medan han är sitt riktiga jag.

Chris blir sur när mamman blir arg på honom och han rusar helvilt ut i skogen där Sarah honom vid ett enormt slukhål. Ganska snart börjar hon misstänka att sonen inte är den riktiga Chris. Hon börjar misstänka att den gamla kvinnan Noreen också hade rätt i att hennes son inte var den riktiga sonen.

Vad är verklighet och var är Sarahs drömmar? Håller hon på att bli galen? Filmen balanserar kring detta ett tag men tappar tråden liksom den inte följer upp andra möjliga skräckfyllda trådar.

The Hole in the Ground är Lee Cronins regidebut som hade premiär på årets Sundance-festival. Jag är tveksam till att ens skräckfilmsfantaster kommer att hylla denna även om den inte är den sämsta i sin genre. Men den skulle kunna blivit riktigt bra om den följde upp en del saker i intrigen som frågan om ortsbefolkningen. Är de äkta människor eller också från slukhålet?

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen, Skräck, Skräckfilm, Skräckfilmer

Bokrecension: Mordet på kommendören: andra boken av Haruki Murakami

6 maj, 2019 by Rosemari Södergren

Mordet på kommendören : andra boken
Författare: Haruki Murakami
Utgiven: 2019-01
Översättare: Vibeke Emond
Formgivare: Sara R Acedo
ISBN: 9789113089416
Förlag: Norstedts
Serie: Mordet på kommendören (del 2)

Få författare kan blanda populärkultur med filosofiska funderingar och existentiella grubblerier som Murakami. I hans nya tvådelade serie Mordet på kommendören kan han i början på ett stycke beskriva maten karaktärerna äter eller vilka kläder de har på sig, eller vilken och årsmodell och färg de kör och några meningar senare berättar något magiskt, mystiskt och strax efter kommer funderingar på vad konst är, vad skapande är eller vad metaforer är – eller vad själva vår existens är. Det är av och till mästerligt men av och till lite gubbsjukt. Det kan bli rätt tjatigt med hans beskrivningar av vad huvudkaraktären har för sig i sängen med sin älskarinna.

Huvudpersonen är en trettiosexårig porträttmålare som bor i Tokyo. En dag meddelar hans fru att hon vill skiljas då hon träffat en annan man. Mannen accepterar utan att visa sina känslor och avbokar allt, lämnar deras gemensamma lägenhet och beger sig ut på en månadslång resa till Hokkaido och Tohoku och vidare till ett avskilt hus högt uppe på ett berg. I stället för att måla porträtt ska han nu för första gången på länge måla landskap. Han får låna det avsides belägna huset på ett berg av en vän vars pappa är en berömd konstnär som nu blivit gammal och senil och ligger på ett långvårdshem. På vinden i konstnärens hus hittar huvudpersonen en målning med titeln Mordet på kommendören. Denna målning förändrar allt också själva verkligheten. Mystiska, magiska händelser inträffar och frågan är vad är verkligt? Vad är befintlighet och vad är obefintlighet?

Huvudkaraktären skildas som en högst ordinär vanlig och jordnära person, i alla fall i sina egna ögon och utan någon dragning åt religiösa eller andra existentiella tankar. Han hamnar mitt i en magisk värld med idéer som tar fysisk gestalt i form av människovarelser, fast mycket mindre än de flesta människor, typ 60 eller 70 centimeter höga. Nutid och historiska händelser i såväl Japan som Europa blandas.

Murakami tränger in i frågor kring konst och skapande och ställer existentiella frågor i samband med språkfrågor, han vrider på och ifrågasätter fenomenet tid – ja av och till är också bok två i denna serie enastående. Ibland sugs jag in i berättelsen och i språket men emellanåt får jag tvinga mig själv att fortsätta läsa, den är för seg. De två böckerna skulle mått bra av att kortats ned en 50 sidor vardera.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Bok, Bokrecension, Japan, Litteraturkritik, Murakami, Recension

Filmrecension: The Eye of the Beholder

2 maj, 2019 by Rosemari Södergren

The Eye of the Beholder
Betyg 4
Svensk biopremiär 2 maj 2019
Regi Nicola Camoglio

I denna debutfilm ser vi en kommande stor regissör ta plats. The Eye of the Beholder är en thriller med hög kvalitet både fotomässigt, ljusmässigt och dramaturgiskt. Den starka berättelsen går att se på många sätt, den är symbolisk och metaforisk.

Huvudpersonen, Alex, är en slags yrkesmördare som tillhör en grupp som mördar personer som de har bedömt bör dödas. Det är exempelvis personer som leder pedofilgrupper.

Är det någonsin rätt att döda en annan människa? Det finns tyvärr fortfarande en rad nationer som har dödstraff och anser att staten har rätt att döda människor.

Det finns många paralleller att dra mellan Alex grupp av mördare och företeelser i vår tid utöver nationer med dödsstraff. IS är en sådan grupp.

“The Eye of the Beholder” kommer att ha premiär på Bio Capitol i Göteborg den 2 maj. Senare i maj kommer filmen även att internationell premiär på Nice International Film Festival. Om filmen tas emot så väl som jag tror kommer den säkert att komma upp på biografer i flera svenska städer under sommaren och förmodligen också i Italien där en del av filmen också är inspelad.

I ett mail berättar regissören om filmen:
“The Eye of the Beholder” är en thriller/drama inspirerad av europeisk genrefilm från 60-och 70-talet och den existentialism man stöter på i amerikansk noir, skapad för en modern och multikulturell publik av ett ungt och mångkulturellt filmteam.
En viktig aspekt av filmproduktionen var att teamet bakom kameran och talangen framför, speglar dagens Sverige och Europa som den multikulturella verklighet den är. Mångfalden reflekteras i filmen då rollerna spelas av skådespelare med olika nationaliteter och etniciteter samtidigt som den utspelas på fem olika språk: engelska, svenska, italienska, spanska och franska. Det är också en film som har internationell potential, tack vare språken som talas i filmen och de olika platserna där filmen spelades in, som Göteborg och Cagliari, min hemstad i Italien.

Projektet är helt självfinansierat, genom sponsring av en av filmens producenter, en Indiegogokampanj där filmskaparna lyckades samla 120.000 svenska kronor, plus att filmen fått lite stöd av Göteborgs Stad och regissören själv har bistått med en tredjedel av budgeten.

The Eye of the Beholder (2019) (Official Trailer) from Nicola Camoglio on Vimeo.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Red Joan – tankeväckande

29 april, 2019 by Rosemari Södergren

Red Joan
Betyg 4
Svensk biopremiär 3 maj 2019
Regi Sir Trevor Nunn

En stark och mycket tankeväckande berättelse om moral, etik och om att våga stå för att försöka förbättra en hotad värld. Filmen bygger på verkliga händelser och sätter igång funderingar kring vad som är rätt och fel. Är det alltid fel att lämna hemligstämplad forskning till en annan nation? Är det fel även om det kan förhindra krig och förhindra många människors död?

När USA släppte två atombomber över Japan i slutet av andra världskriget tänkte många att mänskligheten kommit till sin slutfas, att människor nu var nära att förstöra jorden och vår existens. Atombomberna dödade så många, många fler än några bomber gjort tidigare. Med kunskapen att klyva en atomkärna kunde människan förstöra vår planet.

Vem minns idag kalla kriget? Det var en lång period i vår värld historia där den sovjetiska ideologin och makten stod i motsats till den amerikanska kapitalismen. Det var en maktbalans där båda nationerna hade tillgång till atomvapen och deras ledare kunde med ett knapptryck förinta en stor del av jorden.

Hur hade det varit om inte både dessa maktcentrum hade haft tillgång till kärnvapen? Det är svårt att veta. Kanske räddades jorden just för att de två motsatsnationerna båda hade makten att förstöra och därför hade respekt för den andre?

Red Joan bygger på en verklig händelse där en ung brittisk kvinna som studerat fysik på Cambridge får jobb hos en grupp forskare under trettiotalet. Forskarna utvecklar teknik för att kunna bygga atombomben. Allt är mycket hemligstämplat. Denna unga kvinna, i filmen kallad Joan Stanley (spelas som ung av Sophie Cookson och som gammal av Judi Dench), blir nära vän med några unga kommunister på universitetet. Den sofistikerade unga ryskan Sonya (Tereza Srbova) och hennes kusin Leo (Tom Hughes) blir vänner med Joan och drar in henne i socialistiska kretsar.

Filmen börjar med att vi får se den åldrade Joan år 2000 bli gripen av den brittiska säkerhetstjänsten. Hon anklagas för att vara spion och för att under kalla kriget lämnat över hemlig forskning till Sovjetunionen.

Det blir en chock för hennes son, vänner och grannar. Ingen har någonsin anat att den stillsamma damen under flera år försåg KGB med statshemligheter.

Vi får nu följa hennes minnen kring hur hon, denna tillbakadragna kvinna, kunde hamna i så radikala kretsar att hon bestämde sig för att smuggla ut hemligstämplat material. Hennes son hade inte ens en aning om att hon var fysiker. Han kände bara henne som bibliotekarie. Fast han har alltid tyckt att hon verkat lite väl kunnig för sitt arbete på ett bibliotek.

Filmen är baserad på Jennie Rooneys bok, inspirerad av den sanna historien om den brittiska KGB-spionen Melita Norwood som avslöjades vid 87 års ålder. För regin står Sir Trevor Nunn.

Med en lång rad av de skickligaste brittiska skådespelarna i rollerna är filmen underbar att se. Utöver Judi Dench och Sophie Cookson är både enastående som Joan. Ben Miles som Joans son Nick är alltid bra. Stephen Campbell Moore är inte bara en av de snyggaste skådespelarna, han är som alltid mycket bra i sin roll.

Filmens berättelse ger mycket att tänka på. Idag är många övertygade om att mänskligheten är nära att förstöra vår jord, nu på grund av klimatkrisen. Det är inte första gången i mänsklighetens historia vår världs förestående undergång utropas. Det har gjorts många gånger, bland annat då pesten skördade många liv och då USA släppte två atombomber övar Japan. Det går inte att låta bli att tänka i dessa banor. Är det allvar den här gången eller kan klimatkatastrofen förhindras?

Paralleller till vår tids visselblåsare är inte särskilt långsökta. Nu förbereder det amerikanska rättsväsendet sig för att kunna ställa Wikileaks förra frontfigur, Julian Assange, inför rätta. Och Snowden var tvungen att söka fristad i Ryssland för att inte bli gripen av USA. Vad Assange än har gjort i sina relationer till kvinnor så är det ändå skrämmande att visselblåsare jagas. De som har makten vill ofta hålla människor tysta och hindra att skandaler läcker ut. Red Joan var inte någon visselblåsare, det medges. Men hon gjorde också något som hennes nation anser vara brottsligt men ur mänsklighetens synvinkel kanske hon räddade många, många och förhindrade en stor katastrof?

Att så många människor dödades av atombomben borde inte glömmas bort.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Brittisk film, Det kalla kriget, Filmrecension, Judi Dench, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 32
  • Sida 33
  • Sida 34
  • Sida 35
  • Sida 36
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 241
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Hemliga klubben – Winterviken Energi och popdängor som glädjer

Jag är ganska säker på att jag är äldst … Läs mer om Hemliga klubben – Winterviken Energi och popdängor som glädjer

Vokal ekvilibristik varvas med betagande ballader – Lies! Lies! Lies! av Mandy & Andy

Mandy & Andy Lies! Lies! … Läs mer om Vokal ekvilibristik varvas med betagande ballader – Lies! Lies! Lies! av Mandy & Andy

Teaterkritik: Tartuffe – välspelad och rolig

Foto Sören Vilks Tartuffe Av … Läs mer om Teaterkritik: Tartuffe – välspelad och rolig

Filmrecension: Marsupilami

Marsupilami Betyg 1 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Marsupilami

Filmrecension: The Dog Stars – ett sanslöst skrämmande stycke skräpfilm

The Dog Stars Betyg 1 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: The Dog Stars – ett sanslöst skrämmande stycke skräpfilm

Recension av tv-serie: Blodsoffer – en nagelbitare det inte går att slita sig ifrån

Peter Andersson as Alfred Berg and Jakob … Läs mer om Recension av tv-serie: Blodsoffer – en nagelbitare det inte går att slita sig ifrån

Filmrecension: Siri Hustvedt – Dance Around the Self – fantastiskt om liv och död och litteratur

Siri Hustvedt – Dance Around the … Läs mer om Filmrecension: Siri Hustvedt – Dance Around the Self – fantastiskt om liv och död och litteratur

Sväng och vemod när kraftfullt folkrockband återvänder till sitt ursprung – Lighthousekeeping med West of Eden

West of … Läs mer om Sväng och vemod när kraftfullt folkrockband återvänder till sitt ursprung – Lighthousekeeping med West of Eden

Filmrecension: One Night Only – håglöst och förvirrar

One Night Only Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: One Night Only – håglöst och förvirrar

En jazzig pärla värd att göra vågen för – The Yardhouse Session av per Tornberg

Per Tornberg The Yardhouse … Läs mer om En jazzig pärla värd att göra vågen för – The Yardhouse Session av per Tornberg

Sjung för mig ARJA! Sa Mikis – En helafton med Arja Saijonmaa, film och konsert

Hösten 2026 bjuder Arja Saijonmaa in … Läs mer om Sjung för mig ARJA! Sa Mikis – En helafton med Arja Saijonmaa, film och konsert

Bokförsäljningen fortsätter att öka

Under det andra kvartalet 2026 uppgick … Läs mer om Bokförsäljningen fortsätter att öka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in