Belfast
Betyg 3
Svensk biopremiär 25 februari 2022
Regi Kenneth Branagh
En välmenande skildring av inbördeskriget i Nordirland, fokuserat på Belfast i slutet av 1960-talet. Men lite för ytligt, för sentimentalt och för många klichéer för att riktigt beröra. Trots att det är en snyggt filmad berättelse, konstnärligt tilltalande i svartvitt, med framstående suveräna skådespelare som Ciarán Hinds och Judi Dench och med sång och musik av Belfastfödde Van Morrisson klingar filmen inte helt äkta. Den är inte dålig men jag förstår i hög grad den kritik som framförts från de många jämnåriga med regissörens Kenneth Branagh som vuxit upp i Belfast under konflikterna. Filmen är ytlig och alltför sentimental. Men välgjord och inte alls dålig.
Filmen är Kenneth Branaghs mest personliga då de kravaller och stridigheter mellan katoliker och protestanter som blossar under 1960-talet skildras ur en liten pojkes ögon. Mer specifikt: händelserna på en gata där protestanter och katoliker bodde och levde sida vid sida och en dag brakade det lös och grannar började angripa grannar. Filmen är till stor del en självbiografisk. Den i filmens början nioårige Buddy, är Branaghs alter ego.
Att grannar vänder sig mot grannar har sorgligt nog hänt om och om igen i mänsklighetens historia. Jag saknar något i filmen som gör att jag känner paralleller med andra konflikter. Att konflikterna skildras ur pojkens ögon kan vara ett skäl att den saknar fördjupning. Vi får enbart höra att konflikten handlar om religon, att protestanter och katoliker hatar varandra. Men i grunden handlade konflikterna på Nordirland om mycket annat än religion. Som alltid när människor krigar finns det girighet, ekonomiska begär och maktgalenhet med i botten som det som ger bränsle åt konflikten. En liten pojke kanske inte kan se den helheten men visst kunde dessa aspekter funnits med. Då hade filmen känts mindre förljugen.
Kenneth Branagh flyttade med sin familj från Belfast som elvaåring. I filmen får vi se hur pappan kämpar med att betala restskatt i åratal och måste veckopendla till England för att jobba. Förmodligen är det på grund av att pappan är i England under veckorna som han kan se tydligare hur farlig situationen är. Mamman är fast i en illusion om att det är tryggare för barnen att bo kvar i Belfast där de känner alla, trots att konflikten eskalerar och omgivningen vill tvinga in alla att ta ställningen tycks hon inte se hur farligt det är att bo kvar. Jag tänker att den delen av filmen är en av de mer intressanta. Människor från andra konflikthärdar kan säkert känna igen den tvekan och rädsla mamman känner för att bryta upp.
En annan av filmens behållning är den kärlek lille Buddy och hans familj har till teater och film. Hur biobesöken var ett ljus i mörkret. Jag skulle gärna sett detta tema utvecklas mer.
Belfast har fått sju Oscarsnomineringar och redan vunnit en rad andra internationella priser. Jag kan se att kritikerna är delade. På många håll hyllas filmen medan andra, liksom jag, är mer besvikna. Då jag känner så många som vuxit upp i Belfast under den tid som skildras hade jag höga förväntningar på filmen. Förväntningar som inte infriades. För mig är Belfast ingen dålig film men den känns inte som ett mästerverk, den surfar för mycket på en nostalgisk ytlighet som inte känns äkta.
