Teaterkritik

Tysta i klassen
Idé och manus och medverkande Emma Kraft, Hanna Adolfsson
Föreställning den 27 oktober 2018
Teater Pero

Jag kan inte låta bli att tänka på Moliéres (franska klassicismens fader och levde under 1600-talet) karaktär Alceste i Misantropen när jag läser programmet till kvällens föreställning. I programmet står det ”…hur påverkas vi av det extroverta idealet…och behovet av att bara ha det totalt tyst ibland…”. Fransmannen lät sin karaktär fråga sig ”vad är det för en konstig värld vi lever i där vem som helst vill kalla vem som helst sin vän ?… Jag kallar sådant hyckleri och det är ingenting för mig”. För det är ju de sociala koderna, festerna och sammankomster går ut på, vi ska alla gå omkring och låtsas som att vi är vänner och gärna vill umgås med varandra konstant. Den som vill eller behöver dra sig undan verkar alltid lite bisarr och kanske till och med konstig. För skam den som vill gå på bio själv och vet skillnaden mellan att vara själv eller ensam.

Föreställningen börjar på en mörk scen med två vita lådor och in kommer två unga kvinnor i svart. Man blir lite lätt orolig, för hur sjutton ska två personer hålla igång ett glest publikantal och få oss att orka lyssna i 60 minuter. Men det tar enbart några sekunder och man förstår att manus och idé kommer att skifta så pass mycket i tempo att skådespelarna kommer att få tiden att rusa iväg. Dessutom känner man, att det kommer att vara värt varenda minut.

Uppbyggnaden av föreställningen är tematisk och skådespelarna angriper problemet, ”att vara introvert” ur skilda perspektiv och nyanser. Därmed finns det inte en naturlig början, mitt eller slut på föreställningen. Varje del står för sig själv och upplevs som sketcher i verkligheten. Ibland är självdistansen stor och ibland blir frågeställningarna närgångna av privat natur. Det är en laddad blandning som gör att budskapen når fram och inget blir någonsin tråkigt eller tungt, trots det allvarliga budskapet. Den röda tråden är kanske inte den tydligaste, men det spelar faktiskt inte någon roll.

”Tyst i klassen” förannonserar att budskapet handlar om det s.k. introverta beteenden. Temat för hela föreställningen är också att inte kunna, inte vilja och inte behöva vara där ute bland vem som helst och ständigt bjuda på sig själv i alla lägen. Men det kostar på att behöva säga nej. För vi ska vara social för att verka normala, men ofta orkar man inte helt enkelt. Så varför försvarar vi oss med undanflykter vid tillfällen då vi verkligen inte vill träffa andra. Mestadels gör vi det för att det inte socialt accepterat att vara introvert utan istället skyller vi på ”grejen med grejen” som hindrar oss från att deltag. Samtidigt kommer det dåliga samvetet bankande, för framgångsrika och betydelsefulla människor ska ju ha vackra social liv, eller?

Titeln på föreställningen förbryllar mig något. I mina tankemönster är det kanske något långsökt med namnet. Fast kanske är det meningen att det vanligaste extroverta skrikandet från en lärare eller elev ”tyst i klassen!” ska få lov att betyda just det som den introvert behöver i plugget, d.v.s. helt tyst i klassen. Problemet är dock att föreställningen inte riktigt handlar om hur den introverte har det i skolan, utan mestadels i alla andra miljöer och då främst på fester.

Det är med stor glädje och komik som jag ser tjejerna klä upp sig för fest. I peppande anda masar de sig in något glittrigt och tight för att se ut som partydrottningar. Jag ser deras möda och jag ler åt det faktum hur man själv ibland har ansträngt sig utöver det vanliga för att folk ska tycka att man är vackrare på utsidan än vad man känner att man har lust att bjuda på med insidan. Jag är inte ensam om att le åt det här faktumet och vi skrattar många i mjugg. Bilden blir också tydlig av musiken, ”High way to hell”.

Några delar av samtalen ges på engelska. Jag har till en början inte helt klart för mig varför, men när klyschorna som ”you got to be the change” eller ”IF you choose happiness, happiness will choose you” känns det rimligt att samhällets inbyggda och tramsiga klyschor kanske måste levereras med en annan röst och i detta fallet ett annat språk. Jag vet inte hur föreställningen blir för den som inte förstår engelska, men dumheten kanske kräver en annat tonläge kort och gott.

Jag tycker inte att man måste uppleva sig själv eller definiera sig som introvert, för att känna igen sig i föreställningen. Min tolkning är nog att vi alla till mans verkligen inte orkar med det höga tempot av information och socialt nätverkande som ibland krävs av oss. Jag tror inte att jag som extrovert exempelvis är ensam om att planera in dagar då jag inte ska planera något. Budskapet i föreställningen är strålande. Vi måste våga säga nej till det som blir för mycket för oss och inte känna att vi behöver förklara varför vi gör det. De människor vi vill ha i våra liv får vi förlita oss på, vill ha oss som vi är och vågar också säga nej när de inte orkar