Visselblåsaren – Vagina dentata
Manus Jens Ganman
Regi Fredrik Hiller
Ljud- och videoproducent Roland Sundell
Producent Annika Bolmé
Föreställning 17 september 2018
Teater Studion Lederman
Att Julian Assange som gjort sig känd för att förespråka yttrandefriheten, lyckas göra sig ökänd genom att totalt misstolka två kvinnors sexuella yttringar, kan ses både som sorgligt och förvånansvärt. ”När jag först kom till Sverige var jag en hjälte” säger Julian. Lärdomen är därmed att det är skillnad mellan teori och praktik. Det här med tydlighet mellan parter är ju en förutsättning för att friheten ska vara fri för samtliga och inte enbart för någon. Huruvida Assange våldtog kvinnorna ur ett lagligt perspektiv eller inte är svårt att veta och det ska vi låta vara osagt. Kvinnorna kände sig dock kränkta efteråt när de visade sig att de inte var ensamma i högen av erövringar som Wikileaks grundaren gav sig hän åt. Han ville ha fri sexualitet i Sverige de liberalaste landet på jorden eftersom han kände sig som en ”rockstjärna”.
Inledningsvis frågade jag mig varför det var viktigt att Dahlstedt skulle spela alla rollerna på scen själv. Det är ju inte bara så att han har samtal mellan två karaktärer på scen i växelverkan, det kommer också upp filmreportage, intervjuer och proklamationer där skådespelaren även gör alla dessa roller. Till en början ska erkännas att jag tyckte det var väldigt stressande som publik och jag ömmade också för skådespelarens arbetssituation. Borde någon läxa upp regissören och kolla att Rasmus fått ordentligt betalt? Men med tiden växer bilderna av rollerna och de satiriska budskapen tydligare. Det finns en möjlighet med enbart en skådespelare, att inte tydligt behöva välja sida av situationer när han hätskt driver, häcklar, ironiserar och trycker hårt på karaktärerna och samhällsapparaten med satir. Less is more, heter det ju så slående. Rasmus Dahlstedt är dessutom begåvad med att kunna härma röster och dialekter på ett sådant vis att inte vem som helst skulle kunna göra det i hans ställe. Det enda som retar en smyg religiös är att det är skillnad på rollen och klädseln mellan en präst och en diakon ( Anna Ardin är diakon), även om kyrkans män och kvinnor ibland kan dras över samma kam när de ska häcklas.
Föreställningen är ett öppet samtal mellan parter som är en del av det svenska samhället. Tolkningen av huruvida Julian Assange kan vara skyldig tvistar den vise. Verklighetens faktum om han skulle bli utlämnad till USA om han kommer till Sverige speglar också föreställningen. Det är mycket bitande satir på skilda nivåer och ingen samhällspart kommer undan sitt ansvar i tolkningarna. Vissa saker skrattar man glatt åt och andra träffar hårdare. Det frimodiga förslaget att Assange skulle behöva tvångskastrering för att feminismen ska bli nöjd är naturligtvis en morbid tanke. Fast det kan nog vilken människa som helst fantisera om med en enkla skitstövel som uppför sig som en dryg ”penis på två ben”.
De olika spåren mellan de skilda samhällsinstitutionerna och ansvarsnivåerna var mycket roande, men något förvirrande. Handlingen var inte direkt tydlig och självklar. Vi flera tillfällen trodde vi i publiken att föreställningen var slut och där kunde den också ha satt punkt. Manusförfattaren hade dock då valt att gå en vända till ur ett annat perspektiv. Ibland kändes det upprepande även om det var roligt hur den svenska präktigheten med vår ”ytterst fina värdegrund” gång på gång fastslogs.
Det är en stor bedrift att föra en monologliknande föreställning under så lång tid som Rasmus gör. Dock ska han ha ännu större beundran för att han kan behålla sig lugn i rollkaraktärerna och tappa bort sig, komma av sig och begära replik, utan att tappa fokus eller energi. Dessutom ska det erkännas att jag inte var medveten om att han kunde sjunga och spela på lika hög nivå som sitt agerande. Kom nu inte bara och säga att mannen kan dansa också, för då förlorar vi honom till Assanges hemland USA.
Jag tar med mig funderingar kring Sverige och vårt samhälles behov av att ständigt vilja vara lite mer än alla andra. Hur vi gång på gång vill vara föregångare och oftast tror oss veta bäst. Vi bor i en av världens mest civiliserade länder och vi tar gärna till pekpinnar och pekar och talar om för alla andra hur de ska leva. Ibland kanske man enbart ska fokusera på sig själv och genom handlingar vara förebilder istället för självgoda ”knows-it-all”. Men ”Sveriges roll är ju inte att vara rolig utan att vara ordningshen”. Jag tänker att om Sverige var en person skulle vi aldrig få ligga.
I rollerna Rasmus Dahlstedt ( Julian Assange, Nyhetsuppläsare, Anna Ardin, Gunnel Arrbäck, Alice Bah Kuhnke, Cyndee Peters, Dan Eliasson, Rasombudsmannen, Stefan Löfvén, Carl Bildt, Morgan Johansson och Frälsningssoldat )