Projekt Simone Weil
Texter Zulmir Bečević, Mårten Björk, Johann Emanuelsson, Dmitri Plax, Anne-Marie Pålsson, Sharon Rider, Lucas Svensson och Simone Weil
Idé/koncept och dramaturgi Maria Ericson och Stella Larsson
Översättning Eva Alexanderson, Thomas Andersson, Gunnel Vallquist
Regi Natalie Ringler
Scenografi och kostym Martin Bergström
Premiär torsdagen den 6 september 2018
Teater Ö2 , Östgötagatan 2 på Södermalm
Att berätta, inspirera och motivera kring demokrati är ingen lätt match, men oerhört viktigt. Så här några dagar före valet känner man det ännu tydligare. Framförallt är det viktigt att inse att det inte bara är en rättighet, utan ännu mer en skyldighet om vi ska ha demokrati. Folkets rätt att styra/rösta är något som vi tar för givet så länge det är lätta beslut. Tyvärr tar vi friheten för självklar och en del kosta på sig att inte göra sin röst hörd. Det är farligt.
Föreställningen talar också om för- och nackdelar med demokratin, byråkratin, parlamentarismen och partipolitik. Fungerar det verkligen i vårt samhälle? Är det rätt att vara politisk? Borde vi inte bara stå på sanningens sida? Kan vi ens avgöra den? Dessutom slänger man in lite existentialism, historik och filosofi. Snabba kast och föreställningen är inget för den som inte vill spetsa öronen och vill tänka och känna efter. Det här är ingen sondmatning. Det här är att försöka tugga i sig berg av frågor.
Upplägget att inleda med det politikerförakt som USA och Europa har i dagsläget gav verkligen den rätta ingången till att kunna och våga ifrågasätta om politik verkligen är något att engagera sig i. Det föranleder att fråga sig vad vi skulle kunna ha istället och vad världen i stort egentligen behöver för att dess invånare ska kunna leva ett bra liv. Däremot kan jag inte dela tanken eller känslan att det som är ”provocerande är inspirerande”, så det får Weil står för själv. Däremot kändes det möjligt att kunna ”åtrå sanningen, men vara försiktig med tilliten”.
Avståndet mellan att vara sig själv och spela en roll i föreställningen är inte långt. Trots att skådespelarna inledningsvis pedagogiskt och med god didaktik förbereder oss på vilka personer vi kommer att möta, vilka influenser de ger och vilken tidsepok de berör, så känns det inte så viktigt. Det är mest blandade röster som i tur och ordning svarar på frågor som är uppskrivna på stora banderoller. Jag vet inte om tydligare roller och en rak historia hade fått mig att känna mer och engagera mig mer. Kvällens framträdande upplevdes mest som små kanapéer. Goda budskap, men självstyrande och inte helt mättande om man inte fick mer innehåll.
Ljuset i lokalen kändes all för platt och hårt för ögonen. Kanske var det meningen att allt det vita som skapades på scen skulle göra aktörernas svarta siden pyjamaser mer svarta? Men samtalen gav verkligen inte ett sken av att vara direkt svarta och vita. I mina ögon fanns inte det behovet i storyn. Kanske symboliserade det strävan efter att åsikter och levnadsmönster skulle vara mer de det ena eller det andra? I mina ögon blev ljuset tyvärr något kirurgiskt trist och ögonen orkade inte riktigt fokusera under de 90 minuterna. Koncentrationen föll och jag kunde inte heller hålla lyssnandet på topp eftersom jag var tvungen att blunda ibland.
Föreställningen utgick från filosofen Simone Weils (1909-1943) liv och livssituation som judinna fram till hennes död. Hennes exentriska liv, åsikter och tankar skulle i sig kunna skapa en hel föreställning och därför blev det lite svårt att förstå varför man måste beröra Immanuel Kant och andra stora författare, politiker och samhällsdebattörer. Jag tror att uppsättningen skulle ha tjänat på att renodlat just Weil vars tankar minst sagt kan stå för sig själv.
Uppsättningen smartaste och bästa val, var inläggen av dans, musik och sånger i föreställningen. För att en publik ska kunna ta till sig det svåra budskapet var det klockrent att lägga in lättsamma sånger, satirisk komik, långsam dans och rytmik. Det lättade inte enbart upp stämningen av den tuffa filosofiska andan, utan gav oss utrymme att se all vår bräcklighet. Inget piggar upp så mycket som att vi kan skratta åt oss själva och vår egen dödlighet i en värld vi gjort så komplicerad.
På Scen Hanna Edh, Maria Ericson, Vincent Grahl och Mattias Redbo