Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Filmrecension: Late night with the devil – det var länge sedan jag skrattade så gott under en skräckfilm

by

Late night with the devil
Betyg 3
Svensk biopremiär 14 juni 2024
Regi och manus Cameron Cairnes, Colin Cairnes

Något så sällsynt som en skräck-komedi. Det var länge sedan jag skrattade så gott under en skräckfilm. Den marknadsförs som skräckfilm som gjort succé i USA. En rolig detalj är att filmen på öppningshelgen i USA ska ha gjort exakt 666.666 dollar på söndagen. Siffrorna som står för Djävulen eller Antikrist. Nå om det är den exakt summan som kom in, kan vi väl på vara lite kritiskt ifrågasättande till.

Skräck och skräck. Nja den rör sig i markerna kring sådant som brukar ta plats i skräckfilmer men tas upp på ett mer finurligt sätt. Egentligen handlar den om journalistik eller tv-journalistik – eller mer konkret om prat-shower, talkshows.

Filmen utspelas i slutet av 1970-talet och handlar om Jack Delroy som leder en talkshow med titeln “Night Owls”. Som titeln hintar om är det ett program för sömnlösa tv-tittare. Programmet är populärt men Jack lyckas ändå aldrig slå Johnny Carsons siffror. Jack Delroy är den ständiga tvåan. Jack spelas väldigt bra av David Dastmalchian som bland annat haft roller i Oppenheimer och Dune. Han är mycket trovärdig som en typisk programledare för en amerikansk talkshow som jagar tittarsiffror. För mig är det en tydlig metafor för dagens tv-kanaler, influensers och tidningsredaktioner som jagar klick. Det är samma princip som skildras. Hur långt är en programledare och producenter redo att gå för att få flest tittare, eller flest klick, eller sälja flest annonser.

Så händer det tragiska. Jacks fru dör i cancer. Jack förlorar sin gnista och tittarsiffrorna dalar. Jack blir desperat och planerar ett unikt program tillsammans med sina producenter. Han ska göra en Halloweenspecial och bjuda in medium och demonutdrivare och göra ett riktigt spektakulärt program som ska få enorma tittarsiffrorna. Bland hans gäster finns en ung flicka, Lilly, som är den enda som överlevde en brand i ett tempel för satanister. Den unga flickan har en demon inom sig som hon håller i schack med hjälp av en forskade, June Ross-Mitchell, kring paranormala fenomen.

Som en extra krydda i programmet har Jack bjudit in Carmichael Haig som är en känd kritiker som lovat 100.000 dollar till den som kan uppvisa något paranormalt som inte är fusk. Diskussionerna kring vad som är falskt och inte är den mest intressanta delen av filmen.

Egentligen har jag svårt att hålla med om att detta är en skräckfilm. Jag blev aldrig rädd och jag hörde heller inte som tjöt av rädsla i salongen. Däremot hördes ett och annat skratt. Själv hade väldigt roligt emellanåt.

Slutet var dock rörigt i mesta laget och skulle förstås vara skrämmande men det var mest förvirrande. Ett litet minus också att de fenomen som var med är schabloner, klichéer.

I det stora hela är Late night with the devil en rolig film inom kategorin skräck som mer var komedi och som helt klart går att diskutera vidare kring efteråt. Vad är paranormalt och vad kan människor luras att tro att de ser eller upplever? Och hur långt är en tv-personlighet eller influencer eller journalist beredd att gå för att bli störst?

Filmrecension: The Watchers – förutsägbart och uselt platt

by

The Watchers
Betyg 1
Svensk biopremiär 7 juni 2024
Regi Ishana Shyamalan

Bruce Springsteen sjöng i den fantastiska Long Time Comin’ att om han hade en enda önskan i denna gudsförgätna värld skulle det vara att ens synder borde förbli ens egna och inte ärvas av ens barn.

Tyvärr har denna önskan inte slagit in vad gäller Ishana Shyamalan dotter till den numera ökände M. Night Shyamalan. Det skulle kunna skrivas minst ett dussin avhandlingar om hur problematisk och påträngande nepotismen är inom den västerländska filmindustrin. Nu senast menade Maya Hawke – dotter till Ethan Hawke och Uma Thurman, att hennes karriär – med största sannolikhet, inte hade varit densamma utan sin glansiga genpool och sina föräldrars förmåga att öppna dörrar.

Hela den där diskussionen är dock irrelevant då det kommer till att faktiskt förstå vad som lett till det inferno som är The Watchers, en film som kan stoltsera med ett antal världsrekord i att vara sämst inom det mesta. Ishana Shyamalan har inte bara försökt följa i sin fars fotspår, hon efterapar och imiterar ned till minsta beståndsdel. Om det nu varit så att M. Night Shyamalan hade varit en filmskapare i världsklass hade det inte varit fel att aspirera till samma nivåer. Men den beskrivningen av M. Night figurerar bara i någon parallell verklighet där Taylor Swift spelar inför tomma arenor.

Det skall dock sägas att Ishana är sin far upp i dagen, vilket förvisso inte är något att vara stolt över vad filmskapandet anbelangar. Precis som hos pappan är hennes filmskapande ett rusande tåg där slutdestinationen är ett bottenlöst hål. Att hålla Ishana ansvarig för den tortyr som M. Night utsatte mänskligheten för med filmer som The Village och Lady In The Water vore inte rätt, men då hon frenetiskt önskar emulera detta groteska filmskapande blir alla försök till tålamod eller förståelse grusade.
För det finns sannerligen inte mycket som skiljer denna film från nämnda makabra skräp. Det här inte en film, det är ett kaos, en hord av ilskna tjurar som river allt i sin väg. Trots att filmen bygger på en litterär förlaga – som i teorin borde kunna stabilisera inkompetensen och skänka filmen en resonlig färdplan, framstår hela projektet som någon form av pervers improvisation där man endast följer första – och sämsta tänkbara, idé och hoppas att det funkar.

Att berättelsen har samma odör som surströmming kunde kanske – kanske, ha accepterats om det fanns en stabil personregi, gott skådespeleri eller dugliga skräckmoment. Men filmens unkna story liknar en gudagåva då filmens övriga inslag och aspekter presenteras. Foto, musik och klippning är så pass amatörmässigt att man kan fråga sig om det är ett första utkast för ett studentprojekt. Allt som serveras är lastgammalt dravel som är både förutsägbart och ynkligt platt. Skräckmomenten är lika erbarmliga och kunde utan större problem ha använts för att ersätta sömnpiller.

Och precis som Shyamalan den äldre har Ishana en slapphänt och nonchalant registil där hon låter allt och alla klara sig själva. Det kan inte beskrivas som något annat än iskallt förakt för allting. Skådespelarna driver runt som en bunt vilsna dagisbarn och verkar inte ha en aning om vad de skall göra, detsamma gäller för ett antal scener som endast kan klassas som menlösa då de inte gör ett jota för att avancera berättelsen.

Just skådespeleriet befinner sig dock på en sådan unikt usel nivå att det skulle vara kriminellt att inte nämna det. Dakota Fanning ser ut som om hon just fått veta att hon skall ha ett möte med elektriska stolen efter inspelningen, hon bjuder på ett skådespel som får marionettdockor att framstå uttrycksfulla och levande. Sedan har vi tre osannolikt usla prestationer från Georgina Campbell, Oliver Finnegan och Olwen Fouéré som alla förtjänar en stående utmärkelse för sällsamt kasst agerande.

Men det mest ohyggliga är att Ishana Shyamalan inte bryr sig, det kaos hon själv orsakat får bara leva runt, det görs inte ens ett tafatt försök att vända skutan från total undergång. Allting får bara lov att vara en penibel cirkus av dårskap. Alla tecken på att slutet är nära bekommer inte Ishana Shyamalan, hon har beslutat sig för att skapa Titanic, ja, i alla fall den delen där båten träffar isberget och sjunker till havets botten.

Filmrecension: Fremont – en av de mest underbara filmer jag sett på länge

by

Fremont
Betyg 4
Svensk biopremiär 7 juni 2024
Regi Babak Jalali
I rollerna Anaita Wali Zada, Jeremy Allen White, Gregg Turkington m fl

En av de mest underbara filmer som gått upp på bio på länge. En berättelse som går förbi alla klyschor och schabloner, som skildrar människor i högsta grad mänskliga på ett charmerande sätt. Ett mjukt drama med en varm underton av humor under ytan. Mycket sägs mellan raderna och handlingen går i lugn takt, vi hinner som betraktare känna in scenerna. Det är helt enkelt mästerligt skapat. Stående ovationer för regissör och hela teamet bakom filmen.

Huvudpersonen Donya är en ung kvinna som flydda i tumultet då USA lämnade Afganistan. Donya hade varit tolk åt USA:s armé och därmed riskerade hon att bli dödad av talibanerna som tog över. Förutom att hon varit tolk åt de hatade amerikanarna var hon kvinna. Och att kvinnor inte får ha något jobb och absolut inte visa sig offentligt utan heltäckande klädsel i talibanernas Afganistan är väl känt för alla.

En av de som i verkligheten kom med på evakueringsplanen under tumultet 2021 då talibanerna tog makten var en då 22-årig journalist, Anaita Cali Zada. Hon har huvudrollen som Donya i Fremont. Hon är enastående i rollen.

Donya är en lågmäld ung kvinna, fast med skinn på näsan. Hon bor i Fremont i Kalifornien i ett område där nästan alla är afghaner. Hon jobbar däremot i närliggande San Francisco på en fabrik som tillverkar lyckokakor, framför allt för kinarestauranger. När en läkare frågar henne varför hon valt att inte jobba i Fremont svarar hon att hon vill se fler människor än afghaner och vill lära känna kineser också.

Donya har ett problem gemensamt med många av de afghanska flyktingar som bor i samma område. Hon har svårt att somna. En av hennes grannar ger henne sin tid hos en psykiatriker för att hon ska kunna få sömntabletter. Psykiatrikern (underbart spelad av komikern Gregg Turkington) försöker få henne att öppna sig och berätta om livet i Afganistan och flykten. Psykiatrikern vill att hon ska läka genom att prata om det hon upplevt och om sin situation nu. Donya menar att hon inte behöver det. Det enda hon behöver är att få sömntabletter. Deras möten är intressanta och tankeväckande. Det är klart att det är bra att prata om och förstå sina upplevelser, men å andra sidan måste vi leva vidare, kunna klara vardagen och då kan en tablett för att kunna sova vara en bra lösning.

Psykiatrikern går båda delarna. Han skriver ut sömntabletter men fortsätter att träffa Donya. Sessionerna hos psykiatrikern består av att han läser ur bok om Vitkäft, varghunden, för Donya. Det är fina scener. Ibland blir psykiatrikern själv så berörd att han måste gråta bakom sin portfölj.

Filmen innehåller flera scener där vi slipper de vanliga schablonerna. Donya äter ofta idag på kvällen i en liten restaurang som drivs av en äldre afghansk man. Ofta är de två ensamma i lokalen och han har på en romantisk tv-serie. Donya måste lova att inte berätta för någon att han tittar på den. De har en fin relation, som en farfar och hans barnbarn.

När den gamla kvinnan som skriver visdomsorden inuti lyckokakorna dör får Donya ta över den uppgiften. Hennes kinesiska chef ser en förmåga hos henne. Donya har en arbetskamrat som söker någon att leva med och som går på blind-dejter. Den gamla mannen med restaurangen pratar också om att Donya borde träffa någon. Efter ett tag blir påtryckningarna många från olika håll så Donya skickar ut ett meddelande i en lyckokaka för att kunna träffa någon.

Fremont är filmad i svartvitt vilket fungerar perfekt. Jag har sett att filmkritiker jämför denna film med filmer från regissörer som också ofta skapar unika filmer, som Jim Jarmusch, Aki Kaurismäki och Roy Andersson. Om du brukar gilla filmer av dem är detta helt klart en film för dig.

Gillar du tv-serien The Bear? Jeremy Allen White, som har huvudrollen i The Bear, dyker upp här i en helt annan roll.


.

Filmrecension: Konvojen – hopplöst rostig och menlös historia

by

Konvojen
Betyg 2
Svensk biopremiär 7 juni 2024
Regi Henrik Martin Dahlsbakken

Om det finns en tidsperiod i behov av genuin vila från att representeras på film är det perioden 1939-1945. Förvisso fortsätter vi motta fantastiska filmer som nyttjar dessa mörka och traumatiska år mycket väl i sitt berättande, nu senast The Zone Of Interest. Men det går inte att bortse från att andra världskriget är den mest överexponerade historiska era som finns vad gäller att förekomma i diverse kulturella uttryck.

Konvojen av Henrik Martin Dahlsbakken försöker skänka ett någotsånär annorlunda perspektiv genom att fokusera på de norska civila kvinnor och män som spelade en avgörande roll för att axelmakterna skulle falla. Det faktum att vi har att göra med norska karaktärer differentierar det hela en aning mot de mängder av amerikanska soldater som vanligtvis får stå i rampljuset. Men varken språket eller miljöombytet visar sig spela någon som helst roll eftersom Konvojen ständigt drar sig till att vilja presentera sig på samma sätt som någon av sina otaliga amerikanska motparter.

Att filmen känns som en enda lång tangent på den menlösa Tom Hanks filmen Greyhound må vara en sak, berättelsen och kampen mot oövervinneliga odds känns närmast som en karbonkopia av nämnda film. Dock kan en film men snarlika attribut differentiera sig genom att välja alternativa berättartekniker. Om Dahlsbakken insett de budgetära begränsningarna och gjort om filmen till ett oerhört tätt kammardrama, där båten blir till ett fängelse, där manskapets skepsis, hopplöshet och rädsla hade fått stå i filmens imaginära för, hade Konvojen kunnat bli en unik upplevelse som utmärkt sig i denna överbefolkade genre. Men mer än något annat vill Dahlsbakken leka Christopher Nolan och imitera dennes geniala Dunkirk, med storslagna strider i luften och ett soundtrack som är den värsta sortens Hans Zimmer-plagiat. Tyvärr är drömmen att skapa en norsk motpart lika lyckad som vårt kära grannlands cyklar.

Det hela är en hopplöst rostig och menlös historia som inte har en uppfinningsrik fiber i sig. Förhoppningen om en intim karaktärsstudie med levande karaktärer vars stridiga motiveringar kunde skapat en oerhörd intensitet slås i spillror då mannarna ombord är lika levande som båtens skrov. Karaktärerna är livlösa bultar som förs in i urfrästa hål, de fyller endast en ytlig funktion och är varken minnesvärda eller levande. Prövningarna som fartyget stöter på är också helt utan spänning, förutom en och annan explosion och skrikande karl är det lika dramatiskt som sovtimmen på ett dagis. Och de få möjligheterna till att skapa friktion inom besättningen förs bort illa kvickt för patetiskt enkla narrativa lösningar.

Då filmen väl fått upp någon som helst ånga är det hela slut i ett av de mest snopna avsluten på lång, lång tid, något som får en att fråga sig vad tusan som var meningen med något av det här?

Filmrecension: Hit Man – ger en bismak av obehag

by

Hit Man
Betyg 2
Svensk biopremiär 31 maj 2024
Regi Richard Linklater

Hur många karaktärer döljer vi inom oss? Glen Powell i huvudrollen som universitetsläraren Gary Johnson visar upp en fascinerande mängd olika personligheter. Det är intressant att se hur han kan förändra vad han utstrålar med små medel. I filmens början möter vi honom som en försynt, försiktigt lärare på universitetet och som ger intryck av att aldrig våga ge sig hän åt något. En man som lever en lugnt liv med sina katter och är nöjd med det. En man som inte på något sätt är äventyrlig. Hans elever ser på honom som en trist, grå mus, ungefär. Det är dock bara en yta han håller upp. Bakom masken döljer sig en brokig mängd personligheter. Fast det vet han inte själv i början.

Denna försagda universitetslärare Gary Johnson extraknäcker för New Orleans-polisen. I början arbetar han med teknik för polisen och hjälper till att sköta den utrustningen för avlyssning. Men så behöver polisen att han hoppar in som Hit Man ett tag. Hit Man är poliser som låtsas vara yrkesmördare och som möter personer som vill beställa mord. Genom att spela in dessa möten får polisen bevis och kan gripa beställaren och ställa den inför rätta. På så sätt kan polisen förhindra mord.

Den är rolig. Intressant på sitt sätt också. Tanken att sätta stopp för mord och dödande redan genom att gripa den som bestämmer om mord eller beställer mord är inte dum alls. I dagens Sverige med alldeles för många gängskjutningar och hämnd mellan gäng skulle absolut behövas en sådan Hit Man som stoppar dödsskjutningar. Fast dessa poliser rör sig i en grå zon, på sätt och vis är de med och planerar morden och uppmuntrar beställaren.

Det visar sig att Gary har en enastående talang för att låtsas vara yrkesmördare och han kan anta olika personligheter beroende på vilken typ av karaktär som mest tilltalar kunderna. Den delen av filmen tycker jag är roligast.

Men en dag möter han en Maddy, en ung kvinna som vill beställa mord på sin make som förtrycker henne. Gary har inte hjärta att lura henne. Han vill inte att hon ska förstöra sitt liv och hamna i fängelse. Istället för att sluta ett avtal med henne så polisen kan gripa henne råder han henne att låta bli att döda och istället ta pengarna som mordet skulle kosta och fly och skapa ett nytt liv åt sig.

Därefter är en hel del av berättelsen förutsägbar och jag tappar en hel del intresse.

Det är en skruvad underhållande berättelse som otroligt nog är verklighetsbaserad. Hur mycket var och en i publiken skrattar beror förstås på vilken humor var och en har. Jag roades av personlighetsbytena och inser hur skickliga skådespelare som Glen Powell är. Men jag har samtidigt svårt att skratta åt mord. För även om grunden för jobbet som Hit Man handlar om att förhindra mord sker ändå några mord som jag har svårt att tycka är kul. Våld och mord som underhållning ger mig en bismak av obehag. Men som sagt, smaken är olika och vad vi skrattar åt är individuellt.

Om regissören Richard Linklater:
Richard Linklater är nominerad till en Oscar fem gånger. Hanuppmärksammades först 1990 med lågbudgetfilmen Slacker, som han skrev, regisserade samt medverkade i. Ett par år senare kom tonårsskildringen Dazed and Confused där en rad stjärnor i vardande medverkade. Därefter följde första delen i relationstrilogin med Ethan Hawke och Julie Delpy, Bara en natt, för vilken Linklater vann Silverbjörnen för bästa regi i Berlin. De övriga delarna i trilogin är Bara en dag och Before Midnight. Bland hans andra filmer märks komedierna School of Rock och Everybody Wants Some!! samt animerade Waking Life och A Scanner Darkly. Linklater vann en Golden Globe för Boyhood, som såväl utspelade sig som filmades under flera år. Han testar samma grepp i sitt kommande projekt, Stephen Sondheim-musikalen Merrily We Roll Along som ska filmas under tjugo års tid.