• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Filmrecension: Paddington i Peru – ett välbeprövat koncept nyttjas till fullo

17 januari, 2025 by Elis Holmström

Paddington i Peru
Betyg 3
Svensk biopremiär 17 januari 2025
Regi Dougal Wilson

Paddington har sedan första filmen 2014 varit en unik framgångssaga som lyckats bibehålla sitt brittiska DNA genom att ständigt luta sig mot brittiska klyschor och troper. Detta har skänkt serien en unik identitet som går hand i hand med de gemytliga sagorna som är filmernas berättelse. Utöver detta har filmerna också begåvats med några av de bästa skådespelarna som går att hitta med namn som Ben Whishaw, Hugh Bonneville, Sally Hawkins och Jim Broadbent.

Men som alltid med en framgångsrik filmserie är det svårt att hitta nya vägar då uppföljarna börjar nå alltför höga siffror. Paddingtons tredje äventyr, som tar honom till hemlandet Peru, börjar visa tecken på visst slitage och tristess, men formulan är fortfarande så pass potent att det är svårt att vara alltför upprörd.

För det är fortfarande ett recept som omfamnar och värmer i vintermörkret. Nog för att mycket känns igen, med – numera, klassiskt Paddington-fummel där den lilla björnen inte får ihop vardagsbestyren, eller mer extraordinära kaos-sekvenser. Det må ha setts förut men är – likt mycket annat av god kvalitet, svårt att ifrågasätta. Framförallt då Paddington fortsätter att erbjuda skådespelare i världsklass, denna gång har Olivia Colman och Antonio Banderas anslutit och bidrar med fantastiskt livligt, självmedvetet, överdrivet och mycket förnöjsamt agerande. Hugh Bonneville är fortfarande lika genial som den bortkomne och inte alltför självsäkra Mr. Brown. Traditionernas makt är som alltid stark då ett välbeprövat koncept nyttjas till fullo. De många missförstånden och den snustorra brittiska humorn är lika underhållande som den är klassisk.

Visuellt behåller filmen också en teatral men taktil estetik som får flera av filmens många mekaniska uppfinningar att framstå trovärdiga men också fantastiska, en kvalité som blivit alltmer sällsynt i familjefilmer som numera gärna nyttjar digitalteknik kontra fysisk rekvisita och kulisser.

Dougal Wilson som tar över rollen som regissör efter Paul King vill dock försöka expandera vidderna, detta genom besöket till Peru. En tur som tyvärr leder in Paddington på ett spår som gör om filmen till en mer identitetslös äventyrsfilm med inslag som hade gjort sig bättre i den senaste Indiana Jones-filmen. Det är också i de täta skogarna som filmen tappar spänst och många gånger irrar bort sig i menlösa drömsekvenser, stökiga jakter och rena action-moment som snabbt gör sig ovälkomna.

Det är sannerligen inte lika uppfriskande och energiskt som för tio år sedan då den peruanska björnen gjorde sin stora biodebut, men tillräckligt många kvalitéer återstår för att motivera ett biobesök.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Paddington

Filmrecension: Hacking Hate – djupt engagerande, relevant och upprörande dokumentering

17 januari, 2025 by Elis Holmström

Hacking Hate
Betyg 4
Svensk biopremiär 17 januari 2025
Regi Simon Klose

I en tid då journalistiken alltmer förvrängs till att försöka normalisera det onormala och mer än gärna är villig att sälja sin integritet och trovärdighet för tillgång till ytliga scoop, är det arbete som presenteras i Hacking Hate ett mikroskopiskt hopp om journalistikens makt att belysa samhällets mest akuta situationer.

Hacking Hate anländer i en tid av närmast dystopiskt mörker, flera europeiska regeringar kollapsar och högerextrema regeringsalternativ står redo att ta över. I USA inleds snart Donald Trumps nya mandatperiod som president, detta medan amerikansk media tävlar om att knäböja för en regim som utlovat massdeportering och att utkräva hämnd mot politiska motståndare. Den grävande journalisten My Vingren må vara – som filmens affisch uttrycker det, huvudperson, men filmens sanna fokus är det subjekt som Vingren önskar belysa och exponera för världen. Genom sitt samarbete med tidningen EXPO får vi följa Vingrens arbete då hon wallraffar digitalt genom flera oerhört genomarbetade falska konton med högerextrema sympatier.

Granskningen blir en kolsvart djupdykning i det värsta mänskligheten har att erbjuda, där rasism, hat och förakt bara är början. Ämnet kunde inte vara mer relevant och regissören Simon Klose lyckas genom obehaglig musik och ett nedtonat foto skapa en dokumentär som i mångt och mycket påminner om en thriller. De olika avslöjandena kring personerna bakom hatiska nätverk visar sig vara kolsvarta kaninhål med global täckning. Filmen presenterar lugnt och sansat alla pusselbitar och Vingrens pusslande och gedigna arbete är både intressant och lätt att följa. Förutom det oerhörda omfång Vingrens undersökning demonstrerar vill filmen också gå längre än att bara se till de individer som sprider hat på nätet. Snart inleds en betydligt mer komplex diskussion kring rollen som jätteföretag som Facebook och Google har i att distribuera och sprida desinformation. För den som följt debatten kring extremism på nätet är avslöjandena inte banbrytande, men sättet de presenteras på här är oväntat effektivt, framförallt då vi får ser hur den nätbaserade extremismen manifesterar sig i groteska bilder och ord som snart blir till aktiv handling i och med massakrer i Buffalo eller Christchurch. Kloses relativt kyliga och sakliga sätt att presentera allt lämnar inte heller något utrymme för oseriösa motargument. Detta är en ypperlig presentation av internets radikalisering och hur den drabbar alla på den socioekonomiska stegen, ensam tonåring såväl som världens rikaste man.

Filmens bredd är massiv och viljan att presentera allt som en intensiv thriller innebär dock problem vad gäller att verkligen göra djupdykningar. Diskussionen kring IT-bolag och deras aktiva roll i att sprida och förenkla radikaliseringen hade gärna fått vara än mer närvarande. Andra sektioner, som att presentera Vingren som person, blir inte heller fullt så lyckade och insiktsfulla som man kunde ha önskat. Förutom ett par hastiga bilder från ungdomsåren och ett par lika kvicka uttalanden kring hennes värderingar förblir Vingren bara en aktör som vi aldrig kommer riktigt nära. Filmen slutar också alltför hastigt och hela avslutningen känns onödigt forcerad.

Dessa missar till trots är Hacking Tate en djupt engagerande, relevant och upprörande dokumentering av en värld som ingen vill veta av men som alla måste öppna ögonen för om demokrati, jämställdhet och anständighet mot våra medmänniskor skall ha en chans att överleva.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmkritik, Filmrecension, Hacking Hate

Filmrecension: Garbo: Where did you go? – en gedigen dokumentär som ger en inblick i ett fascinerande liv

15 januari, 2025 by Rosemari Södergren

Garbo: Where did you go?
Betyg 4
Svensk biopremiär 17 januari 2025
Regi Lorna Tucker

En fascinerande djupdykning i Greta Garbos liv. Hon föddes under enkla omständigheter i Stockholm och blev en av världens mest hyllade filmskådespelerskor – men drog sig tillbaka när hon stod på toppen av sin karriär. Varför? Jag är inte säker på att vi får något svar i dokumentären, jag är inte ens säker på att någon kan hitta svaret. Det finns inga enkla svar till vad människor gör. Men denna dokumentär bjuder in oss på en fascinerande resa genom delar av hennes liv.

Greta Garbo, född som Greta Gustafsson, var en av världens allra mest kända och hyllade filmskådespelare när hon på toppen av sin karriär drog sig undan. Hon slutade som skådespelare, hon drog sig undan från uppmärksamhet och försökte leva i skymundan. Det gick inte så bra att bli en anonym person, fotografer och journalister och allmänheten fortsätta att jaga henne. Varför drog hon sig undan?

Går det egentligen att få något svar på vad som drev henne till att ta sina beslut? I denna dokumentär berättar barn och barnbarn till vänner till henne. Men kan någon egentligen veta? Mycket material i filmen är fängslande och gripande, som brev hon skrev till bästa vännen Mimi Pollack när Greta Garbo som ung följde med filmregissören Mauritz Stiller till Hollywood för att göra karriär. Greta Garbo skrev brev där hon berättade hur hon längtade hem till Sverige.

Dokumentären har många berättelser om hennes ungdom och många foton och små filmklipp, bland annat från den första reklamfilmen hon deltog i för varuhuset PUB då hon bara var 15 år. Hon började arbeta på PUB som försäljare någon vecka innan hon fyllde 15 år.

Det är mycket som berättas i filmen som helt fångade min uppmärksamhet. Dokumentärens unika arkivmaterial är enastående. Men det finns delar av filmen som jag tycker inte hade behövts, som snarare sänker filmen något: bland annat flera scener med en ung vacker skådespelare med blond peruk som utstrålar hur konstgjord den är agerar som en form av nyhetsuppläsare eller undersökande journalist – det känns lite överflödigt och hade inte behövts. En annan överdrivet tydlig bild är kvinnan bakom en mask som ger känslan av att Edvard Munchs tavla skriet blandats med ansikten från en åldrad Garbo. Det är alltför övertydligt. Vi tittare torde vara uppmärksamma nog att förstå att Greta Garbo, liksom varenda människa, alltid mer eller mindre bär en mask och inte visade vem hon är eller var.

Jag hoppas och tror att denna dokumentär ska locka både ung och gammal, både den som har stort intresse för Greta Garbo och den som inte vet som mycket om henne. Hennes liv och hennes öde har mycket att säga och ger mycket att fundera på, inte minst i dagens värld där många unga kan få en stor publik snabbt genom sociala medier.

Jag tycker inte att vi fick något svar på varför hon drog sig undan. Men det tror jag ingen kan ge ett helt sant svar på och det är är nog inte regissörens ambition. Vad döljer sig inom människor? Dokumentären ger en djup inblick i hennes uppväxt och det är många foton och filmklipp både från henne som barn och tonåring och sedan i Hollywood som jag inte sett tidigare i andra sammanhang där hon porträtterats. Det är en gedigen dokumentär som ger en inblick i ett fascinerande liv. Samtidigt berättar filmen om hur pressande det kan vara att bli världskänd. Det är också en skrämmande berättelse om hur filmindustrin utnyttjar förmågor som den unga Greta Garbo.

Arkiverad under: Film, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmkritik, Filmrecension, Greta Garbo, Lorna Tucker

Filmrecension: En oslipad diamant – en smart genomförd skildring av kampen för att bli rik på sitt utseende

8 januari, 2025 by Rosemari Södergren

En Oslipad Diamant
Betyg 3
Svensk biopremiär 10 januari 2025
Regi och manus Agathe Riedinger

Skönhet är det viktigaste. Det är 19-åriga Liane helt övertygad om. Hennes mantra för livet lydar: ”Den som är vacker har makt. Makt ger pengar.” Hennes liv och syfte och mål med livet är domineras av drömmen om det perfekta utseendet där smink, kläder och modifiering av den egna kroppen har blivit meningen med livet.

Liane bor i landsortshåla i södra Frankrike och hon lever under fattiga förhållande. Hon bor med sin mamma och sin lillasyster och de kan kategoriseras som ”white trash”. Mamman är arbetslös och har inte betalat hyran på fyra månader så de kommer att bli utslängda och bostadslösa vilken dag som helst. Hela Lianes liv har varit utsatt och fattigt. Ett par år har hon till och med varit bortlämnad hos en fosterfamilj för att hennes mamma inte kunnat försörja henne. Men kan ändå hålla sig med dyrt smink och dyra hudvårdskrämer och glittrande högklackade skor och kortkortkorta kjolar. Hon stjäl nämligen. Liane är ganska duktig på att stjäla. På något sätt har hon till och med lyckats skaffa pengar för plastikoperationer. Hennes bröst är opererade för att vara större och att läpparna får fillers syns lång väg.

Det viktigaste för Liane är att få så många följare som möjligt på sociala medier. Hon har 10.000 följare så hon är inte riktigt den influencer hon vill vara. Men så kommer ett telefonsamtal. Liane har kanske fått en väg bort från småstadstillvaron och kanske kan hon bli berömd och rik. Hon har kallats till en första intervju för att få provspela för dokusåpan ”Miracle Island”. Om hon blir utvald kommer hon att få många fler följare på sina sociala medier och hon kan bli välbärgad och få den framgång hon drömmer om.

För mig är det obehagligt att se en människa som så totalt hyllar tanken och idéen att utseendet är det viktigaste, ja till och med det enda viktiga. Det är obehagligt att se hur människor inte kan acceptera sig själva utan måste operera sin kropp efter skönhetsideal från sociala medier. Att det som ger människor deras värde är märkeskläder och ett sexigt, snyggt utseende.

Det är skickligt berättat och vi får en osminkad socialrealistisk skildring av en tonårsverklighet. Det är bra gjort men jag är kluven. Liane lurar sig själv och har mycket ilska och ångest i sitt undermedvetna som bubblar och pressar på. Det finns inte mycket som är äkta på henne. Bröst och läppar har förstorade genom inplantat och hon går klädd för att på alla sätt stryka under att hon är sexig med shorts eller kjol som är så kort att hon nästan inte döljer något. Men samtidigt är hon inte alls intresserad av att ha sex, så hon är rätt stark ändå.

När beskedet från dokusåpan dröjer och Liane redan har spridit det överallt att hon varit på intervju är hon på bristningsgränsen att explodera.

Handlingen följs av dramatisk musik med stränginstrument. Många scener är filmade på ett medvetet skakigt sätt och med bildsnitt som om det vore filmade med mobiltelefon vilket förstärker intrycket av en amatörmässig tonårig som vill vara influencer men inte har råd med proffsig utrustning. En oslipad diamant är filmmässigt annorlunda, intressant och ger mycket att prata om och fundera kring. Utseendefixering, vad som är värt mest i livet, vad som uppmärksammas, influensers och traditionella mediers samverkar och beroende av varandra.

Vill inte berätta slutet för det förstör nog något av upplevelsen för den som ser filmen. Men slutet finns det mycket att diskutera kring. Att jag inte ger den högre betyg än 3 beror på att den samtidigt gör mig ledsen och deprimerad över att ett liv så totalt inriktat på ytliga värderingar härskar runt om i världen.

Det är en väldigt smart och konsekvent utförd filmberättelse och den utmanar fördomar. Det finns många filmer där unga män tränar stenhårt för att bli vinnare i boxning eller löpning eller någon annan sportslig kraftmätning. Det finns filmer om små pojkar som älskar att dansa och som inte ger sig trots omgivningens motstånd. Nu är det en ung tonårskvinna som envist hänger fast vid sin dröm: att bli berömd och rik för sin skönhet. Och för att vara snygg och vacker formar hon sin kropp efter de ideal som uppenbarligen styr världens skönhetsideal.

I Cannes 2024 visades EN OSLIPAD DIAMANT som del av festivalens huvudsektion och tävlade om en guldpalm. Under Stockholms filmfestival fick huvudrollsinnehavaren Malou Khébizi pris som bästa kvinnliga skådespelare.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokusåpor, Filmkritik, Filmrecension, Plastikoperationer, Utseendefixering

Filmrecension: Wallace & Gromit – Hämden har vingar – äntligen en ny långfilm om detta underbara par

21 december, 2024 by Rosemari Södergren

Wallace & Gromit – Hämden har vingar
Betyg 4
Global premiär på Netflix 3 januari 2025
Regi Nick Park and Merlin Crossingham
Originaltitel: Wallace & Gromit: Vengeance Most Fowl

Underbara Wallace och Gromit är tillbaka. Det var ett par år sedan en långfilm med Wallace och Gromit kom, Varkaninens förbannelse som gick upp på bio 20025.

Den här gången för lergubben och den ständige uppfinnaren Wallace och hans kloka hund Gromit möta utmaningen av AI. Är AI, artificiell intelligens som byggs in i robotar, hjälpredor som gör livet lättare eller kan de bli våra fiender när en ondsint programmering tar över?

En riktig familjefilm, precis som en sådan ska vara: underhållande, spännande, engagerande för barnen och samtidigt ger den en del att tänka på för den vuxne. Denna nya långfilm med Wallace och Gromit är helt underbar: äventyrlig, komisk, varm, välgjord, rafflande.

Wallace bor, tillsammans med sin hund Gromit, på 62 West Wallaby Street som ligger i en del av Wigan i Lancashire. Att Wallace tycker om att uppfinna, det vet alla som sett någon av kortfilmerna eller långfilmen. Han har uppfunnit en metod åt sig själv som tar honom ur sängen på morgon, placerar honom i ett skönt bad och sedan för honom vidare till frukostbordet där brödskivorna serveras nyrustade med marmelad. Allt sköts genom att Gromit får trycka på en knapp eller två.

Gromit däremot är lite trött på all teknik och söker sig gärna ut i trädgården för att få en fridfull stund där han kan sitta ned och njuta av grönskan och i lugn och klippa gräs eller ansa en häck eller bara njuta av blommorna. Wallace förstår inte att för Gromit är det helt underbart att få sitta där och göra saker i den takt han själv vill. Gromit har inget behov av att åstadkomma något stort arbete i trädgården. Det förstår Wallace inte alls utan skapar en tomte-robot åt Gromit. Roboten Norbot ser ut som en liten tomte och sätter igång och klipper häck och gräsmatta och jobbar i full fart i trädgården. Stackars Gromit förlorar sin enda lugna vrå.

Samtidigt sitter stortjuven Fjädern, Feathers McGraw, inlåst i fängelse på livstid för stöld en av blå jättediamant. Feathers McGraw är minst lika smart och påhittig som Wallace och i fängelser smider han planer för att försöka fly.

På polisstationen i Wigan i Lancashire planerar polischefen Mackintosh sin pension. Han är stolt över att tillsammans med Wallace kunnat gripa tjuven Feathers McGraw som stal en blå diamanten. Diamanten har polischefen tryggt inlåst i en liten skattkista, berättar han för den unga nya polisen, PC Mukherjee som verkar vara smartare än polischefen och smart nog att inte visa honom det. Ett sista uppdrag ska polischefen utföra innan han äntligen ska njuta av sin pension. Den blå diamanten ska visas på en utställning och han, polischefen, ska föra den dit och visa upp den.

Att allt inte blir som polischefen eller Wallace tänkt sig, det är inte svårt att lista ut. Och frågan är hur smart det är att använda sig av AI-robotar. Ja det blir både spännande och roligt och tankeväckande, precis som en bra familjefilm ska vara.

Filmerna om Wallace & Gromit har nått ut stort och fått en hel del priser. Den första kortfilmen, A Grand Day Out , nominerades till Oscar för bästa animerade kortfilm 1991. Kortfilmerna The Wrong Trousers och A Close Shave följde. Fullängdsfilmen The Curse of the Were-Rabbit släpptes 2005. De tre sistnämnda fick varsin Oscar.

Wikipedia berättar om tekniken Wallace & Gromit-filmerna är skapade med:
Wallace & Gromit – filmerna är inspelade med stop motion-animationsteknik. Efter detaljerad storyboarding, uppsättning och modellering av plasticine , spelas filmerna in en bildruta i taget och flyttar karaktärernas modeller något för att ge intrycket av rörelse i den slutliga filmen. Som är vanligt med andra animationstekniker, kan stop motion-animeringen i Wallace & Gromit duplicera bildrutor om det är lite rörelse, och i actionscener används ibland flera exponeringar per bildruta för att producera en falsk rörelseoskärpa . Eftersom en sekund film utgör 24 separata bildrutor, tar även en kort halvtimmesfilm som A Close Shave mycket tid att animera. Allmänna citat om animeringshastigheten för en Wallace & Gromit -film visar att inspelningshastigheten vanligtvis ligger på cirka 30 bilder per dag per animatör.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Animerat, Familjefilm, Filmkritik, Filmrecension, Netlix, stop motion, Stop motion-animationsteknik, Wallace & Gromit

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 31
  • Sida 32
  • Sida 33
  • Sida 34
  • Sida 35
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 81
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in