• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Lyrro – Ut & invandrarna – lyfter aldrig riktigt

15 oktober, 2018 by Rosemari Södergren

Lyrro – Ut & invandrarna
Betyg 2
Svensk biopremiär 19 oktober 2018
Regi och manus Peter Dalle

Att utvandra och invandra, alla leva i ett öppet samhälle och svenska värderingar – teman som tas upp i komedins form i en film som egentligen består av en lång rad enskilda sketcher som mest hålls samman av några övergripande teman med anknytning till immigration och emigration. Roligt? Tja ibland. Men oftast bara halvbra. 23 år efter premiären av ”Yrrol” är Peter Dalle tillbaka som regissör för en komedi som är en slags fristående uppföljning av ”Yrrol”.

Vi får följa Josef och Maria som vandrar tillsammans med en åsna. De är på väg till sina drömmars ort, Södertälje, till en plats där alla har lika värde, där män och kvinnor behandlas lika, där det bara är att gå till Arbetsförmedlingen för att få ett jobb och till Bostadsförmedlingen för att få någonstans att bo.

I rollerna ser vi Peter Dalle, Suzanne Reuter, Johan Ulveson, Claes Månsson, Henrik Dorsin, Nour El Refai, Björn Gustafsson och Sanna Sundqvist med flera – och alla har flera olika roller i olika sketcher, småscener. Några scener driver med de personer som vill bevara Sverige ursvenskt och som bygger och anlägger en mur mot Finland men råkar själva hamna på finska sidan. I andra sketcher får vi följa ett äldre par (Suzanne Reuter och Claes Månsson) som ser sig själva som unga för alltid och som går på den ena metoden efter den andra för att behålla sin ungdoms kropp. Visst, ibland är det rätt roligt. Den självfixering som vidhäftar mycket av mindfulness och liknande hälsotrender kan vara rolig att driva med.

Det är en lång rad av våra bästa komiker i de många rollerna. Henrik Dorsin är ofta väldigt bra, likaså Johan Ulveson och hela gänget som är med. Men ändå lyfter filmen aldrig riktigt. Det räcker inte att det är duktiga komediskådespelare.

Det är förstås väldigt svårt att driva med frågor om emigration och immigration utan att gå för långt och få en lång rad upprörda grupper på halsen. Men om det aldrig bränner till, aldrig blir så roligt så man storknar, när man aldrig skakar av skratt och aldrig blir riktigt berörd – då har filmen inte riktigt lyckats. Det flesta scenerna får mig att tänka och känna att jag sett det förut.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Aniara får svensk premiär på Göteborgs Filmfestival 2019

15 oktober, 2018 by Redaktionen

Aniara får svensk premiär på Göteborgs Filmfestival 2019, berättar ett pressmeddelande:
1953 fick Harry Martinson in Andromedagalaxen i sin stjärnkikare och i ett feberrus skrev han de första 29 sångerna i vad som skulle bli klassikern Aniara. En stor anledning till varför han senare tilldelades Nobelpriset i litteratur.

Nu kommer den första filmatiseringen av verket någonsin och det är svårt att låta bli att undra vad författaren själv skulle tänka om vår samtid. Om den Svenska Akademin, som han själv satt med i, men framförallt om den jord han värnade så mycket om.

Pella Kågerman och Hugo Lilja debuterar här som långfilmsregissörer och har under 3 år arbetat med detta gigantiska filmprojekt som nu får sin skandinaviska premiär i den nordiska tävlan på den internationella filmfestivalen i Göteborg och med Sverigepremiär över hela landet i februari 2019.

Tyvärr råder det ingen tvekan om att Martinsons epos om den olycksdrabbade rymdfarkosten Aniara, full av Marsemigranter på flykt från en obebolig jord, är mer relevant än någonsin.

I huvudrollen ser vi en av Suzanne Ostens favoritskådespelare, Emelie Jonsson. I övriga roller syns Arvin Kananian, Bianca Cruzeiro, Jennie Silfverhjelm, Peter Carlberg och Anneli Martini.

Aniara blev en stor snackis på filmfestivalen i Toronto där den hade sin världspremiär och såldes till det anrika Nordamerikanska distributionsbolaget Magnolia. Filmen fick övervägande fina recensioner och var på sin sista pressvisning fullsatt redan 30 minuter innan visning, med många i kö utanför.

Arkiverad under: Film, Toppnytt Taggad som: Bok, Filmfestival, Filmpremiär, premiär, Scen

Filmrecension: Dog Days – suck, Hollywoodfilm när den är som sämst

10 oktober, 2018 by Rosemari Södergren


Dog Days
Betyg 1
Svensk biopremiär 12 oktober 2018
Regi Ken Marino

Jag skulle gärna vilja ge dem här filmen högre betyg på grund av de söta och duktiga hundarna som är med. Men tyvärr förstår regissör och manusförfattare denna filmen totalt.

Den skildrar några människor som av olika skäl får hand om en hund eller har hund redan. Några av människorna har en stor sorg efter att ha förlorat någon av deras viktigaste familjemedlemmarna, någon lider av en svår separation. Ett par vill så gärna ha barn och adopterar en flicka och har höga förväntningar men allt blir så fel. Hundarna räddar dem alla och binder samman dem alla.

Det kunde blivit en bra film, med tanke på de duktiga hundarna. Men skådespelarna är usla och har fått usel regi och handlingen är mer än förutsägbar, den är klyschig och fylld av Hollywoods värsta klichéer.

I pressmeddelandet står:
Dog Days är en rolig och hjärtlig komedi som följer livet hos flera hundägare och deras älskade fluffiga vänner runt om i soliga Los Angeles. När dessa människor och hundars vägar börjar sammansvärjas förändras deras liv på sätt som de aldrig kunnat förvänta sig.

Suck. Det där fluffiga med Hollywood. Suck. Varför måste denna film fuskas bort på detta sätt? Jag älskar fina hundar. En bra hund kan vara en viktig familjemedlem och kan tillföra människor mycket och hjälpa människor ut ur isolering. Hundpromenad öppnar många dörrar och många blir vänner på hundrastgårdar. Det skulle kunna göras en så bra film med detta tema. Fast kanske den då först och främst ska placeras på en annan plats än Los Angeles. Det verkar som att den platsen sätter igång det allra sämsta med Hollywood.

Medverkande: Vanessa Hudgens, Eva Longoria, Nina Dobrev, Finn Wolfhard, Ron Cephas Jones, Lauren Lapkus, Adam Pally, Rob Corddry m.fl.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Djur, Filmrecension, Hollywood, Hundar, Recension, Scen

Filmrecension: First Man – en film som känns som om vi sitter med i raketen på väg mot månen

9 oktober, 2018 by Rosemari Södergren

First Man
Betyg 4
Svensk biopremiär 12 oktober 2018
Regi Damien Chazelle

En film som tar oss påtagligt nära mannen som tog mänsklighetens första steg på månen och människorna kring honom. En film som gör att det känns som om vi sitter med i raketen på väg mot månen. En skildring av att vara människa och bära en stor sorg, en film som gör Neil Armstrong mänsklig.

Att bli iväg-skjuten i en rymdraket är ruggigt skakigt. Det krävs god fysik och starkt psyke för att klara det. First Man utspelas under åren 1961-1969 och skildrar livet för astronauten Neil Armstrong som blev den första människan som steg ut på månen. Jag minns när jag kom hem från skolan och mamma hade på tv:n där vi såg raketen som for iväg och sedan också månlandningen. Hur skakigt det är att sitta inpackad i raketen då det far iväg gick inte riktigt fram i tv-sändningarna då. Nu, i filmen, upplever vi det oerhört påtagligt. Det är så det känns i kroppen där jag sitter i biosalongen.

Filmen tar oss nära honom och hans familj och människorna som jobbade med projektet att få en amerikansk astronaut till månen före de värsta konkurrenterna Sovjetunionen. Det är fascinerande att se hans liv och hur de tekniker och astronauter som utvecklade projektet arbetade. Det fanns kritik mot rymdkapplöpningen, demonstrationer som hördes och där kostnaderna för att utveckla rymdtekniken ifrågasattes eftersom många människor samtidigt var så fattiga i USA att de inte hade råd med sjukvård när de behövde. En annan aspekt som inte hördes så mycket i samband med månlandningen var att flera astronauter dog under testprojekten.

Filmen är välgjord med foton och klipp som gör att det känns som att vi är där, med i handlingen. Vi kommer också Neil Armstrong och hans familj när. Hans dotter Karen dog som liten och den sorgen bar han med sig hela livet. En av filmens styrkor är att allt inte berättas övertydligt, vi går känna med och dra egna slutsatser.

En lång rad duktiga skådespelare är med på rollistan. Ryan Gosling som Neil Armstrong och som hans fru Janet Armstrong ser vi Claire Foy (som slog igen internationellt med stor framgång i rollen som Queen Elizabeth II i hyllade tv-serien The Crown).

Pressmeddelandet om filmen:

Efter den sexfaldigt Oscarbelönade kritiker- och publiksuccén La La Land, samarbetar regissören Damien Chazelle och Ryan Gosling återigen med FIRST MAN som är den spännande historien om hur NASA landsatte en man på månen. Filmen utspelas under åren 1961-1969 med fokus på astronauten Neil Armstrong – den första människan som gick på månen. FIRST MAN är baserad på boken med samma titel av James R. Hansen. Vi får komma nära Armstrong och de uppoffringar han gjorde för att kunna utföra ett av historiens farligaste uppdrag. Filmens manus är skrivet av Oscarbelönade Josh Singer (Spotlight). FIRST MAN hade världspremiär vid filmfestivalen i Venedig.

I rollerna: Ryan Gosling, Jason Clarke, Claire Foy, Kyle Chandler, Corey Stoll, Ciaran Hinds, Christopher Abbott, Patrick Fugit, Lukas Haas.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Christoffer Robin & Nalle Puh – en kärleksförklaring till fantasin och lekfullheten

8 oktober, 2018 by Rosemari Södergren

Christoffer Robin & Nalle Puh
Betyg 4
Svensk biopremiär 11 oktober 2018
Regi Marc Forster

När en av världens mest älskade gosedjur kommer tillbaka på bio i ”Christoffer Robin & Nalle Puh” med Ewan McGregor i rollen som den vuxne Christoffer Robin är det en kärleksförklaring till fantasin och lekfullheten.

En vacker film. Fotot och miljöerna, skådespelarna – allt är så välgjort. Ewan McGregor i rollen som den vuxne Christoffer Robin är helt rätt man för den karaktären.

På svenska biografer kommer filmen att gå upp både i en svensk-dubbad version och i originalversionen. Om barnen som följer med inte kan läsa det textade tillräckligt snabbt är den svenskdubbade versionen att rekommendera, förstås. Den fungerar bra, ovanligt bra faktiskt. När engelsktalande skådespelare dubbas till svensk blir det alltid lite konstig läppsynkroniseringen men i den här versionen är dubbningen väl genomförd. Även om vi som vuxna hade uppskattat originalskådespelarnas röster.

Christoffer Robin tvingas som pojke att lämna sina vänner i Sjumilaskogen då han skickas på internatskola. Han lovar sina vänner, Nalle Puh, Nasse, Ior, Tiger, Kängu, Ruh och de andra att han aldrig kommer att glömma dem. Tiden rusar iväg och små pojkar blir vuxna män som skickas ut till krig, gifter sig, blir pappor och måste försörja sin familj. Christoffer Robin liksom de flesta vuxna glider allt längre bort från den pojke han en gång var.

Innerst inne känner han sig vilsen i vuxenvärlden och då är det något som drar iväg Nalle Puh som kliver in i öppningen i det träd där Christoffer Robin brukade komma till Sjumilaskogen. På något vis förs Nalle Puh till en parkbänk i London där han träffar Christoffer Robin.

Denna vackra, lågmälda film pekar på vad som är viktigast i livet. Javisst, ibland på typiskt snusförnuftigt vis men ändå, den som inte smälter för den här filmen må ha ett hjärta av sten.

För regin står Marc Forster som stått bakom en lång rad succéer som Oscarsbelönade dramerna ”Monster’s ball” och ”Finding Neverland”. Han har också gjort en Bond-film, ”Quantum of solace” och zombiefilmen ”World war z”.

Det är klart att vissa delar av filmen är förutsägbar, vi förstår vad som ska hända. Men det finns också en hel del överraskande vändningar. Vissa berättelser gör inget att vi vet vad som ska hända. Tänk bara på hur Shakespeares dramer som Hamlet och Romeo och Julia sätts upp om och om igen världen över och drar en publik. Ibland är det hur något berättas och framförs som är vad som gör dess storhet.

Jag kan tänka mig att för de minsta barnen kan den första halvtimmen vara lite seg. Efter en inledning med pojken Christoffer Robin kommer hans vuxna liv och vi får se hur han jobbar på ett kontor på ett stort företag som tillverkar och säljer reseväskor åt de rikaste människorna i samhället. Företaget har problem med ekonomin och den snälla halvchefen Christoffer Robin tvingas lägga fram ett besparingspaket som kan göra några av hans personal arbetslös. Han våndas över detta och har aldrig tid att vara med sin fru och sin dotter. Den här delen av filmen är nog inte så lätt för de minsta barnen att ta till sig men sedan blir det full fart med fantasi och underbar lekfullhet.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Disney, Familjefilm, Filmrecension, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 30
  • Sida 31
  • Sida 32
  • Sida 33
  • Sida 34
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 243
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in