Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bok

Är Astrid Lindgrens böcker rasistiska?

by

Vi lever i dag i ett mångkulturellt samhälle.
Detta är skälet till att den tyska forskaren dr Eske Wollrad vid Sachsens antidiskriminreringsbyrå nu går till angrepp mot Astrid Lindgrens storsäljande böcker om Pippi Långstrump.
Rapporterar Aftonbladet.

Eske Wollrad tar som ett exempel på rasismen i böckerna Pippis resa till Söderhavet och Kurrekurreduttön, där de svarta barnen kastar sig för Pippis fötter.
Ett tecken på rasism, menar Wollard.

Jag slängde ut en fråga till några kulturpolitiska vänner, där jag frågade om vad de tänkte kring detta:

En påpekade:
hade nån skrivit dom idag hade det nog blivit lite rabalder

En annan röst:
Ungefär som Tintin och skolböckerna från förr.

En tredje röst:
Barn av sin tid

Någon funderar på om det inte är ett utspel för att Eske Wollrad bara är ute efter att synas

Vad tänker jag själv?
För det första är det rätt klart att böckerna kom till i en tid där många var mycket värre.
Om det kom en färgad person till den småstad där jag växte upp i slutet av femtiotalet och början av sextiotalet så skulle hela stans ungar springa ut för att ställa sig och titta på den färgade människan. Samma sak när zigerarna kom till stan, då skulle vi ut och glo.
Inte för vara elaka utan för att vi var nyfikna.

Det var i en sådan tid Astrid Lindgrens böcker om Pippi kom. Vi får inte glömma det och ur den synvinkeln var Astrid Lindgren ovanligt öppen. Hon gör ju inte de människor med mörk hud till bovar. Att de svarta barnen slängde sig för Pippi fötter var väl till och med en metafor för hur den vita västvärlden betedde sig mot länder i Afrika som de koloniserade.

Jag tror censur är ett gissel och en stor fara för demokratin. Så jag undrar lite vad den tyske forskaren är ute efter. Vill ha förbjuda böckerna om Pippi, vill han ta bort delar ur böckerna eller vill han bara föra en diskussion om rasism i gamla barnböcker?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

1Q84: tredje boken, gör trilogin till Murakamis bästa roman (recension)

by

Titel: 1Q84: tredje boken
Författare: Haruki Murakami
ISBN: 9789113037622
Förlag: Norstedts
Originaltitel: 1Q84-3
Översättare: Vibeke Emond

Att recensera eller berätta om tredje boken i Murakamis trilogi 1Q84 går inte utan att texten blir lite av en spoiler för den som ännu inte läst ettan och tvåan. Framför allt är det den andra boken som kanske inte får samma betydelse för den som läser om handlingen i tredje boken innan han/hon läser den andra boken. De tre böckerna i trilogin hör tätt ihop, de är delar av samma bok. Ingen del kan egentligen läsas fristående med någon större behållning.

Jag tycker intet särskilt mycket om Murakamis andra böcker. Det har flera skäl.
Jag tycker om många japanska författare, jag tycker om japansk kultur. Murakami är inte särskilt japansk i någon roman jag läst av honom och det är han inte heller i 1Q84 som kryllar av hänvisningar till västerlänsk kultur.

Hans sexscener har jag svårt för. De känns gubbaktiga, avskalade och trista. Som att äta.

Men många tycker tvärtemot mig och Murakami har många fans. De talar om att han målar upp en egen speciell värld. Det håller jag dock med om, han lyfter liksom försiktigt på ett draperi och låter oss ana andra världar.

Däremot hur en del liksom Dagens Nyheters Jonas Thente kan hävda att han blandar buddism med kristendom, det säger nog mer om Thentes okunskap om buddism. Murakami är en ovanligt västerländsk japanska författare.

Nu har jag dock läst hela trilogin och då sitter jag här fylld av beundran. 1Q84 är hans bästa av de jag läst av Murakami. Fast det kan ju betyda vad som helst, eftersom jag inte är någon stor beundrare av hans författarskap annars. Egentligen 1Q84 den enda jag tycker om riktigt mycket av hans romaner.

1Q84 är välskriven, även om det blir en del upprepningar, både från bokdel till bokdel och inne i böckerna. Ibland är det som om kapitlen först var skrivna för att publiceras som kapitel för kapitel som en följetong. Men upprepningarna fyller en rytmisk funktion, det blir som teman som återkommer. Dessutom fördjupas dessa teman genom att flera händelser och bilder berättas om igen ur en annan karaktärs synvinkel.

1Q84 ger oss en aning om andra världar, men det är också en fantastisk berättelse om kärlek. Det är också en tung berättelse om orättvisorna i världen och om hur en del slås ut redan från början, hur de aldrig får en chans. Eller får de en chans men vågar aldrig själva tro på den, vågar aldrig gripa ta i den lycka som förunnas dem?

Det är svårt att skriva om den tredje delen utan att avslöja något som alla som läst den andra delen undrar över. Överlevde Aomame eller inte? Tredje delen skildrar den mystiska världen 1Q84 med de två månarna som bara några få kan se.

De tre delarna ska läsas som en bok. Frågan är varför de alls är indelade i tre delar. Det kan inte vara något annat skäl är att det skulle bli en jättejättetjock roman annars med mer än 1.500 sidor.

Här är lite fakta om boken från bokbutiken:

1Q84. Tredje boken är fortsättningen på Haruki Murakamis största litterära satsning någonsin. Den utmanar vår uppfattning om sanning och tid – och vad som egentligen kan rymmas i en berättelse.

Oktober-december 1984. Ushikawa är en erfaren och nitisk utredare som med sitt tålamod och rationella tillvägagångssätt kan spåra nästan vem som helst. När han får i uppdrag att leta rätt på den försvunna Aomame går han sin egen väg och blir allt djupare indragen i den egensinniga och oförutsägbara värld som är 1Q84.

Under tiden dras Tengo och Aomame genom osynliga trådar allt närmare varandra, utan att riktigt förstå vad det är som pågår. De två månarna på himlen utövar ett starkt inflytande över dem och tycks styra deras tankar och rörelser. Den magiska men kortvariga beröring de en gång upplevde som barn är efter tjugo år på väg att utveckla ett alldeles eget liv.

”Murakami blandar Raymond Chandler med Kafka och Alice i Underlandet till någonting helt annorlunda som förnyar romankonsten liksom hos Thomas Pynchon och Don DeLillo fast kanske ännu mer egensinnigt än så. Man får hoppas att han inte anses vara för lekfull för att få Nobelpriset.”
Johan Dahlbäck, GP

Relaterat: Recension av del 1 och del 2 i SVD.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Umberto Eco – Begravningsplatsen i Prag: mustigt språk men svår att tränga in i

by

Begravningsplatsen i Prag
Författare: Umberto Eco
Översättare: Barbro Andersson
Förlag: Brombergs
Utgiven: 201109
Antal sidor: 547
ISBN10: 9173373249
ISBN13: 9789173373241

Begravningsplatsen i Prag är ingen lätt bok. Umberto Eco har sedan den filsofiska romanen/deckaren ”Rosens namn” många som uppskattar hans författarskap. ”Begravningsplatsen i Prag” är dock något helt annat än ”Rosens namn”.

Begravningsplatsen i Prag handlar flera saker, den har flera lager av betydelser.

Berättelsen utspelar sig under senare delen av 1800-talet och utgår kring om den Italienfödde Simone Simonini som föddes i Italien med så småningom flyttar till Paris. Han är uppväxt med en judehatande farfar. Detta judehat blir som ett med honom. Detta judehat är så starkt att Simonini liksom hans farfar menar att allt ont kommer från judarna och att judarna har nästlat sin in överallt, i katolska kyrkan, hos frimurarna, hos kommunister, hos regeringar och ja överallt. Judarna är till och med kannibaler och äter små barn, enligt Simonini och hans farfar.

Simonini visar sig ha en begåvning för att förfalska dokument och livnär sig på förfalskningar. Han blir också indragen i spionaffärer och tvingas bli såväl hemlig agent som dubbelagent och rent av trippelagent. Uppdragen tar han för att kunna skapa förfalskade dokument som ska få världen att förstå att de måste utrota judarna.

Det finaste av dokumenten handlar om ett möte med rabbiner på begravningsplatsen i Prag. Bokens handling kretsar till viss del kring detta dokument, förstås. Det är ju trots allt titeln på romanen.

Umberto Eco har ett underhållande, mustigt språk som beskriver livfullt och det doftar ända dit där jag sitter och läser. Däremot är romanen delvis rörigt uppbyggt. Berättelsen sker dels från bokens berättare men också av Simonini själv och en abbé Dalla Piccola som vi länge får fundera kring om det är ett andra jag av Simonini eller en annan person. (Jag kan inte avslöja vilket, då förstör jag en del av bokens handling).

Boken är underhållande, på grund av språket och delar av berättelsen är roliga och tankeväckande och träffsäkert absurda. Men jag undrar över detta judehat. De farliga rasisterna är knappast de som är så extrema som de i boken beskrivna antisemiterna. Om en person säger att judarna äter barn, då lyssnar väl ingen på den personen. Därför undrar jag vad Umberto Eco vill säga med boken. Vill han beskriva hur falska uppgifter låt till grund för det judehat som blossade ut i sin fulla förfärliga verkan under 1900-talet?

Fast kanske finns det människor som är beredda att tro på så extrema falska uppgifter. DN skriver i sin recension:

Ecos roman är kontroversiell på massor av plan. Naturligtvis för att de dryga fem hundra sidorna ekar av hatisk antisemitism (hur mycket han än använder den för att visa hur idiotisk den är), men också för att i stort sett allt är sant. Alla karaktärer som sveper förbi under de sjuttio slutåren av 1800-talet (utom en) är historiska personer, och deras repliker och tankar är autentiska. Umberto Eco för den gamla debatten om hur mycket fakta man får använda i ett fiktivt verk till en helt ny nivå.

Själv tror jag dock att den inlindade, dolda rasismen är betydligt farligare.

Umberto Eco har en massa hänvisningar till händelser och personer under 1800-talet, som är roliga i de fall jag känner till bakgrunden och karaktärerna, men mer utestängande när jag inte känner till dem. Den som inte kan sin europeiska 1800-talshistoria kommer inte att förstå allt i handlingen. Jag är inte riktigt förtjust i den form av litteratur som kräver förkunskaper.

Johan Dahlbäck som recenser boken i Göteborgsposten skriver om detta:

När Ecos litterära collage svämmar över av fakta så ska det inte ses som lärdomsskryt utan som uttryck för äkta desperation. Foucaults pendel var en semiotisk konspirationsroman, men den nya bokens egentliga ämne är själva hatet och den omtumlande och briljanta textens ibland utsvävande form förklaras av att vi här bevittnar en ovanligt förnuftig mans kollision med det totala oförnuftet. Det är ingen historisk roman, tyvärr handlar den om samtiden: mot slutet planerar dess konspirationsteoretiker ett terrorattentat.

Bitvis är romanen underbar att läsa, med ett mustigt språk och skrämmande beskrivningar av människors dumhet framförallt när det gäller krig och revolutioner, men samtidigt är den svår att tränga in i. Jag tror att jag kommer att läsa den en gång till, för jag misstänker att jag missade en del när jag läste den första gången.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Vacker fotobok om Mats Ek och hans dansverk

by

För alla som uppskattar dans och vackra fotografier finns nu en mycket snygg bildbok om Mats Ek och hans dansverk. Mats Ek har varit verksam som koreograf i fyra decennier och har skapat ett femtiotal verk. Bokförlaget Max Ström skriver om boken:

Detta stora och aldrig tidigare sammansatta verk om Mats Ek berättar om hans danskonst först och främst i bilder. Fotografen Lesley Leslie-Spinks har följt Mats Ek sedan 1970-talet och har som ingen annan tolkat rörelsen, uttrycket och dramatiken i hans verk. I Leslie-Spinks unika bildmaterial kommer man nära både den enskilda dansaren och det sammansatta verket. Boken följer Mats Eks utveckling från hans första egna koreografi 1976 genom nästan 40 olika verk fram till solot för Sylvie Guillem, Ajö, som hade premiär på Sadlers Wells i London våren 2011.

Boken innehåller även bilder från familjen Eks privata album. Dans- och teaterkritikern Margareta Sörenson beskriver Mats Eks konstnärskap i en längre essä i boken och ger värdefulla nycklar till varje verk. Boken är tvåspråkig, med svenska och engelska i samma utgåva, och innehåller även en DVD med verket Gammal och Dörr, skapad speciellt för Mats Eks mor, koreografen Birgit Cullberg. Denna unika film har aldrig visats för en större publik.

Jag tycker att det är intressant att läsa de förklarande texterna till bilderna och om Mats Eks liv och arbete i Margareta Sörensons essä samt att titta på dansfilmen efter att ha läst boken. Läs vidare i Teatermagasinet.

Titel: Mats Ek
ISBN: 9789171261519
Förlag: Bokförlaget Max Ström
Författare: Lesley Leslie-Spinks och Margareta Sörenson
Foto: Lesley Leslie-Spinks

Relaterat: Expressen, Fotosidan, Svenska Dagbladet, Adlibris, Bokus.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Regi Bergman – mer än en bok: ett konstverk

by

Regi Bergman
Författare: Bengt Wanselius & Paul Duncan
Bokförlag Max Ström
Utgiven: 200809
Antal sidor: 591
Vikt i gram: 6599
ISBN10: 9171260900
ISBN13: 9789171260901

Ingmar Bergman betydde mycket för svensk film och svensk teater. Under de 60 år Ingmar Bergman var verksam som regissör och manusförfattare gjorde han närmare åttio spelfilmer och teveproduktioner.När bokförlaget Max Ström 2008 gav ut en bok om Bergmans verk är boken som en Bibel eller ett konstverk. Den är tryckt på högkvalitativt fint papper och består av 591 välskrivna sidor som börjar med Erland Josephsons text om sin vänskap och relation med Ingmar Bergman. En mycket underfundigt och välskriven text som jag läst om och om igen, flera gånger.

Texterna i boken bygger huvudsakligen på Ingmar Bergmans egna ord, med citat från dagböcker, brev, skrifter och böcker. Men här finns också nyskrivna texter av bland andra Erland Josephson, Birgitta Steene och Bengt Forslund.

Det är en stor fotobiografi som sammanställts av Bengt Wanselius, som i 20 år arbetade som en av Bergmans stillbildsfotografer.

Denna kolossala bok, denna filmbibel, innehåller över ett tusen bilder som skildrar Bergmans liv och verk med en lång rad unika fotografier från filminspelningar, teaterscener och privatliv.

När jag öppnade boken möttes jag dessutom av en dvd, en specialproducerad dvd med bland annat Bergmans egna smalfilmer.

Boken är vackert mörkblå och väger 6,5 kilo. Den är tung på många sätt, dock är den inte tung att läsa. Bilderna är intressanta och texterna välskrivna. Det är en bok jag återvänder till och läser lite i taget ur. Den går igenom hela Bergmans produktion, från de första mer okända filmerna. Det finns så mycket att lära sig där. Det är inte alls förvånande att boken fick Augustpriset för bästa fackbok 2008. Har det någonsin getts ut en lika genomarbetad och vacker faktabok i Sverige?

Jag har placerat den på vårt finaste bord i vardagsrummet och där ligger den uppslagen och jag sätter mig där flera gånger om dagen och bläddrar, ser på bilder och läser lite.

Boken är en fantastisk julklapp, till exempel, till den film- och eller teaterintresserade.

Svenska Dagbladet skrev i sin recension:

Porträttet av Bergman är helt ­enkelt lysande i sin skärpa, sin humor, sin respektlöshet och sin kärlek. Vem kan som ­Josephson fånga det omöjliga hos Bergman, han som var större än livet självt och som kunde göra sig till världens centrum som ingen annan? Josephson lyckas, inte bara eller ens främst för att han kände Bergman så väl, utan för att han har en egenskap Bergman själv faktiskt saknade: författarens, han som är hemma i språket. Jag misstänker att Erland Josephson vet om detta och att det övertaget är en nyckel till varför de båda varit så jämspelta livet igenom.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,