Begravningsplatsen i Prag
Författare: Umberto Eco
Översättare: Barbro Andersson
Förlag: Brombergs
Utgiven: 201109
Antal sidor: 547
ISBN10: 9173373249
ISBN13: 9789173373241
Begravningsplatsen i Prag är ingen lätt bok. Umberto Eco har sedan den filsofiska romanen/deckaren ”Rosens namn” många som uppskattar hans författarskap. ”Begravningsplatsen i Prag” är dock något helt annat än ”Rosens namn”.
Begravningsplatsen i Prag handlar flera saker, den har flera lager av betydelser.
Berättelsen utspelar sig under senare delen av 1800-talet och utgår kring om den Italienfödde Simone Simonini som föddes i Italien med så småningom flyttar till Paris. Han är uppväxt med en judehatande farfar. Detta judehat blir som ett med honom. Detta judehat är så starkt att Simonini liksom hans farfar menar att allt ont kommer från judarna och att judarna har nästlat sin in överallt, i katolska kyrkan, hos frimurarna, hos kommunister, hos regeringar och ja överallt. Judarna är till och med kannibaler och äter små barn, enligt Simonini och hans farfar.
Simonini visar sig ha en begåvning för att förfalska dokument och livnär sig på förfalskningar. Han blir också indragen i spionaffärer och tvingas bli såväl hemlig agent som dubbelagent och rent av trippelagent. Uppdragen tar han för att kunna skapa förfalskade dokument som ska få världen att förstå att de måste utrota judarna.
Det finaste av dokumenten handlar om ett möte med rabbiner på begravningsplatsen i Prag. Bokens handling kretsar till viss del kring detta dokument, förstås. Det är ju trots allt titeln på romanen.
Umberto Eco har ett underhållande, mustigt språk som beskriver livfullt och det doftar ända dit där jag sitter och läser. Däremot är romanen delvis rörigt uppbyggt. Berättelsen sker dels från bokens berättare men också av Simonini själv och en abbé Dalla Piccola som vi länge får fundera kring om det är ett andra jag av Simonini eller en annan person. (Jag kan inte avslöja vilket, då förstör jag en del av bokens handling).
Boken är underhållande, på grund av språket och delar av berättelsen är roliga och tankeväckande och träffsäkert absurda. Men jag undrar över detta judehat. De farliga rasisterna är knappast de som är så extrema som de i boken beskrivna antisemiterna. Om en person säger att judarna äter barn, då lyssnar väl ingen på den personen. Därför undrar jag vad Umberto Eco vill säga med boken. Vill han beskriva hur falska uppgifter låt till grund för det judehat som blossade ut i sin fulla förfärliga verkan under 1900-talet?
Fast kanske finns det människor som är beredda att tro på så extrema falska uppgifter. DN skriver i sin recension:
Ecos roman är kontroversiell på massor av plan. Naturligtvis för att de dryga fem hundra sidorna ekar av hatisk antisemitism (hur mycket han än använder den för att visa hur idiotisk den är), men också för att i stort sett allt är sant. Alla karaktärer som sveper förbi under de sjuttio slutåren av 1800-talet (utom en) är historiska personer, och deras repliker och tankar är autentiska. Umberto Eco för den gamla debatten om hur mycket fakta man får använda i ett fiktivt verk till en helt ny nivå.
Själv tror jag dock att den inlindade, dolda rasismen är betydligt farligare.
Umberto Eco har en massa hänvisningar till händelser och personer under 1800-talet, som är roliga i de fall jag känner till bakgrunden och karaktärerna, men mer utestängande när jag inte känner till dem. Den som inte kan sin europeiska 1800-talshistoria kommer inte att förstå allt i handlingen. Jag är inte riktigt förtjust i den form av litteratur som kräver förkunskaper.
Johan Dahlbäck som recenser boken i Göteborgsposten skriver om detta:
När Ecos litterära collage svämmar över av fakta så ska det inte ses som lärdomsskryt utan som uttryck för äkta desperation. Foucaults pendel var en semiotisk konspirationsroman, men den nya bokens egentliga ämne är själva hatet och den omtumlande och briljanta textens ibland utsvävande form förklaras av att vi här bevittnar en ovanligt förnuftig mans kollision med det totala oförnuftet. Det är ingen historisk roman, tyvärr handlar den om samtiden: mot slutet planerar dess konspirationsteoretiker ett terrorattentat.
Bitvis är romanen underbar att läsa, med ett mustigt språk och skrämmande beskrivningar av människors dumhet framförallt när det gäller krig och revolutioner, men samtidigt är den svår att tränga in i. Jag tror att jag kommer att läsa den en gång till, för jag misstänker att jag missade en del när jag läste den första gången.
Läs även andra bloggares åsikter om Umberto Eco, bok, recension, judehat, litteratur, Brombergs