Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: Fjord – lite för kall och lite för många teman som snurrar runt på ytan

by

'Fjord

Fjord
Betyg 3
Svensk biopremiär 2 oktober 2026
Regi och manus Cristian Mungiu

Är en dask i rumpan på ett barn helt OK? Om det händer flera gånger, är det fortfarande helt OK? Det är en av de centrala frågorna eller teman i denna film. Hur hård är en dask? Hur definierar man en ”dask i rumpan”? Är fysiska tillrättavisningar av en förälder mot ett barn endast något fysiskt eller kan det ge mentala skador? Filmen ställer dessa frågor men ger oss inga svar. Jag är osäker på om det är av feghet från regissören? Jag håller med om att en dask är något man kan bagatellisera. Jag vet inte vad regissören anser – men han framställer det som rätt smått och att reaktionerna från det norska samhället är överdrivna. Kanske har jag tolkat regissörens intention fel. I vilket fall är filmen stark, berörande och ställer många intressanta frågor som är viktiga att prata om.

Fjord vann Guldpalmen som långfilm 2026 i Cannes, som är det finaste och mest prestigefyllda priset som delas ut vid Cannes filmfestival. Filmen sticker ut och är speciell. Dess berättelse är inte glasklar och hur var och en tolkar den beror mycket på ens egna värderingar.

Handlingen lyfter fram en rejäl krock mellan olika kulturer. Ett rumänsk-norskt par, Mihai och Lisbeth Gheorghiu, flyttar till en liten by i Norge med sina fem barn. Mihais föräldrar har gått bort och de vill bo närmare Lisbeths familj, bland annat för att hennes familj delar deras djupa religiösa övertygelse.

De tas emot vänligt och hjärtligt av grannfamiljen Hallberg. Mats Hallberg jobbar som rektor på den närliggande skolan medan hustrun Mia har lämnat sitt arbete som jurist för att ta hand om Mats åldrande pappa. Överlag tas den rumänsk-norska familjen emot väl i början men då personal på skolan ser att Gheorghiufamiljens tonårsdotter Elia har blåmärken som verkar komma från slag väcks misstankar om att barnen i familjen Gheorghiu uppfostras med slag ibland. Barnevernet som är en norsk motsvarighet till svensk socialtjänst pratar med Elia och hennes tonårsbror. De berättar att de får stryk ibland och att de uppfostras till att be och läsa Bibeln varje dag. Barnevernet beslutar att hämta alla fem barnen och placera dem i fosterfamiljen fram tills en domstol får ta beslut om barnen ska få komma hem till familjen igen. Mia Hallberg från grannfamiljen är jurist och hon blir familjen Gheorghius advokat vid rättegången och kämpar för att familjen ska återförenas. Mia blir därmed en slags våg mellan de två sidorna: de som anser att familjen absolut bör återförenas och en dask då och då är inget att göra någon affär av och den andra sidan som är orolig för när barn får växa upp med dask i rumpan och andra straff och med en sträng religiös uppfostran.

Mihai lyckas få med sig massor av kristna grupper som demonstrerar högljutt för att familjen barnen ska komma tillbaka till sina föräldrar. Många av de grupper som stödjer kampanjen för att familjen ska få tillbaka sina barn är extremt konservativa. Det är skrämmande. Inte heller när det gäller temat om de skrikande extremisterna visar filmskaparen sin tolkning. Det är väldigt objektivt och rent av känslokallt berättat.

Filmens berättelse har en tydlig parallell till debatten i Sverige för några år sedan då muslimska nyhetsmedier utomlands beskyllde svenska myndigheter för att ta barn från muslimska familjer.

Familjen Hallbergs rebelliska tonårsdotter Rakel förändras när hon blir vän med Elia och hennes syskon. Det är en tråd i berättelsen som fladdrar lite hit och dit och tyvärr inte riktigt får den plats den förtjänar.

Delvis blir filmen som filmad teater då regissören valt att ofta låta kameran stå stilla och låta skådespelarna agera och tala utan att kameran följer dem nära. Det är få närbilder i filmen. Det gör den speciell och för denna berättelse fungerar det bra även om det blir delvis stelt. På ett sätt är det att inte utnyttja films många möjligheter att berätta något genom att låta kameran komma nära eller gå längre ifrån och skifta fokus. Men då denna film bygger mycket på att låta oss som betraktare tänka och känna fungerar det med detta mer teatrala sätter att skapa film. Filmen har flera lager, vilket är ett plus. Samtidigt är det lite för många teman som snurrar runt på ytan om uppfostran, våld, religion, frihet och kulturkrockar.

Filmrecension: Första blatten på månen – öppet och ärligt och nära

by

Första blatten på månen

Första blatten på månen
Betyg 4
Svensk biopremiär 25 september 2026
Regi Iván Blanc

Ett nära möte med Douglas ”Dogge Doggelito” León som samtidigt berättar något om det svenska samhället och dess förändring under tolv år.

Personligt men inte privat, brukar vara en guide för att skapa bra film, litteratur, draman, eller vilken kultur som helst. Ja all kultur brukar bli bättre om det finns en personlig ansats bakom medan för privat kan bli för nära, för enskilt och kanske obehagligt till och med. Jag är lite vankelmodig kring denna riktlinjes giltighet. Douglas ”Dogge Doggelito” León som slog igenom med hiphop-bandet Latin Kings har blivit en välkänd svensk kändis på många sätt då han är med i så många olika sammanhang. Regissören Iván Blanco har följt Dogge i tolv år. Det är en lång tid. Det är förmodligen en anledning till att vi kommer väldigt nära Dogge, kanske rent av blir det privat – men trots det är det en engagerande dokumentär som förstås låter oss möta personen Dogge men samtidigt får en berättelse om det svenska samhället.

Vi får komma hem till Dogge. Vi får följa honom i många olika sammanhang, som när han berättar om sin djupa sorg då hans fru dog och om uppbrottet med Latin Kings. Vi får komma hem till hans bostad och se djuren han har. Vi kommer mycket nära, men ändå går filmens skapare inte över gränsen till det alltför privata. Det är skickligt och det gör att detta blir ett högst personligt möte med Dogge Doggelito.

Douglas ”Dogge Doggelito” León var frontfigur för Sveriges kändaste hiphopgrupp, Latin Kings. Han var ensjälvklar stjärna i rampljuset men samtidigt fick han och hans vänner i bandet höra att de vara invandrare och inte svenskar. Men mitt i allt detta dör hans fru Leonida i cancer. Allt förändras, som det gör när marken, grunden för allt bara skakar. Dogge står där ensam med ett litet barn och han måste få deras liv och vardag att fungera.

Regissören Iván Blanc berättar om filmen:
– Från början var tanken att göra en film om att återförena The Latin Kings. När jag insåg att det aldrig skulle hända hade frågan redan förändrats: vad händer med rebellen när rebellen blir medelålders? För mig blev det en film om överlevnad, sorg och kreativitet.

Filmen belönades med Dragon Award Best Nordic Documentary på Göteborg Filmfestival och visades på Way Out West i augusti där den var nominerad för bästa musikdokumentär.

Dogge är en person med många järn i elden och vi får komma honom mycket nära i denna dokument, kanske för närgånget men samtidigt är dokumentären mycket ärlig och vi möter en öppen Dogge som är som han är. Kanske är det mer sådan öppenhet vi behöver? Att regissören följt honom i tolv år gör att dokumentären samtidigt blir en tidsresa genom det svenska samhället där vi får se hur han blev bemött först och hur han blir bemött idag och det säger en del om det svenska samhället.

I sin motivering lyfte juryn på Göteborgs Filmfestival fram filmen som ”ett intimt och osentimentalt porträtt av livet efter förlust” och ett verk som skapar ”ett ovanligt utrymme där maskulinitet och sårbarhet kan samexistera”.

Om regissören Iván Blanco
Iván Blanco är en chilensk-svensk dokumentärfilmare och filmfotograf, baserad i Stockholm och verksam internationellt. Han har undervisat i film på Biskops-Arnö, Birkagården och Journalisthögskolan, och har arbetat med flera uppmärksammade dokumentärer, däribland Hacking Hate, The Scars of Ali Boulala och The Most Beautiful Boy in the World.

Om Douglas ”Dogge Doggelito” León
Douglas ”Dogge Doggelito” León är artist och en av svensk hiphops mest igenkännbara röster. Som frontfigur i The Latin Kings blev han på 1990-talet en symbol för en ny sorts svenskhet – rotad i förorten, språket och vardagen. Under en lång och mångsidig karriär har Dogge rört sig mellan musik, film, scen, konst och folkbildning. Med sin energi, humor och sitt direkta tilltal har han fortsatt vara en närvarande, älskad och omdiskuterad röst i svenskt kulturliv.

Filmrecension: Bad Apples – en modig och överraskande film

by

Bad Apples

Bad Apples
Betyg 4
Svensk biopremiär 18 september 2026
Regi Jonatan Etzler
I rollerna Saoirse Ronan, Eddie Waller, Sean Gilder, Jacob Anderson, Nia Brown

Vad ska göras när unga människor, ja så unga att de är barn, är våldsamma och stör och förstör för alla runt omkring? Det är en högaktuell fråga i Sverige som politiker bråkar om. I Bad Apples utforskas ämnet på ett mycket tänkvärt sätt och ger en hel del att fundera på.

Vi får följa Maria som är grundskolelärare och har hand om en klass med tioåringar. Danny, en av pojkarna är bråkig och våldsam. Han förstår för alla och är helt oregerlig. Maria ber skolledningen att få någon hjälp för att kunna ta hand om honom, men skolledningen ifrågasätter hellre henne som lärare.

Några slumpartade händelser och något ogenomtänkt beslut i panik gör att plötsligt har Maria lyckats låsa in Danny i källaren i sitt hus. Hon tänkte förstås släppa ut honom när han lugnat ner sig lite. Men när Danny inte är i klassen kan undervisningen fungera. Ja Maria börjar blomstra som lärare och skolan får beröm. Plötsligt blir det svårt att släppa ut Danny ur källaren.

En styrka i filmen är att den inte går in på vad som är orsaken till att Danny är så våldsam. Det berörs bara lite och det är bra att det inte är många djupdykning i varför han är som han är. Det kan ju finnas en mängd olika bakgrunder som gör att barnen blir besvärliga: både arv och miljö och sådant som ligger i barnets egen natur. Det finns exempel på människor som växer upp under svåra förhållanden med missbrukande föräldrar och våld och som inte blir bråkiga och det finns människor som tycks haft omsorgsfull uppväxt och blir våldsamma. Att dyka ner på bakgrunden till varför just denna pojken är så fruktansvärt bråkig och stökig skulle kunna bli en egen film.

Det är bra att handlingen koncentreras kring temat om hur mycket en person ska få förstöra för alla andra. På något sätt har nog många upplevt hur en stökig elev kan förstöra mycket för alla andra. Det är något vi måste våga kika på hur olika synvinklar. Regissören har valt att låta Danny till stor del vara bråkigare och våldsammare än många. Han är nästan omöjlig att få lugn och samarbetsvillig. På det sättet blir han något mer av kliché än en realistisk pojke. Men det var nödvändigt för att få fram flera viktiga frågor.

Filmen är välgjord med flera oväntade vändningar. Handlingen är inte förutsägbar. Och den ger en hel del att fundera kring och prata om. En modig film.

Filmrecension: Oasis: Don’t Look Back in Anger – en storslagen reklamfilm för nästa års beryktade fortsättningsturné

by

Oasis: Don't Look Back in Anger

Oasis: Don’t Look Back in Anger
Betyg 3
Svensk biopremiär 11 september 2026
Regi Will Lovelace, Dylan Southern

Oasis är inte främmande för att behandlas dokumentärt. Förutom åtskilliga intervjuer under årens gång tilldelades bandet en mycket stabil dokumentär, döpt efter en av deras mest klassiska låtar, Supersonic. En film som stilfullt klargjorde bandets resa från en replokal i Manchester till att bli inte världens största men kanske sista megaband.

Som alltid med obeskrivligt populära och historiska uttryck – som Oasis måste klassas som, kan man diskutera flertalet aspekter in absurdum. Oavsett vad man tycker om brödernas Gallaghers minst sagt kontroversiella personligheter eller det faktum att bandet inte producerat ett album värt namnet sedan 1995 kan ingen ifrågasätta gärningar som Live Forever, Rock N Roll Star, Champagne Supernova, Roll With It eller, eller… Mängden magisk musik som gruppen stått bakom är obegriplig.

Avsikten med Don’t Look Back In Anger är dock inte att återupprepa alltför mycket av den omspännande historik som delgavs i Supersonic. Detta är istället en ytterst deskriptiv film gällande fjolårets återförening. En turné som tog världen med storm och som orsakade komplett hysteri med kaotiska biljettsläpp samt en allmän masspsykos som musik, och inte minst konserter, kan orsaka i en tid då AI och TikTok gärna åsidosätter kollektiva upplevelser.

Men det stora dragplåstret är att faktiskt få bevittna återföreningen mellan Noel och Liam Gallagher. Fejden som pågick i osannolika 16 år är nästan lika historisk som bandets mest klassiska låtar.

Don’t Look Back In Anger är dock för bekväm och traditionell för att någonsin lyfta sig över kategorin duglig. Dokumentärfilmer kan vara mycket mångsidiga vad gäller form. Vi har sett en uppsjö av exempel på hur genren kan formas och presenteras för att ge subjektet maximal potential. Att endast delge ett par uppenbart dramatiska hållpunkter – som första mötet mellan bröderna, är inte tillräckligt för att skapa en film som kan kallas genuint intressant. Det faktum att hela projektet känns närmast regisserat – vad gäller att cyniskt försöka konstla fram dramatik, gör att hela filmen tappar den livsnödvändiga spontana energin som de mest fascinerande dokumentärerna besitter.

Flera sekvenser känns nedklippta och någon form av intimitet blir det aldrig tal om. Den helt demolerade syskonrelationen, och hur den gradvis återställs i och med turnén, bevittnas inte genom det dokumentära materialet utan genom en intervju med rockvärldens två mest högljudda bröder.

Denna omtalade dubbelintervju används inte heller fullt ut, det blir inget verbalt vansinne med tretusen svordomar i sekunden eller komplett ohämmade historier. Istället används intervjun för att trycka ned ganska taffliga plattityder om musikens kraft och värdet i gemenskap.

De mest fascinerande stunderna är istället då vi – alltför kort, får följa med bakom kulisserna inför den första spelningen på turnén. Spänningen, nervositeten och laddningen är osannolikt fängslande. Det vi sedan får bevittna – med fans i tårar och en arena som är nära att implodera av nästan sjuttiotusen hysteriskt hoppande människor, är obeskrivligt. I den stunden känns alla verbala utläggningar och klyschor helt berättigade. Vi må ha sett det förut men musikens kraft att hela och beröra är alltid lika förödande att bevittna. Men efter detta fastnar filmen i en tröttsam repetition där vi åker från stad till stad och besöker fans som har långa – samt förutsebara, utläggningar om bandets betydelse. Vissa utsagor är mer intressanta än andra – ett antal känns genuint menlösa medan andra är betydligt mer drabbande som en ung kvinna som var en av dem som utsattes för terrorattentatet 2017 i Manchester. En händelse som senare ledde till att Don’t Look Back In Anger blev en helande hymn för staden. Denna mycket starka berättelse kopplas dock ihop med mer trivialt tjafs där berusade Manchesterbor skriker nonsens.

Och sådär fortsätter det, fantastiska konsertbilder avbryts av alltifrån trams till allvar. Det kunde ha blivit ett förundransvärt potpurri som visat den oerhörda mångfalden av Oasis fans, men det blir istället en röra som inte säger mycket om något.

En av senare tids mest spektakulära återkomster blir tyvärr bara en acceptabel filmupplevelse som i mångt och mycket känns som en storslagen reklamfilm för nästa års beryktade fortsättningsturné. Konsertbilderna må blända men som helhet är detta inte en strålkastare, snarare en tanig kamerablixt.

Filmrecension: La Grazia – osar av den italienska autuerens fingertoppskänsla, finstämdhet och stil-känsla

by

La Grazia

La Grazia
Betyg 4
Svensk biopremiär fredagen 11 september 2026
Manus och regi Paolo Sorrentino

Den italienska mästaren Paolo Sorrentino, tidigt känd för Kärlekens konsekvenser och This Must Be the Place som följde upp med The Great Beauty (en slags modern tolkning av La Dolce Vita) och Youth – sen också TV-serien The New Pope och filmen Hand of God, är nu tillbaka med ett italienskt drama som osar av den italienska autuerens fingertoppskänsla, finstämdhet och stil-känsla. Filmen kretsar kring den italienska presidenten Mariano De Santis, spelad av regissörens mångåriga kollaboratör Toni Servillo (som även spelade huvudrollen Jep i The Great Beauty), som snart ska pensionera sig men innan dess förhoppningsvis ska hinna med att skriva under och godkänna ett lagförslag om dödshjälp som han länge skickat fram och tillbaka för att undvika.

På honom om detta är hans dotter, Dorotea (spelad av Anna Ferzetti), som brinner starkt för att lagen ska kunna godkännas. Hon är behjälplig med revideringar, strykningar och korrigeringar samt att skicka papparena till rätt instanser för korrigering innan presidenten förhoppningsvis skriver under någon gång. Det moraliska dilemmat, som Mariano själv ser det, är att hjälpa någon att dö är mord. För att understryka problemet hamnar vi i en ridhall där en häst lider och borde avlivas, men som presidenten beordrar ska få leva tills dess att den naturligt går bort. Även här går hans moraliska kompass helt i linje med hans personliga övertygelser och följdaktliga handlingar. Att han inte tycks kunna ta med lidandet i beaktning hos vare sig hästen eller de två fängelsekunder som är aktuella för benådning (vilket filmens titel alltså understryker) visar kanske på presidentens ålder men också hans bakgrund som jurist där all verklighetens bedömning ligger i linje med lagens exakta text och formulering. Om detta har han skrivit en över 2000 sidor lång bok om. Ändå är han väldigt styltig och exakt i sin tolkning av alla situationer utan att kompromissa utifrån egna känslor och angränsande omständigheter som bör förmildra synen.

Filmens bildspråk är estetiskt överdådigt men ändå på ett nedtonat sätt. Den inledande bilden med presidenten som går mot kameran för att hämta en cigarrett är väldigt snyggt fångad. Bildspråket pendlar som ofta i Sorrentinos filmer mellan det storslagna omsvepande naturbilder och mer närgångna personliga porträttbilder nästan som gör att vi kommer både människan och dramat nära. Kanske är Paolo här precis som sin huvudperson lite låst till sin egna perfektion och försöker föryngra sig – Mariano genom musiken när han börjar lyssna på och prisa hip-hop, och Sorrentino genom några slarviga kamerasvep som kanske ska kännas ungdomligt rörliga och nästan slarvigt snabba som om de vore beställda av en debutregissör – men som mest förstör filmens enhetliga språkbild och mer lugna och sansade tempo som flyter sakta men säkert. Dock är de så få och kortvariga att de knappast förstör helhetskänslan speciellt, eller drar ned den nämnvärt, utan det är i dess ganska enkla moraliska dilemma och frågeställande som den bara nästan når storheten. En bra film må ställa frågor om livet och moraliska frågeställningar, men en mästerlig sådan låter också publiken reflektera och till och med låta filosofera om hur de hade agerat om de själva var i samma situation och mött svåra politiska och/eller moraliska dilemman. Här kommer allting ganska enkelt för alla andra än huvudrollsinnehavaren och väldigt lite lämnas till fantasin eller det egna tänkandet. Filmens två exempel är också ganska enkla, först får framstå som ganska hemska och onda, men sedan snabbt kastas omkull för enkla orsaker bakom som tycks väldigt enkla att förhålla sig till, som att det vore mänskligast att avliva hästen istället för att låta den lida i onödan, och bjuder inte direkt in till vidare konversation eller filosofi. Tyvärr.

Allt som allt är det ändå en intressant och vacker film som fångar dagens Italien, modern kultur och tanken om att åldras och att kunna lämna efter sig någonting definitivt och stolt kan stå bakom utan att förhastat ha kastat sig in i för populismens skull. Där den kanske aldrig når på djupet bjuder den ändå in till skratt och charmerande sidokaraktärer som Coco (spelad av Milvia Marigliano) som pratar i samma hastighet som en kulspruta spyr ur sig bly. Sidospåret med efterföljande presidenten och vem som hans fru strulade med way back ger också liv till filmen. Liksom hans intervju med Vogue Italia som bjuder in till reflektion till livet och kärleken för vår huvudperson. Att han sedan svävar fritt i rymden känns som en passande avslutning. En konstnärlig bild som ramar in och perfekt sammanfattar hans emotionella slutkläm och varande.