Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

feminism

Performance med magiska inslag gästspelar på Dansens Hus

by

Magical av Anne Juren och Annie Dorsen
Dansens Hus, Lilla scen
Premiär den 3 maj 2012

Den franska koreografen och dansaren Anne Juren och teaterregissören Annie Dorsen gästspelar på Dansens Hus med performanceverket Magical. Dansens Hus berättar om föreställningen:

Magi, striptease och radikal feministisk konst. I en provocerande, blodig och häpnadsväckande solodans leker Magical med illusioner, tricks och förvandlingar med hjälp av samma riter som en magiker. Föreställningen bygger på referenser från tidigare legendariska verk inom performancekonsten, gjorda av storheter som Carolee Schneemann, Marina Abramovic och Yoko Ono. Allt med en ironisk twist utifrån frågeställningen ”passar feminism och magi ihop?”.

I min recension i Teatermagasinet skriver jag:

Jag vet inte om jag efter den 50 minuter långa föreställningen fått något svar på dessa frågor. Men det är ett intressant och spännande verk och jag har nu också fått upp ögonen för ursprungsverken och deras betydelse.

Föreställningen Magical framförs igen den 4 maj. På lördag den 5 maj anordnas Middagsbjudningen som tar avstamp i Judy Chicagos verk med samma namn (The Dinner Party). På Dansens Hus hemsida får vi Kvällens recept:

39 Middagsgäster
3 Performativa akter
1 Judy Chicago’s ’The Dinner Party’
1 Svulstig måltid
1 Sufflör

Alltsammans hackas helt fint och stötes sedan med en träklubba, samt uppblandas under stötandet med en feministisk utopi, ett stycke bröd, så stort som ett kalkonägg, strategi, erfarenhet, samtal och ett stycke fett. När detta allt på föreskrivna sätt är väl sammanblandat, så brytes huvudskålen och käken bort, hjärnan tages ut, rensas ren, samt lägges på sitt förra ställe igen.

Du som definierar dig som kvinna är välkommen att bli en del av den fysiska berättelsen.

Foto: Christoph Lepka

Inget Hen i Kulturbloggen – inte förrän det finns i SAOL

by

Hen-debatten är lite kul att följa.

Företrädare för att använda ordet ”hen” menar att vi genom att använda ett könsneutrala pronomen kan få oss att se världen mer jämställt.
Det finns ingen forskning som varken kan ge stöd eller motsäga den argumentationen.

SVD:

Ett möjligt sätt att testa sambandet skulle kunna vara att undersöka jämställdheten i kulturer med könsneutrala pronomen. I rapporten Global Gender Gap, utarbetad av World Economic Forum, kvantifieras jämställdheten i 135 länder med utgångspunkt från ett stort antal faktorer (inkomst, politisk representation, utbildningsgrad, livslängd, med mera), och om vi jämför detta med det mest utbredda modersmålet i respektive land blir slutsatsen glasklar – det finns helt enkelt ingen som helst korrelation mellan pronomensystemet och jämställdheten i länderna i fråga.

…

De könsneutrala tredjepersonspronomina i finska, zulu och turkiska verkar inte göra talarna mer jämställda, men just eftersom stora könsbarriärer finns i många sådana kulturer, blir det också svårt att få det till att dessa språkbrukare skulle lida av grava problem med sin könsidentitet. Könsbaserat förtryck förutsätter ju rimligen en könslig medvetenhet.

Min ståndpunkt:
1. Världen är inte jämställd mellan könen. Det finns många, många orättvisor mellan könen – men det finns också väldigt många orättvisor mellan människor av olika klass.
Jag har svårt att tro att vi löser dem genom att använda ordet hen.
Förändringarna i vår attityd måste förändras på andra sätt.

2. Att ordet ”man” används som pronomen i satser som: ”Man borde ta med sig paraplyet” är slarv och trist språk. Vem är det som borde ta med paraplyet? Ofta menar den som skriver ”man” sig själv. Skriv då: ”Jag borde …”. Satser med ordet ”man” i den betydelsen är ofta slarviga. Till alla skribenter säger jag: Ansträng dig lite till, skriv inte så luddigt utan stryk ordet ”man”. Ständigt. Sådana meningar är i 99 procent av fallen trista och kan slipas och bli mycket tydligare om du tar bort ordet ”man”.

3. En del ivrare för ordet ”hen” vill till och med använda det istället för orden ”han” och ”hon”. Det plattar ju till språket ännu mer. Det finns människor av manligt kön och människor av kvinnligt kön. Är det något vi ska skämmas över? Det är inte könsskillnaderna som behöver tas bort, det är följden av dem som vi ska hålla ögonen på och kämpa för att förändra.

Svenska Akademiens Ordlista, SAOL, är ett pragmatiskt verktyg. När ord kommer i allmänt bruk blir de godkända och kommer in där. Om ordet ”hen” kommer in där, ja då är det bara att använda det, för då har det blivit så allmänt och vanligt. Men fram tills dess finner jag det som ett sätt att sila mygg och släppa igenom elefanter att slösa energi och kraft på att införa det detta pronomen. Det finns mycket viktigare saker att använda kraften till, för att förändra och få samhället mer jämställt.

Jag vet att det inte är särskilt politiskt korrekt att inte vilja använda ordet hen. Uppslagsverket Nationalencyklopedin (NE) har redan tagit in ordet i sin webbversion och tidningen Nöjesguiden har använt ordet konsekvent genom en hel tidningsupplaga.

Ordet hen är dessutom så fult, både ordet hon och han är mycket vackrare som ord. Hen låter som en förvirrad höna.

Wikipedia om hen:
Könsneutrala pronomen är pronomen som används i exakt samma form oavsett könet på den person som pronomenet syftar på. Svenska och andra germanska språk är språk som normalt använder könsbestämda possessiva och personliga pronomen i tredje person, jämfört med till exempel de finsk-ugriska språken finska och ungerska som helt saknar könsbestämning i sina pronomen. Det finns även språk som har både könsbestämda och könsneutrala pronomen, till exempel franska, där personliga pronomen i tredje person är könsbestämda (elle, il), men där possessiva pronomen i tredje person inte är det (sa/son oavsett ägarens kön).
I språk som normalt använder könsbestämda pronomen kan det ibland uppstå ett behov av att omtala någon eller något utan att implicit ange dess kön. Det kan röra sig om situationer där personens kön är okänt (till exempel ett foster) eller där personen själv inte vill avslöja sitt kön. I västvärlden har det också argumenterats[vem?] för att ett mer könsneutralt språk skulle vara att föredra ur ett jämställdhetsperspektiv, och i samband med det har fler nyskapade könsneutrala pronomen föreslagits på exempelvis engelska och svenska.
Även inom religioner där gudomen inte anses som varande varken man eller kvinna är könsbestämda pronomen ett problem.

Relaterat: Dagens Nyheter och Kulturnyheterna

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Äntligen ett Nobelpris åt kvinnor: Fredspriset

by

Ja det krävdes att ämnet är fred för att äntligen någon kvinna skulle få ett Nobelpris i år.
Svenska Dagbladet:
Liberias president Ellen Johnson Sirleaf, den liberianska medborgarrättskämpen Leymah Gbowee och jemeniten Tawakkul Karman får 2011 års fredspris för sitt fredsarbete i Afrika och arabvärlden.

Tre starka kvinnor. Äntligen.

På Nobelprisets hemsida står motiveringen:

The Norwegian Nobel Committee has decided that the Nobel Peace Prize for 2011 is to be divided in three equal parts between:
Ellen Johnson Sirleaf,
Leymah Gbowee and
Tawakkul Karman
for their non-violent struggle for the safety of women and for women’s rights to full participation in peace-building work.

Anna Ek, ordförande Svenska Freds, är väldigt nöjd med det val som norska fredskommittén gjort och säger till DN:

– Med det här valet så lyfter man fram olika aspekter. Viktigast är att synliggöra kvinnors del i fredsarbetet. Sedan riktar man uppmärksamhet mot både fredsprocessen i Liberia och den arabiska våren.

Nu tycker jag att priset i litteratur till Tomas Tranströmer var ett mycket bra val. Och det är ju inte särskilt konstigt att det finns många fler män att välja mellan när det gäller de tre vetenskapliga priserna i medicin, fysik och kemi. Som världen ser ut idag, där män överlag i de flesta länder har bättre förutsättningar att kunna studera och satsa på forskning. Kvinnor måste ofta, ofta världen över stå tillbaka och ta hand om barn och hem.

Det är långt kvar till en jämlik, jämställd värld.

Desto viktigare att tre starka kvinnor får Fredspriset.

Aftonbladet kommenterar:
Fredpriset gick i år till tre kvinnor.
En av dem från den arabiska frihetsvåren.
De tre har alla på sitt sätt bidragit till kämpa mot att kvinnor är de som oftast lider mest i krig och konflikter.

Ja, som AB skriver, kvinnor lider ofta mest i krig och konflikter. Kvinnor har ofta, ofta mycket svårare att kunna få utvecklas, vilket ju årets Nobelprisvecka är en osedvanligt tydlig visar.

Relaterat:
SVT-spekulationer inför priset och om själva priset i SVT.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Fascinerande när Subfrau utforskar könsroller på scen

by


Jag såg Subtales – arior från medelklassen, av teatergruppen Subfrau som består av nio kvinnor som gästspelade på Stockholms stadsteater.

På scenen en stor, överdådigt stor dubbelsäng och upp ur den poppar soldater upp som är kvinnor, eller är de män, eller är de kvinnor utklädda till män?
Subfrau bildades för tio år sedan i frustration kring hur ensidiga kvinnors roller i teaterpjäser ofta är. Till sitt tioårsjubileum ville de göra ett något större projekt.

I programmet skriver de om sig själva:

Det roliga med Subfrau är att alla kommer från olika nordiska länder, vilket ger oss perspektiv på hur det är att leva i det maixmalt jämställda, högutbildade, välbetalda, välgörande och humanistiska konceptet som kallas välfärd. Det är här kvinnor sägs ha det som bäst.
Och ändå klagar vi? Och ändå går vi in i väggen? Hur kommer det sig att man kan bli utbränd när man bor i ett samhälle som både passar ens barn och ens föräldrar?

Subfrau ställer många frågor under föreställningen och genom att leka med könsroller visar det på att vi ännu har en bit kvar att gå. Småflickor som vill vara superhjältar, det väcker fortfarande förvåning, eller?

I Teatermagasinet har jag också berättar om föreställningen.

Här finns Subfrau på Facebook.
Här är deras hemsida.

Fotograf Malin Arnesson

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Möte med kvinnliga regissörer på Stockholms filmfestival: frågan är: varför är de är så få

by

På filmskolorna är fördelningen mellan män och kvinnor ungefär fifty/fifty. Stockholms filmfestival arrangerar sedan flera år en juniorfilmfestival, där skolbarn får spela in korta filmer och skicka in till festivalen. Där är också fördelningen ganska jämn mellan pojkar och flickor.
Men när det sedan gäller hur många regissörer och producenter som skapar film är fördelningen mycket mer ojämn. Där är kvinnorna ungefär 18 procent, sade Git Scheynius, festivalchef för Stockholms filmfestival, när hon öppnade seminariet

Deltagare i panelen var fem högintressanta kvinnliga filmregissörer: Debra Granik (Winter’s Bone), Lucy Walker (Waste Land, Countdown to Zero) Lisa Langseth (Till det som är vackert), , Åsa Blanck (Guldbaggevinnaren Vikarien, Kvartersdoktorn), Miao Wang (Beijng Taxi).

Förra året hade Stockholms filmfestival ett seminarium som hette: ”Wanted: Female Directors”. Svaret blev årets seminarium ”Found: Female Directors!”.
Fast det var med viss reservation. 18 procent av alla filmregissör är långt ifrån jämnt fördelat.

Varför är det så? Jag vet inte riktigt om seminariet svarade på den frågan, men däremot kan den nog inspiration till deltagare i publiken, kanske en och annan av alla kvinnor i publiken, fick lite extra kurage och vågar satsa på sin dröm att jobba med film.
Flera av de fem filmregissörerna berättade att de inte hade något naturligt stöd hemifrån, de växte inte om i familjer där det var naturligt att tänka sig film som ett yrke.

Lucy Walker är dokumentärfilmare och har lyckats göra två filmer som har premiär under samma år och båda visar på Stockholms filmfestival: Waste Land, Countdown to Zero). Hon började med att regissera teater och hade inte haft någon tanke på att regissera film.
– Jag regisserade pjäser, men tänkte aldrig att jag skulle kunna leva på att regissera. Jag vet inte om det var för att jag var kvinna som jag inte såg det som ett realistiskt yrkesalternativ eller om det var för att jag växte upp i en familj där kreativa jobb inte sågs som något möjligt val, sade hon.
Hon berättade att första gången hon fick en filmkamera i handen, för att spela in en musikal, fastnade hon direkt för filmmediet och dess möjligheter.

– Jag gillade närbilderna, skojade hon.

Filmens möjlighet att fånga ett magiskt ögonblick, beskrev flera av panelregissörerna som avgörande för varför de fastnade för film.

– I en teaterföreställning kan det ske magiska ögonblick, men det går snabbt förbi och kanske vi bara är tio personer totalt som såg det magiska. Med film kan man spara dessa ögonblick.

Miao Wang som gjort filmen ”Beijng Taxi” växte upp i en familj där alla jobbar inom vetenskap.
– Mina föräldrar såg inte film som något möjligt yrke, berättade hon.

Miao Wang är oerhört produktiv, förutom att hon är filmskapare har hon gjort en konstbok och vunnit designpris. I ”Beijng Taxi” har hon skildrat den kinesiska huvudstaden ur tre taxichaufförers ögon, varav en är en kvinnlig taxichaufför.
– Taxichaufförer är mycket lättpratade och de är fönstren in till Beijing för turister i staden, berättade hon om varför hon valde att skildra staden ur deras synvinklar.

– Jag ville berätta om stadens alla vanliga människor, sett ur vardagslivets ögon.

Lucy Walker och Debra Granik var de enda av de fem som träffats tidigare.
– Vi gick i samma filmskola och Debra var fantastisk och briljant redan då, sade Lucy Walker.

Debra Graniks film ”Winter´s Bone” är en av de mest omtalade filmerna som visas på Stockholms filmfestival i år. Winter’s Bone blev dubbelt prisbelönad när den hade premiär på Sundance filmfestival i år, med festivalens Grand Jury-pris för bästa film och pris för bästa manuskript.

Det märks att Debra Granik älskar att skapa film, hon var dem mest pratsamma i panelen och jag tror att hon ensam skulle kunna prata i timmar. Det var mycket intressant hon hade att säga. Hon menade att hon aldrig sett det som svårt att vara kvinna i filmbranschen, kanske för att hon startade sin karriär i Boston där det finns en starkt organiserad feministisk rörelse.

När de fem filmregissörerna skulle avsluta med att lämna något råd till de kvinnor som vill satsa på film var de överens om en sak:
”Keep on working”

Det finns inga trix och inga genvägar, det gäller att fortsätta och att hålla på. Dessutom: film kostar pengar, så den som vill skapa film måste vara beredd att sitta i många möten med de personer som sitter på pengar.

Att ha ett intresse för människor, att vilja skildra mänskliga förhållanden och fånga konflikter i drama är väl en rätt självklar förutsättning också, som Debra Granik tog upp.

Mer intressant från filmfestivalen:
Dolans kärleksduell charmar alla
Pianoprinsessan som blev filmdrottning
Höjdare på filmfestivalen

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,