Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Biografi

Vi tolererar inga förlorare:- Klanen Kennedy

by

Titel: Vi tolererar inga förlorare:- Klanen Kennedy
Författare: Britt-Marie Mattsson
ISBN: 9789164203625

Vi tolererar inga förlorare, det är en rätt hemsk slogan. Det var efter den Joe och Rose Kennedy styrde sin klan som byggde på de nio barnen, varav en, John blev president och en var nära att bli president, Bobby.

Journalisten Britt-Marie Mattsson är liksom många av oss som växte upp under sextio- och sjuttiotalen påverkade av bilden av Kennedyklanen. Många av oss minns när president John F Kennedy 1963 blev ihjälskjuten. Det var ett stort trauma som gick igenom hela världen.

Därför är det med stort intresse jag slänger mig över Britt-Marie Mattssons imponerade tjocka biografi. Britt-Marie Mattsson berättar i romanens form Kennedysagan från början av 1910-talets Boston till 2010-talets Washington.

Hon har valt att göra den som ett mix mellan en biografi och ett skönlitterärt verk. Det underlättar att hon skriver mer litterärt, mer berättande och försöker skildra händelserna utifrån huvudpersonernas känslor och upplevelser. Fast det är väl fel att definiera språket som litterärt. Det är ett typiskt journalistspråk som flyter fram.

Exempelvis:
Sensommaren 1919 var fortfarande varm men inte med samma fuktiga hetta som på högsommaren. Luften var klarare och dimman vek undan tidigt på morgonen och det kändes skönt att lämna den karga och klippa delen av Mainekusten fö skogvägarna som ledde till Willam Grays stuga.

Jag kan undra om det är den allvetande författaren som berättar detta eller om det är någon av karaktärernas tankar och upplevelser.

Sådana detaljer stör dock inte. För jag ser ju ändå boken som en form av biografi.

I vissa delar av boken kan jag undra om Britt-Marie Mattsson valt att vara mer snäll än många andra som skrivit biografiskt om Kennedysläkten. Hon går in på Kennedybrödernas kvinnohistorier, men mycket mindre än många andra gör. Hon skriver om när John F Kennedy och Jackie förlorade sitt tredje barn, som dog under den några veckor för tidiga födelsen. Efter den händelsen åkte Jackie iväg med sin syster och den grekiske skeppsredaren Aristoteles Onassis (som hon ju senare gifte sig med). Britt-Marie Mattsson skriver att John F Kennedy var missnöjd med detta. Men hon tar inte upp att detta troligen skedde för att John F Kennedy haft otaliga kvinnohistorier vid sidan av deras äktenskap.

Men jag imponeras av den stora kunskap som Britt-Marie Mattsson har om Kennedyklanen och amerikansk politik och dess huvudpersoner. Jag lär mig mycket nytt och inser att hon måste ägnat mycket tid åt efterforskningar för att få ihop denna informationsfyllda biografiska berättelse.

Hon har valt att ägna mer än hälften av boken åt Joseph P Kennedy och Rose, alltså föräldrarna till John F Kennedy, Bobby och övriga sju i syskonskaran. Vilken ruggigt välbärgad bakgrund dessa nio syskon har. Joe Kennedy skapade en enorm förmögenhet och var dessutom amerikansk ambassadör i London ett par år. Att denna klan blev demokrater är nästan otroligt.

Kanske kan klanens tillhörighet med demokraterna förklaras av att de aldrig kände sig accepterade i Boston, där den protestantiska eliten aldrig fullt accepterade de katolska uppkomlingarna? Ganska lustigt att samtidigt som de själva led av att inte bli accepterade helt eftersom de var katoliker levde de ändå med stora klyftor genom att ha anställda som inte alls hade samma möjligheter som de själva. Mamma Rose som tycks ha varit nästan fundamentalistisk katolik vägrade till och med att komma på ena dotterns begravning, eftersom dottern gift sig med en som inte var katolik.

Joseph P Kennedy samlande ihop en gigantisk förmögenhet som kunde betala presidentkampanjer. Han försökte själv att skapa sig en politisk karriär, men lyckades inte och istället ställde han kravet på den äldste sonen att bli USA:s president. Men äldste sonen, Joe Jr omkom i andra världskriget.

Ambitionen fördes då över på näst äldste sonen John F Kennedy. Det var dock lite oväntat för John först, han hade sedan barnsben varit mycket sjuk och hade tillbringat mycket tid på sjukhus som liten. Han hade också rollen som busen i familjen, var under uppväxten den oansvarige sonen.

Britt-Marie Mattssons hjärta verkar klappa lite extra för Bobby, som enligt den här biografin verkar ha drivits av ett stark engagemang för att förbättra världen.

Den nästan 600 sidor tjocka biografiska boken är absolut ett måste för alla som är intresserade av internationell politik.

—

Vi tolererar inga förlorare. Det var på den grunden som Joseph P Kennedy byggde sin familjedynasti. Och han insåg att pengar är vägen till framgång, först på Wall Street och i filmindustrin med Gloria Swanson, sedan i politiken. Charmfull, skrupelfri och hänsynslös jagade han den makt och det inflytande som berövats honom av de förnämsta släkterna i hemstaden Boston. Revanschlusten blev drivkraften också för hustrun Rose och de nio barnen.

När Joseph P Kennedy inte lyckats med en politisk karriär ställdes kravet på den
äldste sonen att bli USA:s president. Men när han omkommit i andra världskrigets
slutskede överfördes ambitionen på den näst äldste sonen John F Kennedy. Och när han mördats som president gick uppgiften vidare till näste son Robert som sköts ihjäl just som han var på väg att nå Vita huset. För att lämnas vidare till den yngste sonen Ted som inte klarade av att bli president men som blev en av USA:s mest långvariga och betydande senatorer.

Kennedyklanens framväxt och dominans tillhör det mest fascinerande i historien med enastående framgångar och glamour blandat med bottenlös sorg och tragedi, och en exempellös förmåga att från början skapa den glorifierade bild av släkten som länge levde vidare.

Britt-Marie Mattsson berättar i romanens form Kennedysagan från början av 1910-talets Boston till 2010-talets Washington. Det är en rikt detaljerad dramatisering med stark verklighetsförankring.

Relaterat: AdLibris

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Marilyn Monroe – Fragment – det handlar om att förstå henne

by

”Marilyn Monroe – Fragment”
Redaktörer: Stanley Buchtal och Bernard Comment
Översättning: Marianne Öjerskog
Förlag: Norstedts, Stockholm 2011
ISBN: 978-91-1-303719-6

De allra flesta vet vem Marilyn Monroe var. Eller rättare sagt, de allra flesta tror sig kanske veta vem Marilyn Monroe var. Joyce Carol Oates ”Blonde” som kom ut år 2001 är visserligen en roman men det är en bok som lämnade mig, och kanske även andra, med känslan av att man fick lära känna Marilyn. Genom den boken fick man komma närmare den fattiga flickan som växte upp till en kvinna som fascinerade med sin charm. En ensam och funderande kvinna som inte stod ut och begick självmord då hon inte längre kunde leva i en värld som denna. Även de som inte läst boken kanske har en liknande bild av Marilyn.

När jag läser i ”Marilyn Monroe – Fragment” får mina tidigare bilder av legenden, myten och sexikonen ett nytt perspektiv och kvar står jag med en samling fragment av en kvinnas liv. På en sida har Marilyn skrivit ”min kropp är min kropp, varje liten del av den” och det är en mening som etsar sig fast. Det här är Marilyns bok.

Redaktörerna Stanley Buchtal och Bernard Comment ger allt utrymme åt Marilyn och lämnar sig själva utanför så när som på inledningen boken. Boken består av Marilyns egna anteckningar, brev och dikter. Upplägget är mycket simpelt och tilltalande, med fotografier tagna på sidorna från hennes anteckningsblock samt icke kommersiella bilder på Marilyn i vardagliga sammanhang.

Att få läsa hennes egna spretiga handstil innehållande många felstavningar är likväl njutning som ångest, så till den grad att jag lägger ned boken då jag slås av känslan att jag inkräktar i hennes privatliv. För det finns en viss olustighet i att bläddra igenom sidorna.

Jag inser snart att det inte är att gotta sig i hennes privatliv utan att det snarare handlar om att försöka förstå henne. Jag håller en del av Marilyns liv i mina händer och jag fortsätter att bläddra vidare. Sidorna som är fyllda med hennes känslor, tankar och funderingar väcker nyfikenhet.

En av anledningarna till att Marilyn Monroe blev en ikon är kanske just att nyfikenheten över henne fascinerade och lockade många. Hon var en mångfacetterad människa och själv beskriver Marilyn sig som en dubbelnatur: ”Jekyll och Hyde, two in one”. Att den ena sidan – den naiva blondinen, har tagit större plats än den intellektuella kunskapstörsterskan har med tiden blivit ett blekt minne.

Utöver de texter som ingår i ”Marilyn Monroe – Fragment” tror man att det säkerligen finns fler texter att hitta. Vem vet, kanske kommer vi få se fler sidor av legenden i framtiden och kanske blir dessa publicerade i ännu en bok.

Marilyn Monroe lever vidare genom fragment.

Text: Vilma Ahlén

Fler recensioner: Dagens Nyheter, Aftonbladet och Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Clint Eastwood av Michael Tapper, en resa genom Clintans filmer

by

”Clint Eastwood” är den första biografin på svenska om skådespelaren och regissören Clint Eastwood. Fast egentligen är det mer en kortfattad resa genom hans filmer. Förlaget Historiska media skriver också i sin presentation av boken att gemensamt för titlarna i förlagets nya biografiserie är att de skildrar färgstarka, kontroversiella och betydande personer ur historien i ett kondenserat format. Som de uttrycker det:
Det är perfekt läsning för alla som törstar efter kunskap och vill kunna ta del av fascinerande levnadsöden, men som varken har tid eller ork för de tjockare biografier som dominerar ute i handeln.

Fascinerande är Clint Eastwood onekligen. Han slog igenom som machoman i John Waynes fotspår i roller där han är en snabbskjutande stark man som både behärskar skjutvapnet och sina sexuella attribut. Men från att ha varit öppet republikan har han gått över till en betydligt mer öppet socialliberal inställning.

Tapper berättar i boken att Clint Eastwood var känd som republikan och öppet gav Nixon sitt stöd under valkampanjerna 1968 och 1972. Som belöning fick han en position vid National Coouncil of the Arts, en amerikansk motsvarighet till Statens Kulturråd.

Eastwood hade politiska uppdrag och var dessutom borgmästare i hemstaden Carmel ett par år.

Tapper menar därför att när Eastwood i en del intervjuer inte vill kännas vid att Dirty Harryfiguren hade ett tydligt politiskt ställningstagande därför inte är trovärdig. Visst var Clintan medveten om vilka värderingar Dirty Harry förmedlar.

Att följa Clint Eastwoods filmkarriär är intressant. I ”Heartbreak Ridge” spelar han också en machofigur. Några år efter den filmens premiär fällde Eastwood sitt omdöme om sergeant Highway i en intervju: Han är supermacho och han är en idiot – totalt korkad.

Lite trist är ju att de filmer han varit med i eller regisserat som inte hyllar machoidealet mer eller mindre blivit publikfiaskon: som ”Changeling” och ”Livet efter detta”.

Förmodligen lockar han inte sitt traditionella publik när han inte spelar Dirty Harry-typer. Först när han åter spelar en machoman, fast en åldrande sådan, i ”Gran Torino” kommer publiken och de kommersiella framgångarna.

Michael Tapper berör bara kort Clint Eastwoods privata liv med sina kärleksrelationer, äktenskap och barn. Jag erkänner att jag gärna hade läst lite mer om det. Men boken är helt klart intressant för den filmintresserade. Den innehåller en bra genomgång av alla filmer Clintan medverkat i – och som förlaget själv skriver: den är lättläst och går snabbt att läsa. En biografi behöver inte nödvändigtvis vara tjock och ta lång tid att läsa.

Titel: Clint Eastwood
Författare: Michael Tapper
Förlag: Historiska Media
Bandtyp: Inbunden
ISBN10: 9186297767
ISBN13: 9789186297763

Relaterat: Expressen

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Jag är Ozzy – obligatorisk läsning för besökare på Sweden Rock

by

Ozzy Osbourne är största rubriknamnet på Sweden Rock i sommar, för att använda svengelska så headlajnar han festivalen.
Jag har precis läst hans biografi ”Jag är Ozzy” som sedan ett tag finns i pocketupplaga, ett format som lämpar sig utmärkt att ha i jackfickan på pendeltåget eller tunnelbanan.

Rockikoners biografier kan vara rätt tjatiga, när de skryter om alla droger de tagit och alla tjejer de haft sex med. Ibland, när jag läste skräckrockaren Marilyn Mansons biografi hade jag svårt att ens tro på det. Det var så mycket att han borde varit totalt urblåst i hjärnan för tjugo år sedan, typ.

Men i Ozzys biografi känns det äkta. Boken är väl skriven så att han berättat för Chris Ayres som sedan skrivit ned det på ett sätt att det känns som att sitta bredvid Ozzy och han själv berättar.

Ozzy berättar om sin uppväxt i det fattiga arbetarkvarten i Aston i Birmingham. Han berättar hur hans båda föräldrar jobbade och slet inom industrin. Men med sex barn var de ändå ständigt fattiga och hade ekonomiska bekymmer. Det säger mycket om orättvisorna i samhället. Arbetarklassen är nedtryckt och Ozzys analys är träffsäker: när det inte hjälper hur mycket de än jobbar blir de ändå inte av med de ekonomiska bekymren.

Black Sabbath bildades i Birmingham 1968 av Ozzy Osbourne (sång), Tony Iommi (gitarr), Geezer Butler (bas) och Bill Ward (trummor). Bandet blev känt för sina skandalösa uppträdanden och skapade något helt nytt i musikbranschen med sitt tunga beat och texter fyllda av ockultism. Deras skivor, till exempel Paranoid och Sabbath Bloody Sabbath, sålde guld- och platina många gånger om på 1970-talet och de rankas som tidernas näst bästa hårdrocksband, bara slagna av Led Zeppelin.
Men det kostade på. De var grova narkotikamissbrukare och alkoholister alla fyra. Ozzy berättar, som det känns, ärligt om den tiden. Han har också en krass syn på sig själv och menar att han är långt ifrån någon casanova, utan fick ta de tjejer som blev över.

Droger slår ut människor och gör dem knäppa, speciellt när det handlar om sådana mängder och i sådan blandning som Ozzy tog dem. Han berättar också om riktigt idiotiska saker han gjort när han varit påtänd, som när han slog sin styvdotter eller sköt ihjäl höns. Vissa saker han gjort är så vidriga att om jag varit anhörig till honom skulle jag ha svårt att förlåta. Det verkar som han delvis skrivit boken lite för att kunna be om ursäkt. Absolut något som är bra. Alldeles för många människor har svårt att erkänna att de gjort något fel.

Ozzy har ju fått en slags andra och till och med tredje chans. I och med såpserien ”The Osbournes” har han fått en utvidgad och större publik.

Jag tycker det är skönt att se ett exempel på att det går att resa sig och ta sig ur sådan skit som droglivet. Sedan kanske Ozzy inte är den person jag vill vara kompis med, han lär ha ställt upp till stöd för George Bush i ett presidentval till exempel. Men jag har fått ökad respekt för Ozzy efter att ha läst biografin.

Malin The Writer skriver i sin recension:

Jag har läst ganska många biografier genom åren, och tyvärr är det så att den ena är den andra lik. Just den här biografin tänkte jag att den nog skulle vara lite som att läsa Mötley Crues eller Marilyn Mansons biografi en gång till, men det visade sig vara något helt annat. ”Jag är Ozzy” har en hel del ingredienser som de båda andra saknar, och det är 1. Variation 2. Humor 3. Ärlighet.

Jag är Ozzy
Författare: Ozzy Osbourne
Författare: Chris Ayres
Översättare: Linnea Olsson
Förlag: Norstedts
Utgiven: 201005
ISBN10: 9113027840
ISBN13: 9789113027845

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Boken om mig själv av Kajsa Grytt

by

Jag har en aversion mot memoarer. Memoarer som beskriver korta liv bara för att de skall ges ut av någon som är just nu känd och i ropet. Förlagen tävlar om att kändispublicera böcker mer eller mindre utan krav på kvalitet och som jag uppfattar det något att berätta som berör. Därför är jag så himla glad över att Nordstedt publicerat Kajsa Grytts bok ”Boken om mig själv” för den är så tvärtemot mina fördomar det kan komma.

Det är något magiskt när man läser den här boken, jag kan inte förklara, för det är inte språket i sig. Den är skriven i vardaglig prosa, men oerhört medryckande. Den saknar snirkliga berättelser och skeenden, avskalad är ett ord jag vill använda. Så oerhört självutlämnande att den bitvis känns så privat att den som inte vet eller har mött Kajsa, ändå kan komma henne oerhört nära. Kanske bitvis så nära att vi känns som smygtittare.

Vi känner igen oss, jag gör det, även om hennes liv är så långt från mitt i många stycken, så känns det välbekant. Jag kan uppleva rädslan och oron över att inte bli tagen på allvar, sökandet efter en roll i livet. En roll som för Kajsas del av naturliga skäl rör sig i musikens värld. Den känns som en viktig bit, men oerhört levande blir det när hon berättar om arbetet med missbrukare på Västberga Gård och andra ställen. När hon tränger sig förbi fängelsebyråkratin för att bli rösten för de många kvinnor som sitter i fängelse. När hon på största allvar och utan bitankar låter deras texter bli det som når oss utanför murarna för att beskriva vad kvinnor bakom galler känner och vill säga, när ingen annan lyssnar. Det finns en stark koppling mellan kamraterna som går under i missbruk, lever med missbruk men där Kajsa själv lyckas hålla sig vid sidan om, för att i en annan tid bli den som vill bidra till en bättre värld utan heroin och kriminalitet.

Det som griper mig mer, är också hennes berättelser om kärlek och längtan efter någon som bara finns där för henne. Det vimlar förbi förhållanden, längre eller tillfälliga, drömmar, men att lyckas beskriva uppbrott och passion utan att såra den som är andra parten är starkt. Relationen med Plura låter oss märka att det fanns en längtan efter något bestående, hon följer honom länge ända in till kranen (langaren) i samma fåfänga förhoppning tror jag som andra kvinnor som lever med män som missbrukar – de kanske lägger av om de älskar tillräckligt.

”Boken om mig själv” är ömsint och försiktig, där två liv lever parallellt. Kajsa idag och igår. Vi kan följa karriären med Tant Strul, försöken till andra konstellationer, kampen mot skivbolagen som vill se hits och säljande låtar, som inte ger utrymme för att driva det udda.

Musik skall vara lönsam. Vi följer arbetet med att skapa en musik idag, men allt reser sig med frågetecken om vem hon själv är. Vem är Kajsa? Ibland skymtar hon med sonen Fabian, där faller bitarna på plats. Inte kycklingmamma, inte curlingföräldern utan mamman som ger utrymme och möjligheter för sonen. Där skymtar en kort bild av den starka men också sökande mamman, som inte lever igenom utan lever med Fabian.

Kajsa Grytt är en sammansmältning av vänster-Sverige där det fortfarande var möjligt för överklassen att slå sig ihop med arbetarklass. Hennes liv cirklar från relativt tryggt förhållande med släktingar som erbjuder oaser, men också den stora sorgen med skilsmässan mellan föräldrarna. Hon växer upp i en tid då vi alla trodde på förändring genom olika aktiviteter, i en tid då droger betraktades som en del av livet och förändringen. I gränslandet där man måste slå ner fötterna och säga hit men inte längre. Det räddade liv och det räddade Kajsa. Vi luktar på faran för att finna att vi inte bemästrar den.

Jag är övertygad om att många i min och Kajsas generation samt insatta runtomkring, kan läsa den här boken och bara så njuta, känna och förstå. Men jag är tveksam om den unga generationen som borde läsa den, kan ta till sig boken utan att ställa frågor om alla de band och musiker som fanns och finns parallellt med Kajsa sätter hinder. Joakim Thåström väcker några unga hjärnor men alla nicknames på kända och okända musiker, kan kännas lite mycket. Varför vill jag att unga människor skall läsa den, jo för att det finns så mycket av känslor, tankar kring om vem eller vilka vi är. Rädslor, brister i tillit och självkänsla. Om vi läser kan vi bli stärkta i att våga söka en egen väg.

Kajsa skriver:
Det är en ny tid nu. Vi måste slipa våra huvuden, våra argument. Jag är inte vad jag äger. Jag är mina värderingar och mina handlingar. Jag är mina tankar om mig själv, andra och världen. Jag är alla. Jag är världen.

Titel: Boken om mig själv
Författare: Kajsa Grytt
ISBN: 9789113032719
Förlag: Norstedts

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,