Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bok

Över 20 böcker har skrivits om massakern på Utöya

by

Litteratur kan vara viktig i en process för att lära sig leva vidare efter en katastrof.
Ett exempel är massmordet på Utöya i Norge den 22 juli 2011.

DN berättar att över 20 böcker har skrivits om den 22 juli – dagen som förändrade Norge för all framtid. Ali Esbati är en av dem som skriver om sina upplevelser:

– Jag tror att det är viktigt att det skrivs och bearbetas. Men det har varit mycket svårare än jag trodde.

När vi ändå är inne på hur viktig kulturen är: Läs gärna Malin Ullgrens mycket genomtänkta och kloka svar på Bengt Ohlssons attack på vad han kallar ”kulturvänstern”.

Ohlsson använder Kulturslussen för att driva sin tes om ”kulturväns­tern”. Bland undertecknarna ser jag en del personer som kan tänkas rösta på Socialdemokraterna, Väns­terpartiet eller mittenideologins Miljöparti. Men jag ser också en rad namn som inte förknippas med vänstersympatier alls och en del som direkt har arbetat för borgerlig politik: till exempel tidigare FP-politikern Olle Wästberg och tidigare EU-parlamentarikern Anders Wijkman, som varit toppnamn hos både Moderaterna och Krist­demokraterna.

Så varför tar man den här listan som utgångspunkt för att hävda kultursfärens illröda infärgning, när den är oduglig som bevis?

Ska återkomma till den kloka debattartikeln, men nu är det stressigt för att hinna med pendeltåg.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Sju nya lovande poeter presenterade sig på poesikväll med antologin Hallon och Bensin

by

Sju nya lovande poeter presenterade sig på onsdagskvällen på Södra teatern när Brombergs förlag bjudit in till releasefest för den nyutgivna diktantologin Hallon och Bensin.
De sju poeterna är de sju utvalda som medverkar i antologin som är det första verket i serien Blå blixt där Brombergs Förslag ska presentera nya poesi.
800 svarade på den första efterlysningen, berättade Casia Bromberg, en av de två redaktörerna för boken.
De sökte efter människor som skriver poesi genom att sätta upp affischer på caféerr, de sökte på Internet och de kontaktade skrivarskolor och bibliotek och de frågade lärare på skrivarkurser.

Frågan de ställde när de sökte diktare var: Vad kan poesi vara?

Redaktörerna Casia Bromberg och Sanne Näsling har gjort en bra urval. De sju utvalda, Karin Brygger, Lina Hagelbäck, Sofia Pulls, Mimi Åkesson, Andreas Svanberg, Hanna Riisager och Tove Mörkberg, är sinsemellan väldigt olika. Alla håller hög kvalitet. Fattas bara när de valts ut ur en sådant stort urval

Tre fastnade jag extra för: Lina Hagelbäck, Karin Brygger och Andreas Svanberg.
Lina Hagelbäck skriver ett slags poetisk prosa eller prosadikt, hur det nu ska kategoriseras. Välskrivet med ordsammansättningar som liksom får mig att se saker på ett nytt sätt. Hennes bidrag i antologin heter Violencia. Dagens Nyheters kritikchef Åsa Beckman samtalade på scen en stund med varje poet innan han/hon läste upp några exempel ur sitt bidrag. Lina Hagelbäck berättade då att Violencia egentligen är en skiss ur ett större projekt.
Det låter oerhört lovande. Ska vi gissa på en nominering till Augustpriset kanske om några år? Omöjligt är det inte.

Andreas Svanbergs bidrag heter Filmvisning och han beskriver arbetet inom läkemedelsindustrin som en film. Fascinerande och det slog mig att LO-förbunden borde göra en nationell efterlysning av dikter från arbetslivet idag.

Karin Brygger skriver dikter som också rent grafiskt också säger något, de är liksom utspridda över boksidorna.
”Sprängd realism” beskrev Åsa Beckman det som och frågade om hon var inspirerad av Sonja Åkesson.
Karin Brygger berättade att hon läst väldigt mycket av Sonja Åkesson och hon skriver på en avhandling om Sonja Åkesson.

De två redaktörerna berättade att de valde att ge dessa sju utvalda mer utrymme istället för att ha ett fyrtiotal som bara får medverka med väldigt lite. Nu får de sju chansen att presentera mer av sitt diktande.

Nästa chans att komma med i nästa bok i serien startar i maj och pågår till september. Då kommer nästa efterlysning av material till Blå blixt-serien, så vässa din penna.

Antologin fick mycket bra kritik i DN.
Och här är Svenska Dagbladets recension.

Titel: Hallon och bensin – Blå Blixt
Poeter: Karin Brygger, Lina Hagelbäck, Sofia Pulls, Mimi Åkesson, Andreas Svanberg, Hanna Riisager, Tove Mörkberg
Redaktörer: Casia Bromberg och Sanne Näsling
ISBN: 9789173373678
Förlag: Brombergs

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Grand Final i skojarbranschen av Kerstin Ekman, absolut en av årets bästa romaner

by

Titel: Grand Final i skojarbranschen
Författare: Kerstin Ekman
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: 201110
ISBN10: 9100126853
ISBN13: 9789100126858

Kerstin Ekmans senaste roman, Grand Final i skojarbranschen, är nog den bästa boken jag läst i år.
Berättelsen är fantastiskt, språket vidunderligt och medan jag läste ville jag att boken aldrig skulle ta slut.
Fast på sätt och vis tar den inte slut – för det den skildrar finns kvar, som förlagsbranschen, Svenska Akademien, frågor kring vad det är att skriva och framför allt Kerstin Ekman.

Berättelsen handlar om Lillemor Troj som är en äldre kvinna, firad författare. En dag möts hon av sin förlagsredaktör med ett bokmanus inskickat i hennes namn, men som hon inte skrivit själv. Det är skrivet av Babba, som är den kvinna som egentligen skrivit alla Lillemor Trojs böcker.

Babba kan skriva, men är klumpig och ful och inte trevlig att ha i finare sammanhang. Lillemor och Babba har helt enkelt samarbetat. Babba har skrivit böckerna som getts ut i Lillemors namn. Lillemor Troj har fått stå i rampljuset, åka på bokmässor och motta fina priser och till och med valts in i Svenska Akademien.

Sedan några år tillbaka har Lillemor vägrat att ha något med Babba att göra. Nu får hon ett manus i sin hand där Babba avslöjar hela historien om hennes falska författarskap. Fast vad är sant? Boken skildrar Babbas berättelse omväxlande med Lillemors tankar. Babba behöver uppenbarligen Lillemor Troj lika mycket som Lillemor behöver Babba.

Visst är det en underbar skröna om förlagsbranschen och dess villkor. Det är samtidigt en betraktelse över vad det är att skriva, vad gör en person till författare, vad krävs för att författa? Det är också en betraktelse kring vad sanning är. Babba har skrivit sin version av det som hänt, det är hennes sätt att se på det. Lillemor har sin sanning.

Några ställen i boken som jag noterade i kanten för att ta upp i min recension:
När jag läste Josef i Egypten tyckte jag att Thomas Mann lyckades skildra vårt välmående förrum till utplåningen i hela dess överdåd. Eller dödsrum helt enkelt, Som alla riktigt bra författare var han ute i förtid.

Jag antar att de flesta tänker när de skriver, men det är dumt. Tänka ska man göra efteråt. Och inte heller då ska man ändra för mycket på det man sett. Man ska ta vara på de syner man hade när blodet rusade som sjudande glöd genom ådrorna. Att se är det viktigaste och det är inte som de unga genierna i korta svara överrockar numera anser en eftergift åt filmmediet. de vill arbeta med exklusivt litterära uttrycksmedel säger de, det vill säga språket och de formed det kan bära. Därför blir det också dötråkigt. Ingen människa som läser deras fulländade prosa ser något framför sig.

Texten är fylld av tankeväckande stycken som var för sig fungerar som något att fundera vidare kring och diskutera.

Boken påverkade mig så starkt, den kändes så verklig att jag börjar undra om den är sann, finns det en hemlig kvinna, en väninna som alltid följer med Kerstin Ekman och är hennes Babba?

Givetvis inser jag att vad hon skildrar är kluvenheten inom henne själv och inom, förmodar jag, många författare. Att skriva kräver att få vara åtskild, att ha mycket tid i ensamhet. Samtidigt ställs det krav på författare att vara tillgängliga, att de ska delta i bokmässor och i seminarier. Många författare trvis nog också att få vara med i hetluften.

Elisabeth Hjort skriver i Svenska Dagbladet om ”Grand Final i skojarbranscken”:

Fenomenet autofiktion med dess vilda förgreningar i debattartiklar och forskningsrön har länge tarvat en uppdaterad metakommentar skriven av en skicklig författare. Nu är den här. Men Kerstin Ekmans ”Grand final i skojarbranschen” är samtidigt en klassisk roman om urgamla spörsmål.

Boktokig skriver:

När jag läser Grand final i skojarbranschen slås jag av hur enormt duktig Kerstin Ekman är med språket. Det är bara böljar fram fast det är komplext. Det är underfundigt, roligt och underhållande.

Fler recensioner:
Göteborgsposten och Expressen och Dagens Nyheter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Frihet av Jonathan Franzen: storslagen som livet, lika fantastiskt och hemskt och outgrundligt

by

Titel: Frihet
Författare: Jonathan Franzen

Översättning: Rebecca Alsberg
Brombergs
ISBN 978-91-7337-321-0

Uttryck som en modern klassiker eller ett mästerverk kanske har sagts så många gånger att när en bok verkligen förtjänar epiteten känns de för futtiga. Så känns det i alla fall med Jonathan Franzens bok ”Frihet”. Den är storslagen som livet, lika fantastiskt och hemskt och outgrundligt som människors motiv och tankar.

Jonathan är en mästare på att skildra vändningar i sina fiktiva medmänniskors liv, deras svek och hjältedåd, vardagsdetaljer och kärlekens olika uttryck. I ”Frihet” återvänder han till utforskandet av det som kan sägas forma olika personers livsöden utan att någon gång vare sig förenkla eller krångla till beskrivningarna. Allt känns klart, avklarnat, sett med ögon som förmår se allt utan att det leder till bitterhet eller tillrättalägganden.

Huvudpersonerna Patty och Walter Berglund är båda lätta att identifiera sig med, de frågor de brottas med allmängiltiga. De försöker skapa en bättre värld, både globalt och i ombyggnaden av det egna huset. De gör allt för sina barn, mellan de svindlande och bräckliga ögonblicken av familjelycka driver barnen dem till vansinne med sina till synes galna beslut och önskningar.

I baksidestexten heter det att ”Frihet” betraktas som en av de mest storslagna skildringarna av dagens Amerika. Det stämmer säkert. Men saken är att den också är en storslagen skildring av människors vånda och natur oavsett plats, den till synes eviga kampen om plats i familjen – och samhället – är inte något bundet till en viss tid eller plats. Arvet, miljön och striderna färgas av tidsanda bara på ytan, behovet av att bli sedd – lika sedd som sina syskon eller andra – återkommer i olika varianter genom historien stora draman; så väl faktiska som fiktiva.

Det är den amerikanska östkusten och Mellanvästern som är basen i Jonathan Franzens bok ”Frihet” men det stora ligger delvis i att författarens kunnande aldrig brer ut sig över gestaltningen, beskrivningarna i sig stör aldrig. De finns bara där lika given som naturen. Det är så befriat från pretentioner att allt mellan fågelskådning och grumligt toavatten på Manhattan bara blir den naturliga fond mot vilket människorna framträder tydligt och äkta.

Franzen återkommer till temat från tidigare, som i brist på bättre skulle kunna kallas vändpunkter i livet. De blir belysta från olika håll, möjliga förklaringar ligger i lager på lager och vecklas försiktigt fram. Både spännande och rörande och inte sällan komiskt blir människornas agerande skildrat med stor förståelse och medkänsla.

Just det sammansatta i karaktärerna ger dem liv. De är både villiga att offra allt för sina nära och att i hemlighet svika och bedra totalt. Ögonblicken skildras exakt, åtrån som de känner helt igenom äkta. Passionen för den häftige rockmusikern, pojkvännens kompis, blir helt begriplig. Liksom Patty Berglunds drömmar om den som det verkar ouppnåeliga föreningen med mannen som hon åtrår, samtidigt som hon älskar sin make med vilken hon började umgås med till stor del för att ta del av hans häftiga kompis liv. Kompisen som liknar diktatorn Muhammad Kadaffi, för Patty för alltid världens sötaste statschef – också det en trovärdig beskrivning av hur våra tankar löper i märkliga spår.

Det finns genom boken en fantastisk trots allt-attityd. Jag tror inte bara att ”Frihet” ytterst väl skildrar och vägar som aldrig valdes utan också förmår läsaren att lyssna inåt, påverka och ytterst förändra liv. Större än så kan litteratur inte bli.

Text: Lilly Hallberg

Boken finns med bland Kulturbloggens julklapsstips.

Fler recensioner av Frihet: Göteborgsposten och Dagens Nyheter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Be för mig i tusen år av Yiyun Li – svindlande

by

Titel: Be för mig i tusen år
Författare: Yiyun Li
Förlag: Norstedts
ISBN: 9789113020976

En ung kvinna och en medelålders man har varit förälskade i samma unge vackre man, en artist från Pekingoperan. Den unga kvinnan och den äldre mannen reser till USA tillsammans för att hon ska göra abort.

Det är två av de människor vi möter i novellsamlingen ”Be för mig i tusen är” är en novellsamling av amerikansk-kinesiskan Yijun Li.

Yiyun Li låter oss möta människor i Kina efter Mao, efter Himmelska fridens torg. Kina är en stor och mäktig nation, satt under kraftig förändring. Varje människa måste hitta sitt sätt att leva i denna mix av tusenåriga traditioner, en döende kommunism och en kapitalism som väller in över människorna.

Yiyun Li låter oss komma nära människorn. Det känns som om jag är inne i deras tankar och upplever deras känslor. Vad jag insett efter att ha läst dessa tio välskrivna noveller är att livet i Kina idag är präglat både av uråldriga traditioner, från taoism och konfucianism och av den stränga kommunismen och samtidigt översköljt av det kapitalistiska västerländska livet. Vi får möta pensionärer som ägnar dagarna åt att sitta på aktiebörsen och spela bort sina småpengar, vi får möta homosexuella som får smyga med vem de är, vi får möta en äldre generation som till varje pris vill få sina vuxna barn bortgifta. Vi träffar ett äldre par som fått en svårt handikappad dotter som hållit gömd i lägenheten, en skam och en hemlighet så stor att ingen av deras vänner känner till den.

Vi får möta människor som lever i ett system där det varit förbjudet att skaffa mer än ett barn och ett samhälle där människor blivit tvångsförflyttade till olika delar av landet och där en arbetare kunnat bli avstängd från sitt arbete på grund av bagateller.

Samtidigt som det är människor från Kina vi möter kan novellerna säga något till oss som inte är från den kulturella bakgrunden. Vi lever alla i denna globala mix av kulturkrockar från massor av olika håll.

Yiyun Li har en fantastiskt språk och hon kan säga så mycket med några få meningar. Ett av många stycken i novellsamlingen som fångade mig:

Inte ens vinden lyckades skära in mellan de varma kropparna som hade ställt sig längs båda sidorna av Michigan Avenue. Sasha trängde sig fram genom folkhopen. De såg så unga och bekymmerslösa ut, amerikanarna, uppsluppna som elever på skolutflykt. Hon avundades dessa människor som kunde stå i en lång kö framför ett popcornstånd och vänta på en påse nypoppade popcorn, kärlekspar som lutade sig mot varandra, barn som höll sig tätt intill sina föräldrar. De var födda till att vara sig själva, naiva och nöjda med sin naivitet.
”Jag skulle vilja byta med vem som helst av de”, sa Sasha …

Yiyun Li fångar där inte bara en känsla av en kines i exil utan säkert en känsla många av oss har känt: att vi tror att andra lever så mycket enklare och lyckligare än vi och att vi skulle ge vad som helst för att leva de andra okomplicerade lyckliga liv.

Yiyun Li, född 1972, växte upp i Beijing och kom till USA 1996 där hon bor med make och två barn. För boken belönades hon med Frank O’Connor International Short Story Award, PEN/Hemingway Award, Guardian First Book Award och California Book Award. Yiyun Li är bosatt i Kalifornien med sin familj och undervisar vid Mills College.

Novellformatet är stort, starkt och mycket blir sagt i det kortare formatet. Svindlande mycket.

Det slår mig att llera novellsamlingar har gett ut sista tiden.ag hoppas att det kan betyda att noveller är på väg att fånga läsarnas stora intresse. Att noveller kan bli de nya istället för deckare?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,