Renhet
Författare: Jonathan Franzen
Språk: Svenska
Utgiven: 2015-10
Översättare: Rebecca Alsberg
ISBN: 9789173375481
Förlag: Brombergs
I Renhet av Jonathan Franzen får vi följa Pip Tyler som lär känna grundaren till The Sunlight Project, en Wikileaks-liknande organisation som leds av en karismatisk man, Andreas Wolf. Franzen har tidigare haft stora framgångar med sina romaner Tillrättalägganden och Frihet. Renhet är en mörk komedi om ung idealism, trohet och mord, skriver bokförlaget om romanen.
Romanen innehåller flera berättelser och delvis får vi se samma händelse skildras ur olika synvinklar, beroende på ur vems ögon vi ser det som berättas. Ett huvudspår är dock relationen mellan barn och mödrar – och då i synnerhet mödrar som fastnat i sitt ego och älskar sitt barn mest för att det gör att hon därmed kan älska sig själv. Hon älskar att vara en mamma. Barnet ser hon egentligen inte.
Pip Tyler, som egentligen är döpt till Purity, har ingen aning om vem som är hennes far. Hon är bokens huvudkaraktär och i början blev jag ofta rätt arg på henne samtidigt som jag kände med henne. Hon har så mycket bitterhet i sig och har en förmåga att alltid förstöra för sig. Hon han inte lita på att någon egentligen tycker om henne. Hon har växt upp med sin ensamstående mamma som vägrar att tala om vem som är hennes pappa. När hon får chansen att praktisera hos The Sunlight Project, en Wikileaks-liknande organisation som spårar och avslöjar hemligheter över hela världen, ser hon möjligheten att genom dem hitta sin far. Grundaren till organisationen är den karismatiske visselblåsaren Andreas Wolf som blev känd för världen när Berlinmuren föll.
Romanen spänner över generationer och kontinenter. Ytterst handlar den om lögner; mellan stater, inom företag och i familjer. Hur de binder oss samman och påverkar våra liv in i varje liten detalj.
Hanna Fahl, DN, som intervjuat Jonathan Franzen i samband med att romanen släpptes skriver:
Romanen ”Renhet” är hans femte, och den handlar om internet. Man skulle också kunna säga att den handlar om föräldraskap. Eller om Östtyskland, eller ett mord, eller sökandet efter sanning, eller om att vara i en kärleksrelation som sedan länge surnat och ruttnat. Den går också att beskriva som en uppväxtroman, ett myllrande dickenskt coming of age-äventyr. Förmodligen är det mest korrekt att säga att den handlar om allt ovanstående samtidigt.
SVD skriver:
Efter att i flera böcker ha skärskådat samtidens familjekonstruktioner med satirisk udd flyttar Jonathan Franzen, i sin nya episka roman, den kritiska blicken mot samtidsfenomen som feminister, eko-aktivister och kultförklarade visselblåsare.
Romanen tog tag i mig, jag kunde inte låta bli att läsa, samtidigt som jag mådde nästan illa av att så tydligt se hur nästan alla människor förstör för sig själv. Hur svårt det är att vara ärlig och hur omöjligt det verkar vara att ha en relation under många år. Jag har väldigt svårt att förstå mig på dessa mammor som är så inkräkta i sig själva att de aldrig kan sätta sitt barns behov i första rummet. Hon staten eller karriären eller deras egen skönhet måste gå i första hand. I flera fallen är mamman psykiskt sjuk och då undrar jag hur det kan få fortgå att hon kan få förstöra sitt barns uppväxt utan att någon reagerar. Jag har så svårt att känna igen mig eller andra i det som Jonathan Franzen skriver om.
Jag undrar förresten, vad han tycker om att översättaren använder ordet hen i några meningar. Finns det ett ord på amerikanska som är precis vad ordet ”hen” är i svenskan med allt det ordet signalerar? På sidan 200-201 har översättaren översatt till:
De enda nu levande amerikanska författare som Charles inte hatade var numera i stort sett hans egna studenter och före detta studenter, och om någon av de senare fick en smula framgång var det bara frågan om hur lång tid det skulle ta innan hen också nonchalerade honom, svek honom och därmed hamnade hen på hans lista.
En sak som sänker bokens kvalitet i sin helhet en hel del är att Jonathan gärna använder väldigt mycket ord och säger samma sak om och om igen på olika sätt, han drar ut lite väl mycket på bakgrundshistorierna och han är rätt glad i metaforer – och det värsta är en hel del klichéer som att han talar om tyskt rena drag och han kan beskriva en kvinna som mycket vacker utan att egentligen beskriva vad som är vackert. För mig är kanske en vacker kvinna något helt annat är vad han menar. Hur kan han vara så säker på att just vad som är vackert är något som alla tänker likadant om.
Visst, det är en bok som drar in mig i människornas öden fast jag blir rätt arg på dem. Jag kan inte lägga undan den utan vill läsa klart. Samtidigt förstår jag inte riktigt att han är så hyllad som en så stor nutida författare. Boken är absolut godkänd men inte något mästerverk.