Kerstin Ekman

Titel: Grand Final i skojarbranschen
Författare: Kerstin Ekman
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: 201110
ISBN10: 9100126853
ISBN13: 9789100126858

Kerstin Ekmans senaste roman, Grand Final i skojarbranschen, är nog den bästa boken jag läst i år.
Berättelsen är fantastiskt, språket vidunderligt och medan jag läste ville jag att boken aldrig skulle ta slut.
Fast på sätt och vis tar den inte slut – för det den skildrar finns kvar, som förlagsbranschen, Svenska Akademien, frågor kring vad det är att skriva och framför allt Kerstin Ekman.

Berättelsen handlar om Lillemor Troj som är en äldre kvinna, firad författare. En dag möts hon av sin förlagsredaktör med ett bokmanus inskickat i hennes namn, men som hon inte skrivit själv. Det är skrivet av Babba, som är den kvinna som egentligen skrivit alla Lillemor Trojs böcker.

Babba kan skriva, men är klumpig och ful och inte trevlig att ha i finare sammanhang. Lillemor och Babba har helt enkelt samarbetat. Babba har skrivit böckerna som getts ut i Lillemors namn. Lillemor Troj har fått stå i rampljuset, åka på bokmässor och motta fina priser och till och med valts in i Svenska Akademien.

Sedan några år tillbaka har Lillemor vägrat att ha något med Babba att göra. Nu får hon ett manus i sin hand där Babba avslöjar hela historien om hennes falska författarskap. Fast vad är sant? Boken skildrar Babbas berättelse omväxlande med Lillemors tankar. Babba behöver uppenbarligen Lillemor Troj lika mycket som Lillemor behöver Babba.

Visst är det en underbar skröna om förlagsbranschen och dess villkor. Det är samtidigt en betraktelse över vad det är att skriva, vad gör en person till författare, vad krävs för att författa? Det är också en betraktelse kring vad sanning är. Babba har skrivit sin version av det som hänt, det är hennes sätt att se på det. Lillemor har sin sanning.

Några ställen i boken som jag noterade i kanten för att ta upp i min recension:
När jag läste Josef i Egypten tyckte jag att Thomas Mann lyckades skildra vårt välmående förrum till utplåningen i hela dess överdåd. Eller dödsrum helt enkelt, Som alla riktigt bra författare var han ute i förtid.

Jag antar att de flesta tänker när de skriver, men det är dumt. Tänka ska man göra efteråt. Och inte heller då ska man ändra för mycket på det man sett. Man ska ta vara på de syner man hade när blodet rusade som sjudande glöd genom ådrorna. Att se är det viktigaste och det är inte som de unga genierna i korta svara överrockar numera anser en eftergift åt filmmediet. de vill arbeta med exklusivt litterära uttrycksmedel säger de, det vill säga språket och de formed det kan bära. Därför blir det också dötråkigt. Ingen människa som läser deras fulländade prosa ser något framför sig.

Texten är fylld av tankeväckande stycken som var för sig fungerar som något att fundera vidare kring och diskutera.

Boken påverkade mig så starkt, den kändes så verklig att jag börjar undra om den är sann, finns det en hemlig kvinna, en väninna som alltid följer med Kerstin Ekman och är hennes Babba?

Givetvis inser jag att vad hon skildrar är kluvenheten inom henne själv och inom, förmodar jag, många författare. Att skriva kräver att få vara åtskild, att ha mycket tid i ensamhet. Samtidigt ställs det krav på författare att vara tillgängliga, att de ska delta i bokmässor och i seminarier. Många författare trvis nog också att få vara med i hetluften.

Elisabeth Hjort skriver i Svenska Dagbladet om ”Grand Final i skojarbranscken”:

Fenomenet autofiktion med dess vilda förgreningar i debattartiklar och forskningsrön har länge tarvat en uppdaterad metakommentar skriven av en skicklig författare. Nu är den här. Men Kerstin Ekmans ”Grand final i skojarbranschen” är samtidigt en klassisk roman om urgamla spörsmål.

Boktokig skriver:

När jag läser Grand final i skojarbranschen slås jag av hur enormt duktig Kerstin Ekman är med språket. Det är bara böljar fram fast det är komplext. Det är underfundigt, roligt och underhållande.

Fler recensioner:
Göteborgsposten och Expressen och Dagens Nyheter.

Läs även andra bloggares åsikter om Kerstin Ekman, Grand Final i skojarbranschen, recension, bokblogg, böcker, litteratur