Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Teaterkritik: Barnen – angelägen föreställning

by

Barnen
Av Lucy Kirkwood
Översättning Niclas Nilsson
Regi Stefan Metz
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Moa Holma*
Ljus Emily Lavebäck*
Ljud Jonatan Eklund*
Mask Maria Reis
Premiär på Teater Giljotin 22 februari 2019
Föreställning som recenseras: 23 februari 2019

Barnen på Teater Giljotin är en svart komedi närgånget och skickligt gestaltad av Katarina Ewerlöf, Gunilla Rör och Peter Andersson. Grundtemat i handlingen har flera paralleller till vår klimatoro, vilket gör uppsättningen angelägen. Skolstrejkande Greta Tunberg tycks ha en frände i den unga brittiska pjäsförfattaren Lucy Kirkwood, som skoningslöst ställer en äldre generation mot väggen. Hon synar dem i deras nostalgi, deras förnekande, och ser deras besvärande mänskliga skavanker.

När Barnen hade sitt uruppförande 2016 på Royal Court i London fick den stor uppmärksamhet. Det är lätt att förstå att pjäsen är nominerad till flera priser.

En hel arbetsplats på ett kärnkraftverk med fysiker och tekniker verkar ha misslyckats med säkerheten. Hur kunde det ske? Den oundvikliga katastrofen inträffar flera år efter deras arbete och de ansvariga har redan lämnat platsen. De har levt vidare i sina liv, satt barn till världen och skaffat en borgerligt trivsam tillvaro. Men så sker det som inte fick ske och en hel landsdel har blivit förgiftad. En av de ansvariga vid uppbyggnaden av kärnkraftverket som heter Rose – en barnlös kvinna nu märkt av katastrofen – försöker återsamla truppen som utformade kärnkraftverket. Hon föreslår att de alla offrar återstående delen av sina liv och åker till den radioaktiva katastrofplats som verket nu är och städar upp. De bör göra vad som ändå är möjligt – göra rätt inför sina barn och kommande generationer.

– Om du inte tänker växa låt bli att leva, brukar Hazel säga.

Det jag tar med mig hem är främst de olika strategier Hazel, Rose och Robin använder sig av när de står inför ett outhärdligt faktum. En intressant parallell finns i huvudpersonernas val – vid liknande hot – i Lars von Triers katastroffilm Melancholia. Hazel upprätthåller ritualer, gör yoga för att hålla den kropp – hon trots allt bär på – i trim den tid hon har kvar. Robin ägnar sig åt sorgeritualer. Han utför i sin ensamhet återkommande begravningar av älskade kor som nu är förgiftade kadaver. Hazel suggererar samtidigt fram en saga tillsammans med sin man, där det bara finns utrymme för lugnande positiv eskapism. Här ingår att odla, fastän gifthalterna är för höga. Eller att hålla utveckling högt och tvinga sig att njuta av allt nytt i livet – trots det alltför tidiga slutet.

Men Kirkwood själv föredrar sannolikt Roses nyktra strategi där man tar ansvar, agerar och se faran i vitögat. Hon som samlar en räddande armé och ägnar sina sista dagar åt att rädda vad som räddas kan för de efterkommande: Barnen.

I rollerna:
Rose: Katarina Ewerlöf
Hazel: Gunilla Röör
Robin: Peter Andersson

Teaterkritik: Människans Hemlighet – ett genuint försök att återge mänsklighetens kapacitet för etiska brott mot sig själv

by

Människans Hemlighet
Manus David Byrne
Regi Elisabeth Klasson
Översättning Joakim Siegård
Musik Daniel Douhan
Scenografi Pia Wiik
Ljusdesign Kevin Wyn-Jones Daniel Doughan
Rekvisita Maria Felldin Almgren
Premiär Playhouse teater fredagen den 22 februari 2019

Att öppna sinnena för att vilja se in i flera dimensioner och samtidigt kräva nytänk av åhörare, är kvällens förutsättning på Playhouse teatern. Om man dessutom försöker att inte naivt falla in i dåliga självklarheter kring vad som är totalt etiska- eller moraliska sanningar, kommer uppsättningen att grunda sig djupare. Dogmatismer kommer inte rädda dig från att djärvt behöva tänka, åh ena sidan…åh andra sidan. Tänk istället vad sjutton du skulle ha behövt göra där och då för att överleva men inte behöva dö av skam längre fram. För man får lov att vara ”oändligt glad att vara människa” trots sina fel och brister.

Uppsättningen spelar i olika tidsåldrar samtidigt. Det är här och nu, tillsammans med då för länge sedan och därefter framtiden med dess baksidor. Ofta gifter sig sammanhangen med varandra i alla fall och det är egentligen inte viktigt vad som kommer före den ena eller andra. Övergångarna är smidiga som rena skärsår mellan det ena och det andra, man förstår. Däremot kan det ibland uppfattas som något lätt förvirrande eftersom det ofta blir för många historier som är igång att berättas samtidigt. Man orkar inte riktigt med att ha hur många bollar som helst i luften på samma gång. Kanske påverkar det också att föreställningen är 90 minuter utan paus. Det är orimligt att kräva publikens fulla närvaro under en sådan lång tid när manuset inte kommer i sondmatnings portioner. Det hade varit mer rimligt med 45 minuter och två akter. Det fanns också utrymme för att eventuellt stryka visa övertydliga repliker och scener som kändes lätt upprepande om än bra.

Jag imponerades mycket över den s.k. Tinderdaten som karaktärerna Jamie och Ava har. Det visar på dagens snabba beslut kring attraktion som hör hemma i vår tid. Samtidigt är karaktärernas utgångspunkter och förutsättningar olika i en värld där ett intresse för något kan få lov att vara enbart nu eller också mera sedan. Intensioner behöver forfarande förklaras och inte tas för givet om man inte vill såra någon. Deras snabba beslut att ge sig hän åt varandra har inte samma dimensioner för dem båda, trots att resultatet blev den samma. Alla som någon gång behövt kyssas med någon på scen, vet att det är svårt att hångla estetiskt snyggt. Hångel ska ju bara kännas bra i verkligheten och behöver vanligtvis inga åskådare. Men på scen ska inte publiken känna sig obekväm och intimiteten behöver vara befogad och gärna snygg. Gustafsson och Jansson gör ett mycket trovärdigt samspel där kyssandet känns passionerade intensivt, samtidigt som det ser kliniskt attraktivt ut. Det var länge sedan jag såg något så professionellt och jag misstänker att de övat mycket (övning ger färdighet). Bra jobbat.

Rollkaraktären George är den rollkaraktär som uppfattas mest tydligt sympatisk i föreställningen. Kanske är det skådespelaren Španovićs övertydliga svenska och starka inlevelse som gör att man trots allt kan ha mer förståelse för honom, än herr Bronowski (Bruno) själv, trots att deras vetenskapliga brott nog kan anses som likvärdiga. George påvisar mer trovärdig ånger och försöker komma tillrätta med sitt dåliga samvete konstruktivt. Fast det är inte enbart karaktärens förtjänst att sympatier ges till George. Min upplevelse är att Slaven Španović besitter en stor begåvning i att i samma känsloregister kunna återge flera nivåer av känslouttryck. Han ger George de försvarstal som behövs.

Kvällens rekvisita bestod mestadels av stegar/trappsteg och bokhyllor som på olika vis flyttades runt på hjul. På många fyndiga, smidiga och snygga sätt lyckades man skapa olika nivåer av rum och avskilda platser. Skådespelarna rörde sig också i en jämn rytm mellan skilda karaktärer och platser för att tillhandahålla trovärdiga händelser som förde handlingen framåt. Tänk att mindre saker kan få lov att göra så stor skillnad (less is more). Inledningsvis var dock förflyttningarna något klumpiga och skrällande, men blev ständigt smidigare och bättre under kvällens gång.

Det är lätt att döma människor som begår brott mot mänskligheten, när man själv inte ens varit i närheten av krig, svält, död eller religionsförtryck. För man vill ju någonstans hoppas att man själv inte skulle ha betet sig lika grisaktigt och skamlöst. Sanningen är dock, att man inte vet vilken dimension av makabra beteenden som kan lockas fram i en, när man tvingas till att behöva ta svåra beslut om liv och död, ”att förlora sin mänsklighet”. Historien verkar i alla fall lära oss att historien inte lär oss något. Däremot får vi inte glömma att ”allt vi kan föreställa oss om framtiden är möjligt” om vi bara vill och bjuder till.

Ensemble Tobias Aspelin (Bruno), Marie Robertson (Rita), Charlie Gustafsson (Jamie), Amanda Jansson (Ava), Slaven Španović (George)

Teaterkritik: Hamlet på Dramaten med Adam Lundgren

by

Hamlet
Av Shakespeare
Översättning Ulf Peter Hallberg
Bearbetning Sofia Jupither, Irena Kraus
Regi Sofia Jupither
Scenografi Erlend Birkeland
Kostym Maria Geber
Ljusdesign Ellen Ruge
Peruk och mask Peter Westerberg, Anne-Charlotte Reinhold
Premiär på Dramatens stora scen 9 februari 2019
Föreställning som recenseras: 15 februari 2019

Hamlet är en tragedi, ett drama, som talar om mänsklighetens stora existentiella frågor. I regi av Sofia Jupither och med Adam Lundgren som Hamlet ställs vi inför dessa smärtsamma, men viktiga frågor, om liv och död, om hur vi ska leva och om hämndens krafter och vad den gör med människor. Om det omöjliga att leva utan konflikter, såväl inre som yttre. Sofia Jupither fuskar inte bort något av Hamlets innersta essens.

När Dramaten nu ger denna enastående tragedi nytt liv, tvåhundra år efter att den första gången sattes upp på Dramaten, är det en fantastiskt snygg föreställning både när det gäller koreografin, kläder, ljud och ljus och med skickliga skådespelare som motsvarar alla förväntningar.

Ett pressmeddelande berättar att Hamlet är det mest spelade Shakespearestycket på Dramaten och har satts upp minst tio gånger under teaterns 230-åriga historia. I mars 1819 gjorde Dramaten succé med Hamlet, teaterns första Shakespearepjäs, med Gustaf Fredrik Åbergsson i titelrollen. Så med årets uppsättning firar Dramaten tvåhundraårsjubileum.

Scenlösningen är genial i sin enkelhet: en bred trappa med slitna trappsteg täcker hela scenen. Den förmedlar en underliggande känsla av något uråldrigt, något som skaver och som slitits genom sekler. Ljussättningen där vålnaden träder fram skapar magi.

Adam Lundgrens Hamlet har hamnat i en förfärlig situation. Hans pappa har dött och hans mamma har gift om sig redan efter två månader med den döde makens bror. Hamlet har svårt att smälta att hans mamma gift om sig så snabbt och ännu värre blir det när han tillsammans med två vänner möter sin fars vålnad på natten och vålnaden berättar att han mördats av sin bror. Den dödade kungens bror, Claudius, som alltså lyckats både med att få kungakronan och drottningen spelas så bra av Gerhard Hoberstorfer. Claudius är inte helt samvetslös, lite skaver hans brott i hans psyke. Men, frågar han sig, går det att få förlåtelse av Gud när man fortfarande njuter av frukterna av synden?

Den stora frågan som bär igenom föreställningen handlar om hämnd. I dagens medievärld produceras oändligt många tv-serien om kriminalfrågor, om brott och straff. Ofta framställs det som att den som förlorat någon genom mord ska få rättvisa genom att mördaren grips och får sitt straff. Det är givetvis viktigt i ett samhälle att brottslingar kan gripas och kan ställas inför rätta. Det skulle bli rena rama vilda västern annars. Självklart. Men är det verkligen så att det finns något som heter rättvisa när det handlar om så svåra frågor som liv och död och i synnerhet när det rör sig om mord? Är rättvisan skipad när mördaren är i fängelse? Den som dött kommer ju inte tillbaka. Ger det en tröst att mördaren får ett straff? Egentligen inte. Det betyder förstås inte att rättsystemet inte ska gripa och straffa. Men kanske det är dags att ta död på illusionen att det finns någon rättvisa kring mord.

Hamlet får i uppdrag av sin far att hämnas hans död. Det är inte lätt att hämnas. Hamlet får chansen att sticka kniven i sin fars mördare, men han tvekar. Han missar tillfället. Det är inte lätt att döda en annan människa, inte ens när den är en mördare.

Hämnden kommer så småningom, men då har den kryddats av flera dödsfall till. Hämnd kan ha sådana följder. Ska vi då låta bli att hämnas? Det skulle innebära att låta brottslingar få fortsätta att njuta frukterna av att begå våldsamheter och övergrepp mot andra. Hamlet sätter fingret på en oerhört svår fråga.

Hamlet i regi av Sofia Jupither ställer också frågor om de existentiella frågorna, vad är ett liv och vad är död – och hur bör vi förhålla oss till detta? Frågorna är viktiga, men de kanske inte har några svar. Det viktiga är väl att ställa frågorna, att sätta igång tankarna, att fundera. Det var en mycket blandad publik och många yngre än den traditionella teaterpubliken. Det är bra. Jättebra. Jag hoppas att Hamlet drar många föräldrar med tonåringar och kanske gymnasieklasser också. Ett många hundra år gammalt drama kan säga så mycket om de eviga frågorna vi människor ställs inför. Och Dramaten uppsättning i regi av Sofia Jupither med Adam Lundgren som Hamlet gör detta enastående.

Sofia Jupither är den första kvinnliga regissören som sätter upp pjäsernas pjäs på Dramaten.

– Jag har alltid haft en dröm om att jag någon gång i mitt liv ska få sätta upp Hamlet. Pjäsen har i princip allt som jag är intresserad av. Den är full med filosofisk visdom, samtidigt som det är ett väldigt närgånget porträtt av en människa som försöker och skulle vilja vara något han inte är. Som kämpar med sig själv i en situation som han inte har valt, säger Sofia Jupither i ett pressmeddelande.

Fakta:
Regissören Sofia Jupither har arbetat på de största teatrarna i Norden. På Dramaten har hon tidigare bland annat regisserat I lusthuset, Ett dockhem och Frun från havet. Sofia tilldelades 2014 Svenska Dagbladets Thaliapris.

Adam Lundgren fick sitt stora genombrott 2013 i tv-serien Torka aldrig tårar utan handskar och i filmen Känn ingen sorg. Han är också aktuell i den populära tv-serien Vår tid är nu.

Medverkande
Hamlet Adam Lundgren
Gertrude Thérèse Brunnander
Claudius Gerhard Hoberstorfer
Vålnaden Per Svensson
Polonius Bengt Braskered
Laertes David Book
Ofelia Karin Franz Körlof
Horatio Otto Hargne
Rosencrantz Marcus Vögeli
Guildenstern Razmus Nyström
Förste skådespelaren Irene Lindh
Andre skådespelaren Per Svensson
Tredje skådespelaren Kaj Snijder (statist)
Dödgrävaren Jonas Bergström
Osric Sten-Johan Hedman
Marcellus Kaj Snijder (statist)

Teaterkritik: Män kan inte våldtas – otäckt närgående våldtäkter som uttryckligen ger det manliga och kvinnliga på tafsen

by

Män kan inte våldtas
Manus efter Märta Tikkanen roman med samma namn
Regi Lo Kauppi
Scenografi Erik Radix*
Kostym Marika Åkerblom
Ljus Tobias Hallgren
Ljud Bernt Karsten Sannerud
Mask Maria Lindstedt
DramaturgÅsa Lindholm
* Praktikant SKH/Institutionen för scenkonst, utbildningarna för scenografi och ljuddesign.
Södra Teatern, Stockholm, den 3 februari 2019

Redan i titeln för kvällens föreställning blir man provocerad och det är säkert meningen. För vem är det som har påstått att en man inte kan våldtas. Det behöver man inte vara välutbildad biolog, medicinsk professor eller professionell boxare för att begripa att de visst kan. Ingen människa är totalt skyddad gentemot våldtäkt enbart för sitt kön skull eller samhällsposition. Våldtäkt är en maktyttring som kan drabba vilken människa som helst. Män och kvinnor lever dock inte på samma premisser när det gäller vem som kan få lov att vara offer/gärningsperson.

Uppsättningen går på djupet för att beskriva vad det är som händer med oss när vi blir våldtagna och vad det är som gör att man kan gå över alla gränser och bli en förövare. Det är ruskiga känslor som genomströmmar ens kropp och dramatiken är så tydlig och detaljrik att man känner hur stresshormonen kickar in. Man vill slå tillbaka – slåss. Något i en måste gå sönder för att man ska kunna närma sig i att förstå hur förövare och offer blir till i en maktstruktur som skulle tjäna på att s.k. manlighet och kvinnlighet kunde uttrycka mer mänsklighet.

Hela föreställningen grundar sig på en kvälls misstag, som leder till hiskeliga konsekvenser för många. Tova vill fira sin födelsedag genom att dricka gott vin, klä upp sig och gå på krogen. Där möter hon Mick som är ute och roar sig. Ett attraktionsspel mellan man och kvinna spelas upp på scen, där man förstå att sexualitet inte borde vara något främmande för någon av dem eller för publiken. Tova följer med honom hem. Helt plötsligt går något fel i den allmänna förföringstekniken. Mannen försöker vara stor stark och världsvan och hon skrattar vid fel tillfälle och vill inte alls vara en blyg viol som låtsas något. Mick fixar inte att tappa kontrollen och förnedrar och hotar, genom att genomföra en våldtäkt. Tova är chockad, rädd och vågar inte anmäla. Ångest, skuld och sjukdom blir hennes följder.

Sven Ahlström är mycket skicklig som tonåring och våldtäksman i uppsättningen. Det är helt enastående hur en vuxen man kan vara trovärdig som stöddig, sprallig och hormonsting 13åring ena stunden och nästa, genom enbart en hand genom håret, bli en man som av olika anledningar går över alla gränser med våld. Att Ahlström klarar av att kroppsligen verka trovärdig som väldigt ung, när hans motspelare är väldigt ung i sig påvisar en skicklighet utöver det vanliga. Ännu snabbare i vändningarna var Fant i övergången mellan pappa och exman. I hans fall hann jag inte ens se när övergången skedde genialiskt, eftersom de skedde mitt i meningar och utan direkt utgång emellan. Christer Fants rollkaraktärer var dessutom på varsin sida om det sympatiska.

Att se en scenisk och spelad våldtäkt (det blev två) är väldigt magstarkt både för skådespelare och för publiken. Att dessa scener var befogade, rådde det dock ingen som helst tvekan om. Utan dem hade inte vreden, hat, utsatthet och våldet därefter förståtts. Män och kvinnor runt omkring mig i teaterlokalen suckade, andades häftig eller höll för ögonen. Det hände att jag själv slöt ögonen och enbart hörde våldet mellan dem. Jag är glad över att min mage var tom. Däremot är det viktigt att tillägga att skådespelarna gjorde ett fantastiskt arbete för att inte ge publiken mer snaskiga detaljer, skada än vad som var nödvändigt. Gränserna för intimiteten och nakenheten, var rätt balanserade om än ingående och detaljrik. Det krävs inte bara en bra dramaturg, utan också två modiga skådespelare med stor respekt och tillit för varandra. Annars ror man inte hem så otäcka men trovärdigt spelade våldtäkter.
Genom Tovas söner får vi alla också en knäpp på näsan. Jag tror inte att jag är ensam om att mot slutet inse att kontrollerandet, svartsjukan och tvång mellan människor på något vis hör ihop och kan leda till förödande beteenden. Osäkra människor, med dålig självkänsla, oavsett könstillhörighet kan därmed tappa greppet med bekostnad på andra. Dessutom känns det som vi alla till mans tror att det alltid är någon annans barn som står för övergrepp och att främlingen måste vara den som är värst. Det pratas därmed alldeles för lite om våldtäkter i relationer och att de flesta sker med någon vi känner.

Uppsättningens moment 22 är otäck. Den baserar sig på samhällets nedbrytande genus strukturer. En kvinna som blir våldtagen av en man blir ifrågasatt för sin klädsel, alkoholintag och till ”hur jävla dum får man vara om man går hem med en man man knappt känner”. Hennes trovärdighet ska beprövas efter att hon borde veta bättre än att bli våldtagen. En man som blir våldtagen av en kvinna blir ifrågasatt för sin manlighet. För är det inte så att alla män, alltid vill ha sex? Om du inte vill ha sex är du verkligen en riktig man då? Hur manligt är du dessutom om du erkänner att du blev våldtagen, kan man också fråga sig. Det innebär ju att förutom våldtäkten i sig så måste varje enskild människa beroende av kön, slåss mot författade meningar som gör dem mindre som människor bortom våldsöverträdelsen.

Mitt i allt kroppsligt kränkande och elände, tänker jag att det är förfärligt att något som kan få vara så härligt mellan två människor kan bli ett maktmissbruk när det är ofrivilligt för en enda part. Den fina intimiteten kidnappas för hemska syften. Dessutom så borde väl inte samtycke vara så svårt när det faktiskt finns kåta människor i stort sätt överallt.

Medverkande Elisabeth Carlsson (Tova), Sven Ahlström (Martti/Mick), Nils Wetterholm (Jockum/Servitör), Angelika Prick (Bimbi/Poliskvinna), Christer Fant (Pappa/Exman/Polisman), Eva Stenson (Advokat/Bibliotekarie)

Teaterkritik: Veta bäst – Härligt barnslig klokhet och busenkla förklaringar på världsordningen som kräver att vi vuxna tänker till

by

Veta bäst – hur kan du vara så säker?
Regi Carina Jingrot
Manus Anders Jansson, Johan Ehn
Dockmakare Jenny Bjärkstedt
Teknik Rickard Folke
Musik Rickard Folke, Anders Jansson
Text till musiken Anders Jansson
Affisch Sophia Drevenstam
Sömnad Anna Kjellsdotter
Urpremiär på Teater Barbara (Kungsholmen) 2 februari 2019

När man pratar med barn, är de oftast härligt övertygade över saker de tror på. Själv har jag svårt att tro på något över huvudtaget – jag är vanligtvis vuxet skeptisk till det mesta. Barn säger sanningar med stor övertygelse och kan få det klurigaste att bli de lättaste ekvationerna i tro, hopp och kärlek. Man önskar att vi vuxna kunde fungera lite så också. För visst är livet tillräckligt komplicerat i alla fall. Ja för hur kan man ens ”veta att man vet något”? Dock är det en bra början att erkänna att man ”veta att man inte vet”.

Dagens urpremiär ger sig in bland de tyngre filosoferna som Aristoteles och konstnären Leonardo da Vinci som med formler och bevisliga argument vill berätta hur man kan fastställa kunskap. Med lika stor självklarhet som hos en klartänkt 9-åring, förklarar man hur kunskaper behöver vägas, mätas och utsättas för prövning, ”Man måste ju lära sig nya saker”. Vilken befrielse det är att tillämpa dessa tankemönster även för oss vuxna som gärna kan slippa fake news och behöver ifrågasätta det vi hör och ser mer strategiskt än vad vi kanske insett förr.

Det är något speciellt när vuxna lyckas fånga en ung människas röst och göra den hörd utan att förlöjliga den. I strävan att verka vuxet modern och världsvan pedagog är det en mycket enkel match att göra så. Det gläder mig att man inte föll för den frestelsen. Genom att två manliga skådespelare skulle återge rösterna åt välgjorda dockor i yngre tonåren, krävdes det ett byte av ljudläge. När man återger ungdomligare språkbruk (”tugg”) av skilda slag och där exempelvis ”ska vi leka efter skolan” fnyses åt på ett trovärdigt vis, är dockorna unga människor trots äldre skådespelare.

De barn som var i lokalen skrattade hjärtligt högt och lyckligt åt dockornas skämt. Jag tyckte dock personligen att det var lite svårt att hålla isär rösterna eftersom båda aktörerna spelade nästan all dock-karaktärerna och inte var inriktade på några få. För mig har det betydelse att diftonger och vibraton i en dockas karaktär är densamma. Skådespelarna återgav dockornas personligheter olika och i några fall föredrog jag en av tolkningarna och inte bådas. Kanske skulle en skådespelare mer på scen ha kunnat lösa att man inte bytte? Eller så spelar det inte någon som helst roll för ett barn på mellanstadiet? (föreställningen säljs till skolor där man också spelar i klassrum).

Det känns bra att manuset står upp för boken, bibliotekens och kunskapens värde i värld där det är snabba kast mellan vad som är coolt och häftigt. Att bjuda på glädjen i eget lärande, skapandet och läsandet gör den stora skillnaden. Utbildning och bildning är något viktigt för var och en av oss, och förutsättningen för ungas livskvalité. Att protestera mot populismen och själv välja vilka vägar man vill gå, ger kloka barn och utvecklingsbara vuxna. ”Människan är ju rätt fantastisk”

Roligast i föreställningen var den pantomim sketch som gjordes kring människans utveckling d.v.s. hur vi som människor gått från ett stadie till ett annat. En röst berättade i bakgrunden och skådespelarna agerade till. Det kändes tydligt att just den delen i föreställningen var mycket väl inlärd, tematisk och något som aktörerna fick mycket egen glädje av. Vem har inte lite behov av att apa sig med jämna mellanrum? (Me me me)

Tänk att en sådan enkel formel i sökandet efter kunskap håller (övertygelse + goda skäl + sanning = kunskap) och gör att man strategiskt kan ifrågasätta den information som ges till en. Att prata filosofi och metoder med barn är inte alls lätt och på ett lekande sätt lyckades föreställningen göra det på ett imponerande vis. Man hoppas att många skolor har möjlighet att hyra in dem så att unga idag inte låter sig bli proppfulla av andra människors påståenden, utan vågar ifrågasätta sig själv och andras åsikter.

Medverkande Anders Jansson, Johan Ehn