Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Musikalrecension: Spelman på taket – Dan Ekborg är alltigenom perfekt i rollen som mjölkbonden Tevye

by

Spelman på taket
Baserad på Sholem Aleichems berättelser
Med särskilt tillstånd av Arnold Perl
Manus Joseph Stein
Musik Jerry Bock
Sångtexter Sheldon Harnick
Regi Ronny Danielsson
Koreografi Roger Lybeck
Musikaliskt ansvarig Joakim Hallin
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Annsofi Nyberg
Ljus Mikael Kratt
Mask Katrin Wahlberg
Premiär i Dansens Hus, Stockholm 24 augusti 2019

Magiskt, starkt, helgjutet, enastående och Dan Ekborg är alltigenom briljant som mjölkbonden Tevye. Det är som om rollen väntat på att just Dan Ekborg ska träda in i den.

Liksom en spelman på ett tag måste trixa och kämpa för att hålla balansen, lika utmanande är det för den judiske familjefadern Tevye att få ihop tillvaron då allt verkar vara på väg att förändras och rasa. En känsla som många, förmodligen de flesta, kan associera till.

Spelman på taket är en underbar berättelse, en av de stora musikalerna med den världskända sången ”Om jag hade pengar”. När nu Stockholms stadsteater sätter upp den i regi av Ronny Danielsson i Dansens hus är det helt underbart: musiken, koreografin, dansarna, skådespelarna – allt så välgjort och samspelt. Föreställningen tar tre timmar (med en paus) men inte ens sekund känns seg eller långsam. Tiden flyger iväg och jag vill se den igen, en gång till.

Mjölkbonden Tevye är kluven mellan sin tradition och sin kärlek för sina fem döttrar. Deras judiska grupp har levt i den lilla fiktiva ryska småstaden Anateva sida vid sida med majoritetsbefolkningen ryssarna i hundratals år. Genom att hålla fast vid sina traditioner har gruppen lyckats överleva. men sakta men säkert närmar sig hotet från omgivningen. Det är flera hot. Nya värderingar om kvinnors rättigheter gör att Tevyes döttrar själva vill välja sin blivande make medan Tevye förväntar sig att han som familjens överhuvud ska bestämma vem de ska gifta sig med. Samtidigt kommer rapporter om fler och fler byar som rensats av judar.

Musikalen ”Spelman på taket” Spelman på taket är en stark och tyvärr evigt aktuell berättelse om människans behov av traditioner för att hålla den nya tiden och andra hot mot sammanhållningen ifrån sig. Och om den unga generationens behov av att bryta med samma traditioner. Konflikten mellan den trygghet traditionen ger och hur traditionen utmanas av samhällets utveckling är klassisk. Det är något som många kan relatera till. Förföljelse av folkgrupper sker också i vår tid i många olika delar av världen och grupper som tvingats emigrera. Ett sätt att klara den nya situationen kan vara att försöka bevara sina traditioner, som ibland kommer i konflikt med den nya omvärldens värderingar.

Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet berättar om bakgrunden till den utsatta situation som de östeuropeiska judarna befann sig i under decennierna kring år 1900, den tid som musikalen skildrar:
Situationen hade sina rötter i medeltiden då engelska, franska och tyska furstar och kungar förföljde sina judiska folkgrupper, då öppnad östeuropeiska härskare sina bygder för flyktingarna. Men efter att de östeuropeiska judarna efter att ha levt tämligen ohotade i hundratals år utsattes de för brutala vågar av repression. Den första stora pogromen i Ryssland inträffade i Odessa 1821 och det blev vida värre under seklets andra hälft.

Teaterkritik: Vilddjur på Dramaten – slukar mig totalt

by

Vilddjur
Av Lolo Amble
Regi Gunilla Nyroos
Scenografi och kostym Gabriella Dinnetz
I rollerna: Magnus Ehrner, Kristina Törnqvist, Eric Stern och Melinda Kinnaman.
Premiär på Dramaten, Målarsalen 27 mars 2019

En skildring av en ung man och en ung kvinna som möts, kärleken slår till, de får ett barn, barnet växer upp, föräldrarna skiljer sig och den vuxna dottern bestämmer sig för att söka upp pappan som hon inte träffat på många, många år. Skildrat med tidsmässiga hopp, helt okronologiskt. Det är ett sätt att se och tolka Lolo Ambles drama som tar sig under huden på mig och helt slukar mig. Jag glömmer att jag sitter i en teatersalong, jag sugs in i karaktärerna på scen.

Ett annat sätt att se och njuta av föreställningen, dramat, är att se scenerna som ett minnesflöde över hur människor lever och agerar. Kanske som dramats författare, Lolo Amble, skriver i programbladet:
När jag går förbi teaterhuset tänker jag ibland att om teatern skulle jämnas med marken skulle vi samlas här i stenhögarna, där Dramaten tidigare stod, och så skulle vi berätta för varandra om föreställningar vi sett, vilka skådespelare som var med, om repliker sm de sade och hur scenografin såg ut; hur vi kände när vi satt där i teatersalongen, i publiken.

Jag ser dramats scener som avtryck, skildringar, av möten mellan människor och att de kan ha drag som gör att vi misstänker att de hör ihop, det har att göra med att vi alla är människor. Vi är inte så olika varandra. Det finns så mycket att känna igen i varandra.

På scenen finns en soffa, ett kylskåp och till höger finns en bänksoffa. En bra scenlösning som gör att allt finns på plats som behövs för både inomhus- och utomhusscenerna. I första scenen möter vi en något nervös mamma som tar emot sin vuxna dotter. De flesta mammor som har vuxna barn kan nog känna igen sig i mammans ivriga försök att vara till lags. Alla som varit unga vuxna och besökt sin mamma som är på väg mot ålderdomen har nog känt samma kluvna känsla som dottern av att bäddas in i omsorg samtidigt som föräldern vill hindra ens självständighet.

Dialogerna är så skickligt gjorda. ”Vill du kaffe?” ”Kaffe med mjölk?” Och om igen: ”Kaffe med mjölk?” Fast det är ju något helt annat vi vill säga. Men det är så svårt att tala om hur viktiga vi är för varandra, istället döljer vi vår omsorg i en kopp kaffe.

Vilddjur är titeln på dramat. Vilddjuret som kan vara skräcken över att förlora våra närmaste. I Vilddjur är det den lilla flickan som blivit riven på armen och säger att det är ett vilddjur som gjort det. Men det finns inga vilddjur på gården där barnen leker. Den lilla flickan vill hålla fast i mamma och pappa, hon vill inte att de ska släppa taget. Precis som vi människor i alla åldrar kan vilja hålla fast vid de som är viktiga för oss och aldrig behöva släppa taget.

Dramat är en och en halv timme, ungefär som en biofilm. Det är en bra längd, mycket blir förmedlat och för mig som publik blir det aldrig segt.De fyra skådespelarna är duktiga och Melinda Kinnaman är helt rätt i rollen som dottern: hon är en ung vuxen i några scener och en liten flicka i andra. Hela hennes kroppsspråk berättar direkt vilken ålder hon är i.


Teaterkritik: Tiggarna på Stocholms stadsteater – Påvisar tydligt givandets benägenheter och lömskhetens undanflykter hos var och en

by

Foto: Sören Vilks

Tiggarna
Av Mia Törnqvist
Regi Annika Hallin
Dramaturgi Fanny Boëthius
Scenografi och ljus Lars Östbergh
Kostym Gudrun Rösnes
Ljud Simon Mårtensson
Premiär 22 mars 2019
Kulturhuset Stadsteatern spelar i samarbete med Teater Giljotin
Föreställning som recenseras: lördagen den 23 mars 2019

Det var under 2014 och 2015 som flyktingströmmen och romer kom i stora mängder till Sverige. Innan dess hade vi svenskar nästan enbart sett ett fåtal tiggare ute på våra gator d.v.s en och annan fulle-gubbe som p.g.a missbruk eventuellt störde och tog plats. Vi såg tiggeri utomlands med det var ju inte hemma i fosterlandet på vår gata i stan. När tiggare (framförallt romer) började sitta vid nästan varje Ica-butiks ingång eller påstridigt rasslade pappmuggar med småmynt i våra öron på tunnelbanan, så hände något. I varje medborgare uppstod frågor och svar som vi aldrig förr hade behövt stå inför. Är jag skyldig att hjälpa arma europeiska immigranter som kommer hit frivilligt och ej kan försörja sig?

Är jag en bra eller dålig människa om jag inte tycker jag har råd eller inte vill ha tiggare på gatorna i mitt land? Måste jag se på dem och känna skuld och skam för att jag inte lever i deras situation? Är jag en hemsk människa som bara vill att de åker hem till sitt?

I Tiggarna, beskrives det hur två systrar (Marie och Johanna) tolkar och hanterar sina möten med tiggare. Kvinnorna har olika möjligheter och utgångspunkter dess återseenden. Den ena kvinnan har ett statusarbete och den andra sliter sig fram. De ger därmed legitimitet till det faktum, att det är inte våra tillgångar som egentligen styr över förmågan att vilja ge eller kunna ge. Beskrivningarna om hur man hjälper för sin egen skull, av moraliska skäl eller helt ta sig rätten att misshandla för att man inte orkar med, sker nästan odramatiskt självklart. Skulden och belöningen för de enskilda kvinnorna varierar mycket trovärdigt och man kan identifiera sig med dem båda, på olika vis och vid skilda tillfällen. Det goda och det onda i oss alla kommer upp till ytan och ger en eftersmak som behöver sköljas ned eller spottas ut.

Systrarna har två makar (Mehmet och Classe) i sina liv. Den ena maken (Mehmet) har invandrarbakgrund och lider i sitt nya land genom att utsätta sig för krigens faser från sitt fd hemland. Via massmedia och internet frossar han i elände som om det skulle få honom att må bättre. Johannas make Classe däremot är aggressiv och irriterad och orkar öppet inte med det faktum att EU-immigranter ska hjälpas mer än inhemska svenskar. Efter tidens gång får man djupgående förståelse för varför makarna väljer att hantera tiggeri på skilda vis. Vi är alltid ett resultat av vår egen historia.

Tempot i föreställningen var enastående och klockren. Inte en enda gång kändes det som att någon scen var onödigt inklistrad eller att man fyllde på med floskler för att underlätta budskapens verkliga grundkänslor. Dessutom var scenlösningarna enkla, tydliga och raka. Trots att föreställningen var nästan 90 minuter och utan paus, var jag inte beklämd av tiden en enda gång. Scenografin och rekvisitan var spartansk, men fyndigt genomtänkt och gav lätt skilda platser och rum. Att inget kändes naket, berodde självklart på att skådespelarna fyllde upp scenen och intog sina platser på föredömligt vis. Fröler var dessutom enastående i sin tolkning som Mehmet.

Det jag uppskattade allra mest i föreställningen var att manuset inte var skrivet på ett sådant sätt att det fanns alltför tydliga och självklara goda syfte hos enbart några av karaktärerna. Varje personlighet hade sina dolda agendor och utgick från egna mänskliga behov i första hand. För det behöver sägas, att de som uppfattas att ge mest kanske har ruttna syften. De som skriker om hur goda de är innerst inne, kanske inte är de som ska ha någon eloge, om nu beröm ens är passande.

Manuset skiljer tydligt på moraliska tankar och etiska handlingar. Att man ger inblick och en tydlig förförståelse till individernas val, gör också att man hinner tänka, ”det där hade kunnat varit jag”. Misären i varför personer tar sina beslut, blir därför otäckt närvarande.

I föreställningen finns en dotter (Alva). Detta barn sitter vid flera tillfällen vid en jordhög i parken och gräver samtidigt som hennes mamma och moster sitter på en parkbänk intill. Jordhögen blir mycket terapeutisk att titta på under föreställningen. Systrarna tävlar ingående om vem som borde göra vad och vem som beter sig finast i en värld där man inte vill hjälpa till om man blir utnyttjad. Jordhögen ger en härlig symbolik i det faktum att vi alla har nivåer/lager av personligheter som kan behövas grävas fram. Vad vi finner om vi gräver inom oss är olika nivåer av jaget. Börjar man gräva i sig själv för att finna sanningar måste man vara förberedd på att det inte bara är fina saker som kommer fram. Inget att gräva ned sig för, bör väl tilläggas.

Jag blir oerhört provocerad av rollkaraktären Johanna i föreställningen. Hon är en sådan där ”PK-morsa” som vill verka fin, en falsk moder Teresia och vill tillrättavisa alla andra som inte försöker offra sig som henne. Det är som om hon går igång på att framställa sig själv som bättre än alla andra och utnyttjar sitt barn som en plattform för att att låtsas leva ut sin barmhärtighet. Hon går igång på andras nöd, för att de hjälper henne att utnyttja välgörenheten för sina egna behov. Johanna går igång på utsattheten och makten den ger henne. Jag vet hur många sådana kvinnor jag träffat i verkligheten och beskrivningen är obehagligt träffsäker.

Ångest i att inte vilja hjälpa tiggare, är ett återkommande tema i alla karaktärerna. Det dåliga samvetet över att ha det för bra men inte vara nöjd och därför inte vill bjuda på vad som helst. ”I nöden prövas vännen” sägs det och karaktärerna inser att deras liv och beteenden sätts på prov. Hur god måste man vara för att få kalla sig medmänsklig? Rollkaraktärerna reagerar och agerar utanför sina egna ramar och kan inte alltid stå för sina handlingar. De är människor som antagligen påminner väldigt mycket om oss alla, ”vad jag än gör så räcker jag inte till”.

Medverkande på scen Ann-Sofie Rase (Marie), Andreas Kundler (Classe), Eva Rexed (Johanna), Samuel Fröler (Mehmet), Alma Huss/Tuva Huss (Alva)

Teaterkritik: Monument på Turteatern – Härligt banbrytande föreställning med monumentala guider

by

Monument
Idé och regi Gunilla Heilborn
Text Gunilla Heilborn tillsammans med de medverkande
Rum, objekt och kläder ww Katarina Wiklund och Susanna Wiklund
Ljusdesign Susanna Hedin, Lumination of Sweden
Musik Hans Appelqvist
Premiär den 22 mars 2019
Turteatern Kärrtorp

Utan att förstöra din egen upplevelse av upplevelsen, som baserar sig på vissa överraskningsmetoder, måste jag berätta om kvällens premiär. När du sitter och väntar på att kvällens föreställning ska börja, kommer två guider från teatern in. Det är något fånigt turkost över dem som gör att man undrar hur någon tänkt. Men jag inordnar mig i ledet. Du förväntar dig att få klassisk information om försening, mobiltelefoner och var närmaste nödutgång finns. Det händer inte. Istället smyger sig starten av föreställningen på dig, sakta men säkert. Kläderna ska vara sådär kulturellt knasiga.

Övergången är så snygg och så självklar att du inte förrän 15 minuter senare inser att föreställningen började för länge sedan. Jag hade inte hunnit sätta mig till rätta med mitt anteckningsblock ens, utan småknaprade finsk lakrits i min egen lilla bubbla bara mig själv. Kände mig lite fånig, men 1-0 till dem som fintade teaterrecensenten som inte hängde med.

Våra guider slussar oss genom begreppet Monument. För vad är egentligen ett monument? Måste det vara av ett visst materiell? Måste det vara skapat av någon speciell? Vem får bestämma hur monument ska se ut? Det är en fallgrop, det är ett skämt och det är ytterst allvarligt. Eftervärlden ser på det vi skapat och lämnat efter oss. Det bedömer oss, mäter oss och kollar om vi egentligen var värda något. Den dagen jag sätter näsan i vädret kommer mina skrivande monument att finnas kvar och andra kommer att fatta beslut om mitt skapande egentligen var värt något. Internet kommer att rädda mig från att åtminstone stå kvar som ett namn i dess sfär oavsett vad.

Aktörerna på scenen tar sitt guidande på ytters stort allvar, eller så spelar de att de tar det på ytterst stort allvar. För mig blir det en kittlande tanke om de driver med oss, sig själva och våra behov att skapa monument oavsett om de behövs eller inte. En kvinna i publiken verkar så nervös och konfunderad att hon skrattar hysteriskt den första halvtimmen, åt allt. Någonstans kan jag förstå henne, även om det är ytterst enerverande. Jag blir istället helt lugn och inväntar mer vittnesmål eller övertramp för att förstå.

Det är den manliga skådespelaren som ”tappar” ansiktet en gång och nu ser man, att de spelar dessa pretentiösa torrtråkiga guider. Jag vet inte om jag blir lite besviken eller något lättad. Jag landar i alla fall på fötterna igen och uppskattar den mycket torra och enkla humorn i förklaringsmodellerna. Vi är till och med är med i en guidad lek som alla bara är med på.

I föreställningen beskriver guiderna ett spännande fenomen som jag åtminstone känner igen mig i. Hur lätt blir man inte besviken av ett ”monument” som en tavla, när du fått höra så mycket om det innan. Vi bygger upp fantasier kring hur fantastiskt det ska bli att se det, vilka känslor som borde flöda genom kroppen och hur lyckliga vi kommer att känna oss. Det är precis som en blind dejt som fått lite för mycket falsk marknadsföring. Hela livet är bara en enda alldeles för stor förhoppning som kommer att göra oss besvikna. Den ena guiden tog Mona Lisa som ett exempel. Hennes besvikelse var enorm p.g.a att den var så ynkligt liten, i all sin prakt. Det innebär att de monument vi bygger behöver grunda sig i oss själva och för stora förhoppningar kommer enbart att göra oss besvikna.

Det är alltid bra för en teaterpublik att ges nya ”teaterkakor” att bita i. Ännu en gång ger Turteatern något annorlunda, spännande och eftertänksamt. De går i sina egna spår och lämnar små monument av funderingar till oss att ta med in i framtiden.

På scen Lorenz Kabas, Kristiina Viiala och kören Röstjärn

Teaterkritik: Andante – Norén för in oss i åldrandets Aniara

by

Andante
Av Lars Norén
Regi Lars Norén
Scenografi Lars Norén, Dick Sandin
Ljusdesign Egil B Hansen
Kostym Lars Norén, Åsa Jonsson
Peruk och mask Mimmi Lindell, Kjell Gustavsson
Urpremiär: 1 mars 2019, Lilla scenen
Speltid: 2 timmar och 50 minuter, med paus

Sex äldre människor är sammanfösta i ett rum, som kan vara ett äldreboende. De har inte själva valt att vara där tillsammans, åldern och de förändringar som åldrandet gjort med deras kroppar och själar har placerat dem där. Delvis realistiskt men också symboliskt och givetvis både ångestfyllt och mörkt – Andante är en av den svenska dramatikern Lars Norén nyskrivna draman om åldrande och minnet.

Var och en som någon gång varit på ett äldreboende kan känna igen karaktärerna och samtalen – men samtidigt är det ett utklipp och en tolkning av tillvaron av Lars Norén. Jag känner att denna klaustrofobiska tillvaro också kan ses som en bild för mänskligheten. Vi är alla fast i tid och rum, fast i åldrandet. Också tjugoåringar åldras varje dag.

Lars Norén har fokuserat på att framför allt lyfta fram sex äldre människor men där finns också två besökare i medelåldern, en dotter och en svärson, som också är fast i sin tillvaro, i kraven på att besöka sina åldrade anförvanter och i sin bitterhet på vad som varit och brustna förhoppningar om vad livet skulle kunna varit. Det är som att Lars Norén skildrat en slags Aniara-färd som vi alla färdas, liksom Harry Martinson i sitt epos om Aniara skildrar människan som är fast i sin färd genom rymden på jorden. På samma sätt upplever jag att de åldrade karaktärerna beter sig precis som människor som inte åldrats lika mycket ännu.

Lars Norén är i mina ögon en av de största svenska dramatikerna, ja en av världens främsta nutida. Hans draman talar till mig och berör mig, de handlar alltid om något jag kan relatera till, oavsett vilken av hans epokers verk jag upplever. Han har ju haft flera olika epoker från mer politiska samhällstillvända pjäser till metafysiska. Han laborerar ofta med teaterns form, som när han 2017 satte upp Stilla liv på Dramaten som framfördes helt utan repliker.

Andante bryter mot traditionell teaterform. Handlingen är inte uppbyggd som i de flesta pjäser med ett skeende som får en slags avgörande klimax mot slutet. Det finns ingen stor drivande huvudhandling utan en mängd små händelser som inte mynnar ut i någon gemensam sluthandling. Det är stämningarna som är dramats fokus. Lars Norén skildrar stämningar i Andante. I programmet till föreställningen säger han i en intervju som görs av Irena Kraus:
– För länge sedan tröttnade jag på pjäser med en handling. Jag bryr mig mer om stämningar nu och det är likadant när jag regisserar. Jag förbereder mig aldrig och vill inte veta vad som skall hända, utan försöker skapa en stämning där det uppstår.

Andante är den första pjäsen i ett nyskriven trilogi, men som ofta med Norén har uppsättningarna inte gjorts efter traditionell mall. Både den andra och den tredje pjäsen har redan satts upp. Den andra, Vintermusik, sattes upp i regi av Sofia Jupither på Stadsteatern i Stockholm 2017 och den tredje delen, Pussière (Stoft) i Paris 2018.

Lars Norén har satt sin tydliga prägel på föreställning. Han har skrivit manus, han regisserar och har haft del i både scenografi och kostym. Föreställningen är helgjuten, den är sparsmakad i scenografi och kostym och det talar både till känsla och förnuft. Det är både realistiskt men symboliskt. Skådespelarna är valda med omsorg och är alla så bra, så rätt i sina karaktärer. Vissa scener avslutas med koreografi där skådespelarna rör sig rituellt. Det är starkt och om jag fick önska skulle det förekomma lite oftare än då.

Föreställningen är nästan tre timmar med en paus, men tiden går väldigt snabbt. Det är både absurt, roligt, komiskt, allvarlig och realistiskt. Däremot kan jag känna att det här är Lars Noréns bild av åldrande och minnen. Den berör och sammanfaller med en del av vad jag upplever och upplevt men skiljer sig också från mina erfarenheter. För min del har jag också mött många som åldrats med visdom. Allt är inte mörker med åldrandet. Och det är väl också precis vad som är meningen med kultur och drama. Vi berör varandra men funderar och reflekterar själva vidare, vi håller med och vi håller int emed.

I rollerna:
Carl Magnus Dellow
Erik Ehn
Nina Fex
Marika Lindström
Per Mattsson
Sten Ljunggren
Monica Stenbeck
Statister: Camilla Rensgård / Siw-Marie Andersson / Nils Eklund
Barnstatister: Alexandra Sahlman / Ella Odenholm