Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

samhälle

Hur ska SVT och SR finansieras? Nu har startskottet gått för utredningen

by

Hur ska public service, som SVT, SR och UR kunna stärka sitt oberoende av kommersiella aktörer?
Det ska en kommitté nu utreda.
Ansvariga för denna kommitté är fyra kulturpolitiskt ansvariga för de fyra regeringspartierna: Lena Adelsohn Liljeroth, kulturminister (M), Christer Nylander , kulturpolitisk talesperson (FP), Anders Flanking
kulturpolitisk talesperson (C) och Andreas Carlson, kulturpolitisk talesperson (KD).

De skriver i en gemensam debattartikel på DN idag:

Det bör betonas att ­programföretagen verkar parallellt med andra aktörer på mediemarknaden, men har inte ett kommersiellt uppdrag. Kommittén ska därför lämna förslag på hur oberoendet från kommersiella aktörer kan stärkas. Även licenssystemet måste ses över och olika alternativ för framtida finansiering prövas. I uppdraget ingår att utse en referensgrupp med representanter från alla riksdagspartier …

Då är bollen i rullning.
En referensgrupp med representanter från alla riksdagspartier, låter bra. Men varför kunde regeringsgänget inte låta någon från andra riksdagspartier vara med i kommitté och utreda?
Beslut om public service bör tas över blockgränser för att fungera långsiktigt.

Det där med oberoende av kommersiella aktörer låtar bra, men vad betyder det? Den högerstyrda regeringen har ju till exempel infört ett förhandsgranskande av alla program som SVT, UR och SR vill genomföra. Är det att stärka oberoendet att ha förhandscensur?

När det gäller finansiering av public service är det mer än välkommet att det ska utredas. Nuvarande system är inte bra. Jag lutar nog mer åt att public service ska betalas av vanliga skattemedel. Det ligger i alla medborgares intresse att det finns etermedia som är oberoende av kommersiella aktörer och som har ansvar för att rapportera också om sådant som inte är säljande.

Relaterat: Same same but different

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Heja Mona Sahlin som vågar göra det hon brinner för

by

Mona Sahlin landade mjukt när hon slutade som partiledare för Socialdemokraterna.
Som tidigare minister har hon rätt till en statsrådspension på 51.000 kronor i månaden fram till att hon fyller 65 år.
Därefter får hon 36.000 kronor i månaden.
Källa: Expressen.

Dessutom får hon behålla sin partiledarlön på 140.000 kronor i ett år efter avgången.

Om hon inte är girig och inte har pretentioner på att ha en jättelön kan hon leva bra på sin lön fram till pensionen och också därefter. 36.000 i månaden som pension är inte dåligt. Om hon fortsätter leva ihop med sin man är det riktigt bra.

Nu gjorde Mona Sahlin något riktigt, riktigt bra när hon intervjuades i Nyhetsmorgon Söndag i TV4 fick hon frågan om vad hon tänker ägna sig åt i framtiden:
– Jag vet inte om jag någonsin vill ha ett jobb, sa Sahlin.

Hurra.

Mona Sahlin har engagerat sig i Stiftelsen Expo och hon tackade nyligen ja till att bli ordförande i Anna Lindhs minnesfond. Hon vill ägna sig åt det hon brinner för. Hurra för Mona Sahlin.

Måste arbeta betyda att ha fast anställning och vara låst vid att befinna sig på arbetsplatsen mellan 8 och 17 varje dag? Måste arbeta betyda lönearbete, att ha chefer som bestämmer över dig?

Nu kan Mona Sahlin göra något som många av oss kanske drömmer om. Hon har råd att ägna sig åt det hon brinner för. Oavsett om det ger henne inkomster eller inte.

Många retar sig nu på Mona Sahlin. Ann Mari skriver i sin blogg:
När medel Svensson tar en kölapp på Arbetsförmedlingen med bifogad tänd blåslampa och en djungel av olika regler och förmaningar, så kan en fd folkvald kvitta ut sin generöst tilltagna A-ksassa (statsrådspension) i lugn och ro utan förmaningar och andra pekpinnar som dikterar deras tillvaro eller tvång att aktivt söka ett arbete.

Vad som retar mig på denna gyllene A-kassa de folkvalda har rätt till är att den är helt oberättigad. Varför räcker det inte med den vanliga A-kassan?

Lite lustigt med personer som bloggaren ovan, som inte använder svenska språket korrekt, förresten. Hon har döpt sin blog till ”Ann-Mari´s blogg”, enligt det amerikanska sättet att skriva genitiv. Ann-Maris blogg – skulle det heta på korrekt svenska.

Vad har nu det med saken att göra? Ingenting. Kanske. Eller?

En del människor kämpar hårt, att vara heltidspolitiker på den nivån som Mona Sahlin varit i många år, det är att jobba i princip dygnet runt och att alltid vara bevakad. Självklart är det inte fel att det kan få någon form av pensioner när de varit inom politiken i många år och också haft uppdrag som minister.
Felet är att a-kassereglerna för andra människor är usla. Felet är inte att före detta statsråd kan få pensioner.

Uppenbarligen är många människor i Sverige fast i tanken att arbete till varje pris måste handla om fasta anställningar. Varför är det mindre värt att få sina inkomster på annat sätt?

Den som driver eget företag i småföretag jobbar inte heller enligt gängse moral.

Mona Sahlin gör helt rätt. I en del länder går människor i pension i 55-årsåldern. Varför jobba med något bara för att samla pengar på hög? Om man kan jobba med saker man brinner för och ändå har sin försörjning, det är väl jättebra. Om jag hade den chansen skulle jag ägna mig heltid åt att skriva om kultur och teater i Kulturbloggen och Teatermagasinet. Hallå någon med mycket pengar: Sponsra mig:)

Mona Sahlin visar att den som lyfter bra pension inte alltid måste vara girig. Hon kunde säkert ha valt att ta några uppdrag med riktigt saftig ersättning, fått konsultuppdrag med bra betalning. Kanske hon får sådana framöver, men just nu har hon i alla fall visat en bra inriktning: hon vill göra sådant hon brinner för.

Det är något många av oss skulle vilja göra. Jag är glad att någon gör det. Medan jag fortsätter drömma om att själv kunna göra det en dag. Och drömmer om att vi ska få ett samhälle där fler kan göra det, där fler kan överleva på att göra det de brinner för.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Oj, det var känsligt: DN:s ansvarige utgivare gick in och tog bort debattartikel

by

Där ser man. Det var jättekänsligt att skriva något negativt om aborter.

För några dagar sedan rapporterade medier om att foster som aborteras kan vara vid liv. Att de ligger och sprattlar och kämpar för sitt liv medan sjukvårdspersonalen då ska stå passivt bredvid och låta dem självdö.
En stor apparat av förnekelse av detta har satts igång. Läkare har sagt att det är reflexer bara, precis som en höna som någon huggit halsen av kan fortsätta att springa ett par steg. Vad som är sant och vad som är lögn är svårt att avgöra.

Men en sak är säker: det är oerhörd minerad mark som den går på som vill ens diskutera aborter.

Marcus Birro skrev en debattartikel om detta. Inte någon artikel där han angrep svensk abortlag, utan bara att han ville peka på vissa problem kring hur den fungerar. Enligt tidningen Dagen var den debattartikeln inlagd i DN, men så kom ansvarige utgivaren och lyfte bort den.

Birros debattartikel är däremot publicerad i Svenska Dagbladet, istället. Han skriver bland annat:

När det nu kommer fram att aborterade foster andas, lever och kämpar för sina liv när de blivit avlägsnade, så blir diskussionen direkt antingen skev eller infekterad. Istället för att på allvar fördöma och ifrågasätta det medicinskt riktiga, det värdiga och det nödvändiga i att fullt friska foster långsamt dör i ett blodigt handfat, så blundar den politiskt korrekta massan och talar istället om vilka effekter de levande fostren kan åsamka personalen. Väldigt få tar de små barnens (eller livens) parti. Inte heller Socialstyrelsen.

Där fokuserar man istället på att ge fostret en dödlig spruta så att ”personalen slipper uppleva obehag för att aborterade foster visar tecken på rörelse” som Anders Prinz, avdelningschef på Socialstyrelsen, konstaterar till Dagens medicin.

Det är skrämmande att DN på debattplats inte låter vissa åsikter komma till tals.
Bloggen Manifest för samvetsfrihet skriver:
Vi i Sverige kritiserar gärna andra länder för åsiktsförtryck och censur i deras lagstiftning. Att istället införa det bakvägen i praxis är knappast bättre.

Chang Weng skriver:
Det är modigt av Birro att ta upp detta. Det är nästan politiskt självmord att säga att abort kanske inte alltid är en bra lösning.

Varför är livet inte heligt? Livet är ju det enda vi vet att vi har. Vad är det som gör att det anses så självklart att ett foster lätt som en plätt ska kunna plockas bort?

Abortfrågan är känslig. Mycket känslig. Men det måste väl gå att diskutera öppen och ärligt och utan att använda lögner? Hur kan DN vara så feg att de inte låter diskussionen föras?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

KU kritiserar kulturministern för förhandsgranskning av SVT, SR och UR

by

Konstitutionsutskottet kritiserar kulturminister Adelsohn Liljeroth för hanteringen av förhandsgranskningen av nya public service-tjänster. Det framgår av KU:s yttrande som presenterades under tisdagen.
Källa Sydsvenskan.

KU menar dock att förhandsgranskningen inte är censur men regeringens sätt att bereda ärendet har varit bristfälligt. KU menar också att detaljstyrningen av public service-företagens verksamhet har ökat och skriver att det ”önskvärda med en sådan utveckling kan ifrågasättas”.

KU balanserar vid ett stup, att förhandsgranska brukar ingå i censur. Att säga att förhandsgranskning inte är censur är nog att blunda för sanningen.
Censur är att genom förhandsgranskning hindra information från att nå allmänheten.
Nu handlar statens förhandsgranskning inte av innehållet rakt av utan det är vilka slags program som SVT, SR och UR ska få genomföra, som ska granskas. Det är oroväckande nära censur.
Minns att det var en högerregering som införde detta. Högern som brukar tala med så fina ord om frihet.
Vart tog den friheten vägen för journalister och programutvecklare inom public service?

Kulturnyheterna berättar också:
KU:s majoritet är också kritisk till att regeringen fattade beslutet om förhandsgranskning av tjänster trots att frågan inte varit uppe i riksdagen för diskussion.
Lena Adelsohns eget parti Moderaterna och de övriga regeringspartierna (FP, C och KD) reserverar sig mot KU:s skrivningar om förhandsgranskade tjänster.

Relaterat:
Svenska Dagbladet och Kulturnyheterna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Mina tankar om Thomas Bodströms bok ”Inifrån – Makten, myglet, politiken”

by

Byt namn på Socialdemokraterna (Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti, SAP) till enbart Socialdemokratiska partiet.
Det föreslår Thomas Bodström i sin omdebatterade bok ”Inifrån – Makten, myglet, politiken”.
Jag håller med. En person som har ett arbete som kategoriseras som tjänsteman, som en lärare eller en sjuksköterska, borde välkomnas inom S och känna sig hemma där. Att fixera vid traditionella arbetaryrken är att gå i otakt med tiden.

Det har skrivits en hel del om hans bok – och en del som inte ens läst den har dömt ut den på förhand. Såg någon chefredaktör för en politisk ungdomstidning som i Facebook deklarerade att han tagit det redaktionella beslutet att redaktionen varken skulle hämta ut boken eller skriva om den. Då är det en tidning som tillhör samma politiska organisation som Thomas Bodström. Det är lite skrämmande, denna oginhet gentemot partikamrater.

Jag är ingen supporter till Thomas Bodström, absolut inte. Han försvarar i boken sin inställning om lagen om datalagring, till exempel. Vi har en helt annan syn på rätten till integritet och rätten att inte bli övervakad av stat. Jag har också upplevt att han hört till den grupp inom S som varit som en överklass inom partiet, de som fått fina positioner och som suttit instängda under valvakor i egen matsal.

Ändå tycker jag att jag haft stor behållning av att läsa boken. Thomas Bodström är inte någon stor stilist, trots att han säkert haft en del korrekturstöd från bokförlaget finns det en del grammatiska slarvfel, framför allt syftningsfel och också lite för mycket användande av ordet ”man”. Ni vet: man tycker si eller man tycker så.
Styrkan ligger i att boken är lättläst, texten flyter på, det känns som att sitta och samtala med Thomas Bodström. Jag upplever att han är ärlig och utan krusiduller berättar hur han ser på olika saker. Det är alltid värdefullt att möta en annan människa och få en insyn i hur han eller hon upplever saker.

Däremot håller jag inte med om allt. När han kallar bakgrunden till att Mona Sahlin avgick för en kupp, då är han ute och cyklar. Att de som inte var nöjda med Mona Sahlin som partiledare självklart tog tillfället att få bort henne, det är så politik fungerar. Den som har en vision om politiken måste följa sin väg och då liera sig med andra som har samma inställning. Bodström och Sahlin tillhörde en falang, eller del av S, och när de förlorat både ett riksdagsval och andra val, som till Europaparlamentet, är det inte konstigt att andra krafter vill ta över.

Thomas Bodström betygsätter ett antal kända journalister. Jag kan tänka mig att han haft roligt när han gjorde det. Jag har hört reaktioner från andra håll att det är fult att betygsätta andra människor. Nja, det handlar ju inte om att personer är betygsätta som människor utan i sin roll som journalist. Journalister betygsätter ju själva ofta andra och politiker blir alltid betygsatta, så det är inga svaga personer han betygsätter precis. Förresten är det snarare en fördel för en journalist att inte få bra betyg av en politiker, det tyder på viss integritet.

Kraven på en politiker idag är gigantiska. Thomas Bodström har en stor poäng, när han varnar för att vi kräver alldeles för mycket av politiker. De måste vara helt perfekta. Ingen människa är perfekt – det ska inte politiker heller behöva vara.

Peter Johansson skriver i bloggen Röda Berget att boken verkar vara indragen:
Jag var på akademibokhandeln i Malmö för låta mig luras av en god PR-kampanj och köpa Bodströms senaste bok. Jag ser mig omkring i butiken och hittar vare sig bok eller Bodström. ”Kan den redan vara slut”, tänker jag. Icke!
Boken är indragen.
Bodström är missnöjd med omslaget – något med bilden av honom själv.

Inifrån – Makten, myglet, politiken
Författare: Thomas Bodström
Förlag: Norstedts
Bandtyp: Inbunden
Språk: Svenska
Utgiven: 201105
Antal sidor: 302
Upplaga: 1, Vikt i gram: 688
ISBN10: 9113034960
ISBN13: 9789113034966

 

Relaterat: Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,