Teaterkritik

Teaterkritik: Var är Olle? – mer än True Crime

24 september, 2022 by Rosemari Södergren

Var är Olle?
Av Amanda Glans
Av och regi Andreas Kundler
Scenografi och kostym Zofi Lagerman
Ljus Maria Ros
Mask Anna Jensen Arktoft
Komposition Johan Blixt
Koreografi Catharina Allvin
I rollerna Lennart Jähkel, Elisabet Carlsson, Shebly Niavarani, Tove Edfeldt, Melker Appel
Premiär på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm 23 september 2022

True Crime men mycket mer än så. Denna djupdykning i försvinnandet av tonåringen Olle Högbok får oss att känna hur djupt ett brott påverkar offer och de anhöriga. Det blir starkt när det är en människa på scen som gestaltar den sörjande, ångestfyllda föräldern. Jag var frågande före premiären varför True Crime sätts upp på scen. Nu vet jag. Det blir djupare och förmedlar många fler känslor än en tv-serie. Var är Olle? handlar minst lika mycket om hur människor påverkas när de drabbas av ett tragiskt brott som själva letandet efter vad som hänt. Tragiken fördjupas av att det finns en hel del som pekar på att poliser varit inblandade i brottet. Det är oerhört skrämmande.

Att förlora ett barn är en sorg en förälder tyngs av hela sitt liv. Det är inget som går över, inget som går att rycka upp sig från och återgå till livet. Livet är förändrat och fel för alltid. Förmodligen ännu svårare är det när barnet bara försvinner. När föräldern aldrig får svar på vad som hänt. Var är Olle? skildrar ångest, sorg och förtvivlan hos föräldrarna till Olle Högman som försvann 198?.

Föreställningen bygger på Martin Ezpeletas ljudboksdokumentär från Storytel 2020 om 18-årige Olle Högboms mystiska försvinnande i Sundsvall 1983. Efter en festkväll i september 1983 försvinner 18-årige Olle Högbom i Sundsvall. När polisutredningen lagts ned utan spår fortsätter Olles pappa Ruben själv sökandet efter svar och får långt senare hjälp av journalisten Martin som blir lika engagerad. Men Olles pappa har lovat att ägna varje vaken stund av sitt liv åt att ta reda på vad som hänt hans son. Närmare fyrtio år senare träffar han journalisten Martin som blir lika engagerad i fallet.

Föreställningen är en redogörelse för Olles försvinnande och polisens brist på engagemang och det finns en del som pekar på att det är något skumt med polisens agerande. Det tog fem dagar efter försvinnandet innan polisen överhuvudtaget började undersöka försvinnandet. Snacka om att spår hann försvinna. Dessutom var elva poliser i precis samma område som Olle den natt då han försvann och ändå såg ingen polis något. Det är anmärkningsvärt och skrämmande.

Journalisten Martin Ezpeleta har själv erfarenhet av nära anhöriga som försvunnit. Han bodde några år i Argentina och bodde tillsammans med en kvinna vars föräldrar försvann under militärdiktaturens tid. Det blir en fördjupning av föreställningen. I Sverige är det inte en diktatur som gör att människor försvinner men det är i grunden ändå alltid människor som begår övergrepp mot andra när människor försvinner på grund av brott.

Regissören Andreas Kundler berättar:
– Jag tror alla inblandade känner ett extra ansvar i det här projektet. Just för att det rör verkliga människor och livsavgörande händelser. Det skapar ett engagemang som liksom går bortom föreställningen. Vi kommer de här människorna så nära. Och visst, det är en true crime-berättelse, men under den gömmer sig en annan, existentiell berättelse som handlar om kärlek bortom tid och rum, om besatthetens väsen och om vad vi är villiga att göra för att hjälpa vår nästa.

Skådespelarna går in i olika karaktärer på ett smidigt sätt. Jag är imponerad av skådespelarna.

Jag var lite skeptisk eller åtminstone frågande före premiären. Jag ställde mig frågan varför en true crime-berättelse sätts upp på en teaterscen. Vad är vinsten eller vitsen med att sätta upp den på scen när det går lika bra att spela in på film eller tv-serie eller berätta i en podd, funderade jag. Svaret är att när det blir så välgjort och genomtänkt med flera nivåer som i Var är Olle? då blir berättelsen ännu starkare på scen. Det står en människa på scen och gestaltar all den sorg en förälder får leva med. Det går inte att skaka av sig. Jag tror varenda förälder som förlorat ett barn kan känns igen sig i Lennart Jähkels gestaltning av en började pappa.

Bakgrundsfakta:
Martin Ezpeleta
Martin Ezpeleta, född 1975 i Lima, Perú, är journalist och dokumentärmakare. Han har en gedigen journalistisk bakgrund som reporter och krönikör på tidningar som Dagens Nyheter, Aftonbladet och Norrbottens-Kuriren.
Han har också producerat ett tiotal radiodokumentärer för Sveriges Radio, och tilldelades Susanne Björkmans stipendium 2010 för P3-dokumentären Terrorbomberna i Köpenhamn.
Sedan 2020 leder han Storytels satsning på true crime och våren 2022 publicerades hans Saknad i Ljungby, en ljudboksdokumentär på Storytel Original om 17-årige Mattias Borgs försvinnande i småländska Ljungby.

Amanda Glans
Amanda Glans, född 1983 i Glasgow, är radiojournalist och prisbelönt dokumentärmakare. Hon har bland annat mottagit Stora Journalistpriset i kategorin Årets Berättare, tillsammans med Erik Hedtjärn, för radiodokumentären Partiledaren om Håkan Juholt 2011. Samma år uppmärksammades hon också med Åke Blomstroem Award och Susanne Björkmanstipendiet för Jag ringer dig ibland, om sin egen familjs historia.
Hon är producent för den dokumentära berättarscenen Storydox, som drivs av Fabula Storytelling och Produktionsbolaget Munck, som flera gånger samarbetat med Kulturhuset Stadsteatern i projektet Stockholm Berättar. Hon producerade Var är Olle? för Storytel, var dramaturg till Martin Ezpeletas senaste serie Saknad i Ljungby som släpptes i maj 2022, och är producent för han kommande publicering. Hon är även verksam som radiolärare på Journalisthögskolan i Stockholm.
Amanda Glans har tidigare skrivit Sparka neråt, för Västmanlands Teater, 2013. På Kulturhuset Stadsteater står hon tillsammans med Andreas bakom föreställningarna Stockholm Love 2016, Stockholm Lust 2017, Öppna era hjärtan 2018 och videoverket Revolution 2021.

Andreas Kundler
Andreas Kundler, född 1970 i Stockholm, är regissör och skådespelare. Han regidebuterade 2004 med uppsättningen China på Unga Klara. På Kulturhuset Stadsteatern har han tidigare iscensatt Jorden är min filt 2007, Stockholm Love 2016, Stockholm Lust 2017, Öppna era hjärtan 2018 och videoverket Revolution 2021 och på Riksteatern Effekten, 2015.
Andreas Kundler är utbildad vid Teaterhögskolan i Malmö åren 1994-97. Han tillhör Kulturhuset Stadsteaterns fasta ensemble och har gjort över 30 rolltolkningar här, senast sågs han i Älskling är jag hemma av Laura Wade. Han har även medverkat i filmer som Sameblod 2016 och i Gräns, som blev vinnare i den prestigefyllda kategorin ”Un certain regard” vid filmfestivalen i Cannes för några år sedan. Han har också spelat in en lång rad teveproduktioner som exempelvis Gentlemen & Gangsters, Gåsmamman, Partisan, Händelser vid vatten mfl.
Andreas Kundler är också författare och har på Rabén & Sjögren givit ut ungdomsromanerna Övergångarna, De svarta liljorna och Sprickan mellan världarna, alla tre skrivna tillsammans med författarkollegan Lisa Linder.

Teaterkritik: Tröstrapporter – Gustaf Skarsgård äger scenen

17 september, 2022 by Rosemari Södergren

Tröstrapporter
Av Alex Schulman
Regi Alex Schulman
Ljus Patrik Angestav
Peruk och mask Moa Hedberg
Ljud Johan Adling
Scenografi Alex Schulman, Benoit Malmberg
Dramaturg Jacob Hirdwall
Medverkande Gustaf Skarsgård
Premiär på Dramatens stora scen 16 september 2023

Gustaf Skarsgård briljerar i denna avskalade starkt berörande monolog. Att stå på en scen och utan några större tillbehör ändå skapa sådant liv i en monolog att vi lever oss in i berättelsen – det krävs en skickligt och trygg skådespelare. Premiärpubliken var imponerad och gav stående ovationer. Skarsgård äger scenen.

Scenbilden är avskalad och vacker, mesta delen i en blå färg och inga möbler, ingenting. Men när morgon gryr i berättelsen förändras färgen på bakgrund till hoppfullare ljus gul-orange.

Gustaf Skarsgård går sakta in på stora scenen som är i stort sett blå. En blå bakgrund, som en himmel och en liten horisont och blått vatten under. Barfota och iklädd något som ser ut som en sidenpyjamas berättar han om hur uppbrott med sin sambo. Han minns hur de träffades, att hon ljög redan då och nu är det en lögn som gjort att de slutgiltigt fallit isär. Han är rädd att han sa saker om inte går att reparera och hon också. I timmen mellan natt och gryning gör han upp med sig själv. Han möter sina känslor och tankar och minnen från en stor och djup sorg från barndomen. Kanske förstår han själv då vad som gjort honom till den han är. Han berättar också om något tragiskt hans flickvän upplevt i sin barndom. Två människor med ett tungt minne har mötts och bott tillsammans.

Monologen, berättelsen, är så stark för att den inte tar ställning för någon av de två. Vi som hör och betraktar kan förstå dem båda. Vi tolkar det nog däremot olika beroende på vår livserfarenhet. Vi hör mellan raderna att allt inte är som mannen på scenen säger.

Det jag själv allra mest berörs av är bristen på stöd för barn som upplever en stor sorg. De skuldkänslor barn kan bära med sig kan påverka dem resten av livet. Tyvärr tror jag att det ofta är likadant fortfarande. Eftersom jag är med i sammanhang där bara människor som förlorat barn är med vet jag hur dåligt syskon kan må. Och hjälp finns ofta inte.

Monologen Tröstrapporter är skriven av Alex Schulman och den enda tröst som finns är att höra Sjörapporten i Sveriges Radio där någon med en neutral röst läser upp namn på öar. Alex Schulman berättar om bakgrunden:
– Idén föddes efter en artikel i Dagens Nyheter, där det berättades om hur Sjörapporten i Sveriges Radio inte längre har någon praktisk betydelse. De som befinner sig på sjön använder sig av sina egna appar och väderlekstjänster. När Paris-attentaten inträffade beslutade sig P1 för att rensa tablån och ta bort Sjörapporten. Genast hörde lyssnare av sig, förtvivlade. För dem handlade Sjörapporten aldrig om vädret, utan om trygghet. I en värld som är orolig, så är det en tröst för människor att höra att världen står kvar, att öarna ligger där de ligger.

Monologer är krävande att framföra. Gustaf Skargård gör detta så naturligt och starkt, utan överdrivna åthävor. Han helt enkelt äger scenen. Ett stort plus för Dramaten som valt att sätta upp den. Det är väldigt kul att premiärpubliken hade en stor andel yngre personer under denna premiärafton. Medelåldern för Dramatens besökare sänktes nog rejält.

Teaterkritik: Mandomsprovet – laddad men smakfull attraktion

17 september, 2022 by Lotta Altner

Mandomsprovet
Dramatisering Pamela Jaskoviak
Regi och scenografi Suni Munshi
Manus efter Charles Webbs roman och Calder Willinghams uruppförande (originaltitel The Graduate)
Ljud och scenografi Linus Fellbom
Kostym Ann Bolander Loof
Ljud Johan Ehn
Mask Susanne von Platen
Regiassistent Julia Hackman
Rollista Rasmus Luthander (Benjamin Braddock), Marie Richardson (Mrs Robinson), Nina Rashid (Elaine Robinson), Göran Ragnerstam (Mr Robinson), Leif Andre (Mr Braddock), Lena Nilsson (Mrs Braddock) och Carlos Romero Cruz (Miranda la Magia, Hotellportier, Psykolog, Präst)
Premiär Stockholms stadsteater den 16 september 2022

När en uppsättning baserar sin tolkning på en Oscars nominerad film och en klassisk bok, blir det naturligt att det finns utrymme för jämförelser från båda håll. Fast den allra största frågan kvarstår, d.v.s finns det utrymme för kraftig attraktion, förförelsen och är den trovärdig/möjlig mellan Mrs Robinson och Benjamin. Det har nog inte undgått någon som sett filmen från 1967 att ålderskillnaden dem emellan till och med kan få en liberal att höja något på ögonbrynen. Både karaktärerna i föreställningen och skådespelarna på scen har en ålderskillnad på ca 30 år. Mystiken måste därmed grunda sig på att vi blir övertygade om handlingens drivkraft, den förbjudna sexuella relationen och följderna av detta.

Tolkningen av manuset uttrycker att Ben måste vara tillräckligt vuxet förvirrad, uttråkad, pressad kring sina framtidsplaner och familjens förväntningar, för att kunna förföras av en kvinna som är mycket målmedveten, vacker, olycklig och är desperat i behov att bli bekräftad som kvinna. Båda skådespelarna lever upp till dessa förväntningar och det blir inte svårt att förstå att de på någon nivå behöver varandra, om än tillfälligt. Attraktionen mellan karaktärerna ska vara chockerande men trovärdig – det är den också. Kärleksscenerna dem emellan är passionerade, smart genomtänkta och gör ingen av oss åhörare obekväma. Luthander och Richardson är dessutom mycket vackra tillsammans och lever upp till alla förväntningar kring karaktärernas möjlighet till samvaro.

Men tanke på hur djärvt temat ändå är, kändes det något förvirrat över att både Mrs Braddock- och Elaine Robinsons rolltolkningar upplevdes väldigt platta, ointressanta och ibland lätt fördomsfulla. Bens mamma är allt för hysterisk, gnällig och för tantig för sin ålder. Vid varje konflikt är hon enbart högljudd och kategorisk – varför måste hon enbart vara det och varför är det så roligt med neurotiska kvinnor? Många i publiken skrattade och jag blev enbart beklämd. Dessutom är Elaine Robinson mestadels bara liten och söt. Även om Bens relation med Mrs Robinson kanske inte kan anses som ”normal”, är det svårt att förstå varför Ben blir så enormt förälskad i Elaine, när hennes personlighet knappt gör något avtryck alls. Även om Mrs Robinsons karaktär är den som står ut i mängden, så hade jämförelsen med henne ändå klarat av, att övriga kvinnliga karaktärer fått mer kött på benen. Det skulle ha varit bra om uppsättningen som ville förtydliga transsexualitet/transvestism genom rollkaraktären Miranda la Magia, också hade kunna kosta på sig mer nyanserade kvinnliga rollkaraktärer i just Bens mamma och hans förälskelse. Jag blir personligen ointresserad av kvinnliga karikatyrer på scen. Manuset gör dessa två rollkaraktärer en björntjänst.

Scenografin i föreställningen var mycket enkel och barskrapad men tillsammans med ljuset, genomtänkt rekvisita, så fyllde den full funktion för scenbytena. Att scenerna blev trovärdiga berodde också på att skådespelarna var mycket duktiga på att återge mer rymd och detaljer i sig själva.
Ett intressant perspektiv i föreställningen är att Ben mestadels får skulden för den s.k. ”otrohetsaffären” med Mrs Robinson från samtliga andra karaktärer. Det är han som får bära hundhuvud trots att det är han som är ung, oerfaren och ogift. Min uppfattning är ju dessutom att det är han som blir förförd. Det skulle kanske i en föreställning 2022 ha kunnat få smyga in en mer nyanserad och bredare tolkning av det hela, där män inte alltid automatiskt är drivkraften till skamligheter enbart för att de är just män. Det känns väldigt förlegat. Det är inte enbart män som förför kvinnor. Sexuell utsatthet berör alla människor.

Teaterkritik: Nordic Crime – surfar mest på ytan

9 september, 2022 by Rosemari Södergren

Nordic Crime
Av Mattias Andersson
Text och regi Mattias Andersson
Scenografi Ulla Kassius
Kostym Moa Möller
Ljus Charlie Åström
Musik och ljuddesign Anna Sóley Tryggvadóttir
Peruk och mask Sofia Ranow Boix-Vives
Dramaturg Jacob Hirdwall

Premiär på stora scenen på Dramaten 8 september 2022
Medverkande i rollerna Rebecka Hemse, Jakob Eklund, Nina Zanjani, Nemanja Stojanović och Krister Henriksson
Statister Ellie Aho, Tobias Cronwall, Jocelyn Leal Sundroos, Joshua Wernius, Paterne Irumva, Andro Elserwi, William Nyrén, Sandra Samuelsson, Camilo Vera-Zavala, Sam Herrgård, Maksimiljan Savnik

Intresset för kriminalromaner och deckarserier är stort, både fiktiva och True Crime. I denna föreställning granskar Dramatenchefen Mattias Andersson ämnet. Delvis är det roligt och delvis tankeväckande men i det stora hela skrapar denna föreställning mest på ytan.

Den tar upp tre riktiga fall där en del fakta ändrats för att ingen inblandad ska gå att identifiera. Det hindrar förstås inte att kriminalreportrar som bevakat fallen direkt vet vilka brottsfall det handlar om.

Sex välkända tv-poliser står på teaterscenen. Vi får höra namn som Beck, Hassel och Falk på dem. Jakob Eklunds roll heter däremot Stig (Eklund är inom kriminalgenren väl mest känd för Johan Falk-filmerna medan namnat Stig ger mig associationer till Stieg Larsson som skrev första delarna av Millenium-serien). Krister Henriksson däremot kallas för Kurt. Det syftar väl på Kurt Wallander från Henning Mankells kriminalromaner där Henriksson spelat Wallander i filmer. De skämtar och reproducerar jargonger och klichéer från kända kriminalserier vilket lockar till enskilda skratt.

Dessa poliser ställs inför ett antal autentiska rättsfall. Tyvärr känns detta ofärdigt då detta inte iscensätts utan till största delen innebär att de läser upp dokument från domstolsbeslut och förhörsprotokoll.

I en intervju med Mattias Andersson före premiären i Aftobladet läste jag att han sade att han inte lyfter fram någon lösning. Jag håller inte med. Hur ska vi annars tolka slutscenen där både citat från Svenska kyrkans gudstjänstordning används och där samtliga förövare får sitta tillsammans med polismannen Stig vid ett bord som utan tvekan är en avbild av tavlor på nattvarden. Det är väl ett budskap om att förövarna bör bemötas med kärlek och förlåtelse?

Jag förstår att föreställningen vill vara ett ifrågasättande av att många politiker talas om att brotten måste bli hårdare för mord och andra grova våldsbrott. Mattias Andersson vill ge utrymme för förlåtelse i debatten. Det är vackert tänkt.

Men jag undrar varför inte några fler offer än barnet som misshandlats grovt av sin mamma får sitta med vid bordet? Hur menar regissören att alla som förlorat någon genom grova brott ska leva vidare? Hur mår föräldrarna till den pojke som blev misshandlar och våldtagen på en kyrkogård? Hur känner föräldrar och anhöriga till den kvinna som blev grovt misshandlad av sin partner?

I ett pressmeddelande före föreställningen säger regissören och manusförfattaren Mattias Andersson:
– Jag vill skapa en frontalkrock mellan det fiktiva och dokumentära.

Njae. För mig känns föreställningen långt ifrån klar. Någon krock mellan de fiktiva och verkligheten känner jag inte att föreställningen lyfte fram. Okey att poliserna på scen skojade lite klyschigt emellanåt men de brott de läste upp var minst lika hemska som i tv-serier. Däremot brukar tv-serier betydligt oftare visa upp offren och hur hemskt det är att bli drabbad. Den sidan lyste med sin frånvaro.

Om ett syfte är att visa att förövarna behöver kärlek och förlåtelse då tyckerjag inte att denna föreställning problematiserar vad som utlyst våldet. Vi får inte några svar på eller ens några försök till att förstå vad som gör att någon kan döda eller misshandla någon som är svagare. Ett litet försök görs i Stigs berättelse om när han sköt en pil i ögat på ett rådjurskid, men det räcker inte för att lyfta föreställningen. Ett bra initiativ och bra försök, men det skulle behöva bearbetas mer. Med så duktiga skådespelare och fascinerande scenbild är den ändå värd att se, speciellt om man är intresserad av kriminalromaner och serier.

Teaterkritik: The Sheep Song – fantastisk, inspirerande, omvälvande, utmanande

3 september, 2022 by Rosemari Södergren

The Sheep Song
Av Jonas Vermeulen, Marie Vinck, Stef Aerts, Thomas Verstraeten, Joé Agemans, Matteo Simoni
Musiker Ruben Machtelinchx
Ljusdesign Ken Hioco
Ljuddesign Senjan Jansen
Kostymdesign Joëlle Meerbergen
Musik Frederik Leroux-Roels/Ruben Machtelinckx
Gästspel på Dramaten, inom Bergmanfestivalen
Föreställning som recenseras: 2 september 2022
Medverkande Jonas Vermeulen, Stef Aerts, Joé Agemans, Dries De Win, Marie Vinck, Gudrun Ghesquiere, Thomas Verstraeten
The Sheep Song hade urpremiär i Antwerpen i maj 2021 och har därefter spelats på flera scener i Europa, bland annat på Teaterfestivalen i Avignon.

Fantastiskt, inspirerande och omvälvande. Och utmanande. Kommunikation är mycket mer än ord och samtal. Det visar denna föreställning, en och en halv timme utan tal men så färgstark och talande på andra sätt. The Sheep Song berättar om ett får som reser sig upp på två ben och beger sig ut i människornas värld och försöker bli en människa. Denna fabel kan tolkas på många sätt. Vågar du se något som inte är glasklart och som är öppet för många sätt att förstå, något som talar till mer än logik och kunskap, något som talar till känslor och är uppbyggt på symboler och arketyper – då ska du försöka få plats på detta gästspel, som tyvärr bara spelar 2,3 och 4 september på Dramatens stora scen.

Föreställningen bygger på scenbilder, ljud, ljus, färg och rörelse som talar till oss och utmanar oss på många nivåer. Den talar till vårt undermedvetna, vårt medvetna, vårt övermedvetna och berör vår logik, vår fantasi och våra drömmar. Föreställningen berättar utan ord men det gör vi egentligen alla dagligen. Vi fångar in människors mimik, rörelser, blickar och annat när vi tolkar och förstår möten med människor.

Från programblandet:
The Sheep Song är en annorlunda fabel om vår rädsla för och längtan efter förändring. Det belgiska teaterkompaniet FC Bergmans föreställning med sex skådespelare och 15 levande får gästspelar på Dramatens stora scen den 2-4 september.

Jag sögs in i scenbilden direkt och flera olika berättelser tog gestalt inom mig och några ligger kvar och gror. Jag kommer helt klart att se flera möjliga tolkningar av vad The Sheep Song berättar framöver. Ett sätt att se berättelsen är att vi får följa en varelse som inte längre är nöjd med sig själv. Den känner att den har mer inom sig och att den är avsedd att leva ett annat, härligare liv än sina gelikar. Denna varelse är en metafor för mänskligheten, tänker jag. Mänskligheten som tror sig vara mer värd än djur och natur.

– Våra föreställningar är vilda vidunder som behöver tämjas, säger Stef Aerts, Joé Agemans, Thomas Verstraeten och Marie Vinck som både iscensatt och medverkar i pjäsen.

Som djurälskare känner jag mig trygg med att arrangörerna försäkrar att de femton fåren är castade av djuragenturen Svenska Filmdjur med stor erfarenhet av att arbete med olika djurs medverkan i film och teater och att värna om deras välmående och säkerhet.

The Sheep Song ingår i Bergmanfestivalen som i år är utspridd under hela året. Jag tycker att det är bra tänkt att placera ut föreställningarna som ingår. Troligen är det lättare för fler att ta sig någon av dessa fascinerande och speciella föreställningar då det inte krävs en vecka semester för att hinna se så mycket som möjligt. Om du missar The Sheep Song uppmanar jag dig att hålla utkik efter fler föreställningar som kommer inom Bergmanfestivalen.

Fakta om Bergmanfestivalen
I samband med Ingmar Bergmans bortgång 2007 föddes idén att skapa en internationell teaterfestival till hans minne. Initiativtagare var dåvarande Dramatenchefen Staffan Valdemar Holm och den första Bergmanfestivalen genomfördes våren 2009. Den följdes upp av en andra festival våren 2012 och sedan 2016 med en festival i augusti-september. 2018, det år då Ingmar Bergman skulle fyllt 100 år, hölls en stor festival med många Dramatenpremiärer och gästspel. 2022 har festivalen tagit en annan form och erbjuder numera publiken internationella gästspel utspritt under spelåret.

Teaterkritik

Footer

Om oss