Som vanligt i Quentin Tarantinos filmer vävs ett antal olika historier ihop till en enda. [Läs mer…] om Recension: Inglourious Basterds av Quentin Taratino
Scen
Ang Lees Woodstock-film glorifierar knark

Elliot ska lyssna på konserter på Woodstock på men hamnar i en husbil och tar en LSD-tripp tillsammans med en ung vacker kvinna och en ännu vackrare ung långhårig hippieman. De tre ligger omslingrande och strålar av kärle, målningar på affischer rör på sig, färgerna fördjupas och allt är så underbart och allt strålar av kärlek.
Det är ren och skär skönmålning av narkotika. Helt enkelt för j-a oansvarigt och idiotiskt.
Elliot Tiber kom förresten inte närmare konserterna och musikupplevelserna på Woodstock än så. Woodstock blev för honom förlösningen: som fick honom att bejaka sin sexualitet och träda ut från garderoben där han i New York var smygbög. Dessutom blev Woodstock en rejäl ekonomisk vinst för Elliito Tiber.
Ang Lees Woodstockfilm ”Taking Woodstock” bygger på Tibets bok: ”Woodstock. Tre dagar som förändrade världen – och mitt liv”.
Elliot var, som jag nämnde, smygbög i New York och kämpade som en galning för att hans föräldrars ruffel till motell skulle överleva. När medborgarna i grannorten stoppade den planerade musikfestivalen tog Elliot vara på tillfället och lät festivalen komma till deras ort. Det gav honom och hans familj en rejäl vinst att rädda det skamfilade motellet med.
För Elliiot innebar Woodstockfestivalen massor av arbete, massor av pengar och tre dagar som fick honom att erkänna sig själv som homosexuell och han använde droger.
Allt skildrat mycket gulligt och vackert, humoristiskt. Hans uppvaknande och förlösning till sin sexualitet må vara en politisk korrekt berättelse idag, men filmen ger en sådan förljugen glädjebild av narkotika att jag skulle vilja slänga alla människor som dött av överdoser eller på annat sätt förstört sina liv på grund av knart i ansiktet på Ang Lee och alla som sponsrat denna narkotikaglorifierande film så den kunnat göras.
Nu ska denna reklamfilm för narkotika vandra världen runt.
Det är synd och skam att en film om Woodstock knappt berör musiken utan bara handlar om hur underbar narkotika är. Till och med Elliots gamla föräldrar får uppleva lyckan med haschkakor.
Dagens Nyheter berättar om boken som filmen bygger på.
Recension av en av de många skivorna som släpps med anledning av att Woodstock firar 40-årsjubileum.
Filmen har premiär i Sverige 28 augusti. Tror jag.
Trailer för reklamfilmen för narkotika:
Relaterat:
Höstens filmpremiärer
Svenska Dagbladet
Recension i SR.
Helsingborgs Dagblad
Läs även andra bloggares åsikter om narkotika, film, Woodstock, musikfestivaler, Ang Lee, Taking Woodstock
Veckans filmpremiärer: Brustna omfamningar, Il Divo och GI Joe

Pedro Almodóvars film ”Brustna omfamningar” med Penélope Cruz är nog den mest uppmärksammade av veckans premiär. Bland annat för en diskussion som bröt ut på Twitter kring Kerstin Gezelius (DN) hyllningstext, ja nästa kärleksförklaring, till Penélope Cruz som fått rubriken ”Sagolikt freak”:
Det är inte konstigt att hon har varit Pedro Almodóvar trogen. I hans speciella universum av gammal melodram och ny transvärld har allt kunnat existera samtidigt och på egna villkor. I hans värld har en stor skönhet varit vad en stor skönhet är: en oförutsägbar naturens slump. Ett freak bland andra freaks. Det måste ha inneburit en svindlande frihet. Frågan är om kärleken överlever den senaste filmen, där Almodóvar också verkar ha trillat dit på hennes yttre. Eller om omfamningen är på väg att brista.
Filmens grundberättelse handlar om en blind författare som var filmregissör när han fortfarande kunde se. Filmen hoppar mellan Madrid 2008 och hans sista filminspelning 1994.
Penélope Cruz spelar en sekreterare som drömmer om att bli skådespelerska. Hon uppfyller sin rike chefs sexdrömmar om henne som tack för att han hjälpte hennes dödssjuke gamle far.
Dagens Nyheter gav betyg 4 och det gjorde Aftonbladet och Expressen också. SVD slog till med betyg 5.
Il Divo
Men själv ska jag först se en annan av veckans premiärer: Il Divo som handlar om den inflytelserike Giulio Andreotti. Filmen vann Filmenjurypriset vid Cannes-festivalen. I rättegång blev Andreotti frikänd för anklagelser om bortt som bygger på maffiaförbindelser,
Aftonbladet vacklar i sitt betyg, gav först betyg 2 men säger sedan att efteråt insåg recensenten hur smart filmen är:
Efter att man har sett filmen, känns ”Il Divo” ändå rätt smart. Läckert bildspråk och udda musikval. I den svarta komedins form, lyckas regissören Paolo Sorrentino få det att kännas som att Andreotti var insyltad i de mut- och korruptionshärvor och maffiamord, som han i rätten blev frikänd från.
Fast något är fel på en film, där man efteråt måste läsa på för att helt förstå vad man har sett.
Inledningen är magnifik. Det är sen natt – eller snarare mycket tidig morgon i Rom. Allt är tyst och stilla, med ett undantag. Några bilar med blåljus på taket rullar långsamt och ljudlöst fram på en gata. Tungt beväpnade och välbyggda män i mörka kostymer går i blanka skor vid bilarnas sida, med blickarna vaksamt svepande över de mörka fasaderna.
….
Visste man inte att ”Il Divo” handlar om en av den italienska efterkrigstidens mest inflytelserika och omstridda politiker, Giulio Andreotti, skulle man tro sig bevittna inledningen på en ren gangsterthriller.
GI Joe
Det är knappast filmen som lockar mig mest, inte riktigt min typ av film. Men enligt en del recensenter är den bättre än man kan vänta sig, som Expressen skriver:
Att vänta sig något annat än förutsägbar handling, charmlösa fyrkantiga karaktärer och överdosering av pangpang när man ser ”G.I. Joe” är lika genomtänkt som att shoppa på Ikea en lönehelg – man blir besviken för inget blir som man tänkt sig.
Men ser man framemot action så är det precis vad ”Mumien”-regissören Stephen Sommers serverar.
”Il Divo” Movie Trailer (2009)
Läs även andra bloggares åsikter om film, recensioner, trailer, Almodovar, GI Joe, Il Divo, Brustna omfamningar
Veckans filmpremiärer: Linje 1-2-3 kapad, L.A. gigolo och Bakom blå ögonlock

”Linje 1-2-3 kapad” (engelska titeln:The taking of Pelham 1-2-3)) med John Travolta och Denzel Washington är den av veckans filmpremiärer som fått bäst mottagande av filmkritikerna. Betyg 4 i Expressen, till exempel. John Travolta och Denzel Washington, två av Hollywood mer spännande skådespelare. Bara det låter ju lockande.
Göteborgspostens recensent bekriver detta:
Det intressanta sker i spelet mellan Denzel Washington och John Travolta i huvudrollerna. Båda visserligen sprungna ur stereotyper, den förre jobbar under sin kompetens och den senare känner sig bitter, sviken och utstött av samhället, men dialogen över det interna komradiosystemet sprakar. Snabbt utvecklas det till en hjärnornas kamp, inte helt olik den mellan Pacino och De Niro i Heat, där människoliv ska värderas i pengar.
John Travolta spelar kaparen och Denzel Washington spelar trafikledaren.
DN gav betyg 3, Aftonbladet gav betyg 3 och SVD gav betyg 4.
L.A. Gigolo
Filmen med där Ashton Kutcher driver omkring som manlig prostituerad i Los Angeles, La gigolo, verkar däremot inte ha imponerat på filmkritikerna.
Kutcher må vara en mästare på Twitter, men välja filmer där han kommer till sin rätt, kanske inte är hans starkaste sida.
Betyg 2 DN:
Men Mackenzie, som tidigare skildrat ung alienation i det täta psykologiska dramat ”Young Adam” har av någon anledning bestämt sig (eller fått bestämt åt sig) att försöka dra misären till komedi.
Ett extremt lamt försök dessutom. Alla skämt har en bitter, slirig underton och alla komiska situationer filmas med en voyeristisk hinna som sänker energin och pulsen till ödlenivå.
Ashton Kutcher är så gjuten i rollen som woman pleaser att det är genant. Sadistisk type casting, visst, men också ett inspirerat val.
Däremot fick Kutcherfilmen betyg 3 hos Aftonbladet som tyckte den var förbluffande bra. Betyg 3 i SVD också.
Bakom blå ögonlock
Den tredje filmpremiären den här veckan som tas upp av landets filmkritiker får blandat mottagande, mest betyg 3 eller betyg 2.
Aftonbladet:
Marina Farfán är vad man brukar kalla en grå mus. Hon syns inte, hörs inte, och har inga vänner.
Så när hon står som vinnare av det årliga personallotteriet på dräktfabriken där hon arbetar, och vinsten är en resa för två till en exklusiv semesterort, har hon ingen att åka med.
Därför bjuder hon helt enkelt med en man som hon springer på en dag på ett bageri och som säger sig vara en gammal högstadiekompis till henne – trots att hon egentligen inte alls känner igen karln.
Låter som något som skulle kunna bli en bra berättelse. Dessutom utspelar det sig i Mexico, alltid kul med filmer som inte har sin bas i Hollywood.
DN:s recensent däremot, gav bara betyg 2:
Där Kaurismäki aldrig för ett ögonblick känts konstruerad eller hjärtlös i sina berättelser om storheten och stoltheten hos samhällets ”små”, ter sig Contreras ofta tillgjord och effektsökande i sin melankoliskt kontraromantiska komedi.
Med andra ord: förutom några få scener inte särskilt autentisk. Vad Ray Davies kärlekssång ”Strange effect” har att göra som återkommande insmickrande ledmotiv förstår man alltså icke. Det är speciellt trist, eftersom importören Novemberfilms mexikanska satsningar är värda all uppmuntran.
Men SVD gav betyg 4, så det är verkligen ett blandat mottagande.
Linje 1-2-3 kapad (The taking of Pelham 1-2-3) – trailer
L.A Gigolo
Läs även andra bloggares åsikter om film, filmpremiärer, trailer, Ashton Kutcher, John Travolta, Denzel Washington, Mexico, kapning
Sommaren med Göran

Vanligtvis brukar svenska komedifilmer gå i samma fälla men i det här fallet blir det faktiskt rätt så lyckat. Sommaren med Göran, från gänget bakom en rad humorprogram på TV4, är en bra mix av ramla-på-bananskalhumor och relationsskildring.
Göran är en lite misslyckad person. Han trivs inte på jobbet och när han friar till sin flickvän går allting fel. Av någon eller massa anledningar åker han till Västkusten för att fira midsommar.
Att gå ifrån att göra parodier en kväll i veckan till bioformatet borde vara ett stort steg men det verkar ha varit en bra övning. Det är högt tempo filmen igenom och de lyckas verkligen spegla vissa typer av personers mest extrema sidor på ett (i alla fall i genren) briljant sätt.
Så här har Aftonbladet, Expressen + DN skrivit om filmen.
Läs även andra bloggares åsikter om film, komedi, recension, Sommaren med Göran, svensk film
