Som vanligt i Quentin Tarantinos filmer vävs ett antal olika historier ihop till en enda. Filmen utspelar sig under andra världskriget då höjdarna i nazitysklands regeringen ska samlas i en biograf i Frankrike. Ett gäng amerikaner med Brad Pitt (som liksom i Burn After Reading verkar helt korkad på ett briljant sätt…) i spetsen får i uppdrag att spränga biografen. Dessutom ägs biografen av en judinna som nästan dödades av den ökände Hans Landa (som belönades för sin insats under filmfestivalen i Cannes) även känd som “judejägaren”.
Blodbad och bisarra dialoger finns det gott om. Ändå känns det, och jag kan inte riktigt sätta fingret på varför, som att det inte är en typisk Tarantinofilm. Kanske är det omgivningarna: när många av de tidigare handlat om maffia och droger tar Inglorious Basterds upp en historisk verklig händelse även om Tarantino inte har problem med att ändra på historiens gång.
Förutom att inledningen kanske var lite travande och seg så var filmen riktigt bra. Spännande, intressant och så hysteriskt galen som bara Tarantinofilmer kan vara.
Så här har Expressen, DN och GP skrivit om filmen.
Här är trailern:
själv älskade jag filmen. till en stor det bara för att jag älskar tarantinos underbara filmskapande.
men du ska få tycka precis vad du tycker.
jag ville bara kommentera vad du skrev om den sega och travande inledningen. har du sett “originalet”?
filmen är en remake av en äldre krigsfilm vid namnet “the inglorious bastards”. bara det att det enda som är kvar från originalet, rent historiemässigt, är inledningsscenen. det andra har tarantino förflyttad till sitt “place of choice”.
det är bra att veta om detta, denna scen är vital för att få med de tittare som har sett den gamla filmen och också älskar tarantino… !
Inglorious Basterds har två mycket bra scener. Den första som presenterar karaktären Hans Landa som judejägaren är magnifikt stämningsskapande med en suverän dialog. T.ex när Landa gör liknelsen mellan judar och råttor och frågar mjölkbonden om han skulle severa en skål mjölk till en råtta om den kom in genom dörren och mjölkbonden kan inte förklara varför det är så. På samma sätt menar Landa i scenen att man inte kan eller behöver förklara sitt fysiska obehag inför judar. Tarantino fångar här det irrationella i det blinda judehat som fanns i Tyskland under andra världskriget. Allt nerkokat i en tät scen mellan en nazist och en fransk mjölkbonde. Magnifikt.
Den andra sevärda scenen i filmen är källarscenen där medlemmar ur Basterds ska träffa ms Hammersmark och diskutera operation Kino. Allt känns trovärdigt i denna scen som är ganska lång. Det här är Tarantino när han är som bäst. Våldet i slutet av denna scen är på något sätt en nödvändig inramning såväl som avslutning. Desssutom lämnar den kvarglömda skon på ett oerhört snyggt sätt en röd tråd till kommande scener i filmen.
Dessa två scener visar enligt mig vad Tarantino är kapabel till och pekar mot en filmer Tarantino skulle kunna göra.
Resten av Inglorious Basters är bara ytligt trams och en förevändning att få frossa i meningslöst våld. Tarantino har egentligen ingenting att berätta.
Ett av de stora problemen med filmen är att man inte kan tro på vad som händer och går jag på bio vill jag ha den känslan av det jag ser. Jag har inte det problemet när jag t.ex ser Terminator eller Transformers, eftersom de fiilmerna är en helt annan genrer. Till och med finalen i from dusk till dawn, en av hans bättre, kändes trovärdigare än i många och långa stunder Inglorious Basterds.
Personporträtten är ytliga för de flesta bärande karaktärerna. Om man gör en film om “ett gäng grabbar” på uppdrag som Tarantino själv uttryckte saken så kan man ägna mer kraft åt att berätta vad som motiverar dom. Varför är t.ex en hembrännande löjtnant från Tennesse som inte är jude så intresserad av att jaga nazister ?
Problemet med filmen är också många av nazisterna, herr Landa undantagen. När Hitler presenteras som karikatyr av sig själv som en skrikande hysterisk och löjeväckande figur som inte ens skulle kunna skrämma en katt kändes det som om jag öppnat en serietidning. Goebbles fungerar hyfsat men hade kunnat göras med ett större allvar och inte som en verbal och jovialisk filmpappa på den onda sidan. Hur många i den åldersgrupp som Tarantino har majoriteten av sin publik i vet förresten vem Goebbels var och hur viktig han var för Tyskland under WW2 ?
Våldet i filmen skildras närgånget som alltid i Tarantinos filmer hur rått det än är. För någon huvudet bortskjutet som i Pulp Fiction ska man som tittare sitta en halvmeter ifrån och nästan känna blodstänket på kläderna. Frossandet i de här våldsdetaljerna som även fanns i Basterds understryker bara känslan av att Tarantino egentligen inte har något att säga. Våldet i sig upphöjs och blir en del av handlingen. Titta nu ska jag slå in huvudet på dig med ett baseballträ. Hö hö coooolt. Inte ett uns av reflekterande över om grabbar i ett mördarkommando har förvandlats till något de själva försöker utrota. Nej man ska trycka popcorn och dricka läsk inte tänka. Sanningen är att Tarantino egentligen inte är intresserad av andra världskriget och dess historia och därför känns också personporträtten i filmen som karikatyrer hämtade ur en serietidning. Precis den bild jag har av herr Tarantino själv, ett freak hämtad från Marvel Comics.
Men i ett par scener i filmen briljerar han och jag hoppas han någon gång kan slå världen med häpnad med sin talang och göra en fullgjuten film jag kan tro på.