Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musikfestival

Opener Festival: New Order – bilder, recension och filmklipp

by

New Order
Opener Festival, Gdynia i Polen Main Stage
4 juli 2012
Betyg 4

New Order kom ut på scen till pampig operamusik. Det gav en härlig ödesmättad känsla och när de började med spröda, vackra gitarrslingor till ingångslåten ”Elegia” ryste jag och många i publiken av förväntningar. Det kändes stort och nostalgiskt att få se detta band på scen. New Order som av många betraktas som fortsättningen på Joy Division, som ju fick ett sådant tragiskt slut med Ian Curtis självmord.

New Order med Stephen Morris och Bernard Sumner men utan Peter Hook är medvetna om arvet efter Joy Division och bjöd på tre Joy Division-låtar: ”Isolation”, ”Transmission” och ”Love Will Tear Us Apart”. Sanningen är väl att de tre låtarna väl också var bandets bästa låtar under spelningen.

Publiken kom loss ordentligt. Det var en ganska kylig onsdagskväll där regnet äntligen hade slutat med festivalbesökarna var lite dämpade efter vätan som trängt in i kroppen. Artisten som var på Main Stage före var Björk som inte bjöd på särskilt dansvänliga nummer. Så för att vara ärlig var det nog inte bara New Orders kvalitet som band utan också att publiken ville hoppa, skutta och dansa som gjorde att det blev så lyckat.

Bernard Sumner, svartklädd och tunnhårig, bjöd på sig själv och han och bandmedlemmarna utstrålade scenglädje som smittade av sig. Han sade att vädret var typiskt festivalväder, han var van vid sådant väder hemifrån England.

Inledningen med låtarna ”Elegia”, ”Crystal” och ”Regret” fick fart på publiken och bitvis fanns det en del likheter med The Cure i gitarr- och syntslingorna. Det var vemodigt och postpunkigt, new wave och dansvänligt på en gång. I mitten av konserten var det en svacka efter Joy Division-låten ”Isolation” men mot slutet var det mycket bra igen.

Jag tycker det är bra att de bjuder på flera Joy Division-låtar. Det är självklart vad många vill höra. Visst är det mer nostalgiskt än nyskapande – men det räcker långt för att få igång publiken på kvällens sista spelning på festivalens största scen.

Nu undrar jag: när ska en svensk konsertarrangör eller festivalbokare se till att få New Order till Sverige?

Låtarna som New Order spelade:
Elegia
Crystal
Regret
Ceremony
Age of Consent
Isolation (Joy Division cover)
Krafty
1963
Bizarre Love Triangle
True Faith
586
The Perfect Kiss
Blue Monday
Temptation

Extranumren:
Transmission (Joy Division cover)
Love Will Tear Us Apart (Joy Division cover)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Peace & Love gör sig redo – bilder strax före rivstarten

by

Peace & Love – Sveriges största musikfestival har startat i Borlänge.
Festivalen som både har en stor seminariedel och massor av musik har i år dessutom fått en filmfestival.

Kulturbloggen har en stor grupp medarbetare på plats – så det kommer en hel del bevakning därifrån de närmaste dagarna.

Vår fotograf Lena Dahlström gjorde en fotorunda innan allt var igång.

Foto: Lena Dahlström

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Festivalen Island in the Sun 2012 bjuder på både musik och intressanta konstprojekt

by

Festivalen Island in the Sun 2012 äger rum på ön Jurmo i Ålands nordöstra skärgård den 12 – 14 juli.

Frida Hyvönen är en av de artister som uppträder då, andra artister är Masquer och det finländska Pintandwefall.

Konstscenen där är väldigt intressant och bjuder på:
VÄRLDENS ENDE
Ett Göteborgsbaserat kollektiv, ett ”blåmärke på samhällskroppen” och en antologi. Medlemmarna arbetar med bild, text, serier, ljud och konst – nästan alltid utifrån ett ställningstagande mot samtiden och den rådande politiska ordningen.
På Island in the Sun presenterar Världens Ende ett audiovisuellt debattinlägg på tema arbete och motstånd. En kryptisk tillvaro präglad av osäkra arbetsvillkor och brist på mening gestaltas med hjälp av filmklipp, masker, uppläsningar, stulna och inspelade ljud. Helheten är större än delarna och sätter fingret på en av vår tids mest brännande frågor: är allt i sin ordning?
Medlemmar: Henrik Bromander / Hanna Petersson / Jon Mårtensson Johannes Torstensson / Björn Ahlén / Sandro Muntzing
www.varldensende.blogspot.com

KUTI KUTI
Ett Helsingforsbaserat seriekonst-kollektiv med cirka 15 medlemmar. KUTI KUTI skapar, sprider och publicerar seriekonst. Utöver soloalbum-utgåvor av finska och internationella serieskapare ger de även ut den internationella serietabloiden ”KUTI” med fyra utgåvor per år. Kollektivet delar en icke-traditionell syn på seriemediet och dess möjligheter. Medlemmarnas rötter i olika delar av konst- och kulturlivet återspeglas ofta i de serier som skapas. Förutom serier arbetar KUTI KUTI även med animation, performance och musik.

KUTI KUTI består av: Tommi Musturi / Amanda Vähämäki / Sami Aho / Benjamin Bergman / Roope Eronen / Anna Härmälä / Juliacks / Jarno Latva-Nikkola / Paulina Mäkelä / Aapo Rapi / Anna Sailamaa / Kari Sihvonen / Janne Tervamäki / Jari Vaara
www.kutikuti.com

HYENA
Kollektiv bestående av Celie Eklund, Ella Tillema, Robin Blom och Emma Tryti. Dom har gjort projekt tillsammans sen 2007. Bland annat artistbooks och performance. Celie och Ella har pluggat på Konsthögskolan i Malmö och Emma och Robin på Bildkonstakademin i Helsingfors.

JONAS HOLMER
Visar verket ENDLESS RAINBOWS som är en del av en tematisk svit video-installationer som utforskar spänningen mellan nutida popkultur och ockultism. Jonas Holmer går andra året på Konstfack och arbetar
främst med ljud och animation. Utöver detta har han skapat generativa bilder, musikvideos och dataspel. Tillsammans med Jacob Broms Engblom skapar han musik under namnet Timbrogolem. Han gör även egen musik under namnet Dolphins in Heaven.
www.jonasholmer.com

JAMILA DROTT & JIM BRUNNESTOM
Jim Brunnestom och Jamila Drott är konstnärer som under de senaste åren gjort flera samarbetsprojekt. Deras gemensamma arbeten handlar ofta om förhållandet till naturen och till offentliga rum. Samtidigt ställer de frågor kring den mänskliga drivkraften att ”aktivera” dessa platser och fenomen genom performativa aktiviteter. De väver ofta in performance-element och video i sina platsspecifika installationer. Jamila Drott är konstnär, utbildad vid Statens Kunstakademi i Oslo, och HDK i Göteborg. Hon bor och arbetar för närvarande i Sverige och Danmark. Jim Brunnestom har en tidigare utbildning som ingenjör, och studerar nu vid den Kungliga Danska Konstakademins Arkitektskola.”
www.jimbrunnestom.com
www.jamiladrott.com

NILS KRISTOFFERSON
Nils Kristofersson, utbildad vid Högskolan för Design och konsthantverk i Göteborg är sedan tre år tillbaka en del av Studio ORO i samma stad. Hans bilder och skulpturer förhåller sig nästan alltid till det mönstrade och ornamenterade objektet. Hans nyligen slutförda utsmyckning av Backegårdskolan i Göteborg är kanske undantaget som bekräftar regeln..
www.nilskristofersson.blogspot.se

EKTA
EKTA (Daniel Götesson) är bosatt i Göteborg och arbetar bland annat med måleri utomhus. Han har haft utställningar runt om i europa de senaste 3 åren, separatutställningar i Frankrike, Spanien och Sverige.
Utöver det har han gjort flera offentliga utsmyckningar i form av utomhusmåleri, till exempel en 36 meter hög fasad-målning under Monumental Art-festivalen i Gdansk, Polen 2011.
www.ekta.nu

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Voltfestivalen – Kulturbloggens upplevelser av den elektroniska festivalen i Uppsala

by

Voltfestivalen 2012, 9:e juni
Uppsala Konsert och Kongress

Något försenat öppnade dörrarna till den fjärde upplagan av den elektroniska endagsfestivalen Volt, som skapas i samarbete mellan UKK och Ström i P2, och efter att ha hämtat ut min biljett gick jag längst ned i foajen för att börja lyssna på Mats Almegård som hade installerat sig för att värma upp vid öppningen. Eftersom jag inte hade hört honom innan blev jag positivt överraskad av hans ambivalenta slitningar mellan drömlandskap och dansgolv. Precis som det ska vara på festival, när man får möjlighet att gå runt och upptäcka musiker på eget bevåg, går jag vidare upp till sjätte våningen där Plattenbau agerar DJs intill baren (som fick agera stödben åt den annars så glest besökta lilla hörnan).

Vad som var desto intressantare högst upp var de installationer som besökarna själva fick interagera med. Bland annat fanns tennisspelet ”InvisiBall” representerat, där två spelare med ögonbindel fick spela en match upp till femton poäng genom att slå en icke existerande boll med sina rackets som är försedda med infraröda sensorer. Bollens framfart uppfattas genom en ton som spelas upp i en utav de fyra högtalarna som är utplacerade intill spelplanen. Lyckas man träffa ”bollen” slår man över den till motståndaren, annars förlorar man omgången. Och på andra sidan fanns lekutrymme med Colour Chaser där besökarna själva fick måla upp svarta streck som en liten låda, som alltså skulle föreställa en bil, följer likt tåg längs ett spår. Över det svarta strecket fick besökarna också måla olikfärgare streck, som lådan läste av när den åkte över dessa streck och därmed gav ifrån sig olika ljud och skapade någonting som skulle kunna uppfattas som musik. Alldeles intill fanns också ”Radio Orchestra”; ett projekt i samarbete mellan musikproducenten Axel Boman, mediakonstnären Kristofer Hagbard och kärnkraftsfysikerna Torbjörn Bäck och Bo Cederwall som går ut på att musikaliska algoritmer skapas utifrån strålningen från olika isotoper.

Därefter bosatte jag mig sal C på plan 3, där Differnet (musikern Anna-Karin förklarar för mig efteråt att de oftast misstas för att heta Different, ”rättstavat”, men så är alltså inte fallet) spelar tillsammans med poeten Stig Larsson som håller högläsning likt ett mörkt moln på klar himmel där bandet är marken under med sina iskalla synthar, trummor och trumpet. Efter dem håller den New York-baserade trion Loud Objects håv, som skapar musik genom att löda kretsar på plats och därefter sladdar däremellan, alltmedan alltsammans projiceras på en duk då de jobbar på en overheadapparat.

Efter de två spännande experimentella framförandena kommer en mer klassisk synthartist, som även är mer känd för det svenska folket: Andreas Tilliander, som även brukar gå under namnet Mokira, som verkligen lyckas förvandla den något lilla salen till ett rejält dansgolv när han levererar en nästintill sömnlös spellista beståendes av sin egna house-inspirerade dubmusik.

Dagen till ära spelades såväl gammalt som nytt från den kommande skivan som är på gång. Därefter kom Tillianders raka motsats upp på scenen, för där Mokira är nutids- och framtidsorienterad är Musik Soldat, den före detta Kraftwerk-musikern Wolfgang Flyr, mer klassiskt orienterad. Han bjöd på en personlig resa, både som DJ och VJ (Visual Jockey) där gamla tidningsurklipp, bilder och TV-inslag från hans gamla karriär gick hand i hand med musiken som spelades. På bröstkorgen satt en elektronisk namnbricka som projicerade Musik Soldat i rullande fart. Med en något minimalistisk dans och handklappande fick han otrolig fart på publiken som älskade precis allt han gjorde. Vilket kanske inte är så konstigt med hans kulturhistoriska relevans, som gjordes tillgängligt genom den nostalgiska resan han bjöd på (som dessutom filmades).

Text och foto: Fredrik Gertz

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Mikael Rickfors – modigast på Sweden Rock

by

Mikael Rickfors
Sweden Rock: Rockklassiker-scenen
8 juni 2012
Betyg 3

Mikael Rickfors är en legendarisk svensk rockmusiker som varit med på rockscenen i många, många år. Han måste vara festivalens modigare och tryggaste musiker som äntrar rockklassikerscenen med en halvakustisk gitarr och spelar lugna blueslåtar. Det är bara han och en gitarrist på scen.

Trots att spelningen var i arla morgonstund för rockfestivalbesökarna, klockan 12.00 var det fullt kring scenen.

I början av 1972 blev Rickfors medlem i den populära brittiska rockgruppen The Hollies där han fick ersätta sångaren Allan Clarke, som hade hoppat av bandet för att göra solokarriär.

I Wikipedia berättas hur The Hollies hade lagt märke den svenska sångaren när Bamboo varit deras förband under en Skandinavienturné. Han blev erbjuden att komma till London på en audition: ”Det ville jag naturligtvis. Jag åkte dit och sjöng. Det var en jäkla massa sångare på lång rad vid Oxford Circus, Air Studios. Man spelade in alla sångarnas insatser och innan jag visste ordet av hade man gjort en singel (”The baby”) med min sång på. De hörde av sig: ’Kom över nu. Vi ska vara med i Top of the Pops!'”[3] ”The Baby”, nådde plats nr 26[4] i Storbritannien samt listorna i flera andra länder. Bandet följde upp genom att släppa albumet ”Romany”, med en sång, ”Touch”, skriven av Rickfors. Mikael sjöng även bandets hit ”Magic Woman Touch” och singeln ”Don’t Leave The Child Alone” – som han också skrivit.

Sedan han lämnade Hollies har han både haft en solokarriär och spelat med Grymlings och han har ju två riktigt stora hitlåtar: ”Som stormen river öppet hav” som han sjöng i duett med Susanne Alfvengren och låter ”Vingar”.

– Mina headbangingdagar är över så det blir några mer coola låtar idag, sade han när han kom upp på scen och han började med en ganska nyskriven låt han skrivit under ett av sina många besök i Afrika under senare år.
– Jag skrev den när vi bodde utanför Nairobi, berättade han.

Därefter bjöd han på flera sånger skrivna just under olika vistelser utomlands, en låt från när han bodde i amerikanska East Hampton och en från Irland. Efter de tre inledande ganska nyskrivna hitlåt från 1979 ( som jag tyvärr missat namnet på) och sedan spelade han en låten ”Closed” som handlar om att lyckliga män inte slår ihjäl varandra.

Han bjöd på lugna låtar med mycket blueskänsla och lite extra kul var det att få höra en sången ”We May Be Wrong” (jag tror att den heter så?) som han skrev och framförde under den stora gala som arrangerades 1983 med Olof Palme i spetsen för att samla in pengar till kampen för rättvisa i Sydafrika.

Självklart avslutade han sin spelningen med klassikern ”Vingar”.

Mikael Rickfors är en rutinerad artist som kan stå rakt upp och ner och vara sig själv och som inte flirtar med publiken. Han har en hel del mer kända låtar i sitt musikbagage, men han valde ändå att göra en mer sparsmakade spelning som känns exklusiv.

Foto: Joel Estvall

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,