Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Skivrecensioner

Skivrecension: Bright Eyes med albumet The People’s Key

by

Artist: Bright Eyes
Album: The People’s Key
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 2011-02-15

Efter att ha väntat i fyra år på ett nytt skivsläpp från Bright Eyes så kan jag bara konstatera att Conor Oberst har gjort det igen.

Jag läste igenom ett flertal recensioner innan jag ens lyssnade på nya plattan ”The Peoples Key”.
Enligt dem flesta skulle skivan vara väldigt spretig och den tycktes inte vara någon höjdare, så mina förväntningar var låga. Kanske hade alla andra höjt ribban alldeles för högt och hade förhoppningar över att skivan skulle vara något extraordinärt? Något måste det vara, för så illa var den absolut inte.

I min mening så låter The Peoples Key som en salig blandning av Bright Eyes hederliga, melankoliska lugn samtidigt som Cassadaga och Monsters of folk gör sig påmint med sina Amerikanska lantliga toner. Det är verkligen inte klassiskt Bright Eyes sound fullt ut, men det är inte långt ifrån och skivan är mycket väl godkänd enligt mig.
Det är inte alla spår på skivan som är tiopoängare men med Conor Oberst’s fantastiska röst så går det att ta sig igenom varenda en.

Plattans höjdpunkter är helt klart: A Machine Spiritual, Jejune Stars och Shell Games.

Relaterat: Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Skivrecension: Devotchka med albumet 100 Lovers

by


Artist: Devotchka
Album: 100 Lovers
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 2011-03-01

Devotchka är ett fyrmannaband från Denver. Deras musik är svår att placera i något fack. Ibland beskrivs den som en blandning av slavisk, grekisk, romansk musik med amerikanska punk- och folkrötter. Det är dock mycket mer än så och framför allt senaste skivan är mer av filmisk popfolkrock, om någon kategorisering nu ska vara nödvändig. Det är vackert, drömskt, episkt.

Namnet på bandet ska komma från det ryska ordet Devotchka som betyder flicka. Bandets frontfigur är sångaren
Nick Urata, som dessutom spelar gitarr, piano, trumpet och bouzouki, piano, and trumpet. Tom Hagerman spelar fiol, accordion och piano. Jeanie Schroder, sjunger också och spelar Sousafon och bas. Shawn King spelar percussion och trumpet.

Så, ja resultatet blir en musik med en mängd instrument. De har turnerat flitigt världen över, vilket förmodligen lagt grunden till att de är så samspelt. Det är helt underbart hur deras musik berättar historier. I början spelade bandet på burlesque-shower, men deras musik ligger idag långt från det.

”100 Lovers” är bandets femte album och det är producerat av Craig Schumacher som bland annat också producerat Calexico och Neko Case.

Resultatet är en popfolkrockskiva av världsmusikkaraktär som är som en resa i en film. Fascinerande, fantasieggande och för varje gång jag lyssnar hittar jag något nytt i musiken.

Nick Urata har förresten komponerat musiken till komedin ”I Love You Phillip Morris” med
Jim Carrey och Ewan McGregor comedy. Spår från det återfinner jag i ”100 Lovers” som också är en slags filmmusik.

Här berättade Kulturbloggen från en spelning i Stockholm där Devotchka var förband åt Gogol Bordello.

Göteborgsposten gav också albumet betyg 4 och skrev.
Många av världens olika musiktraditioner nystas upp ur skramlet och rytmerna från alla kontinenter har multiplicerats med rastlös indiepop. Spelet är som en intern tävlan musikerna emellan, med många finter och mycket värme.

Fler recensioner av albumet hittar du hos Kritiker.se.

Bandets hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Skivrecension: Paintbox: ”The Night”

by

Artist: Paintbox
Titel: ”The Night”
Betyg: 3
Utgivningsdatum: 16 februari

”The Night” är bandet Paintbox andra album och släpps 16 februari på egna skivbolaget Wild Chance Music. Musiken sorteras bäst in under etiketter som episkt, alternativt, ambient och indie-pop.

Paintbox är en trio från Halmstad som består av Linnea Olsson på sång och cello, Gicken Johansson på gitarrer, bas och keyboards samt Magnus Johansson på trummor och slagverk. Deras debutplatta ”Bright Gold and Red” kom 2008 och i somras blev de inbjudna att spela som förband till Roxettes spelning i Halmstad. De har därefter också spelat som förband på David Rhodes (Peter Gabriel- gitarristen) turné i Tyskland och Frankrike.

Trion skriver själva både texter och musik och spelar alla instrument själva. Skivan ”The Night” har man också både spelat in, mixat och producerat själva. Lite kuriösa är att skivan är mastrad av Mats MP Persson, som för dem som känner igen namnet, är mest känd som gitarrist i Gyllene Tider.

Paintbox har ett sound som kan klassas som filmiskt, episkt men också något suggestivt. Den nya plattan har fler influenser från pop och följer fint upp deras sound från första albumet. På senaste plattan ges mer utrymme för Linneas sång, och hennes cello är också ett tongivande inslag i de flesta av låtarna. På spåret 4 ”Mindreader” ligger cellon och skapar en spännig och nerv genom hela låten

Starkast på plattan är första spåret ”The Night”. Den blir förmodligen första-singel från skivan och är nog den låt som har störst potential att nå flest lyssnare. Låten ”Dream On” (spår 3) har ett riktigt bra intro. Influenser från The Knife och ambient-musik är tydlig, och de får till en bra harmoni mellan låttext och känslan i musiken.
Att lyssna på ”The Night” i hörlurar ger en helhetsupplevelse av deras ljudbilder – rekommenderas! Man får känslan av att befinna sig i en annan verklighet, eller som att vara med i en film. Anmärkningsvärt är att man tagit med ett spår på plattan som faktiskt är helt instrumental, spår 6 ”Ambient One”. Musiken i låten skulle verkligen kunna platsa bra i filmsammanhang, men att ta med en instrumental låt på plattan är alltid lite kontroversiellt.

På en del spår infinner sig en saknad av harmoni i uppbyggnaden av låtarna. Tydligare skiftningar mellan intro, vers, refräng och outro hade man vunnit på. Det märks att Paintbox har en stor entusiasm och fascination för kompositioner av olika ljud, och detta är de också duktiga på. I spår 7 ”Traces” finns ett intressant klickande ljud som låter ungefär som när man klickar med en penna. Genomgående på plattan har man varit omsorgsfull i arbetet med ljudbilden.

Planerade spelningar:
Releasefest på Morfars Café, Halmstad 16 februari
Musikgemaket, Halmstad Slott 30 mars
Den 28 februari spelar Paintbox på TV4 Nyhetsmorgon.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Filmrecension: Åsa-Nisse – Wälkom to Knohult

by

Åsa-Nisse – Wälkom to Knohult
Betyg: 2

Jag erkänner, den här filmen var oerhörd svår att sätta ett betyg på. Åsa-Nisse-filmerna är av tradition en slags buskis, lite revy i långfilmsformat, lite tönt och kult, med värme och en hel del barnslighet och löjlighet. Filmen som vi tyckte var kul att se när vi var små, en slags svensk familjevänliga töntiga filmer.

Nu har svenska succé-komikerna Henrik Dorsin och Rikard Ulvshammar fått sätta fingrarna i denna kultfigurs fortsatta öden på filmduken. De har satt ihop en galen historia och kryddat den med en lång rad svenska skådespelare och en och annan kändis, som Robert Aschberg i en liten, liten biroll.

Med tanke på vad det är för slags film, vad den troligen har för ambitionsnivå är jag nästan beredd att sätta betyg 3. I den genre som den ska placeras fyller den sitt uppdrag. Den är smårolig, emellanåt idiotisk och lite för mycket. Den är gullig och dum och den har fina svenska miljöer från de småländska bygderna.

Åsa-Nisse hittar olja på sin gård. Snäll som han är låter han alla Knohultsbor hämta olja. Men olja är värdefullt och ett skånskt oljebolag vill lägga vantarna på oljevinsterna och drar in svenska staten. Knohultsborna utropar sin by till självständig stat. Olja påverkar hela världen och det får vi snart se i form av amerikanska stridsflygplan.

Vissa roller är för mycket. Johan Glans borde nog sagt ner till sin roll. Den är bara så idiotisk och han gör den för mycket. Det blir inte roligt utan pinsamt.

Eulalia och är Kristin är lite för töntiga, tycker jag. Ann Petrén och Sissela Kyle är duktiga skådespelerskor och jag förmodar att både de och resten av gänget mest såg uppgiften att spela in filmen som ett trevligt avbrott, en slags semester med skådespelarkompisar.

Jag gillar Kjell Bergqvist och för mig är det helt Ok att se honom i snygg hatt en film igenom. Men han drar mer åt Harrison Ford och hjältehållet. Han är helt enkelt inte töntig nog för att vara en Åsa-Nisse.

Ett problem är också att Åsa-Nisse inte riktigt får vara huvudkaraktären heller. Johan Glans om filmens elaking tar över för mycket av filmtiden. Vissa delar är av filmen är så trista att jag kunde gett filmen betyg 1.

Men det finns roliga avsnitt och Johan Rabaeus är sällan dålig. Här gör han Sjökvistarn, en kärlekskrank handlare, och han är en av de skådespelare vars insats höjer filmens betyg från 1 till 2.

Fram till fredag 11 februari klockan 12.00 kan du vara med och tävla om biljetter till filmen.

Fler recensioner: Expressen och Aftonbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Skivrecension: Liz Janes – Say goodbye

by

Liz Janes har släppt sin första skiva på fem år, det är Say goodbye som både är vemodig, soulig och berörande. Liz Janes har en väldigt vacker och ganska säregen röst som inte behöver så mycket ackompanjemang och ibland blir det nästan a capella. Som i Up from down, ett av skivans bästa spår där Liz Janes röst verkligen går genom huden.

Up from down inleder andra halvan av skivan som också är den bästa, de fem första låtarna klingar ibland likadant som den förra och ingen står riktigt ut ur mängden utan spelar mest blygt för sig själv i bakgrunden. Who will take care är undantaget och låter både soulig och jazzig på samma gång.

Men vackert är det ändå, de bästa låtarna är Trees, som också är enda låten med en lite gladare ton, och avslutande Time & Space som är en lågmäld och mycket vacker historia.

Här är info från skivbolaget.
Recension på dagens skiva

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,