Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

progg

Recensioner från Hultsfred: Kebnekajse och Det Vackra Livet

by

Kebnekajse
Hultsfred White Stage
Betyg 5

Kebnekajse, proggrockbandet med fiolspelare, två basister, två slagverkare och en gitarrist blandar folkmusiktoner med hårdrock, lades ned i slutet av 1970-talet med återförenades i mitten av 2000-talet. Det har gjort att bandet har en publik av två generationer. Det märktes när de nu spelade på Hultsfred.
Bandet är ett av de få som nästan fyllde The White Stage, som blivit namnet på den scen som placerats i det vita trähuset.

Det var magiskt och helt instrumentalt. De började med låtar från de två senaste albumet, ett släppt i år och ett 2009. Alla andra album släpptes på sjuttiotalet.

Låtlistan var mycket varierad, det var polskor i rockton och det var mer psykedeliska inslag med gitarrsolon och det var några låtar inspirerade av afrikanska musik med mycket slagverk och till och med en sång, Sangenoten, från Norge.

Medlemmarna i Kebnekajse har varierat något, men nuvarande (enligt Wikipedia) är: Kenny Håkanson (gitarr), Mats Glenngård (fiol), Göran Lagerberg (elbas), Thomas Netzler (elbas), Pelle Ekman (trummor), Hassan Bah (slagverk).

Du har väl inte missat Kulturbloggens intervju med Kebnekajse?

Foto bilden ovan (Kebnekajse): Ditte Edin

Det vackra livet
Hultsfred White Stage
Betyg 2

The Mary Onettes-bröderna Philip och Henrik Ekström driver projekt Det vackra livet som i våras gav ut ett hyllat debutalbum. Albumet är det första där de skriver låtar på svenska.

Soundet på Det vackra livet är något mer finstämt än när de spelar i The Mary Onettes. Det vackra livet är nog helt enkelt som namnet säger: mer vackert med spröda melankoliska gitarrslingor och filosofiska vemodiga texter. Fast ändå finns där en tydlig dansant rytm, med fyllig popmusik, och de fans som som stod i de främre raderna svängde med i musiken.

Fast trist nog hade Det Vackra Livets spelning på Hultsfred stenhård konkurrens med White lies och solen. Den vita scenen ligger inomhus med ett kallt cementgolv och utan sol. När solen äntligen tittade fram med värmande strålar var det inte många som ville befinna sig inomhus i en småkylig lokal. Spelningen lockade bara de givna fansen, gissar jag. När Det Vackra Livet spelat en kvart började dessutom White Lies spelning på Green Stage och det bandet har nog delvis samma målgrupp. En hel del drog också efter en kvart.

Det Vackra Livet svslutade sin spelning med deras absolut bästa låt från debutalbumet: Barn av en istid.

Tyvärr tror jag att bandet tappat sugen när en del av publiken trappat av, så jag saknade energi och musikglädje vilket tillsammans med att de bara spelade lite drygt trettio minuter, drar ned betyget.

Du har väl inte missat Kulturbloggens intervju med Det Vackra Livet?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Träd, Gräs och Stenar på Orionteatern

by

Sigge Krantz, tillsammans med de gamla medlemmarna Jakob Sjöholm, Reine Fiske och Thomas Mera Gartz bjöd på en musikresa som gick tillbaka till 60-talet. 1969 blev bandet Träd, Gräs och Stenar till. Det märks att man ville få publiken delaktig då som nu. Bandet gick i Pärson Sounds fotspår. Tungt trumspel som dunkade genom låtarna. Det är mycket tryck i spelningen.

Bandet inledde den första avdelningen som ett smygande åskväder. Sakta stegrades tonerna för att explodera. Storskogen var på gång. Här fick skogsljuden styrka och var rentav på marsch mot skogskövlingen.
Kanske uttrycket ”Gammal är äldst” kan komma till användning igen. Nog visade bandet var skåpet kan stå.
Rå ,raspig svettig melodisk kraftrock. Trummornas shamandunk visade vägen. Nog blev jag svettig av hänförelse.

Efter pausen ändrade sig spelningen något. Thomas Tidholm på flöjt och sopransax. Han sjöng sina egna underfundiga låtar. Texter som hade budskap. Låtar som ”Två blodröda segel” gav hopp inför framtiden.
Man kan dö av vilken fånig anledning som helst sa Tidholm.
Jag kommer osökt ihåg några rader av Goethe ”Lev livet mens du kan, för du är längre död än levande”.

Hela konserten var en kraftfull och tung uppvisning. Den första avdelningen manar till uppföljning i större skala. Ett band som man måste ha lyssnat på. Skaffa fram deras musik och lira hemma. Då kanske storskogen klarar sig.
Orionteatern fick beröm av Thomas Mera Gartz för sitt fina ljud.
Ingen rundgång där inte.
En härlig lokal för musik.

Foto: Hans Ernst

Fullt ös med Nationalteaterns Rockorkester på Mosebacke

by


Fullt ös, två timmar med rock med massor av känsla bjöd Nationalteaterns Rockorkester på när de spelade på Mosebacke. En kväll med rock hade Nikke Ström, basisten, lovat i Kulturbloggens intervjun före och det löftet infriade de gamla garvade rockgiganterna verkligen.

Det var utsålt och förväntningarna var höga i trängseln kring utomhusscenen på Mosebacke. Trångt med hjärtlig stämning, ändå.

Jo sista sången i första omgången av extranummer var Dagebys underbara ballad ”Men bara om min älskade väntar”. Men frånsett den var det rock som gällde. Allra sista extranumret blev ”Rövarkungens ö”. Den är också skriven av Ulf Dageby och är väl i och för sig också en av de lugnare låtarna.

”Livet är en fest-” spelade de som sista låten före extranumren. Jag behöver knappast berätta att det blev allsång av den, alla sjöng med. Samma sak med ”Hanna från Arlöv”, då ekade sången från publiken. Fast där jag stod var jag omringad av äkta fans till Nationalteaterns Rockorkester, för de sjöng med i alla låtar. Sjöng, klappade takten, viftade med armarna …

Det går inte att hjälpas, ordet magiskt kanske används lite väl ofta men det var magiskt att se dem igen, sist jag såg dem var i tjugoårsåldern och bodde i kollektiv på Masthugget i Göteborg.

Mycket har ändrats sedan dess i samhället, men Nationalteatern var sig lik och mycket av det politiska budskapet om överhetens förtryck är om möjligt ännu mer aktuellt idag. Arbetslösa ungdomar situation och de monotona livet för löneslavar har inte förbättrats. Sorgligt nog.

Utanförskapet pratar politiker gärna om, i Nationalteaterns texter känner vi utsatthetens ångest in på skinnet.

2 september har Nationalteatern premiär på ny revy i Göteborg. Nationalteaterns Rockorkester är en del där. Snacka om att det är ett skäl att jag längtar till Göteborg.

PS: Tyvärr blev vår fotograf sjuk så jag fick ta bilder med Nokian och jag stod inte tillräckligt nära för att få bra bilder. Bilderna visar åtminstone hur fullt det var och kanske förmedlar de något av stämningen.

Nationalteatern och rockorkestern har en hemsida där det finns en hel del information och det går att lyssna på dem på Myspace också.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Två indietips på skivor som förgyller hösten: SeLest och Fröken Underbar

by


SeLest: Kapellgatan 12
Skivan kommer 6 september.
Den har en enkel bild på två pojkar som inte blivit tonåringar än och i bakgrunden en tonårspojke som kysser en tonårsflicka med kortkort kjol.
En ganska enkel bild som ger många olika associationer. Jag tänkte att det nog är en skiva med texter om kärlek och om att växa upp. Det gör den, men den innehåller också så mycket mer.
SeLest är ett ganska nybildat band med åtta medlemmar och eftersom några av medlemmarna kommer från symfoniorkestrar och några från mer renodlat klassisk indiepop blir det en härlig blandning, ylande indiegitarrer möter kammarmusikaliska stråkar.
En slags episk pop fast med enkla, ärliga melodier och raka texter om livet, om att förlora en storebror, om att leva vidare med sorgen, om att bryta upp från en galen kärlekshistoria, om att starta ett nytt band …

Simon Ljungman, en av de som startade bandet berättar:

För fyra år sedan kraschlandade jag hos min vän Sebastian. Jag var slut. Slut på kärlek, slut på liv och slut på död. Åren efter millenieskiftet hade tagit kol på mig. Det började med att min älskade storebror född den 4 juli klämdes ihjäl under en bil en septemberdag. Han var en sån storebror som lär en allt: att gå, springa, kicka boll, kärleken och musiken. Tomrummet efter honom blev enormt och tröstlös drog jag längs gatorna i Göteborg.
Fann kärleken men vi gjorde till slut bara varandra galna.
Det var då jag flyttade hem till Sebastian på Kapellgatan 12. Min plats på soffan byttes snart mot en egen säng och så småningom startade vi ett band – SeLest.
Gitarr, piano, trummor, bas och en stråkkvartett.
Långsamt började vi tillsammans bygga något som idag betyder mer än allt.

Nöjesbloggen på Aftonbladet har också berättat om skivan:
Ambitiös och välproducerad och storslagen pop/rock på dyster svenska, med Simon Ljungman i spetsen (som ju gitarrist i Håkan Hellströms band).

Mer om SeLest på bandets hemsida.

Hoppas de gör en spelning i Stockholm snart.

Fröken Underbar: Innan. Under. Efter
Släpps 18 augusti
Fröken Underbar är ett band och kallar sig själv Sveriges mest jämställda band. Bandet består av:
Sandra Vilppala (text, musik, sång), Pia Påltoft (munspel, klockspel, kör), Ulf Jonsson (bas), Mattias Ljung (gitarr), Annika Olsson (piano, dragspel, rhodes) och Daniel Trobell (trummor, slagverk).

Albumet är bandets andra. Debutalbumet har sagts framkallade nyproggsvibbar.
Men ”Innan. Under. Efter” har bandet tagit ytterligare några kliv in i nyproggvärlden.
Bandets sångare, Sandra Vilppala beskriver det och berättar om bakgrunden:

Opretentiöst högtravande och på nördigaste allvar. Jag samlade på ljud och arr i mitt huvud en hel sommar, vilket till slut blev ganska enerverande men det skapade samtidigt nåt djupt att ösa ur när vi äntligen kunde börja experimentera i studion. Tidigt kände jag at vi rent ljudmässigt ska ta ett redigt steg från det tidigare livesound-tänket till något mer konstruerat, skraltigt och tillskruvat.

Det finns förstås en del som också påminner om Säkert!, Fröken Underbar är ett band i deras efterföljd eller inom samma kategori. Och en sak är säker: albumet växer ju fler gånger jag lyssnar på det.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Ja: det gillar vi: Deftones kommer till Hultsfred

by

Sommaren närmar sig och festivalerna vässar programmen. Kulturbloggen har redan bestämt sig för att Hultsfred är en av de festivaler vi ska satsa på i sommar. Och inte blir det sämre av att ett av de hårdrockande banden vi gillar nu kommer dit: Deftones. Bandets nyligen släppt album gillade vi och det gjorde många kritiker också. Albumet ”Diamond eyes” fick betyg 4 av Expressen, Aftonbladet, Sydsvenskan och Göteborgsposten.

Här pressmeddelandet från arrangören:

DEFTONES ÅTERVÄNDER TILL HULTSFRED
Sverige är inte bortskämt med besök från de progressiva metalhjältarna Deftones och i princip alla deras tidigare Sverigebesök har skett på Hultsfred. Nu väljer Deftones att återvända till Hultsfred. Det blir bandets första konsert i Sverige sen de senast gästade festivalen 2006.

Deftones är just nu aktuella med den nya skivan ”Diamond Eyes”. Skivan är den första som bandet släppt sedan deras basist Chi Cheng hamnade i koma efter en bilolycka 2008. Då ”Diamond Eyes” släpptes tidigare i år möttes den av genomgående starka recensioner – bland annat fick den 5/5 i Sundsvalls Tidning samt 4/5 i Aftonbladet, Expressen, Göteborgs-Posten, Sydsvenskan, Uppsala Nya Tidning med flera.

Med ett av karriärens starkaste album i ryggen återvänder Deftones alltså till Hultsfred för tredje gången. Spelningen blir bandet enda i Sverige i sommar.

I övrigt innehåller dagens bandsläpp bland andra de svenska festivalfavoriterna Petter och Timo Räisänen, den platinasäljande danska electrorocktrion Carpark North samt den nya svenska supergruppen Kriget.

Dagens bandsläppt:
DEFTONES [US]
PETTER [S]
TIMO RÄISÄNEN [S]
INVASIONEN [S]
BLACK MOUNTAIN [CA]
CARPARK NORTH [DK]
KRIGET [S]